Det finns en genre som brukar kallas BOATS-böcker, Based On A True Story. Inom denna skildras sanna historier om barn som överlever cancer, kvinnor som flyr från sina makar som misshandlar dem eller liknande, ofta katastrofliknande, scenarion. Böckerna hamnar ofta högt på försäljningslistorna men sällan på DN:s topplista, ofta recenseras de inte ens. När t ex Bokhororna för länge sedan berättade om genrer de ville sluta läsa nämndes ofta BOATS-böckerna. Det är alltså inte den mest väl ansedda genren vi har att göra med här.
Man kan fråga sig vad det beror på. Kanske är det för att språket är enkelt och inte mer, att de trots sitt ofta hemska innehåll är skrivna för att vara underhållande eller att upplägget är föga ambitiöst eller nyskapande. Men jag tror också att problematiken ligger i själva innehållet, i det faktum att de är Based On A True Story. För verkligheten är inte helt enkel att överföra till en berättelse. Och jag tror inte att risken är att det blir ospännande eller vardagligt som man kanske kan tro. Utan snarare att verkligheten blir för mycket. Slagen är för många och hårda, sjukdomen kommer i återfall efter återfall, misären är för djup och ljusglimtarna för få. Så till den grad att historien verkar överdriven och overklig, trots att den faktiskt beskriver verkligheten.
Jag tänker på det ibland när jag är på jobbet på tingsrätten. I en domstol passerar många människoöden förbi, och de flesta av dem tillhör de mest utsatta i samhället. Här finns den femtonårige pojken som precis straffmyndig har misshandlat en klasskamrat grovt. På första raden av åhörarna sitter hans pappa, nyligen dömd till fängelse, och ler stolt när sonen döms till sluten ungdomsvård. Här finns den psykiskt sjuka kvinnan som var så svartsjuk att det gick fel. Här finns rättshaveristen som lämnar in sin trettiosjunde stämning till tingsrätten, och som i dom efter dom bara känner sig ännu mer missförstådd av samhället. Jag tänker ibland att jag borde skriva om dem. Att någon borde skildra deras historier, många är så oändligt sorgliga. Men sedan tänker jag nej. Somliga saker går inte att göra begripliga. Det hade bara blivit halv-snaskiga BOATS av alltihop.
Också en bild av verkligheten som överträffar all dikt i världen:)
Själv tänker jag att verkligheten har man ju ändå omkring sig 24 timmar om dygnet, varför inte passa på att få uppleva någonting som inte har med verkligheten att göra för en stund? BOATS är inte min kopp té, helt enkelt.
Nej, inte min heller, som du kanske anar:)
Jag läser gärna BOATS ibland för att få en glimt av en alternativ verklighet för att lära mig om andra öden i hopp om att erhålla lite perspektiv. Det är mitt analytiska och kunskapshungrande jag och inte det litterära sinnet som vill detta dock.
Jag har också funderat i de banorna, kanske skulle man kunna se dem mer som en slags ”fackböcker”? Det är ju utan tvekan ofta en intressant verklighet de skildrar.
Lite så är det nog: att sådana böcker får en sådan känsla över sig. Det är helt okej för mig att det blir fackböcker över dem. Sedan är det bra om bokens innehåll bearbetas varsamt till något som är tillfredsställande att läsa ur ett estetiskt perspektiv. Det är svårt. BOATS-författarna vill nog berätta så mycket och då blir det kanske svårt att hålla det på en nivå som anses vara litterärt vackert. Kanske.
Jag håller med!
En annan del av förklaringen till varför dessa tragiska livsöden inte fungerar så bra i bokform handlar också om att man som läsare i många fall redan vet hur historien slutar. Man vet också alldeles för mycket om hela historien långt innan boken ens kommit ut (särskilt om man har följt t ex ett uppmärksammat brottsfall i media och läst förundersökningsprotokoll etc). Man kanske redan är ”mätt” på berättelsen hur cyniskt det än låter.
Sedan verkar det som att dessa böcker tenderar att vara lite slarvigt ihopsatta. Känslan är att förlagen tycker att det räcker med en fantastisk historia och därför läggs ingen möda på hantverket. Som du skriver så överträffar verkligheten dikten. Ett dilemma i arbetet med en sån här typ av bok är säkert att författaren som anlitats för projektet ska samarbeta med (ofta) ett brottsoffer, någon som fortfarande sörjer och/eller är traumatiserad. Det väcker en del tankar om etik.
Absolut. Och det blir naturligtvis alltid känsligt när man skildrar verkligheten. Hur långt får man gå? Får man verkligen föra in personer i sin bok som inte är med på det? Minns att vi hade vilda diskussioner om det på författarskolan, där vissa skrev den här typen av böcker.
Nu har ju jag skrivit just en sådan, och kan förstås inte säga varken bu eller bä om era åsikter om genren och förlagens hantering, men att böckerna inte recenseras har väl snarare med innehållet att göra; att det inte går att säga så mycket om en sann historia?
Det stämmer säkert delvis, men även om en historia är sann tänker jag att det finns tusen olika sätt att berätta den på och detta kan ju recenseras.
Här var det tvärsäkra åsikter vill jag lova. Kan inte låta bli att fråga mig var ni drar gränsen mellan självbiografi och BOATS? I tematiken? I så fall måste jag inflika att exempelvis Imre Kert
Här var det tvärsäkra åsikter vill jag lova. Kan inte låta bli att fråga mig var ni drar gränsen mellan självbiografi och BOATS? I tematiken? I så fall måste jag inflika att exempelvis Imre Kertész fick Nobelpriset (och Auschwitz måste väl sägas vara ett snaskigt levnadsöde om något).
(Och det var inte meningen att publicera kommentaren halvfärdig första gången. Min dator har alldeles tydligt en egen vilja…)
Här håller jag inte alls med dig Ulrika. Jag tror att det går att göra intressant litteratur av nästan vilket stoff som helst, och definitivt av sorgliga människoöden som de du nämner; det beror helt på hur man hanterar det. Det behöver inte bli snaskigt eller spekulativt. Vad skulle inte Sara Stridsberg kunna göra av det du berättar om t.ex?
Kännetecknande för det man kallar BOATS är väl just att det är både ”based on a true story” och dåligt gjort.
Manne och Annika, ni har såklart rätt! Definitionen av vad som är en ”BOATS” verkar vara något flytande, och man kan säkert ha massor av åsikter om hur den bör vara.
Det jag tänkte på var dock inte typen ”litterär fantasi” kring en person som någon gång har existerat à la Stridsberg eller Joyce Carol Oates ”Blonde” utan ett faktiskt försök att i romanform skildra ett liv ganska exakt. Går det utan att det blir antingen biografi/fackbok/journalistik eller ”BOATS” (i den dåliga bemärkelsen)? Jag vet inte, men mottar gärna förslag på böcker!
Förresten, har i och för sig bara läst en bok av Kertész, men han skildrade väl inte en verklig persons öde utan utgick bara från en historisk händelse (förintelsen) där han satte in fiktiva personer såvitt jag har förtsått? Kan dock ha missuppfattat, är som sagt inte så insatt utan väcker bara frågan.