Hej debutantkollegor,
Jag har alltid trott att man blir lite mer osårbar när man gett ut en roman, att man då kan finna styrka i att man i alla fall har blivit publicerad, att en skyddande hinna ska lägga sig tillrätta över en och fördjupa ens blick så att man kan överse med travligheter och småsmaker.
När jag skrev min bok ”Släktfeber” gick jag omkring i ett slags rus med min heliga sten i fickan: ”Jag har något på gång här, vänta bara ”. Jag visste inte om den någonsin skulle bli klar eller utgiven. Jag hade sagt upp mig och sålt sommarstugan för att ha råd att försörja mig och mina barn. Ändå kände jag mig mer omhuldad av styrka och mod och jag gjort tidigare. Jag bars av något outgrundligt. Varje kväll somnade jag med ett slags trots mot allt och alla. Jag var min egen bästa vän i beslutet att skriva och i övertygelsen om att jag hade något originellt, en egen ton, en egen historia, en gåva.
Men när min roman äntligen kom ut, var det som om det där skyddande skynket drogs bort från mig. Jag blev en helt vanlig människa igen, sårbar och ömklig. När de första fina recensionerna började komma, blev jag glad med inte så överlycklig som jag föreställt mig att jag skulle bli. Boken var liksom inte min längre, den hade drivit iväg mot andras horisonter. Den tillhörde andra. Det var en märklig upplevelse. Kanske var det så enkelt som att den inte behövde mig längre.
När jag fick min första riktigt elaka recension, blev jag ändå, typiskt nog, mycket mer förödmjukad än vad jag blivit glad över alla de fina. Se där! Mänsklighetens hopplösa lott.
Jag hade förberett mig på dåliga recensioner, men inte på ren elakhet om hur jag verkar vara som person och framstod i andras intervjuer.
Vad kan man säga om att skriva en debut? Det är ofattbart svårt att skriva. Själv hade jag ingen aning om vad min bok skulle komma att handla om. Jag hade en känsla i kroppen, en stämning. Sedan satte jag igång att gräva i ena änden utan att veta var jag skulle komma ut. Mer än någonsin känner jag att jag vill prat med andra skrivande människor, om hur de gör och hur de tänker om sin glädje eller uteblivna glädje över sin debut. Hur känner ni?
/Sara
Jag har inget utgivet. Jobbar på det, som en massa andra. Jag har snubblat på mållinjen vid några tillfällen. Börjar känna mej lite less emellanåt, att aldrig riktigt nå fram. Men det är jättekul att läsa om andras debuter och funderingar kring skrivandet. Jag har en gång sagt att det kan inte finnas någon hårdare skola än detta, tror att jag har rätt.
Sara,
Vad modigt av dig att säga upp dig och sälja stugan. Det måste ha känts lite oansvarigt men samtidigt fruktansvärt skönt att satsa på dig själv. Jag känner igen din egobeskrivning: jag har världens bästa idé! Samtidigt som det kändes som att hoppa ur ett flygplan med egentillverkad fallskärm.
En gång hörde jag en radiointervju med Mario Puzo. Han sa att han aldrig haft så stort självförtroende som under skrivandet av sin första Gudfader-bok. Han förstod att, till skillnad från sina tidigare romaner, skulle den här få dåliga recensioner men sälja bra. Och så vågade han.
Varför skriver recensenter elakt? För mig är det ett tecken på brist på fantasi. Eller fördomar. Eller svartsjuka. Eller trötthet. Som läsare av en recension vill jag mest ha analys. Så att jag kan läsa boken själv och bättre förstå den.
åh sara! jag tror att jag börjar känna exakt det du beskriver… har inte kommit lika långt än. återkommer längre fram när jag landat lite mer! och fått recensioner:)
hej så länge
marika
Hej igen!
Konstigt nog kände jag mig inte just oansvarig när jag satsade på mitt skrivande. ( Jag har en sambo som tjänar sin del av kakan till hushållet och visste att jag skulle kunna göra lite frilansjobb). Det känns vrickat att vi har så höga materiella krav på oss själva att vi inte törs satsa på våra drömmar under en tid. Jag tycker att många undervärderar sig själva genom sitt val av jobb. En väninna sa till mig, på fullt allvar, att hon såg sitt högavlönade arbete som ett dagfängelse! Då kan man ju undra för vems skull man lever. Har man inget ansvar mot sig själv? Jo, menar jag. Jag fick mycket mera tid över för mina barn när jag skrev än nu när jag jobbar. (Fast jag har just gått ner till halvtid för att skriva mer. )
Och Marika – jag såg dig på TV, vad bra du var. Låt oss akta oss för för mycket liv och rörelse och intryck och andras åsikter – då hindras vi bara från att tänka egna tankar.
Sara
Igår packade jag sju paket med din bok till alla dagisfröknar och kokerskan. Förhoppningsvis blir du i sommar extra läst av förskolepersonal i en viss Stockholms-förort.