Gästbloggare: Suzanna Dilber

Årets andra gästbloggare heter Suzanna Dilber.  Hon är född i Östergötland men bor nu i Stockholm, där hon arbetar som skådespelare, översättare och regissör. Hon debuterar på Forum med relationsromanen “Dubbelexponering”.

Jag antar att det att bli antagen i de allra flesta fall är en arbetsseger. För mig kändes det definitivt så. När jag i april förra året fick beskedet om att de ville ge ut min roman på Forum hände två saker: 1) Jag hoppade runt som en galning på golvet i det nordnorska vardagsrum där jag just då befann mig och skrattade så att jag skrämde hunden, och: 2) Jag kände hur tanken landade att från och med nu finns det en adressat för mitt skrivande. Och tvåan är det som gör den största skillnaden för framtiden.

Jag blev refuserad för första gången nästan exakt tio år innan mitt antagningsbesked. Sedan dess har jag fått några refuseringsbrev till. Och jag kan förstås bara tala för mig själv egentligen, men jag tror att en av de största frustrationerna hos alla oss som skriver är bristen på feedback på ens text. Jag har haft turen att få en del uppmuntran trots mina refuseringar, jag har fått höra att jag har ett vackert språk och är bra på karaktärsskildring. Men underligt nog har den typen av uppmuntran också varit frustrerande, eftersom det inte är någon som har förklarat vad det är som fattas i mina texter, varför de inte når ända fram. Vad det är som INTE fungerar, helt enkelt. Och jag som jobbat som skådespelare i snart femton år, är det något jag är van vid så är det kritik. Jag har saknat den intensivt. Vare sig den är konstruktiv eller inte anser jag faktiskt att kritik är något som för ett arbete framåt, eftersom det är något tydligt att förhålla sig till, vare sig man håller med eller inte.

Det här manuset som nu alltså blir min debutroman, det har gått några varv. Jag skrev färdigt första versionen våren 2009 och lämnade in det på två förlag. Dessutom hade jag turen att en etablerad författare och flitig läsare, Johanna Lindbäck, erbjöd sig att läsa det. Det var första gången jag satte mig ner med någon och diskuterade ett av mina material med ett proffs. Johanna var väldigt förtjust i första tredjedelen av manuset (också den delen som jag själv var mest nöjd med då) men hade en del kritik mot resten. Det fina var att jag fick en möjlighet att känna efter vad jag själv tyckte om min text, det är ju skillnad på kritik och kritik. En del av hennes kritik var rent strukturell, och den kunde jag hålla med om fullt ut, där hade jag mycket arbete kvar att göra. En annan del var mer handlingsorienterad – och där kunde jag hålla med om en del, men också känna att det faktiskt till en viss grad var en fråga om tycke och smak, att en del av hennes kritik var sådant jag själv inte var beredd att ändra eftersom min historia var en annan än den hon hade velat se. Det var spännande på många sätt, det samtalet, det gjorde vad jag ville berätta tydligare. Och när jag några månader senare hade fått mina två nya refuseringsbrev läste jag igenom manuset igen, strök en hel del och började arbeta om.

Manuset som Forum antog var min fjärde version. Och fördelen med allt arbete jag lade ner var att nästa del, arbetet jag har gjort med min fina redaktör, har gått väldigt smidigt. Mycket av manusets dödkött var redan borta, riktningen var tydligare och strukturen klar. Det var också en härlig känsla, att allt arbete jag lagt ner själv på att tänka och förtydliga faktiskt hade gett resultat. Som sagt: en arbetsseger.

Nu sitter jag och skriver på bok nummer två. Den är något helt annat, den är faktiskt inspirerad av det där nordnorska vardagsrummet och hunden. Och jag kan nästan inte förklara hur härligt det känns att veta att när jag känner mig klar, då finns det numera både en förläggare och en redaktör som kommer att göra allt de kan för att hjälpa mig mejsla fram den bästa versionen av vad jag vill berätta. Det är otroligt häftigt att veta att från och med nu kommer jag inte bara att få den där livsviktiga kritiken, utan också hjälpen att komma dit jag vill med mina historier.

Den vetskapen är guld värd när man nöter stol.