För några veckor sedan skrev Manne ett inlägg om sina favoritförfattare, vilket gjorde att jag började fundera på vilka författare som egentligen är viktiga för mig. Det intressanta är att när jag hade formulerat vilka böcker jag tycker om kom jag fram till att det faktiskt är två olika typer av böcker, som jag läser på olika sätt. Att välja ut bara ett par stycken är helt omöjligt, men jag har i alla fall lyckats begränsa mig lite.
Några böcker som inspirerar mig på så sätt att jag genast får lust att skriva är Sara Stridsbergs Darling River, Birgitta Trotzigs Dykungens dotter, Joyce Carol Oates Blonde, Marguerite Duras Älskaren och Elfriede Jelineks De utestängda. De som har läst dem ser snabbt den gemensamma nämnaren: i dessa böcker tar språket stor plats. Mycket stor plats. Böckerna har mer stämning än handling, de blir som helt egna världar att uppslukas av. Jag kan börja läsa var som helst i böckerna, efter bara några sidor är jag helt inne i språket, rytmen, atmosfären. Men om någon skulle be mig berätta vad de handlar om skulle svaret bli kort och inte säga någonting om vad jag egentligen värdesätter i dem.
Jag läser andra böcker också. Mer än gärna läser jag till exempel P O Enquist, Vilhelm Moberg och Göran Tunström, och skulle utan tvekan säga att jag tycker om deras böcker lika mycket som ovanstående. Men jag inspireras inte. Jag får inte samma sug att genast sätta mig vid datorn och börja skriva, jag går inte runt i deras stämning efter att jag har slutat läsa. Deras språk färgar inte av sig på mitt eget. Det jag tycker om är framför allt handlingen och persongalleriet, historierna. Kanske är det också därför jag inte inspireras lika mycket, jag tror att jag har svårare att låna, medvetet eller omedvetet, från en handling än en stil. Snarare blir jag avskräckt och tänker: sådant här kan jag ju ändå aldrig skriva, vad är det då för mening att skriva överhuvudtaget?
Jag ser att alla kvinnor har hamnat i den ena kategorin, och alla män i den andra. Det är inte avsiktligt, men intressant. Vad orsaken till detta är lämnar jag åt er att analysera.
Fint inlägg!
Tack:)
Känner igen det där att vissa böcker får mig att genast vilja släppa boken och skriva själv. För mig handlat det då oftast om barnböcker eftersom det är en barnbok jag skriver. Många olika typer får mig att känna så och inte bara de jag gillar mest.
Kul att höra! Och ja, naturligt nog är det väl oftast böcker i den genre man själv skriver som får en att vilja skriva.
Precis som du finner jag stor inspiration från böcker som är skrivna med bra språk och stämning. Att läsa en bok och få personer och miljöer beskrivna som om man såg en film väcker min skrivlust. Men att skriva på det sättet kräver en hel del från författaren. Det är väl det som kallas profession? :-)
Håller med, är ju sjukt svårt (och inte heller önskvärt) att sno en stil rakt av.
Mycket intressant och bekant, tack för intressant reflexion. Jag lockas också att läsa det som jag inte tror mig själv om att kunna skriva och som inte inspirerar till eget skrivande. Det är på något sätt befriande och ibland får jag känslan att jag är en främling som hälsar på hos den som skriver. När jag läser böcker som liknar det jag själv vill med skrivandet och som ger längtan att skriva är det med känslan av att vara hemma, på en plats jag känner. Linda Olsson har förmågan att ge mig den känslan.
[...] Bergensten. Båda kom in i mitt liv först genom sina böcker, därefter som personer. Manne och Ulrika har skrivit om författare och böcker som påverkat dem i sitt skrivande. Nu blir jag personlig, [...]