Gästbloggare: Johan Wennström

Johan Wennström, född 1987, är frilansande kulturskribent för bland annat Expressen. Han debuterar nästa månad med ”Dygdens glädje” på Atlantis förlag.

Debutantbloggen grundades för några år sedan av Augustin Erba, Kalle Dixelius och min gymnasielärare i engelska Kevin Frato. Han var en av mina favoritlärare, som lärde mig mycket om konsten att skriva och argumentera. När det nu är min tur att debutera som författare vill jag gärna ge tillbaka och bidra med någonting här på bloggen.

Kevin och alla andra som hittills har skrivit för Debutantbloggen är romanförfattare. Men eftersom min bok är en fackbok tänker jag för ovanlighetens skull säga något om att skriva sakprosa.

Det är en missuppfattning, som är utbredd inte minst bland många fackförfattare, att fackböcker måste sakna avancerade litterära ambitioner. De bästa fackböckerna är inte torrt redovisande, utan berättar en riktig historia. Det är också vad jag har velat göra i ”Dygdens glädje”.

Boken handlar om en gåtfull paradox: Samtidigt som det ekonomiska välståndet har vuxit kraftigt i västvärlden under de senaste decennierna har psykiska tillstånd av oro, ångest och depression blivit betydligt vanligare. Visserligen är det inte en ny iakttagelse att vi trots att vi har det så bra materiellt sett mår så dåligt psykiskt, men genom att anlägga nya perspektiv kan man nå svar på hur detta kommer sig.

 

Jag har tagit fasta på en inriktning i den moderna psykologin som sedan ett drygt årtionde går fram under rubriken ”positiv psykologi”. Flera av de anknutna psykologerna anser att de psykiska problemen grundar sig i eroderade sociala institutioner och övergivna dygder. Deras lösning är att återupprätta dygderna som ledstjärnor för samhället och de enskilda individerna.

Mitt intresse för ämnet grundar sig på att jag länge har skrivit om frågor som rör till exempel den sociala gemenskapens betydelse för personligt välbefinnande, och olika livshållningar och dess konsekvenser. Genom mina föräldrar som båda är professionella psykologer upptäckte jag den positiva psykologin. Den stod i harmoni med mina egna uppfattningar om det moderna samhällets utveckling och vad som där eventuellt har gått förlorat.

För att förmedla detta på ett engagerande sätt har jag skrivit boken ungefär som en mordgåta. En förebild har varit den amerikanske statsvetaren Robert Putnams bok ”Bowling Alone: The Collapse and Revival of American Community” från 2000, där han länge håller spänningen uppe innan han avslöjar de teknologiska och politiska krafter som enligt Putnam har tagit kål på den sociala sammanhållningen i det amerikanska samhället.

 

Man behöver inte skriva fantasilöst bara för att man inte hittar på. Jag använder till exempel cliffhangers i slutet av varje kapitel för att driva läsaren vidare och ger under berättelsens gång ledtrådar till upplösningen på gåtan. Men samtidigt är det viktigt att inte vara överdrivet publikfriande eller reducerande av ämnet, vilket ganska många både svenska och utländska böcker i genren populärpsykologi tyvärr är. När man skriver om ett för allmänheten relativt okänt område bör man både vara underhållande och visa sig kunnig om sitt fält. I mitt fall är det särskilt viktigt, eftersom positiv psykologi nästan är helt okänt i Sverige.

Men det är verkligen inte enkelt att lyckas med allt detta, och det var faktiskt en upptäckt för mig under arbetet med boken. Van vid att hamra ut ledar- och kultursidestext på några tusen tecken i taget hade jag förmätet nog förutsatt att det skulle vara lika lätt att skriva en hel bok. I själva verket tog det nästan tre års researcharbete, en tuff disposition, många omskrivningar och en hel del tur för att ”Dygdens glädje” skulle bli en fackbok som jag själv är nöjd med.