När jag skrev ”Berg har inga rötter” gjorde jag det lite i förtvivlans mod. Jag ville så hemskt gärna bli klar med den, jag tyckte att den var värd det, men jag trodde inte att den skulle bli antagen i den mördande konkurrensen. Självklart drömde jag om att den skulle läsas och älskas av folk utanför vänkretsen, men ändå hade jag svårt att motivera mig: det troligaste var ändå att romanen skulle bli kvar i skrivbordslådan. Men drömmen slog in, och nu när jag skriver min nya roman är jag i ett helt annat läge. Det finns redan ett förlag som ivrigt väntar, och då är det mycket lättare att motivera både för sig själv och för familjen att jag tar mig tid till att skriva.
Jag har inget kontrakt än, men hittills tyder allt på att förlaget vill ge ut den här boken. Utgivningschefen på Damm läste innan jul och blev entusiastisk. Hon ville att jag skulle fortsätta skriva och ville dessutom gärna läsa vidare innan den var klar för att hon tyckte den var så spännande.
Det är många som pratar om den svåra andra romanen men hittills har jag inte känt av någon skrivkramp. Månaderna runt releasen av ”Berg har inga rötter” blev det däremot omöjligt att arbeta med den. Inte nog med att jag hade alldeles för många andra bollar i luften; flera visslade också förbi öronen utan att jag hann få fatt i dem. Nu är allt lugnare och jag har kommit igång med skrivandet igen, och det känns härligt.
Jag hade lovat min redaktör Anna att skicka ett rejält smakprov igår, den 11 juni, och en halvtimme efter midnatt mailade jag iväg ett manusfragment på 198 000 tecken. Översatt blir det ungefär 34 500 ord, vilket borde vara en bit över hundra sidor. Den här boken blir förmodligen längre än min första — jag tror att jag har skrivit ungefär en tredjedel av den.
Det är första gången Anna får något så obearbetat — de sista tusen orden skrev jag timmarna innan med klippande ögon och en kallnande tekopp bredvid tangentbordet — och jag hoppas att hon inte blir chockad över den låga kvaliteten. För självklart finns det massor med som måste sågas, hyvlas och sandpappras i ett sådant här råmanus. Ändå ville jag hellre producera lite mer text, hellre skriva ett till kapitel än att putsa till de tidigare, så att Anna lättare kan se vad det är för en slags bok. Nu har hon en ganska lång prolog och sex kapitel som alla är lite längre än de i ”Berg har inga rötter”. Det borde räcka. Finliret får vi ta senare.
Lite orolig är jag nog ändå över hur att släppa nummer två (eller nummer fyra om jag räknar mina två tidigare manus). Nu finns det ändå fantastiskt många människor som älskar ”Berg har inga rötter”, och den här boken skiljer sig från den på många sätt. Tredje person i stället för jag-form, fyra olika huvudpersoner och andra teman — allt det gör att stilen och språket blir annorlunda. Debuten tycker jag är som en liten akvarell; här målar jag bitvis med en ganska bred pensel. Handlingen är också mer dramatisk och tempot blir annorlunda, tror jag (men inte nödvändigtvis högre).
Jag hoppas att folk som kommer med förväntningar efter att ha läst min första roman ändå kommer att känna igen tillräckligt mycket. Men det får bli som det blir med den saken. Nu ska jag bara försöka göra den här boken så bra som möjligt.
Vad härligt att du känner att den svåra andra boken inte känns just särskilt svår. Min teori efter att ha läst om ditt skrivande och din långa väntan på din dröm är att allt sker i just rätt tid; din tid som författare är nu kommen och då flyter skrivandet. Själv fick jag ett erbjudande om utgivning igår, starkt uppmuntrande för självförtroende även om jag avböjde, men kanske är det som en väninna sa; det är ett tecken på att du är redo att ta emot det rätta förlagserbjudandet nu”. Lycka till med din tvåa! Kram Helena
Grattis!!! Jättekul! Hoppas ”rätt” förlag snart hör av sig.
Jag tror inte du behöver vara orolig över att din andra bok tycks bli annorlunda. Även om du börjat bygga din läsekrets så är jag helt övertygad om att de inte vill läsa ”samma sak” (lätt överdrivet nu för enkelheens skull), utan uppskattar att du tar tag i en ny vinkel, och kanske också överraskar. Det läsekretsen vill är nog att känna igen den fagerlindska tonen, och den tror jag du har där redan, du har skrivit så länge. Den räcker, lita på den. Att däremot utveckla berättarsturktur, infoga fler karaktärer och andra nivåer, bygga en tätare väv helt enkelt är ju sådant som väl kommer som en naturlig utmaning för alla författare. Det allra allra viktigaste tror jag är att du redan skrivit så långt och som sagt inte har någon kramp!
Jo, det är skönt att det flyter på, och om någon läser min andra för att de gillade den första så känner de säkert igen mycket.
Kul! Att skriva med glädje är ju vad det handlar om. Lycka till med resten av texten!!!
Tack Thomas! Själv ser jag fram emot att läsa ”Bländverk” i sommar.
Jag väntar på nästa bok med goda förhoppningar.
Tack! Det gläder mig.
Vad härligt att du har ett förlag som tror på dig och stöttar dig inför nästa bok! Det betyder väldigt mycket att få stöd under arbetets gång och feed-back även på råmaterialet. Jag har själv fått hjälp med detta, inte från ett förlag dock men en mycket duktig skribent, och kan rätta till missar som jag blivit blind för. Det höjer kvalitén när man har någon som tydliggör dina ”darlings” och andra mindre bra egenskaper eller hur jag nu ska uttrycka det. Du förstår säkert vad jag menar :).
Jag ser verkligen fram emot din näst bok! Har du någon deadline?
Kram Carola
Jo, jag är väldigt nöjd med Damm. Kul att du har någon att bolla med, och kul att du tyckte så mycket om min debut.