Ett tal till mig själv

Idag är det den vackraste dagen på året för det är skolavslutning. Min äldsta pojke går ut 2:an och mellanpojken slutar förskoleklass.
Jag blir alltid tårögd när barnen sjunger Den blomstertid nu kommer. Tycker vi har så vackra traditioner i Sverige, en rik kulturskatt i sånger. Det finns väldigt mycket att vara tacksam över den 14 juni 2012: underbara barn, fantastiska fröknar.

När barnen har sjungit kommer rektorn att hålla ett tal. Det blir några minuters allvar och reflektion mitt i firandet. Hon ska prata om värderingar, hur värdefulla alla är och önska barnen ett underbart sommarlov. Hon säger alltid samma sak år efter år därför att orden är viktiga för alla generationer att få höra. De blir aldrig blir omoderna. Och vi föräldrar kommer att titta på och lyssna med vidöppna hjärtan, växa en meter av stolthet och ta tusen bilder.

Jag vill att mina pojkar bär med sig orden, att de ska växa upp med en stark tro på sig själva. Ha förmåga att känna in och lyssna på sina egna och andras behov och drömmar. Orka kämpa för det de vill ha och tror på.

Jag är övertygad om att lycka kommer när man gör gott, bidrar till något större än en själv och utnyttjar de gåvor man har fått. Därför vill jag att mina barn ska förverkliga sina drömmar, utnyttja sin kapacitet. Det finns en plats för alla i samhället, det är jag övertygad om. Man duger och räcker till hur man än ser ut, var man än bor, är intresserad av eller gör på sommarlovet. Alla barn är unika, viktiga och älskvärda.

Men det går inte att gå igenom livet utan att göra misstag. Jag önskar mina barn en mjuk plats att landa på efteråt. Och en styrka att ta till sig det som är viktigt att lära och en förmåga att skaka av sig resten. Och så önskar jag dem mycket glädje, många skratt. Att min Göteborgs-humor har gått i arv.

Om jag skulle hålla ett tal till mig själv denna högtidliga dag så skulle det vara på samma tema; att försöka vara snäll mot mig själv. Jag har en prestationsvilja som drar mig högt uppåt solen och en osäkerhet som sliter mig i hälarna. Jag är dramatiskt lagd. Har en vild fantasi. Jag är övertygad om att flygplanet jag åker i ska störta. Jag pendlar mellan att tänka att Hollywood kommer att ringa och vilja göra en film av Mina fräknar och att jag snart blir utskrattad.

Intrycken, tankarna, känslorna kommer in i mig, förändrar och rör om. Jag kan aldrig skärma mig mot det jag ser och känner. Kunde till exempel aldrig mer äta kött när jag en gång sett bilder från en djurtransport och ett slakteri. Har ingen distans till andras upplevelser. Skulle du vilja bli mött av mig i en vit rock på akuten om du kom in med ett ben som satt fast i en motorsåg? Tror inte det. Jag har nog hittat min plats i livet ändå eller kanske just därför är jag mest av allt orolig för att bli ett tomt skal. Sluta absorbera, vara nyfiken. Inte ha något mer att berätta. Bli helt tyst.

Om jag får önska något för mig själv om framtiden så är det att hitta en bättre balans mellan det jag vill uppnå och vad det innebär att vara människa med fel och brister. Ingen behöver vara bäst hela tiden och det kan räcka om man försöker göra sitt bästa mer ofta än man låter bli. Och när det gäller författandet tänka att andra kanske skriver bättre och då är det läraktigt och njutningsfullt för mig att läsa deras böcker, men ingen annan hade min historia inom sig. Den hade faktiskt bara jag. Och att ge ut en ny bok om året … Det är kanske inte nödvändigt även om det är önskvärt? Ett mål jag strävar mot. Även om jag vet att jag inte mår bra om jag inte har något att göra, inte skriver, vill jag tillåta mig att tänka så.

Det är mycket lättare att ge barn råd än att leva efter dem själv. Perspektiven växlar när man blir äldre men vikten av att bli sedd och älskad finns alltid kvar.

Livet är värdefullt. Det är det jag hoppas alla barn känner, hur gamla vi än är.

Idag ska vi köpa en jordgubbstårta på vägen hem från skolan, mina älskade pojkar och jag. Sedan ska vi njuta av den efterlängtade svenska sommaren.
Sköt om dig min fina vän.

Sofia ❤

About these ads