”Under de senaste dagarna har det varit en hel del folk som sökt på dig på olika sätt, som hamnat på bloggen. Jag undrar om inte du skulle ha lust att skriva igen?”
Debutantbloggen frågar och jag svarar smickrat ja. Det är klart att jag vill skriva. Men vadå sökt mig? Jag gogglar på mitt eget namn och ser att det har 1600 träffar. Så många vänner har jag inte.
Andra, främmande människor söker på mitt namn på nätet. Vad vill dom? Jag känner en hisnande känsla i magen. Det är både lite otäckt och spännande. Anna Anka har 1 440 000 träffar, dit är det en bit kvar men är det nu det börjar?
Går in på Bonniers hemsida och ser att jag är utlagd där med bild och presentation av min roman. Okej, det är därför, antar jag. Kokongen ska komma ut i april nästa år. Känns fortfarande långt borta, avlägset, något som fortfarande är ofarligt att drömma om. Men jag inser att den närmar sig, tiden när jag ska bli betittad och bedömd. Gäller att inte glömma fokus. Det är ju skriva jag vill. Sitta på landet, med hundarna som snusar bredvid mig på sängen medan jag är i min fantasivärld, väcks bara när de puffar på mig och börjar gnälla vid lunchdags.
Nu vill jag skriva nästa berättelse, jag har så många i mitt huvud men alldeles för lite tid. 4% av alla svenska författare kan försörja sig på sitt skrivande, hörde jag någonstans. Men i vår ska jag vara tjänstledig, ta ut alla sparpengar på banken och njuta av fri skrivtid, det är jag värd när jag kommit så här långt. Dessutom ett löfte jag gav mig själv när jag började skriva på Kokongen under mitt friår, sanktionerat av förra regeringen.
Hör att Mona Sahlin på sossarnas partikongress lovar att den här gången blir det minsann inga fler friår, folk måste jobba mer. Men min kommunala arbetsgivare uppmanar sina anställda att se sig om efter andra jobb och förordar chefer att ge tjänstledigt. Kommunen måste spara och är glad om jag försvinner ett tag. Mindre glada är förstås mina arbetskamrater. Strängt anställningsstopp gör att ingen vikarie ersätter mig och mitt arbete lastas över på de som blir kvar.
Hur gör ni andra därute? Har ni välvilliga arbetsgivare och arbetskamrater? Hankar er fram på stipendier eller A-kassa? Får man betalat om man uppträder på bokmässor. Är det fult att prata om pengar i bokbranschen? Ska vi bara vara tacksamma för att vi blir publicerade?
Hej Anette,
Tack för ditt inlägg här på bloggen. Såg det för ett par dagar sedan och har gått och grunnat. När jag nu återvände hade ditt inlägg ”nästan” försvunnit!
Ett sidospår måhända, men det slår mig att bloggandet blir ju lite som att skriva i sand … vi lägger ofta ner mycket tid och energi på en text; sedan kommer nya vågor och suddar ut det …
Hursomhelst, jag var glad över att hitta tillbaka till ditt inlägg om ”tacksamhet” i samband med utgivning. Precis som du, Anette, har jag tagit tjänstledigt för att få skriva. Jag vill oerhört gärna kunna fortsätta med skrivandet
-med hundar, barn och annat runt fötterna såsom du skriver. Men vem vet.
Min egen debutromanutgivning är nu ett drygt halvår försenad. Många förlag har ju blivit lidande av den ekonomiska ”krisen” och mitt är ett av dem som fått jobba på halvfart för att rida ut svackan.
Det tog mig två år att skriva den romanen. Och ännu har jag inte fått ett rött öre för det jobbet.
Jag har nu hittat en nisch med fackböcker. Skriver på två böcker ftf vilket innebär att jag sitter minst åtta timmar om dagen, vanligtvis tio -helgerna inkluderat. Detta kommer att betala sig med tio procent av royalties per bok. Jag har forftarande inte vågat fråga exakt vad det innebär; hela tiden driven av känslan av att jag måste vara tacksam över att bli utgiven alls. Fackböckerna kommer ju med säkerhet säljas i mkt större upplaga än romanen, åtminstone i mitt fall. Ett minimiantal som nämnts är tjugofem tusen ex. Men det är ju ändå inga stora summor som vi talar om.
Ibland tycker jag att försörjningssituationen ser hopplös ut. Och då blir jag arg och tjurig på bok- … ja hela kultur ”industrin” i allmänhet.
Ibland tänker jag som så, att det kanske helt enkelt är för ”kul” att skriva för att man ska begära att det ska tas på samma allvar som ett ”vanligt” yrke? Svidande ögon och ryggont till trots -efter åtta timmar i streck framför datorn -jag studsar fortfarande upp ur sängen som ett barn på julafton när jag har SKRIVDAG i rött i min almenacka!
Så tacksam måste man kanske vara för att man får skriva öht. Men, som de säger ”money is for the writer time to write”.