Augustin säger farväl

Det ryckte i brevlådan. Jag vaknade genast, för när jag var barn sov jag ytligt de där första åren efter att pappa hade dött. Någon skrek in i vår lägenhet.

Jag och min syster smög upp ur våra sängar. Vår raggiga schäfer, som alltid skällde som galen så fort posten kom, var knäpptyst. Klockan var tre på morgonen och snart stod hela familjen viskande i hallen. Det bankade på dörren igen.

”Släpp in mig”, skrek den okända mansrösten genom lådan. Och sen sluddrade han något vi inte förstod. Brevlådan öppnades och stängdes. Klack-klack. Klack-klack.

Jag var så rädd att när jag andades lät det som om jag väste. Mamma ringde polisen. På den tiden var Fisksätra ett nybyggt miljonprojekt och många av de som flyttat in kunde inte få någon lägenhet någon annanstans. Vi visste att det kunde dröja flera timmar innan vi skulle få någon hjälp. Jag önskade att min pappa varit i livet, för jag tänkte att han kanske hade vetat vad man skulle göra. Vi hörde mannens stönanden i brevlådan och jag smög fram till det titthål vi låtit borra i dörren efter senaste gången någon försökt bryta sig in. Titthålets vidvinkel gjorde mannen skev och grotesk, men jag såg att han låg på golvet och hängde sig fast i brevlådan med ena armen. En vuxen, arg man som stinker sprit är mer än vad tre barn och en nybliven änka kan hantera mitt i natten.

Till slut somnade mannen.

Vi ringde polisen några gånger till.

När de äntligen kom var det ljust ute, tror jag, och jag skulle gå till skolan.

Det var någon gång på den tiden som jag skrev titeln på det första pappersarket. På det andra skrev jag ”Första boken”. På det tredje skrev jag ”Del 1″.

Sen fylldes jag av en mäktig känsla av rymd. Som om världen öppnade sig och låg framför mina fötter och jag kunde forma den som jag ville.

Det blev inte skrivet mer än så på ”Den femte musketören”. För jag var ju inte mer än en liten krullhårig pojke som flydde från de skränande fyllona i Fiskätra till det inre livet i mitt huvud.

Nu är jag vuxen och jag är starkare nu, inte så stark att min tillvaro inte kan slås sönder, men starkare än jag var då. Ändå var året då Ensamhetens broar kom ut ett av de mest påfrestande jag haft. Det hade varit ännu tyngre om jag inte fått så mycket stöd och uppmuntran från er som varit på Debutantbloggen.

Tack Kalle och Kevin för att vi bildade en första mur mot allt som en debutant översköljs av. Jag har försökt vara ett stöd åt er också, kanske räckte det inte hela vägen, men jag gjorde vad jag förmådde.

Tack fru Frato och min egen fru, för att ni obarmhärtigt blottlade oss när ni gästade bloggen och fick mig att förstå vilka hopplösa krav vi, i vår strävan efter författarskap, ställt på er.

Tack Marika King. Du har naket och prestigelöst bjudit oss på glädje och ilska mot recensenter och försett åratal av debutanter med ett föredöme om hur ett följebrev ska skrivas.

Jag vill också tacka Simona Ahrnstedt, Kalle Lind, Emma Ångström, Anders Sundin, Sara Paborn, Erik Helmerson, Johan Erlandsson, Paola Gemma Francesca, Kristina Hård, Sofia Bager-Charleson och alla andra som delat med sig i inlägg och kommentarer.

Vi som debuterade ’09 kommer alltid höra ihop. Ni kommer aldrig vara främlingar och vill ni höra av er så uppdateras mina kontaktuppgifter regelbundet på min ordinarie webbplats www.augustinerba.com.

Med detta inlägg avslutar jag mitt bloggande. Tack för sällskapet.

/Augustin, debutant ’09

About these ads