Att arbeta med en redaktör

Min redaktör Anna gjorde en paus och tycktes ta sats inför det hon skulle säga. Till sist klämde hon fram det: ”Nu lever din text sitt eget liv, oberoende av dig. Mitt jobb är att hjälpa den att bli så bra som möjligt. Min lojalitet är mot texten. Och jag kommer att vara mer lojal mot din text än artig mot dig”. Hon lutade sig tillbaka och tittade spänt på mig, verkade undra hur jag skulle reagera.

Folk brukar fråga om förlaget ville ändra på något i ”Berg har inga rötter”. Svaret på den frågan är ett rungande Ja! Först ville de ändra på titeln, vilket vi gjorde efter lite dragkamp. Sedan ville min redaktör också ändra på början, slutet och allting däremellan.

OK, jag överdriver lite förstås, men det var ett intensivt arbete som tog sin början med det där manusmötet. Som de flesta andra debutanter hade jag inte fattat hur mycket jobb som återstod efter att man blivit antagen. Rent konkret gick arbetet till så att Anna skrev ut manuset på papper, plitade ner sina kommentarer i det och skickade det till mig. Sedan var det min sak att göra det bästa av dem innan jag mailade in nästa version, som så småningom kom tillbaks med nya kommentarer.

Den första vändan filade vi inte alls på enskilda formuleringar utan försökte få ordning på de stora sakerna. I det skedet verkar det vara vanligt att debutanter får skära mycket, men så var det inte för mig. Anna tyckte i stället att delar av boken behövde mer kött på benen. Intressant nog hade hon lite samma kritik som lektören Göran, som jag anlitat innan jag blev antagen. Viktiga personer och relationer behövde få ta mer plats i berättelsen, annars skulle berättaren och huvudpersonen Lasse framstå som lätt autistisk. Och det var inte så jag såg honom, inte alls. Hon anmärkte också på en del beskrivningar som behövde tonas ner av trovärdighetsskäl.

Alla de ändringarna kändes bra. Värre var att hon ville göra något drastiskt med slutet. Hennes första förslag var att helt sonika ta bort de sista femton sidorna ungefär, eller kanske behålla de två sista men skära bort ett stort stycke precis innan och skriva en ny övergång. Men här satte jag ner foten, även om jag förstod hennes kritik och höll med om att jag behövde göra något. Hennes förslag var inte dåligt på något sätt, men min intuition sa mig att det inte var den allra bästa lösningen, och jag ville inte för mitt liv offra de sista sidorna. Efter en veckas grubblande kom jag på en annan idé och mailade och frågade vad hon trodde. Hon sa till mig att prova. Några veckor senare skickade jag in en ny version, och Anna tyckte att både slutet och hela versionen var en stor förbättring.

Andra genomgången blev betydligt lindrigare för min fåfänga. Nu handlade det mera om att se hur man kunde göra varje scen så välavvägd och effektiv som möjligt, ofta genom att stryka onödiga meningar och fundera på hur jag valt att beskriva saker. Dessutom ville hon att jag skulle slipa på min dialog, vilket jag har skrivit lite om här.

Den tredje och sista vändan, som Anna kallade ”sista petgenomgången”, gick vi ner på ordnivå, fortsatte att slipa på dialogen och hade till och med heta diskussioner om skiljetecken. Vid det här laget var jag redigt trött på min text och började tycka att den var astråkig. Om den första vändan varit som en svettig bastusession var denna mer som att bada i en isvak: det var skönt när det var över.

Jag är väldigt glad över att samarbetet med min redaktör fungerade så bra. Det är jätteviktigt tror jag. En författare som jag känner lite kom inte alls överens med sin redaktör, men att jobba med Anna var bara kul och stimulerande på så många olika sätt. Det var ett givande och ett tagande; ofta kom antingen hon eller jag med idéer som överraskade den andra, men vi drog hela tiden åt samma håll (utom när det gällde slutet då).

Nu har jag skrivit en ganska stor del av min nästa roman, så snart är det dags att börja jobba med Anna igen. Det ser jag verkligen fram emot.

About these ads
Det här inlägget postades i Berg har inga rötter, författarens hantverk, Manne Fagerlind. Bokmärk permalänken.

34 kommentarer till Att arbeta med en redaktör

  1. Susanne B skriver:

    Spännande läsning som sagt! Och oj vad jag längtar efter att någon ”knivkåt” tar sig an mitt manus :-)

  2. Annika skriver:

    Kul att läsa Manne! Längtar efter att en redaktör ska sätta kniven i min text (tror jag). Tills dess har jag en coach som följer mig och som är precis så obehagligt ärlig som jag bad henne vara … Men uppmuntrande och entusiastisk också, tack och lov! :)

  3. malinthewriter skriver:

    Och jag som tycker det är tillräckligt jobbigt att arbeta med mig själv … ;=)

  4. Pernilla skriver:

    Manne – jag skrattar fortfarande. Igenkänningsfaktor = hög.

  5. Janina skriver:

    Vilket intressant inlägg! Jättekul att höra hur det går till bakom kulisserna.

    • Manne Fagerlind skriver:

      Tack! Jag tänkte att det borde vara intressant, eftersom jag själv har saknat sådana här beskrivningar.

  6. Helena Milton skriver:

    Vilken detaljerad och intressant beskrivning av alla ändringar, stora som små, innan manuset till slut var till belåtenhet för er båda. :-) Det där med att vara ”redigt trött” på texten känner jag igen … Så måste jag hålla med Mattias; jag tycker också att den här bloggen har ett mycket fint och givande innehåll. Tack för det!

    • Manne Fagerlind skriver:

      Tack Helena! Vi tycker själva att vi har fått en bra start på året; bra att vi inte är ensamma om det. :-)

  7. Mattias skriver:

    Vill gärna påpeka att denna blogg lyfts flera pinnhål sedan årsskiftet. Numera följer jag den med spänning varje dag. Fortsätt med andra ord så här. Mycket intressant och givande innehåll!

  8. Anne Jonsson skriver:

    Jag överväger allvarligt att ta hjälp av en lektör innan jag ska skicka in mitt manus, det borde väl vara bra? Bra investerade pengar tror jag. Även om jag låter familj och vänner läsa så kanske det är bra med ett proffs också…
    Jag fick en tanke om det sedan jag läste ditt inlägg om hur din bok publicerades… Tack för alla fina inlägg.

    • Manne Fagerlind skriver:

      Jag tror att det är en jättebra idé. Jag hade som sagt stor nytta av det. Det enda svåra är att veta vilken lektör som är bra, och som passar dig bra. Det bästa är väl om du kan få en personlig rekommendation av någon, helst någon som skriver i ungefär samma genre som du. Även om du hittar en duktig lektör så kan ingen vara bra på allt från science fiction-epos via relationsromaner till centrallyrik.

      Tack själv, för de fina orden!

    • Thomas E skriver:

      Rekommenderar också en extern lektör innan du sänder nåt till ett förlag. Det kan vara helt magiskt när man ser det man inte såg innan. Även om det svider i huden av sanningar … En second opinion är ovärdelig, eftersom man själv är komplett blind för alla brister.

      Jag hade en egen lektör som tittare på fem olika manus, i ett av dem fann hon hål i intrigen stora nog att köra en atlantångare igenom. och då hade jag ändå putsat i sex månader …

  9. Ethel skriver:

    Kul att läsa era erfarenheter. Hjälper mig på vägen :-). Tack för att ni delar med er.

  10. Åsa Hellberg skriver:

    Jag har ju haft två olika redaktörer (två förlag) och de påpekar helt olika saker. Båda har dock förbättrat min text, vill jag gärna säga:)

    • Manne Fagerlind skriver:

      Intressant!

      • Thomas E skriver:

        Men inte ovanligt. Med olika åsikter, alltså. Vad gäller uppföljaren till Bländverk säger en person på förlaget att karaktär A sitter som en smäck, medan karaktär B är alldeles för överdriven. medan en annan person hävdar att A är fullkomligt osannolik, och B helt perfekt!

        Vad innebär detta? Poängen går till författaren! :)

        (Vem som i långa loppet har rätt är inte lätt att veta …)

      • Manne Fagerlind skriver:

        Visst. Det är inte säkert att redaktören har rätt, men han/hon kan i alla fall nästan alltid vara mer objektiv än man själv. Ett par extra ögon är aldrig fel.

  11. Åsa Hellberg skriver:

    Jag känner igen allt, om än inte i detalj. Är inne på fjärde rundan och nu är vi nere på ord som ”svettig.”

  12. Varg Gyllander skriver:

    Manne. Det är så på pricken beskrivet att jag spara dina ord för framtiden. Märkliga är nämligen att man glömmer och blir lika schockad varje gång ett nytt manus ska börja redaktörsresan.

    • Manne Fagerlind skriver:

      Tack! Jag hoppas bli lite mindre chockad vid nästa bearbetning, men antagligen är det lika jobbigt varje gång. Ungefär som att hoppa i en isvak, som sagt.

  13. Thomas E skriver:

    Bäste Manne!

    Två saker slår mig – vi måste ha samma redaktör. Och att du förmodlingen är en betydligt bättre författare än jag. Jag hade inte mindre än – beredd? – sju (7) manusgenomgångar med mitt första manus med samma Anna. (Dessutom misstänker jag att där förekom en åttonde hon inte ens visade mig…) Förutom detta roade jag mig med att titta på min egen hårddisk, och där fann jag ytterligare sju variationer innan jag ens skickat in manuset till förlaget.

    Därmed vill jag gratulera dig till en mycket lyckad insats, och jag ser verkligen fram emot att få läsa din första roman!

    Med glada hälsningar från en kollega!

    http://www.facebook.com/thomas.erikson.writer

    • Manne Fagerlind skriver:

      Tack, Thomas! Hoppas du ska gilla den. :-)

      Jag tror att hemligheten är att jag skriver kortare än du, så att Anna får mindre att sätta kniven i. Skär man bort saker så måste man ju ofta fylla på med nytt, som då förstås också behöver bearbetas.

      Om Anna inte varit redaktör hade hon nog blivit kirurg; enligt en läkare i min närhet brukar sådana ofta vara ”knivkåta”.

      Du kommer väl på min releasefest förresten?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s