Innan jag blev antagen hade jag en dröm: att en bok skulle ge mig möjligheten att resa runt lite. Träffa släkt och vänner som inte bor i Stockholm.
Det skulle gå till såhär, min agent skulle fixa förstaklassbiljetter och hotellrum, som fick tapetseras om med bladguld inför min ankomst. Personalen skulle be mig signera sänggaveln för att höja värdet på rummet. En limo skulle stå på gatan utanför, beredd ifall jag skulle vilja åka någonstans. Det skulle stå snittblommor i fönstret och en påse torkade örter under huvudkudden. Samt en harpspelare i hörnet, beredd att spela mig till sömns efter en hård dag vid signeringsbordet. En personlig guide skulle ta mig från hotellet till evenemangen och sedan tillbaks till hotellet. Därifrån skulle jag sedan kunna besöka släkt och bekanta, om jag så ville.
Men satans verkligheten. Här står jag vid skänken i köket sent om kvällen och kämpar mig igenom SJs hemsida. När behöver jag vara i Örebro, om seminariet börjar kl. 10:00? Vadå vill jag boka specifierad sittplats för ytterligare 46 kronor, varför frågor SJ det? Behövs det? Och tänk om tåget kör på en älg, kanske borde jag satsa på ett tåg tidigare? Åka hemifrån klockan fem, det är väl OK. På morgonen alltså. Och till Lund dagen därpå, kanske kan jag krascha på kompisarnas soffa i Malmö?
Jag har hört talas om att vissa författare kräver tillgång till gym, eller ett hotellrum stort nog för att öva tai-chi i. Jag har varit med om att vissa författare förväntar sig att hotellet ska lägga fram välkylt bubbelvatten, och tvätta och stryka deras kläder varje kväll. Jag har hört talas om författare som kräver att någon puttar in signeringsstolen bakom dem varje gång de ska sätta sig. Men … jag har även läst om att Margaret Atwood uppfann The Long Pen, en maskin som återger hennes pennstreck per distans – hon tröttnade på att att anlända sent och vrålhungrig till främmande hotellrum som inte erbjöd mer än en minibar.
En soffa hos kompisar i Malmö.
Tvättäkta vänner.
Visst var det väl därför jag ville bli författare?
haha! Jag tänker ofta på exakt samma sak. Förra veckan bokade jag förstaklass för första gången någonsin i hela mitt liv. Tänkte att det skulle ge mej möjligheten att kunna jobba lite ostört på resande fot. Det slutade med att tåget inställdes, trängsel i en ersättningsbuss där alla satt med tusen väskor i knät och att jag blev tre timmar försenad…
Välkommen till Lund (och Malmö så klart)! hälsar Henrik Pettersson.
Men wow…du får ju ändå åka till en bokmässa med en massa andra kända författarnamn! Och uppträda på bibliotek…Du har ju ändå ”slagit igenom” och fått en massa uppmärksamhet. Jag tycker allt låter jättespännande. Nu är det ett halvår kvar till min bok kommer ut och jag kan knappt bärga mig!
Får jag hälften av dina bra recensioner blir jag helnöjd!
Tack Henrik – det blir 2:e klass för mig (och inga ersättningsbussar hoppas jag!)
Anette: jag kan verkligen inte klaga; jag gillar att komma ut och prata med folk. Och jag skulle vantrivas med att åka limousine!
Nu känner jag att jag måste kommenterar detta.. fast det är d-a-g-a-r sedan inlägget gjordes. Första klass, Kevin, behöver inte vara så där underbart, fantastiskt och speciellt som man hoppas, men å andra sidan kan det vara j-vl-gt shysst… men jag sällar mig till Henrik: Välkommen till Lund, och huvudsaken att du kommer fram!
Specificerad sittplats är ändå ett plus, annars sitter i alla fall jag och oroar mig vid varje stopp för att nån kommer ombord som har bokat JUST MIN PLATS!