Dagarna innan Hertha Müller blev nobelpristagare fanns det en lite del av mig som inte kunna låta bli att tro att det kanske skulle bli min tur den här gången. På samma sätt som när jag joggar och det går riktigt bra. När fötterna är lätta och lungorna kan fyllas med hur mycket luft som helst, när Årstaviken känns kort och jag tänker: det är OS om två år. 36 är ju ingen ålder egentligen och det går ju jävligt fort det här. Det ska väl inte vara en omöjlighet?
Precis så tänkte jag innan det blev känt att det var Hertha Müller som skulle få årets Nobelpris: nu ringer de snart. Peter Englund ringer på dörren med ett blomsterfång, han får komma in i röran och vi dricker ett glas skumpa och säger att det här var ju för jäkla kul det här.
Men så blev det ju inte. Och just därför var jag nästan säker på att det här med Augustnomineringen, det var bara en formsak. Visst är det sällsynt att debutanter blir nominerade, och ännu mer sällsynt att de vinner. Men det hände ju med Susanne Alakoski, så varför skulle det inte kunna hända mig? Herregud, det är ju mer eller mindre klart. Men vad ska jag säga i talet? Ska jag tacka alla, eller ska jag göra en Popsicle anno 1992 och vara asdryg? Ska jag vara ödmjuk eller kaxig i alla intervjuer? Undrar vad man får för middag när man vunnit?
Men så blev det ju inte. Inte för någon av oss här på bloggen faktiskt.
Någonstans i djupet av mitt hjärta är jag faktiskt besviken. Är det likadant för er?
/Kalle
Nej som tur var berättade Förläggareföreningen i förväg att jag INTE skulle få priset. Eller ens få vara med. Det var liksom fullt i Legorummet den dagen. Men annars…
Vaddå, var det ingen som berättade för dig?
Nope. Ingen berättade. Ännu ett tecken på att den radikala kultureliten HATAR MIG. Det är inte lätt att tillhöra verklighetens folk.
Jo, jag skriver om precis samma sak i min blogg.
Jag försökte så gott jag kunde att hålla för öronen och inte ens låtsas om att det skulle delas ut något sabla Augustpris.
Lyckades sådär.
Jag ser att Toffs bok kommer i pocket i vår! Grattis!