Roza Takiporian debuterade i februari 2012 med novellsamlingen Om att gråta sig till sömns och annat trams på Mimer Bokförlag.
När man hittar en bit av sig själv – någonstans långt, långt bort
Det var kallt ute. Slutet av september. Jag var på väg till tunnelbanan, och jag trodde att det var en helt vanlig dag. Inga konstigheter, liksom. Så jag tog upp mobilen ur fickan för att kolla min mail, precis som om det vore en helt vanlig dag, utan några konstigheter. Så jag klickade på mejlsymbolen, och trodde att jag skulle mötas av vanliga mejl för att det var en vanlig dag. Jag hade så fel, så fullkomligt fel. För i min mejlinbox fanns det där mejlet som skulle förändra hela min tillvaro, min vardag.
Jag fick veta att mitt manus blivit antaget. Mina berättelser, mina små älsklingar, skulle publiceras. I en bok. En riktig bok som jag skulle få hålla i, lägga bland Paulo Coelhos och Anna Gavaldas och Herta Müllers fantastiska böcker i bokhyllan. Min alldeles egen, riktiga bok som jag skulle få lukta i, känna på. Läsa ur.
Ni förstår nog att det var en stor grej för mig. Förstår nog att jag firade det kanske en, två, tre gånger för mycket. Ja, ni förstår nog till och med att jag flera gånger kan ta upp boken och bara läsa några meningar ur den, försöka tänka mig vad någon som läser den just nu i någon del av Sverige känner, tänker.
Men jag undrar om ni förstår hur mycket berättelserna i den betyder. Hur viktigt det är att de får höras, berättas. Jag tror nog inte att jag förstår de alla själv, inte ännu. Jag är ju faktiskt bara 22 år. Det är inte meningen att jag ska förstå en 91-årig man som sörjer sin ungdomskärlek som stenades till döds i Iran. Inte meningen att jag ska förstå en prostituerad kvinnas ångest och smärta. En cancersjuk flickas ilska och vemod. Men jag förstår hon som grät sig till sömns varje natt, på grund av kärleken, saknaden. Och min pappa förstår hur ont det gör att bli piskad och torterad i ett fängelse i Iran. Och den gamla gubben som bor på ålderdomshemmet minns varje dag hur det kändes att förlora sitt livs kärlek.
Det är kanske det som är det viktiga med mina berättelser. Det som är det fina. Att någon någonstans i världen alltid kommer att kunna hitta en bit av sig själv i en av dem, alltid kommer att förstå, känna igen sig. Det var också det som var tanken med min novellsamling, att bilda broar mellan oss, länka våra berättelser, visa att vi inte är så långt ifrån varandra, trots allt.
Hej,
Jag tror det är viktigt att man skriver om sådana här saker, att någon berättar.
Att berätta för att få det ur sig, men sedan kunna lägga det till vila. Att inte låta det få ta all energi. Det är viktigt att minnas, men inte låta sig förtäras…svårt.
Jag skriver ju tvärtom om fiktiva skurkar…men det är svårt det med. Att få dem trovärdiga. Jag förstår ju att verkligheten överträffar fiktionen många gånger. Tyvärr.
Hej!
Skönt att du tycker att det är viktigt med sådana här berättelser. Och det är sant som du säger, att man bör kunna lägga det till vila efter att man fått det ur sig. Men det är ju så svårt, när man vet att hemskheterna fortfarande pågår, att verkligheten fortfarande är verklig.
Försöker att lära mig skriva mer fiktivt, men det är svårt som du säger. Att få dem trovärdiga och verkliga, när de kanske inte är det. Ett riktigt jobb det där! Duktig är du som lyckas :)
Känner igen dig, Roza, från Skrivarsidan :-). Gratulerar till boken! Jag förstår precis hur det känns och att du tar upp boken, slår upp en sida och föreställer dig hur en läsare upplever dina ord. Fantastisk känsla.
Hej Ethel!
Vad kul att du kände igen mig! Och tack så hemskt mycket för gratulationen. Ja, det är en märklig känsla det där. Att ta upp boken och veta att kanske tar någon annan upp boken också just nu. Märklig, men fullkomligt fantastisk känsla.
Kram
Hej Roza
Kändes så speciellt då jag snabbt bläddrade i din bok första gången. Jag kände igen några av dina noveller från den tiden då våra vägar möttes.
Jag har börjat läsa boken men tar det lite lugnt mellan novellerna. Det behövs tid att känna och tänka… Blir berörd och lite sorgsen.
Grattis än en gång till din fina bok!
Kram Eva-Lena
Hej Eva-Lena!
Vad roligt att höra att du känner så. Och vad kul att du kände igen några av novellerna… Känner att jag fick så mycket med mig från vår författarutbildning, så mycket givande respons och ovärderliga lärdomar.
Det är nog viktigt att läsa novellerna i sin egen takt, ge dem lite tid att rota sig och lägga sig.
Så kul att du läser min bok. Och tack så hjärtligt för dina fina ord!
Kram
Jag blir riktigt nyfiken på din novellsamling. IDu verkar så insiktsfull av det lilla jag läser av vad du skriver här. Boken din får lov att antecknas på min lista över böcker som ska inhandlas. Lycka till med ditt fortsatta skrivande!
Helena, vad kul att du finner min bok intressant! Jag var och läste lite om din kommande bok, spännande. Och än mer spännande att du vågar ge dig på att ge ut boken själv.
Hoppas att du tycker om min bok om du någon gång väljer att läsa den. Och jag väntar spänt på att få höra mer om din bok framöver.
Lycka till med Ditt fortsatta skrivande!
[...] läsa om sådant vi inte känner till och leva oss in i det? Det är bara två sidor av samma mynt. Rosas gästinlägg i fredags visar också hur fel kvinnan på Ulrikas kurs hade. Rosa kan knappast förstå exakt hur det känns [...]
[...] Kommentarer « Gästbloggare: Roza Takiporian [...]