Inbjudan till Nedre Manilla
Varje år bjuder mitt förlag några av sina författare och en utvald skara branschmänniskor på höstfest i familjens mäktiga villa på Djurgården i Stockholm. I kuvertet med min inbjudan fanns en gästlista.
Det här är en bal på slottet.
Där ska jag sippa på min välkomstdrink, äta från en dignande buffé och – om jag vågar – prata med några av de literati som jag har djupast respekt för.
Tänk om jag pratade med Björn Ranelid och han sa något som jag kommer minnas hela livet. Vad storslaget det vore att hamna i gräl med Ernst Brunner och Klas Östergren om riskerna med att åratal senare skriva uppföljare på sina genombrottsromaner. Tänk att få diskutera deckare med Kerstin Ekman, litteratur med Fru Kepler och litterära manifest med Carina Burman.
För de kommer att stå där på tisdag, dessa litterära giganter, på mingelavstånd. Allt jag behöver göra är promenera tvärs över golvet, sträcka fram handen och presentera mig.
”Vem sa du att du var?” säger de antagligen. Och så ska jag säga något om Ensamhetens broar och de kommer att le artigt, och sen måste jag bestämma mig om jag ska stå kvar.
I våras höll förlaget en mindre middag och jag pratade inte med någon av de ovannämnda.
Jag tröstar mig med att jag fick kontakt med Ernst Brunner. Kanske var han inspirerad av allt han skrivit om Prideparaden i nyutkomna Hornsgatan; jag stod i en av de fina portalerna när jag kände två starka händer gripa om mina smala höfter. Jag såg mig om och där trängde sig Ernst förbi mig, så nära, så nära.
Men ändå så långt borta.
/Augustin
Augustin, tänk på att alla de där berömda författarna du nämner en gång själva stått där osäkra och nervösa, med bara en bok i bagaget. Alla har de varit debutanter. Ha kul imorgon!
[...] är för många människor som väntar för att jag ska hinna se om lappen med Ernst Brunners namn är borta; han kanske redan har [...]