Precis innan jag åkte iväg på semester skickade jag ett ganska långt smakprov på min nya roman till redaktör Anna. En vecka senare, när jag som bäst kollade in solstekta grekiska tempel i Paestum i Italien, kom reaktionen. Hon var nöjd med mycket men hade också invändningar. Det hon var mest kritisk mot var hur jag anspelade på en annan bok — det som med ett flott ord kallas ”intertextualitet”. Jag tror att termen kom extra mycket i ropet ungefär när man började prata om postmodernism, men författare har förstås alltid roat sig med sådant. Tidigare kallades det helt enkelt för anspelningar eller allusioner.
Tyvärr hade Anna i sin tur gått på semester när jag kom hem, så jag vet inte exakt vad hon var missnöjd med, men jag har mina aningar. Min gissning är att hon tycker det blir för lekfullt och därför bryter fiktionen, alltså gör att man ”kliver ur” texten och inte får lika lätt att leva sig in i den. En av mina anspelningar var till exempel en parodi på en av huvudpersonerna i en annan svensk roman, som dessutom är mycket känd och uppskattad av många. Den passningen går helt enkelt inte att missa, och kanske hör den inte hemma i just den här boken. Dessutom anspelar jag på en högt älskad klassiker i svensk litteratur, då på ett mer lågmält och respektfullt sätt, men kanske kan det ändå bli störande.
Men om det nu är det som är problemet, så är jag ändå inte säker på att jag håller med Anna. En bok kan ju både vara sorglig och allvarlig och samtidigt innehålla en hel del humor och lekfullhet. Jag tycker nog att det är så med ”Berg har inga rötter”, och även den innehåller dessutom många anspelningar på andra texter. Det tydligaste är en dikt av Pär Lagerkvist som min huvudperson Lasse till och med citerar, men det finns också fullt med allusioner till en helt annan text. De är dock så pass diskreta att jag inte ens vet om någon har hittat dem än. Men jag tror ändå att de gör nytta. Dels hjälpte de mig liksom att hålla ihop berättelsen, dels tror jag att de kan anas även om de inte upptäcks, att de strömmar som en underjordisk flod inunder texten. Samtidigt kan det förstås bli för mycket intertextualitet — så tycker jag det är med nästan alla Salman Rushdies böcker, till exempel. Jag och Anna får fundera på hur mycket just den här romanen tål.
Vad tycker ni som läser bloggen om anspelningar på andra texter? Är det roligt eller mer störande? Passar det bara i vissa typer av berättelser eller i alla möjliga?
Anspelningar är intressanta och väver samman litteraturen om de utförs skickligt och med måtta anser jag.
Balans är alltid viktigt, vad man än gör, och att det är bra gjort.
Stephanie Meyer lät sin karaktär Bella läsa böcker från verkligheten och anspelade på annan litteratur. Precis som Leah Alexandra ovan, tycker jag att det är ok så länge det sker med måtta.
Det är intressant att det förekommer även i Twilight — det visar ju att det är möjligt att leka med litterära referenser även i populärlitteratur.
Om det är motiverat skulle jag säga. Och emd motiverat menar jag att själva anspelningen ligger i berättelsens kärna och drivs fram ur den. Om man som läsare baar så mycket som anara tt förfatatren försöker glänsa lite eller göra sin etxt mer intressant pga anspelningar till andra, ofat lite ”finlitterära” böcker så ger det total avsmak. Man måste kunna lita på att författaren vet vad hen vill med sin intertextualitet.
Det hoppas jag att jag gör. De böcker som jag anspelar på i min nya roman är dessutom inte finlitterära.
Jag har i ärlighetens namn lite svårt för sånt här, om jag nu hänger med i resonemanget ovan. Jag vill höra en berättelse, fristående från andra, den ska vara rak, inte kräva för mycket av mig. Sådan är jag, så är inte alla läsare.
Jag tycker att anspelningar och referenser blir ett problem om man *måste* uppfatta dem för att kunna uppskatta (eller ens förstå) berättelsen.
Om berättelsen däremot står på egna ben så blir anspelningarna mer en bonus som är kul för den som upptäcker dem men inte står i vägen. Så hoppas jag att det är med ”Berg har inga rötter”, och med min nya bok förstås. Och sedan tror jag som sagt att det kan räcka med att man anar anspelningar för att de ska tillföra något.
Precis! Om man inte behöver förstå anspelningen, utan den blir en kul bonus för den som förstår. Då är det roligt tycker jag! I den roman jag läser nu anspelades det t ex på en ganska okänd situation i Bibeln (det var berättigat då personen i fråga studerat på en skola driven av nunnor). Jag tänkte, att detta förstår inte de flesta, men jag tyckte det var kul att jag själv förstod det och det gjorde också karraktären mer djup och trovärdig, då anspelningen kom helt oväntad, men kändes väldigt rätt i sammanhanget. :)
Jag störs vanligtvis inte av passningar till andra böcker när jag läser en bok. Men när jag själv skriver tänker jag att ”Om man går i någon annans fotspår kommer man aldrig först”, med andra ord skulle det kännas konstigt att försöka bli författare genom att använda mig av andras verk. Men det är bara min personliga uppfattning.
Jag ser det inte som att min bok går i en annans fotspår för att den refererar till den. Mer som att de minglar och har en intressant diskussion.
Jag gillar det nog, eller är till och med barnsligt förtjust i det om jag ska va ärlig. En ungdomsroman jag läste i vintras hade t ex citat från olika kända böcker och klassiker som rubrik på kapitlen och citatet målade bra vad kapitlet handlade om, men ändå på ett finurligt sätt. Det älskade jag!
Jag är också barnsligt förtjust, med betoning på barnsligt. Får nog lägga band på mig så jag inte överdriver det i mina egna texter.