När folk får veta att jag skrivit en roman, ställer de oftast två frågor som jag har svårt att svara på.
Den första, som jag inte riktigt var beredd på de första gångerna, är “Vad är det för genre?”. Allt som oftast har jag bara stammat “Ehrm … tja … drama kanske?”, eller “En vuxenroman åt det litterära hållet”. Inga bra svar alls, men det är jättesvårt att hitta ett ord eller en fras som sammanfattar “Berg har inga rötter”. Någon gång har jag skojat till det och sagt att det är en “avvecklingsroman”, men det får romanen att låta både lustigare och olustigare än den är, tycker jag.
Den andra frågan är, förstås, vad “Berg har inga rötter” handlar om. Den är nästan ännu svårare för mig att besvara. För att låna en formulering från John le Carré: det är som att koka ner en hel ko till en buljongtärning. Jag tyckte ju att jag behövde mer än 72000 ord för att berätta min historia, och det är svårt att skära ner till något hundratal. Dessutom handlar det ju inte bara om att sammanfatta boken — jag vill avslöja precis lagom mycket och samtidigt göra folk sugna på att läsa den. Pernillas förläggare Pia Printz berättade nyligen i ett tweet hur mycket hon hatar att skriva baksidestexter. Jag förstår henne.
Det föll på min redaktör att skriva den första presentationstexten av “Berg har inga rötter”. Det var den text som (åtminstone på Damm) kallas för “sagan” — en lite längre text som främst riktar sig till bokhandlare och inköpare. Med andra ord är målgruppen människor som inte nödvändigtvis ska läsa boken, bara sälja den.
“Sagan” är för närvarande den text som syns på Damms presentationssida och på Adlibris, Bokus och de andra nätboklådorna. Att jag inte länkar till de sidorna härifrån är medvetet, för jag tycker inte den texten fungerar som presentationstext, inte i det sammanhanget. Den är bra skriven men avslöjar för mycket, samtidigt som historien känns mycket dystrare och tråkigare än den är.
Hjälp mig med presentationstexten!
Presentationstexten för “Berg har inga rötter” har varit en nagel i ögat på mig i flera månader, och nu har jag äntligen lyckats kläcka ur mig en egen text som jag tror mer på. Men innan vi byter tänkte jag helt fräckt använda er som läser detta som försökskaniner — jag hoppas ni inte har något emot det.
Vad tycker ni om nedanstående presentationstext? Tror ni att den gör folk nyfikna och lockar till läsning? Kan jag förbättra något, och i så fall vad? Kommentera jättegärna och berätta hur jag kan göra den så bra som möjligt!
Lasse Roslund är 66 år gammal och besviken på hur livet har blivit. För att revanschera sig skriver han på en deckare, fastän han egentligen avskyr deckare. När han dessutom drabbas av Alzheimers sjukdom börjar han i stället att berätta om sitt liv, som han tycker att hans förre chef har förstört.
Men är det verkligen så enkelt? När Lasses sjukdom förvärras blir verkligheten mer och mer formbar, och oväntade saker börjar hända både med honom och hans berättelse. Kanske är allt inte förlorat ändå; kanske finns det ännu tid att ställa saker till rätta.
Är inte riktigt nöjd och roade mig med att skriva om den. Nu märker jag att jag låter pretentiös och besserwisseraktig men jag kan skicka över den om du vill. Om inte – radera min kommentar bara. :)
Ha ha, ingen fara! Jag bad ju om det, och då får jag väl skylla mig själv?
Jag kontaktar dig på mailen.
Jag blir sugen på att läsa boken! Verkar funka bra, alltså. Sen finns det väl ord här och där man kan fila på, men det gör det väl alltid? =)
Bra. Tack för hjälpen!
Jag instämmer med Vilse; stommen är där. Säkert kan du fila och piffa, men stommen är där och det är verkligen det viktigaste, och svåraste!
Tack! Det kommer nog att filas och piffas lite innan den släpps ut i det fria.
Jag börjar med att vara rakt på hyperärlig, eftersom jag uppfattar att du vill det. Jag tyckte det lät som en deppbok med allt för svag anledning för mig att bli nyfiken och vilja veta mer. Då gick jag till Damms hemsida och läste “sagan”. Den fungerar bättre, och jag tycker inte den avslöjar för mycket. Tvärtom har den med en central upplysning: “Vilken del spelade Lasse i det drama som kostade honom så mycket? “, som plötsligt får det hela att vibrera till. Först då blev jag nyfiken.
ps. jag gillar omslaget, med sin fantasyfeeling bryter den mot den diskbänksrealism som dominerar i blurben och låter ana en annan dimension. Är det så? Är det det som ligger bakom den vaga formuleringen “oväntade sakerna”? I så fall skulle jag om jag vore du ge lite mer aningar, vilken riktning åtminstone, av vad det oväntade är. “Oväntade saker” i allmänhet blir för intetsägande och får i alla fall inte min fantasi att börja spritta.
Till slut har jag personligen ursvårt för baksidestexter som skriver en på näsan vad boken går ut på. Redan det kan få mig att skippa boken. Bokens tema/existentiella svar vill jag upptäcka, och framförallt uppleva själv! Så stryk, tycker jag, både i ditt förslag och i redaktörens, den där slutmeningen om att det handlar om “att det viktigaste är att vi har människor omkring oss.” Sånt ska sägas i undertext i själva berättelsen, aldrig skrivas ut.
ps. förlåt, men är det inte lite märkligt det där att “För att ta revansch på sin förre chef och bevisa för världen att han inte är så värdelös skriver han på en deckare, fastän han egentligen avskyr deckare.” Varför skulle det vara en revanch mot just den chefen, eller någon plågoande överhuvudtaget? Har chefen själv deckarförfattardrömmar, eller åtminstone högaktar den typen av litteratur? Har chefen talat om för Lasse i alla år att han inte duger ens att skriva ett enkelt mötesprotokoll? Då skulle det kanske vara troligt (och då måste du snudda vid det i blurben). Eller förutsätter denna skrivrevanch att vi alla (läsare av din bok) tror och håller med om att om man skriver en deckare kommer man automatiskt dels bli garanterat publicerad, dels garanterat tjäna miljoner och att man då blir sedd med respekt? Eller är det Lasse som blint tror det, då bör det framgå. Men som det står nu är jag rädd att det blir en oklarhet i presentationen som gör att Lasses revanch känns långsökt och ologisk.
Tack så jättemycket! Ja, jag ville verkligen har ärlig feedback och inte pepp den här gången. :-)
Genomgående kloka och intressanta synpunkter. Faktum är att jag kommer att redigera inlägget för att ta bort slutet av presentationen på en gång; jag är ganska säker på att den blir bättre så. Även i en säljtext måste man vara noga med att inte skriva folk på näsan vad som är sant, men det är lätt att glömma. Jag tycker som sagt att genren är jobbig …
Hej! Inte riktigt min genre men jag säger mina spontana tankar så kanske det kan hjälpa något lite. :)
Jag tycker också att det känns som en stabil stomme.
Något jag gillar med baksidetexten är att den antyder att det finns mycket tankar i boken, och också att den går från att vara väldigt fysisk och verklig (”Lasse är 66”) till overkligare, ”verkligehten mer och mer formbar”.
Det skulle kanske kunna bli ännu tydligare om du vill, men hur som helst så tycker jag att det är snyggt gjort och skapar friktion i texten.
OK, några tankar på förbättringar. Hoppas att du inte läser dem som pretentiösa och besserwisseraktiga heller, jag vill mest se om jag kanske kan hjälpa lite. ;) Tänker att om du lägger upp en text så här så vill du säkert ha en massa tankar utifrån.
Första raderna är en presentation över huvudpersonen som känns lite lång och jag funderar på om det är nödvändigt att börja med att informera om huvudpersonen här. Formuleringarna där är också lite slitna (”dålig kontakt med . . . söner”, ”han är frånskild”) vilket iofs kan passa känslan av en sliten snubbe. Vad händer om du börjar med att presentera händelser och berätta om huvudpersonen genom händelserna?
”oväntade saker börjar hända” säger mig ingenting, det är så löst det kan bli, och också en språklig kliché. Vet inte hur andra läser det, men för mig så ger det varken en bild eller en känsla eller särskilt mycket information. Går det att vara mer specifik och talande/målande?
”tid att ställa saker till rätta” läser jag också som en kliché, kanske även första delen av den meningen.
En sak som kan vara värd att fila på är att ta bort alla ord som inte är betydelsebärande och se om de verkligen behövs för känslan.
Hursomhelst, boken verkar spännande och namnet är grymt. Modigt av dig att lägga upp texten så här, baksidetexter är så grymt svårt att skriva att det nästan är humor. :)
Emma
Tack Emma! Jag satt just och funderade på hur jag skulle korta av första stycket … Och ja, det är helt hopplöst att skriva sådana här texter. Jag känner mig som en riktig amatör (vilket jag förstås också är).
Bra andra synpunkter också, även om jag nu börjar känna att jag kanske ska avpublicera det här och göra om, göra rätt. :-)
Det var så lite så. :)
Nu har jag ändrat på texten – till det bättre tycker jag. Vad tycker ni som läste versionen innan. Förbättring eller försämring?
Bättre, mer koncentrerat, mer driv. Tycker ändå att info om att det är just deckare han skriver och att han avskyr det är helt oväsentligt (om det inte sker ett mord i bokens verklighet?). Kan du inte skriva “…66 år gammal underdog, stukad av livet och en plågoande till chef. Att försöka skriva en best-seller blir Lasses dröm om revanch. Men när han kort därpå drabbas av alzheimer tar sig berättelsen en annan riktning, och han upptäcker att världen visar sig bli alltmer, ja, formbar [jag antar här att det är det du menar, allt börjar bli surrealistiskt?].”
Men jag tycker fortfarande att du går miste om att dra in oss riktigt genom att vara för vag om de “oväntade sakerna”. Om du absolut inte vill säga ett uns om vad detta oväntade ÄR, MÅSTE du åtminstone göra en snyggare, mer LADDAD formulering. Det är klart bättre nu, men fortfarande för vagt för att väcka tillräckligt intresse, tycker jag.
Slutmeningen är bra, antyder att det finns ett personligt slag att strida och kanske gå segrande ur.
Jag tycker att det ser bra ut. Jag kan erkänna att bokens titel inte väckte mitt intresse, men när jag läser mer om vad den handlar om känns den mycket intressantare.
Själv hade jag nog istället inlett med “Nyblivne pensionären Lasse är bitter …” Det blir kanske lite väl ordrikt i början, och sedan tycker jag personligen att det känns som att man kommer närmare huvudpersonen när man bara använder förnamnet.
Tack för synpunkterna!
Tycker den låter superintressant!! Blev direkt sugen på att läsa den. Den slog nog an något hos mig, jag befinner mig själv i ett småbittert tillstånd där jag klandrar en rad personer för saker som gått snett.. Nog om detta! *nervöst skratt*.
Skönt med lite positiv respons också. :-)
En sak är i alla fall säker: man kan aldrig skriva så att det passar alla. Jag tyckte att förlagets text var tydligare, en sak jag inte gillar i din text är formuleringen “… fastän han egentligen …” det är “fastän” som jag tycker ser klumpigt ut. Ett alternativ: “… trots att han avskyr genren.”
Men som så många andra påpekat, och jag själv skriver under på: det är ingen lek att skriva baksidestexter. Jag är inte bra på det, men tycker trots allt att det är en spännande utmaning. Svensk Bokhandel hade en kul artikel om baksidestexter, har glömt i vilket nummer, men det går kanske att hitta på deras hemsida.
Intressant. Tack! Du tyckte inte att förlagets text var för lång och utförlig då?
Lite väl lång var den, men jag tycker att den lockas till läsning. Det är svårt att hitta balansen mellan alltför utförligt och alldeles för kort och kryptiskt. Läs gärna artiklarna i Svensk bokhandel, svb.se, sök på baksidestext. Det finns olika skolor om hur en bra säljande text bör vara.
Högst personlig känsla, men jag skulle hellre läsa boken om det stod att han var “besviken” på livet i stället för “bitter”. I fall det nu stämmer något så när med innehållet. Det är ungefär samma sak, men “bitter” har en så tråkig klang, tycker jag.
Håller med. Ändrade i inlägget ovan.