Point of no return

Så var det gjort. Packat och klart, ihopmonterat, polletterat, stämplat och ivägskickat. Gå på djupet har gått till tryck, och det går inte att ändra på.

Bara för det blir man såklart orolig. Fastän man alldeles nyss var övertygad om att allt var fullständigt genomlyst, röntgat och bearbetat ner till tarmluddnivå, blir man orolig.

Den där trettioprocentiga manuskortningen, visst drabbade den bara dödkött och inte några viktiga händelser? Den skar inte av händelseförloppet till obegriplighet, väl? Visst har den där mittfältarens namn ändrats på alla ställen, inte bara i del tre? Och hur var det med de där felplacerade interpunktionstecknen, de märkliga avstavningarna och den där oavslutade meningen – upptäckte vi dem verkligen i de ynkliga två korrekturvändorna?

Kalla Kulor är ett mycket litet förlag, och då får man göra mycket själv. Den sista korrekturvändan svarade jag för själv. Jag är ingen professionell korrekturläsare, och visst är det väl så som alla säger, att det är mycket svårare att upptäcka sina egna fel än andras?

Manuset har legat där länge – det var elva månader sedan jag blev antagen. Det borde verkligen ha funnits tid till att fixa till allt. Och fram till i förrgår trodde jag att det var gjort. Nu, när det inte går att ändra mer, är jag inte så säker längre.

Kanske är det något för min terapeut att bita i. Kanske är det bara en slags ovana vid långa deadlines.

Korta deadlines är jag van vid. Dem kan jag hantera. Som den gången jag var i Visby och läste poesi för gymnasieelever, och upptäckte ett brådskande sms från min förläggare:

”Sorry, du måste fixa ett debutantporträtt till Svensk Bokhandel nu. Kolla på svb.se för inspiration. Har blandat ihop två deadlines och det måste bli klart idag.”

Jag hade aldrig sett ett debutantporträtt förr. Men vad gör man? Ber att få låna en lärares dator, letar upp ett gäng debutantporträtt och skriver ut dem. Gotlandsbåten tar drygt tre timmar på sig att komma fram till Nynäshamn. En flottig burgare, en cola och fram med laptopen – till all lycka var den med ner eftersom den behövdes för ett föredrag om estradpoesins historia och utveckling. Fanns ingen tid att noja över kvalitet, inget utrymme att fundera över var man skulle börja, om det skulle bli bra och så vidare. Bara att kavla upp ärmarna och köra.

Tre timmar senare lade M/S Visby till i hamnen i Nynäs. Samtidigt fällde jag ihop datorn. Det här debutantporträttet var klart. Bra? Jag vet inte. Hade jag gjort bättre ifrån mig om jag haft en månad på mig? Antagligen inte. Korta deadlines is the shit, helt enkelt. Sätt mig under press och jag ska prestera. Det hör man ju. Press-tera.

Men med långa deadlines är det svårare. Ju längre tid man har på sig, desto segare blir det. Då blir det inte tillräckligt bråttom, och det som inte är tillräckligt bråttom blir av någon anledning inte heller tillräckligt viktigt. Ungefär som att man alltid missar bussen som går från gatan här nedanför, men man missar aldrig flyget till Athen. Eller som att den som har närmast till jobbet alltid kommer sist.

Man filade lite. Och sen gjorde man om det. Och så gjorde nån annan nånting, och så filade man igen. Och sen sa vi ”Nu är det klart”, och då var det det.

Och nu gick den precis, den långa deadlinen. Min debutroman befinner sig i limbo i Falun, och när den kommer därifrån kommer den att vara en riktig bok.

Mest av allt kommer det att kännas väldigt skönt. Men en liten känsla av pinsamhet lär ändå infinna sig. Att vi inte kunde upptäcka det där skämmiga felet, trots att vi hade så mycket tid!

/Marcus

PS. Ni vill se omslaget också, eller hur? Här är det!

About these ads