Jag har ett av och på förhållande med mitt manus ”Mina fräknar”. För tillfället är det mest av. Jag korrläser, är uttråkad, spyfärdig och skäms. Vissa stycken kan jag knappt förmå mig att läsa överhuvudtaget. Jo, det är sant. Inget falskt koketterande. Och inte mår jag bättre av att tänka på att förlaget förväntar sig att folk ska betala för eländet.
När jag läser andras böcker kulminerar självföraktet. Ni vet man jämför sin egen bil med grannens och så vidare. En vd kan på fullt allvar vara missnöjd med en lön på 200 000 SEK i månaden. Det är så vi människor fungerar.
Jo, jag har ett påskrivet avtal med ett förlag i byrålådan och det skulle jag kunna vara nöjd med. Det önskar jag att jag var nöjd med. Men tyvärr gör pappret inte så att jag lever i ett eget universum där mitt jag och min text är frånskilda.
Att förstå att man ska bli utgiven är inte bara roligt. Det är väldigt skrämmande också. Tankar som flyger omkring i mitt huvud:
Kanske borde jag aldrig ha stuckit ut hakan? Inte gjort anspråk på att vara förmer, större och viktigare. Inte ha skrivit en bok …
Då kommer ett mejl från min underbara redaktör Anna Lovind:
”Hej Sofia!
Jag har läst igenom nu och det är verkligen klart, har bara petat i någon enstaka stavning eller formulering. Det här har varit en förvirrande upplevelse för mig som är van vid en annan typ av manusarbete – dvs. den betydligt mer arbetskrävande varianten.
Att jobba med din text har stundvis fått mig att undra om jag missat något, jag som suttit med rödpennan i högsta hugg, beredd att min vana trogen stryka hela kapitel och stuva om bland karaktärer och intriger.
Men den är helt enkelt så bra och så färdig. Det har varit givande och lätt och roligt, och jag är så stolt över din blivande bok… ”
Och så älskar jag igen! Plockar fram texten, scrollar över sidorna. Ler, blir berörd; känner huvudpersonens oro, passion, tristess, glädje och hat. Hade jag allt det där inom mig? Var jag så stor på insidan? Kunde jag formulera mig så där? Och så här! Har jag verkligen lyckats sammanfatta, hitta uttrycksmedel för två personers liv och relation över många, många år på 290 sidor?
Och så inser jag att jag är väldigt, väldigt stolt över ”Mina fräknar”. Över hur historien jag hade inom mig gestaltar sig på papper. För nu är texten plötsligt en egen skapelse, har ett eget liv.
För några år sedan kunde jag inte släppa min nyfödde son med blicken när han låg och sov bredvid mig i en plastbalja på BB. Han var en del av mig och ändå helt egen, unik. Det gick inte att förstå livets mirakel. Det gör jag fortfarande inte. Att skriva en bok påminner väldigt mycket om att få barn. Det väcker starka känslor.
Nu känns det bra igen. Jag märker hur lugnet lägger sig och jag tänker att feghet och rädsla är äckliga känslor inom mig som ska motarbetas, portförbjudas.
Verkligheten som ska ta emot min bok är visserligen oförutsägbar och hotfull men idag struntar jag i det! Jag skev min bok för att bejaka livet. För att ord betyder något. För att jag hoppas och tror att Du ska ta emot min gåva, kunna ta den till Dig. Jag vill att Du ska veta att vartenda ord i ”Mina fräknar” kommer från mitt hjärta. Var därför aktsam med gåvan, det är det enda jag ber om.
Tycker du inte om det du får - uppför dig som om du fått en ful kofta av en avlägsen släkting: tacka och ta emot.
Det är inte lätt att debutera som författare. Det är säkert mycket enklare att krypa in under en sten. Jag är först ut med att säga ”Jag älskar dig” i en ny relation och det är skrämmande. Och jag säger det inte ”nästan hörbart”, full, en sen natt på krogen. Jag skriver ner budskapet så att orden aldrig försvinner. För ÅHHH! Vad underbart det är att älska igen!
Sofia
Så fint beskrivet! ”Igenkänningsfaktor = hög”, som Pernilla skrev häromdagen.
Tusen tack Manne! Man känner att man lever i alla fall. Oavsett hur det går.
KRAM!
Förstår precis hur du känner! Berör mig när jag läser. Fint!
Tack snälla Ethel!
Kram
Sofia
Verkligen hög igenkänningsfaktor! Men min reaktion på det du skrev illustrerar nog din poäng. När jag först läste blev jag lite tröstad. Du rodnar också av vissa textstyckens usla kvalitet och får prestationspngest av att läsa andras perfekta alster. Det är kanske en del av processen. Sen kom jag till delen med förläggarbrevet och sinnesstämningen sjönk direkt. Oj, sådana brev kommer jag aldrig att få… då måste hennes (din) bok ju vara en sådan där perfet produkt, den kan jag inte tävla mot. Som om det skulle vara en tävling. Och min barnsliga reaktion bevisar verkligen din tes – att självförtroendet under processens gång åker jojjo och man börjar jämföra sitt skrivande med andra och annat irrelevant men så ska det väl vara antar jag. ;)
Jag försöker tänka att det finns plats för alla. Att bara Du kan berätta Din historia. Det är tufft men jag tror att speciellt vi kvinnor ska försöka vara snällare mot oss själva. Och andra kvinnor.
Jag är genuint nyfiken på din historia!
Lycka till. Ge aldrig upp!
Kram
Sofia
Vad ska man säga? Som förhoppningsfull skribent som vadar bland sina refuseringsbrev är det nästan svårt att förstå att någon som vunnit högsta vinsten på lotteriet (läs: fått sitt manus antaget) kan ha ett sånt kluvet förhållande till det man skrivit.
För mig känns nästan lite grann som att du vunnit 10 miljoner på lotto och är nöjd med de första tre miljonerna, men inte lika nöjd med följande sju ;)
Johan, Johan!
Jag förstår hur du känner och jag menar verkligen inte att låta fisförnäm.
Jag tror trots allt att du kan leva dig in i mina känslor. Att du hör mig när jag säger att det är starkt och äkta.
Jag förstår dock din reaktion på texten och jag tänker att din tid kommer.
Kram
sofia
Åh, jag känner igen. Och vill kasta eller i alla fall göra om. Bara lite där. Och i början. Men mest i mitten.
:) Just så!
Kram
Angående Johans kommentar: Jag misstänker att det är så att när man står på andra sidan gränsen och ännu inte blivit antagen så tror man att allt skule falla på plats och att ja… hela livet skulle bli perfekt om man bara fick det där kontraktet. Riktigt så är det nog inte trots allt. Jag fattar vad Sofia menar. Man är ju fortfarande samma person och med kontraktet följer inte automatiskt orubbat självförtroende och total harmoni.
Men det är klart, lite mer perfekt skulle väl livet bli… :)
Anna, det är oerhört skrämmande att göra något offentligt som man hade i sin själ och i sitt hjärta tidigare. Jag är full av förundran över alla som helt ohämmat ställer upp i Idol mm. Kanske är det en generationsfråga?
Kram!
Känner igen mig. Nu när jag debuterat med min barnbok Är det morgon nu? så har självförtroendet vacklat och jag är än mer självkritisk. Tänker ofta på vad jag hade kunnat gjort annorlunda, funderar över enstaka meningar, ord. Varje ord känns viktigt eftersom det är så få meningar i boken. Skulle jag ha lagt mer tyngd på det odet? för att barnen skulle få en behagligare upplevelse av boken? Tänker sedan att manuset var bra, annars hade det inte blivit utgivet och nu en färdig bok. Recensionen på barnboksprat tvingar mig också att inse att min debut är bra. Men visst åker självförtroendet berg och dalbana.
Kramar:Maria
Tack snälla Maria,
Du är alltså ett steg före mig. Tack för att du delar med dig.
STOR kram,
Sofia