Jag är inte där än, men jag fasar redan lite. Efter boksläppet kommer recensionerna och åsikterna om boken. Kanske är inte alla bra. Antagligen är alla inte bra. För så är det. Människor tycker olika.
På författarskolan där vi läste varandras texter och hade samtal i grupp om dem märktes det ganska snabbt. Somliga texter hade ingen någon åsikt överhuvudtaget om. Det var jaha, jo, det var väl bra och axelryckningar. Andra texter gick det inte att sluta prata om, folk hatade eller älskade och hade hur mycket som helst att säga om dem. Och oftast var det väl de där texterna, som väckte känslor, som var de allra bästa.
Jag kom att tänka på det här när jag hade bokcirkel igår med mina kollegor. Vi diskuterade Korparna av Tomas Bannerhed. Jag och en till i gruppen älskade den. Liksom augustprisjuryn och de flesta dagstidningarna höjde vi den till skyarna, citerade lyriska olika partier ur boken som vi tyckte bara måste lyftas fram.
Resten av gruppen satt först helt tysta. Sedan sa någon: jag tyckte faktiskt inte alls att den var bra. Och i slutändan satt där tre personer och sågade boken fullständigt, rörande överens om vad de tyckte illa om i denna ”röriga, dystra, rent ut sagt tråkiga” bok. Jag antar att det är sånt man ska komma ihåg sedan när man har släppt ut sin bok i samhället för allmän beskådan:)
Ja, har svårt att sätta mig in i hur det skulle kännas, med alla olika tyckanden om en bok jag skrivit och slitit med (kanske i många år). Mitt självfötroende skulle antagligen åka hiss upp och ner i ilfart i takt med bra eller dåliga recensioner.
Jag är med i en novellklubb där vi läser upp våra egna texter och vet hur det är när andra, kanske inte sågar, men som du skriver, bara ryckte på axlarna. Inte roligt, men nyttigt. Jag tror som du säger att det är bättre isf att man säger att den är usel. Kanske… jag vet inte, förresten. Jo, för då blir jag arg och vill ta revansch och det är säkert en bra drivkraft för att skriva bättre.
Vad beträffar Korparna, tyckte jag att den var mycket vackert skriven, med massor av fina metaforer och liknelser. Det jag märkte, var att jag inte kunde identifiera mig med huvudkaraktären, jag kände inget för honom. Förrän på slutet då det hettade till ordentligt. Och lite tråkig var den, tycker jag också.
haha, du hade kanske hamnar lite mittemellan mig och mina meningsmotståndare i bokcirkeln då:) Jag tyckte att mycket som huvudkaraktären tänkte och kände passade bra in på mig som barn, och därför identifierade jag mig med honom trots att jag varken är man, uppväxt på landet eller levde på 70-talet.
Jag är i slutfasen på min skrivprocess och ska nu knyta ihop säcken, jag låg och tänkte på just det här i natt när jag låg sömnlös. Vilka som skulle hissa vs dissa och hur det skulle påverka mig. Jag har inte fått något förlag på kroken än, har inte heller skickat in manuset, men jag hoppas givetvis på att bli utgiven en vacker dag. Idag bloggar jag om ”Kampen med förlagen”. För en kamp lär det ju bli.
Ja. Jag försöker alltid intala mig att det inte kommer att påverka mig alls, att jag rent logiskt enligt mitt resonemang ovan inte kommer att bry mig. Men såklart, jag vet ju att jag kommer det.
Jenny: länka! :-)
Tryck på hennes namn så kommer du till hennes blogg:)