”Jag tycker inte att det är en trovärdig text. Ingen, ingen som inte har fött barn kan förstå hur det är. Det är en så stor händelse att den bara kan skildras av en mor.”
Vi sitter i smågrupper på Författarskolan och diskuterar livligt varandras texter. Det är som vanligt, men kommentaren som riktades till den 25-årige mannen bredvid får mig ändå att tänka till. Är det så? Kan man inte skriva om en omvälvande händelse man inte har upplevt? Får man kanske inte ens det?
När man ställer frågan så känns svaret självklart. Klart man får! En stor del av en författares vardag går ju åt till att hitta på saker och föreställa sig hur personer som inte är en själv tänker. Det är en så självklar del av skrivandet att jag ibland inte ens reflekterar över att det är det jag gör. Och då skildrar jag ändå en tillvaro som ligger ganska nära min egen. Tänk bara på alla de som skriver fantasy, eller historiska romaner, eller deckare för den delen. Det är en självklarhet att de skildrar saker de inte har upplevt. Man måste knappast ha mördat för att skildra en mördare.
Men, om man istället formulerar frågan så här: finns det vissa erfarenheter som man inte bör skildra om man inte har upplevt dem? Att föda barn till exempel. Personligen tycker jag inte det, men jag kan tänka mig att det som upprör med denna typ av erfarenhet är att en stor del av befolkningen faktiskt har den. Det är kanske lättare att acceptera att en häxbränning på 1400-talet skildras, det är ju trots allt inte så många som har varit med om det och kan ha åsikter om hur det egentligen är.
Med mina 23 år var jag yngst i klassen på författarskolan, och detta kände jag faktiskt av mer än jag trodde att det skulle göra. 35-åringarna i klassen hade ett annat sätt att se på livet, 65-åringarna ytterligare ett. Det är svårt att skildra ålderdomen när man knappt har blivit vuxen. Men å andra sidan är det kanske inte omöjligt, att skriva om en tillvaro som ligger så långt ifrån ens eget liv tror jag också kan ge en extra nerv åt texten. Distansen kan få den att bli något nytt. Att ha ett helt liv framför sig istället för bakom sig påverkar alltså onekligen texterna. Men kanske inte odelat på ett negativt sätt.
Författarna till de här böckerna har troligtvis (förhoppningsvis!) inte upplevt allt de skildrar.
Jag tycker också att man får skriva om vad som helst, dock blir det ju svårare om man inte har egen erfarenhet. Det är väl ändå lite det som är tjusningen, tänka sig in, fundera ut, kolla med andra, intervjua, researcha.
Exakt, speciellt ”tänka sig in i”, ”fundera ut” och hitta på är skoj tycker jag:)
Intressant!
Jag tänker såhär: det man kan researcha kan man skriva om. Bara man har en god källa som kan berätta och delge så pass att man nästan känner att man varit med om det hela. Som en man, som researchar om hur det faktiskt känns, bit för bit, att föda barn. Det tycker jag är mer än okej!
Det jag däremot märkt är att jag, som ”bara” är tjugoåtta, har lättare för att skriva om sådant jag redan genomlevt, som mina tonår, än om åldern jag är i nu (vem är jag nu?). Just för att jag kan se tillbaka och använda imperfekt med trovärdighet :) därför beundrar jag dem som skriver historiska och ändå realistiska romaner. Förmågan att skriva om sådant man själv inte varit med om och ändå få dem som varit där (nu är historiska romaner ett dåligt exempel, men säg, om någon skulle skriva om det som hände i Knutby?) att tänka och känna att just så var det, det är en häftig förmåga.
Jag håller med om att det ligger närmare till hands att skriva om sådant man själv har upplevt, och hittills har jag aldrig tagit omvägen och skrivit något historiskt, har inte riktigt tålamodet för all research. Men samtidigt har jag märkt att det ibland kan vara lite mer inspirerande att skriva om en person som ligger långt ifrån en själv, i alla fall jag tröttnar inte så fort då.
Jag tycker att man kan skriva om precis vad som helst, bara alla fakta stämmer. Kan man verkligen påstå, även om boken handlar om något jag själv inte har varit med om, att min beskrivning i boken är fel? Att känslan är fel? Kan någon säga att ”så där upplever ingen den situationen?” Hur vet man det?
Åh, så typiskt att just mödraskapet ska sättas på pidestal. Tröttsamt. Jag föredrar ”skriv om det som du är passionerad över.”
Men det har väl en poäng att skriva om det man vet också, eftersom man har en helt annan närhet till det, en möjlighet till detaljer. Så det skadar inte att använda sig av miljöer eller situationern som man har varit med om, ifall det intresserar en.
Så här tänker jag: säg att vill skriva en 1700-talsroman. Du inte har levt på 1700-talet men du har haft en sticka i foten, du har promenerat i regnet, du har varit olyckligt kär – man kan utnyttja sina egna erfarenheter i helt flippad kontext. :)
Ja, precis så jobbar jag också! Jag är personligen ingen research-människa, utan kollar bara upp faktauppgifter. Men ändå tror jag att texterna kan bli realistiska, genom att författaren gräver ner sig i små, allmänmänskliga detaljer, som hur det känns att promenera i regnet.
Väldigt tragisk inställning av den som sa sådär. Med den inställningen skulle massor och åter massor av redan utgivna böcker egentligen aldrig ha kunnat skrivas! Huvudsaken att man åtminstone försöker göra lite research på det man skriver om.
Det är farligt att säga ”Sådär kan man inte göra!” Risken finns ju att folk tror att det stämmer ;P Väldigt intressant och viktigt ämne, dock!
Jag hörde ett par författare diskutera detta (fast i relation till etnicitet) och de kom fram till att visst kan man skriva om ”the other”, men man måste vara ödmjuk, respektera de erfarenheter man skriver om, och vara lyhörd för kritik från dem man skriver om.
Men de var överens om att författare måste kunna skriva om allt.
Har inte läst tidigare kommentarer så jag kanske upprepar något nu men när jag började skriva min bok som har två tonåringar i huvudrollerna så trodde jag att det skulle bli lätt att skriva utifrån den yngre tjejens perspektiv, eftersom hennes bakgrund och erfarenheter liknade mina. När jag skulle bli en trumpen 17-årig kille på glid, i alla fall i texten, tänkte jag faktiskt att jag måste förbeerda mig genom att göra intervjuer, spela in diskussioner på stan osv och tvivlade ändå på att jag skulle kunna ta ett sådant perspektiv. Men när jag började skriva blev jag förvånad! Det var jätteenkelt att ta killens perspektiv, det flöt på. Tjejen hade jag mycket svårare att levandegöra, kanske för att hennes person låg för nära mig själv. Det var en lärdom jag drog av att skriva boken – att jag hade en trumpen 17-åring på glid inom mg som bara väntade att få komma ut.. ;)
Jag har haft liknande erfarenheter:) Helt plötsligt har man bara glidit in i en person man inte trodde att man hade något gemensamt med.
En av mina romaner handlar om en kvinna som sitter på en sluten avdelning på en psykiatrisk klinik. Jag hade ingen som helst inblick i denna värld men jag läste på och fantiserade ihop resten. Boken lästes av en före detta överläkare inom psykiatri, som konstaterade att ”det märks att författaren har ingående kunskaper om psykiatrin”.
Jag tror att det handlar om inlevelseförmåga. Det är därför vi är författare.
Det tror jag också!
Så tråkig inställning. Klart man får skriva om sådant man inte själv upplevt. Men just när det gäller födande så finns det så himla mycket ”rätt och fel”. Det gäller ju även de som har fött barn som jämför, alla som fött barn har inte upplevt det på samma sätt. Gör det den enas version mer sann än den andra? Som andra påpekat, man behöver inte vara mördare för att beskriva en mördares tankemönster.Det handlar om research, fantasi och trovärdighet. Och det tror jag en man kan få fram om en förlossning också. Varför inte?
Precis! Det handlar mest om inlevelseförmåga tror jag, sedan måste varje person få ha sin upplevelse av ett förlopp utan att det kan anses som ”fel”.
[...] skrev ett väldigt fint inlägg i tisdags om att “skriva det man inte vet”. Grundfrågan som man funderade på var om [...]
[...] skrev ett väldigt fint inlägg i tisdags om att “skriva det man inte vet”. Grundfrågan som man funderade på var om [...]
Det är väl det som är kul med att skriva att man får skriva om vad som helst. Att man faktiskt kan försöka närma sig också sådant som inte vet något om. Det skulle bli ganska tråkigt i längen att bara få skriva om vad man upplevt.