Läsprov: Mina fräknar. Roman av Sofia Hallberg

Detta är ett utdrag ur Mina fräknar som kommer ut i augusti 2012 på Damm förlag, Forma Books AB. Copyright (©) Sofia Hallberg 2011.

KAPITEL 12

Jag vaknar ensam i vår säng, det vill säga på den högra sänghalvan av den rutiga dubbelsängen från Hästens. Rullgardinen som håller morgonen ute är mörkt blå med ett svagt mönster av liljor. Den är specialbeställd från Persienngruppen. Ikea säljer liknande för någon hundralapp men våra fönster har ovanliga mått.

Jag sätter mig på sängkanten och stänger av väckarklockan. Om femtio minuter skulle den ringa. Så här är det alltid; jag vaknar jämt före larmet går. Det är skönt. Tror jag.

I min garderob tänkte jag en gång i tiden att det skulle hänga tjusiga dräkter och kostymer från fina modehus. När jag nu väljer kläder för dagen står mina val mellan betydligt mer vardagsnära plagg. Mjuka, bekväma och välanvända. Samtliga införskaffade i rikstäckande lågpriskedjor. Hundratals, kanske tusentals, kvinnor bär just idag samma plagg som jag.

Klädkoden på Stockholmsfrakt är precis sådan så det passar bra. Ulla och Marie är klädda som om de delade garderob med varandra. De ser ut som pensionärer fast de har flera år kvar till dess. Vilken dag i veckan som helst kan man ha jeans, manchesterbyxor eller kjol med tjocka strumpbyxor. Även om jag skulle komma i en för kort kjol hade nog ingen lagt märke till det. Det är skönt och praktiskt att kunna ha sina vanliga kläder på jobbet. Mats har kostym, skjorta och slips varje dag. Det är kläder han aldrig har på sig på helgerna.

Jag tittar ut genom det regnrandiga glaset medan jag äter frukost. Stirrar på alla som går förbi mitt hus under paraplyer. Stövlar sig genom parken. Det känns konstigt att det regnar mitt i vintern. Igår var det sju minusgrader. Idag är det nollgradigt och regnar. Jag blir inte klok på vädret.
Jag kan inte se några ansikten på människorna som passerar, därför börjar fantasin skena. Jag får plötsligt för mig att jag sitter på toppen av en myrstack och observerar hundratals myror, enbart styrda av instinkter och drifter, hastigt skynda förbi. Jag vänder mig åt andra hållet, bort från fönstret.

Självbehärskning är något som jag tycker är väldigt viktigt. Det är en av de egenskaper som skiljer oss från djuren. Måttlöshet och girighet är egenskaper jag föraktar. Jag önskar att jag var bättre på att kontrollera mina tankar. Det är ett mödosamt arbete att hålla dem i schack. Jag klarar det inte själv. Även om jag är ensam hemma är jag helt beroende av människorna i min omgivning. Därför känner jag ända in i benmärgen en oro när jag inte kan se deras ansikten.

Morgonmötet på Stockholmsfrakt inleds alltid med kaffe och skorpor med kardemumma. Åke har berättat att syftet inte bara är att gå igenom agendan utan också att stärka samhörigheten på företaget. Vi sitter sju personer runt bordet i gul furu. Mötet följer samma procedur varje gång. Åke hälsar oss varmt välkomna och går sedan igenom dagens händelser samtidigt som han gnager på en skorpa och sväljer ner smulorna med kaffe utan mjölk i en koboltblå kopp som det står Chef på. När något viktigt ska hända pratar han högre och med lite spänd nasal röst. Men det inträffar inte så ofta. Det hela varar idag i 13 minuter. Sedan börjar den egentliga arbetsdagen och alla återgår till sitt.

Inne i Skutan ser datorn på mitt tilldelade skrivbord svart och död ut men när jag satt mig och rör musen börjar skärmen lysa. Jag loggar vant in och öppnar upp arbetsfönster. Mejlen låter jag vara fram till lunch. Det brukar ändå sällan komma något till mig och det finns något väldigt deprimerande över en tom inkorg.

Innan jag börjar med konteringarna skjuter jag bak stolen så jag kan böja mig ner och knyta upp snörena på skorna. Under bordsskivan väntar ett par välanvända bruna Birkenstock. Fötterna glider lätt in i dem. Jag vickar på tårna och sätter jag mig tillrätta igen, slätar ut ett veck på byxorna, rätar på ryggen och drar tangentbordet närmare. Jag har 23 konteringar att göra nu på förmiddagen. Det borde hålla mig upptagen fram till lunch om jag inte gör dem för snabbt. Det måste ta sex och en halv minut per styck. Inte mindre. Mina händer vilar på tangentbordet. Innan jag börjar trycka granskar jag dem. Fingrarna är långa och smala men lite krokiga. Naglarna är omålade och kortklippta. Jag har aldrig tyckt särskilt mycket om mina händer men vad spelar det för roll, egentligen? På mitt vänstra ringfinger sitter en smal och tunn ring i 18 karat rödguld. Den är matt och repad av åren och fullständigt omodern till sin design.

Vår förlovning var en ömsesidig överenskommelse många år tillbaka i tiden. Vi valde en av Sveriges största guldaffärer som för tillfället hade ett erbjudande om en ring till honom för 999 kr och en likadan till henne för en krona. Jag la ut, minns jag. Mats hade som vanligt inga pengar. Inte betalade han igen senare heller men sådant brukar ju jämna ut sig med tiden.

Mina tankar börjar vandra redan efter tredje konteringen. Jag undrar varför Mats inte har ringt på nio dagar. Nog finns det täckning där han befinner sig i Indien? Jag känner att byxorna sticker och kliar i rumpan och på låren. Det var ett misstag att köpa dem. Jag borde ha läst att de var gjorda av ett tyg med 38 procent ull. Luften är kvav i rummet. Kanske är luftkonditioneringen trasig?

Jag kastar en blick åt Marie och Ulla. De sitter spegelvänt likadant: koncentrerade, framåtlutade och alldeles för nära skärmarna med sina ansikten. De stirrar hålögt med fuktiga, lätt röda ögon på staplarna som bildas medan de med höger pekfinger trycker på siffrorna på tangentbordet. De är inte vana vid bokföringsprogrammet. Tycker det var bättre förr, långt tillbaka i tiden, när bokföringen sköttes för hand och sedan skickades till en revisor. De delar med sig av minnen av gummistämplar med kolumner för konto- och kostnadsställen. Jag nickar och ler svalt för jag vet att jag hinner fler än fem konteringar under tiden de gör en.

Jag tvingar mitt huvud tillbaka till skärmen. Det är då jag ser det första gången. Värt att notera är att det är den 4 december. Klockan är 09.19. Jag har fräknar över hela min kropp. Under vintern skiftar min hud i blå-vita toner. Fräknarna är bleka under denna årstid men de försvinner aldrig. På sommaren blommar de upp. På min vänstra hand är det så tydligt det jag ser att jag måste svälja tre gånger innan jag kan låta ögat föra med sig tanken till hjärnan och uttala det jag ser, inom mig. Överlappande, huller om buller har ett antal fräknar (Hur många? Jag måste räkna dem) lagt sig så att de bildar bokstaven A. Det är helt utan tvekan bokstaven A. Tydligt och starkt markerat och ungefär en centimeter högt. Det är en stor och omskakande upplevelse. Därför tar det en stund innan jag samlat mig tillräckligt mycket för att kunna börja fundera på innebörden av detta tecken och varför det givits mig.

Kanske, tänker jag. Kanske kommer mina fräknar från och med nu alltid att vara det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tittar efter när jag vaknar. Blodet rusar i kroppen när jag stirrar på bokstaven. Jag kämpar inte emot. Slappnar av och känner hur all fokus flyttas uppåt. Koncentreras. Hjärnan börjar arbeta. Mina händer skakar lätt när de töms på blod. Benen somnar. A, tänker jag. Det är alltså bara början.

På natten fryser det till igen.