Sara Ohlsson är frilansade webbstrateg och journalist. Hon debuterade i våras på Gilla böcker med boken “Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag”. Boken handlar om Olivia som plötsligt blir dumpad av världens bästa pojkvän. I dagens gästinlägg berättar Sara om ett författarbesök på en skola.
Foto: Annika Goldhammer
Jag står i en skolkafeteria. Jag har prickig klänning och leopardkofta, känner mig fin. Framför mig sitter 25 tonårstjejer.
Jag ska prata om ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag”. Det är min debutroman om 17-åriga Olivia som får panik när hon inser att hon är kåt på killar hon inte är kär i.
Det kändes så bra att skriva den där boken. Det kändes viktigt att prata om krocken mellan kropp och hjärna. Krocken mellan kåthet och omgivningen.
Sen boken kom ut har jag pratat mycket om såna här saker. Jag har hållt brandtal för kvinnor i medelåldern: ”hörrni, vi måste säga till tjejerna att det är okej att vara kåt”. Jag har pratat om mens och onani inför 300 på bokmässan, jag har skämtat om fyllesex med mina föräldrars vänner, jag har sagt ”torrfitta” i radion.
Jag har berättat hur mycket jag tänker på tonårstjejer. Att det ibland är som att jag fortfarande gråter deras tårar och känner deras vånda. Jag har sagt att jag önskar att jag kunde sitta bredvid dem allihop och säga ”det ordnar sig, DU ÄR OKEJ”.
Nu har jag chansen.
Jag blir supernervös. Jag drar i mina leopardärmar. Fnissar genererat och säger ”Hej… jag gick i skolan för hundra år sen”. De tittar på mig. Ler inte. Förstås. Jag är ju bara en vanlig vuxentönt som skämtar om hur gammal hon är.
Jag berättar varför jag skrev boken. De säger ingenting.
Jag läser lite. Nu är jag så nervös att jag inte vågar titta upp, i synnerhet inte när jag kommer till sexscenen. Trots att det är precis det här jag sagt att vi måste våga prata om.
Jag tänker att det är rätt åt mig, jag förtjänar den här nervositeten. För vem tror jag att jag är? Varför kommer jag hit och pratar om deras verklighet? Vad tror jag att jag vet?
Hör mig själv babbla om saker jag gjort, hör mig själv säga att det är lätt att skriva en bok. Vill peppa, men det låter bara som skryt. De fortsätter bara sitta där och titta. Jag frågar om de undrar något. Försöker ställa direkta frågor; ”Vad tycker ni? Vad gör ni på fritiden? VAD LÄSER NI FÖR BÖCKER?”. Inga svar.
Förstås. Jag är tanten i ful leopardkofta som frågar om läsning istället för att säga ”det ordnar sig, ni är okej”.
Efter 45 minuter ler jag stelt och säger ”det var allt, tack för att ni kom”. Stolarna skrapar när de reser sig. Jag drar mig undan, längst bak i kafeterian. Plockar med papper. Då kommer hon fram, en tjej som suttit längst fram och stirrat under lugg. Och hon säger tack, hon säger: ”Olivia är precis som jag, jag har läst boken flera gånger och jag älskar den. Jag ville inte säga det förut.”
Och plötsligt är allt bra igen, plötsligt känns det som att jag faktiskt kan. Att jag vet vad jag pratar om. Plötsligt är till och med leopardkoftan fin igen.
Åh så fint :) Vilken tur att hon kom fram! Men jag är helt säker på att det finns många i varje klass som läst boken och dels gärna skulle vilja prata om de ämnen som du tar upp. Bara detta med att våga göra det inför alla andra..
Det låter som när jag var tonåring, vi pratade om sådana böcker i små grupper, eller ännu hellre läste vi i Kamratposten om hur andra tänkt kring dem så att vi inte skulle behöva prata om det. Men vi älskade böckerna, det har vi märkt nu när vi är äldre och pratar om dem. Modigt och viktigt att vara där och prata, och vad skönt att hon kom fram och sa något!
Jag har fått lite reaktioner på min huvudpersons känslor också, att Udda verkar vara het på Hemming fast hon har känslor för Daniel. Som om det ena måste utesluta det andra. Och som om det skulle vara lätt i vilket fall som. Och de har pratat om vem man får vara het på och inte. Det är spännande att höra när de väl pratar med en om det. :)
Tack! Jag tänker att jag håller på att lära mig att prata på det där sättet, och som med precis allting är den där första gången superviktig för att förstå och bli bättre. Och skapa sig rimliga förväntningar…
Fiint! Jag har också haft såna workshops, i poetry slam, där jag tänkt ”å herregud de hatar mig verkligen”. De coola tjejerna satt längst fram o stirrade ut mig. En gång glömde jag dra en av dikterna för att jag var så nervös. När vi plockade undan stolar efteråt kom jag på det, och hasplade ur mig det till en av lärarna; ”jag tyckte väl att det gick snabbt!”
”Kan du inte läsa den för oss? Snälla!” sa de coola tjejerna som hjälpte till att plocka undan stolar. Och jag som trodde att de hatade mig! Det var ett av de mest förvånande ögonblick i mitt liv.
Tack Lina!
Jag har berättat om den där föreläsningen för några lärare, och nästan alla skrattar typ ”vadå, trodde du att de skulle PRATA?!”. Jag tycker att jag kommer ihåg så himla bra hur det var att vara tonåring, men verkar helt glömt bort att man var livrädd för att råka sticka ut.
Bra inlägg. Viktig bok. Gillar.
Tack!
[...] Sara Ohlssons inlägg på Debutantbloggen och förundras. Mest förvånad blir jag över det här: ”hörrni, vi måste [...]