Christoffer Carlsson om olycksbådande kärlekshistorier

Christoffer Carlsson debuterar typ precis just nu med romanen Fallet Vincent Franke på Piratförlaget. Det här är hans andra inlägg på Debutantbloggen.

 

Om någon frågar mig vad jag skriver för något, då är det vad jag brukar svara. Trots att det inte är helt sant, är det alltid det första som är på väg att trilla av tungan. Olycksbådande, eller kanske snarare obehagliga, kärlekshistorier är det närmaste jag kommer en träffande beskrivning (i stil med ”deckare” eller ”skräck”) av vad jag egentligen håller på med. I min ideala värld finns det en avdelning för den genren i varje bokhandel.

Benämningen ”obehaglig kärlekshistoria” är heller inte särskilt långt ifrån hur jag skulle benämna förhållandet mellan mig och min debutroman.

”Du är skadlig för mig”, mumlade jag. ”Du sitter ju bara tyst och ger mig dålig självkänsla.”
”Det är ditt fel”, svarade han kyligt.
”Det är det inte alls”, försökte jag. ”Det är du som är problemet, inte jag. Felet ligger inte hos mig.”
”Var skulle det annars ligga? Jävla idiot.”

Det skulle kunna vara ett samtal mellan två parter, i ett förhållande spänt till bristningsgränsen. I verkligheten är det en känsla gestaltad i dialog, mellan mig och kapitel tjugo-någonting i vad som till slut blev Fallet Vincent Franke.

Jag skrev det första utkastet på en relativt strikt diet bestående av kaffe och cigaretter, under 2008 års sista kvartal. Det var en fantastisk och omtumlande tid. På varje sida ville jag kombinera den mycket specifika, amerikanska noirstämningen med nutidens fula brutalitet och Sveriges kyla, och genomskjuta hela skiten med mängder av popkulturreferenser och dystert filosofiska undertoner. Jag ville att den skulle handla om flykter och hemvändande, om vad det innebär att vara ung och växa upp, om våld, sexualitet och beroenden och vad som formar våra val och de identiteter vi bär.

Jag gav Vincent allt jag kunde ge honom, och kände bara stundtals att jag fick allt tillbaka. Till och med efter att jag fått den fantastiska möjligheten till utgivning av Piratförlaget, kände jag att Vincent stundtals vägrade lyssna på mig. Som om jag satt kvar vid bordet och försökte laga oss, medan han stod och diskade och det enda ljud han gav ifrån sig var klirrandet av glas, bestick och tallrikar.

Vad fan är det för fel? tänkte jag, så många gånger att frågan till slut började uppstå med en obehaglig mekanik.

Men – detta kan nog vilken familjesociolog som helst instämma i – människor i relationer med de djupaste av dalar, upplever också de högsta och starkaste av toppar. Och Vincent har gjort att jag känt mig lycklig, fantastiskt lycklig. Med honom uträttade jag stordåd. Vi tog oss till platser, fysiska och psykiska, där varken han eller jag hade varit tidigare.

Min och Vincents första, intensiva tremånadersperiod utvecklade sig likt en rusande bil som istället för chaufför bara hade en tegelsten på gaspedalen. En avgörande, fantastisk färd, men som rörde sig mot ett till synes oundvikligt slut.

Precis som i alla andra relationer, krävdes det tålamod och arbete för att få det att fungera mellan oss. Jag behövde lära känna honom bättre (den som inte känner sina karaktärer kommer förr eller senare att få problem). Få saker är viktigare än att vara uppmärksam på vem det egentligen är man håller på att gestalta. Vart man är på väg.

Bakom varje bok finns relationen mellan boken och författaren. Om Vincent skulle bli läst och omtyckt skulle jag nog snarare känna, inte stolthet eller lycka, utan att jag gjort mitt jobb eller fullföljt någon sorts plikt som författare. Det är sällan man känner att man är ”stolt” över något i en relation, snarare känner man att man har gjort det som behövts och krävts för att få det att fungera för båda parter, och sedan är det inget mer med det.

Men hur det kändes att skriva boken?

Som en obehaglig kärlekshistoria.

Christoffer Carlsson