I söndagens DN (8 juli 2012) fanns en krönika av Björn Wiman där han diskuterade författarnas oersättlighet i samhällsdebatten. Det var en intressant krönika men det jag fastnade för var en helt annan sak – Wiman beskrev hur han för en tid sedan fått en kasse full med gamla tidningar, en del nästan hundra år gamla. ”Få saker är lika fascinerande som att bläddra i gamla tidningar”, skrev han.
Jag mindes genast mina egna stunder i ett dammigt bibliotek och lyckan när jag hittade gamla tidningar i arkivet. (Kan hända att jag var lite nördig som barn). Snabbt letade jag mig fram till april 1912 och läste om Titanics förlisning. Om hur de beskrev händelsen då. Det var en häftig känsla, nästan som en tidsmaskin. (Jag hade också väldigt bra fantasiförmåga som barn). Efter det har jag alltid kastat mig över gamla tidningar, husmorstidningar från 50-talet kvarglömda i en sommarstuga var en riktig guldgruva när jag hittade dem. Inblicken i ett helt annat samhälle – fantastiskt intressant.
För en vecka sedan var jag i Halmstad och lyssnade på författaren Tomas Bannerhed prata om sin bok Korparna, och sin syn på konceptet att skriva. I en mycket självironisk bisats sa Tomas att drivkraften för alla författare nog är att bli odödlig. Jag fastnade för den där kommentaren. Funderade på hur sann den är. För mig är den nog väldigt sann.
Och det är nog här min fascination för gamla tidningar kommer in. Det är egentligen frågan om en fascination för det skrivna ordet.
Det skrivna ordet finns, det står där och ändras inte. Det kan tolkas på massor av olika sätt men det finns där. Det berättar om allt. Det berättar hur saker var (är), hur saker kändes (känns) och om hur man trodde att saker skulle bli. (Ska bli). Ibland berättar orden bara vad man behöver handla, på en simpel papperslapp. Men även den enklaste inköpslista kan berätta en historia.
Vin
Räkor
Jordgubbar
Kondomer
Huvudvärkstabletter
Eller: (Om man glömde köpa kondomer).
Blöjor
Välling
Tvättmedel
Choklad
Snus
Jag vet inte. Det är rätt förmätet och gå runt och tycka att man ska skriva böcker för att man vill bli odödlig. Som att det man har att säga är så viktigt att bevara för all evighet. (Och ja, med man menar jag förstås mig själv). Men ändå. Nordiska museet sålde förut (forfarande) dagböcker med tidsbeständigt papper. De ville gärna att man senare i livet lämnade in dagboken till muséet för arkivering för att bevara till eftervärlden. Gissa vem som köpte dagböcker där i flera år efter det? De är just nu i säkert förvar hos mig men den dag jag dör ska evigheten få alla mina fjortistankar.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur det ska gå med arkiveringen av alla bloggar, alla tankar och allt vi får veta om samtiden. Det går inte att bevara allt och jag vet att Kungliga biblioteket jobbar på att bevara en hel del men så mycket kommer att få förlorat, speciellt det mest personliga. Förr skrev vi brev till varandra. Brev som visserligen brändes ibland, men många brev med sprängande stoff bevarades till eftervärldens glädje och intresse. Hur mycket av e-post, chattar och sms bevaras? Det slår gnistror, det beskrivs känslor och allt försvinner. (Men det finns väl några slarvisar som aldrig städar inboxen, vårt hopp får stå till dem).
Jag skriver, alltså finns jag.
Jag skrev, alltså fanns jag.
/Pernilla
Wow vad fint skrivet! Jag brukar också ibland tänka att det är lite patetiskt och förmätet att skriva eller skapa för att ”bli odödlig” eller lämna något kvar efter sig. Men varför se ner på det, varför inte bara bejaka det? Som du så fint skriver så kan minsta lilla spår efter en individ bli betydelsefullt senare. Det handlar inte bara om att skapa för att man skulle vilja bli någon slags levande legend, även om den önskan säkert finns hos många konstnärer. Skräcken eller bävan inför att en dag dö och möjligen glömmas bort är nog ett av de mest grundläggande skälen till varför människor över huvud taget gör konst…
Det har du nog rätt i, att det kan vara någon slags drivkraft för många konstnärer. Och jag tänker snickare – tänk vilka avtryck de gör. Bygger hus som står i flera hundra år.
Och precis, bara att bejaka.
[...] med andras och att huvudsaken ändå är att våga lita på sin egen kreativa förmåga. Och Pernilla på Debutantbloggen skrev en fin text om att författaren vill bli odödlig med sina [...]
[...] I Debutantbloggen idag. Klick klick. [...]
Så bra, så bra. Känner mig ytterst träffad, särskilt då jag har ”Jag skriver, alltså finns jag”, som del av min personliga presentation på twitter. Eh…
/Anna