Man får tacka! (Eller?)

Det har blivit allt vanligare att se en tacklista längst bak i en roman. En liten, ofta slarvigt skriven i jämförelse med själva romanen, där författaren tackar alla han eller hon anser sig skyldiga tack. Oftast brukar det handla om personer som författaren använt för research, personer som har läst och haft åsikter om utkast till romanen, förlagspersoner som jobbat med att snitsa till boken, sådana som har lånat ut skrivarstuga eller något annat nödvändigt, och sådana som har skött den löpande markservicen under tiden man varit förlorad i skrivarvärlden. Samt vänner och familj för att de pallat stå ut med något så antisocialt som en författare mitt uppe i råtextarbetet.

I Sverige förknippas tacklistorna oftast med kriminalromaner och annan underhållningslitteratur – möjligen även med viss facklitteratur (till exempel alla doktorsavhandlingar). I England och USA är det lite annorlunda – den med rätta hyllade och prisvinnande författaren Zadie Smith, till exempel, brukar flitigt tacklistor.

Men nu är vi i Sverige, och här har Fin litteratur ytterst sällan en tacklista. Jag har tänkt att det hänger ihop med tradition. Och förstås med idén om Författaren som den oberoende, självständigt skapande Konstnären – en bild som onekligen skulle grumlas av ett ”sist men inte minst, tack till min fru som tog hand om barnen medan jag kedjerökte och filade på karaktärsbeskrivningar”.

Men i Upsala Nya Tidning träffar jag på en krönika som gör en helt annan observation: tacklistan är ett utmärkt sätt för författaren att positionera sig! Det är i tacklistan, ingen annanstans, som författaren visar vilket stort nätverk och vilka häftiga kompisar hon eller han har.

Det är en intressant vinkel som jag måste erkänna att jag inte har tänkt på förr. Jag använder tacklista, och det har inte i min vildaste fantasi föresvävat mig att nån kan tro att jag har skrivit den för att visa att jag är polare med Bojan Djordjic. (Vilket vore en väldigt rolig tanke på nästan alla sätt som går.)

Det är en snygg spaning, måste jag säga. Det är klart att tacklistor utmärkt låter sig användas i sådana syften. Min egen tacklista i Gå på djupet kan till exempel ses som bevis för att jag minsann gjort research bland riktiga fotbollsspelare – alltså som en slags kvalitetsstämpel. Intervjun med Bojan Djordjic gav mig ju flera schyssta uppslag som gjorde berättelsen både mustigare och mer realistisk.

Men spaningen är också en aning överdriven. Om man ska racka ner på tackandet av förlagspersoner, med motiveringen att dessa får lön för sitt arbete, borde man också göra detsamma med omnämnandet av allehanda produktionspersonal i eftertexterna till filmer. Och vari ligger egentligen det konstiga i att en berömd författare känner en annan berömd författare? Det är väl inte konstigare än att vi kämpande smådebutanter känner varandra?

Jag kommer att fortsätta använda tacklista i mina romaner. För att jag tror att Magdalena Ribbing hade gillat det. Möjligen kommer min nästa tacklista att innehålla en löjlig positionering också, bara för sakens skull. Och för att jag inte kan låta bli att älska tanken på berömmelsetörstiga författare som medvetet positionerar sig i kändisdjungeln på det sättet.

/Marcus

PS. Tack till krönikören Anna Ehn för inspiration till det här blogginlägget!

About these ads
Det här inlägget postades i Gå på djupet, Marcus och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Man får tacka! (Eller?)

  1. Nene Ormes skriver:

    Jag har tacklista i min bok, det slog mig inte att jag inte skulle ha det. Men så läser jag mest engelskspråkig litteratur och där fegas det inte med listorna. :)
    Och hela det där med positionering fnyser jag åt. Jante i sin värsta skepnad. För ärligt, vem läser tacklistan om man inte verkligen är intresserad av vem som varit inblandad i bokens tillblivelse? Det är ju inte som om det står på framsidan, eller hur?

    • Marcus Priftis skriver:

      Ja, anglosaxiska författare har alltsom oftast tacklistor oavsett genre. Men i Sverige är det nästan bara underhållningslitteratur (dit jag misstänker att vi båda räknas) som håller sig med sånt.

      Bonusmaterial som inte fick plats i inlägget: Jag tror att det var Guillou som var först, i första Hamiltonboken 1986 (har du nåt tidigare exempel?), och där har han faktiskt delvis erkänt att det handlade om att redovisa sin research: ”eftersom du nu kan se att jag har intervjuat en massa snutar och säpofolk, borde du kunna räkna ut att jag vet vad jag pratar om?”. Vilket i hans fall var lite överflödigt, för vilken journalist visste väl mer om spioner än just han? Men ändå lite gulligt. Nästan som en litterär variant av en notapparat.

  2. maria björk skriver:

    Då måste man börja jobba på att komma med på tacklistan snart då!

  3. Liz skriver:

    I poesiboken skrev jag till Thomas, tack för stöd och uppmuntran, dag som natt.

    För jag fattar inte hur han orkar med. Och inte en enda klagovisa. Jag hade fan gnällt ihjäl mig om det hade varit omvända roller.

    (Nu då jag har kommit så långt som en kommentar kanske jag kan lägga ut mitt måndagsinlägg ikväll eller imorgon eller en annan dag. Författare! Typ.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s