Metaforer är tveeggade. En bra metafor kan lyfta ett stycke, en scen eller till och med en hel text, medan en dålig metafor är ett riktigt sänke. Detta vet alla skrivande människor. Något vi inte alltid är medvetna om är däremot hur mycket metaforer styr oss även när vi inte skriver, hur ofta vi använder dem i våra resonemang. En dålig metafor kan därför få oss att tänka helt fel. I det här inlägget ska jag prata om en jättedålig metafor och föreslå ett alternativ som jag tycker är bättre.
När jag inte försöker skriva arbetar jag som systemutvecklare. I det yrket finns en metafor som är otroligt destruktiv, som ställer till det för oss utvecklare hela tiden: man liknar mjukvara vid byggnader. Tyvärr är husbyggen också den vanligaste metaforen för mjukvaruutveckling, och den genomsyrar många resonemang. Vi säger att vi ”bygger” ett system, vi pratar om ”grunden” och ”plattformen”, och i de flesta fall gör vi en slags ritningar av mjukvaran innan vi börjar, ritningar som ibland kan bli absurt detaljerade.
Denna metafor finns hela tiden i bakhuvudet på de flesta i branschen och får oss att säga saker som ”Vi måste ju lägga grunden först” och att ofta överskatta svårigheten med att ändra på saker. Men vi måste inte alls lägga grunden först när vi utvecklar program; man kan precis lika gärna göra den senare, i vissa fall rentav allra sist! Mjukvara är nämligen just mjuk och därför förhållandevis lätt att förändra. Om ditt hus var byggt av mjukvara skulle man till exempel kunna rycka ut grunden och stoppa in en annan grund när som helst. Och om du vore missnöjd med ett rum mitt inne i huskroppen skulle man kunna bygga ett nytt rum utanför huset och sedan stoppa in det på bara några sekunder.
Kanske undrar ni nu varför jag skriver om IT här på Debutantbloggen; kanske anar ni det redan. Min poäng är att litteratur också är något mjukt och oerhört dynamiskt, till och med i ännu högre grad än mjukvara, men att vi ändå ofta fångas av samma farliga metafor, då vi pratar om ”romanbygge” eller resonerar kring struktur och planering. För en vecka sedan gjorde en så klok person som signaturen ”Nilla | Utanpunkt” liknelsen mellan arkitektur och litteratur i sin långa och välformulerade kommentar till mitt inlägg om boken ”Write away”. Själv tycker jag att liknelsen bar iväg åt fel håll, och att den därför kan leda oss till felaktiga slutsatser.
Apropå mjukvara brukar jag föreslå en helt annan metafor. Som alla andra metaforer är den inte hundraprocentig men i mitt tycke så mycket bättre än byggmetaforen. Jag tror att den även funkar bättre för litteratur och skrivande. Både att utveckla mjukvara och att skriva är mer som att spela en fotbollsmatch än som att bygga ett hus.
Precis som när man bygger ett hus gör man rätt i att planera innan en fotbollsmatch — man lägger upp en preliminär taktik. Men planering är inte allt, för det finns en inneboende dynamik i en fotbollsmatch som ett husbygge saknar. Ofta är det i stundens ingivelse som man hittar lösningarna. Även om man har en plan måste man ofta ändra på den radikalt, men det är å andra sidan mycket enklare att ändra på en fotbollstaktik som inte fungerar än att göra om allting på ett hus halvvägs genom bygget. Det är också mycket lättare att ändra planen för ett skrivprojekt än för ett byggprojekt (men det betyder inte att man ska strunta i att göra en plan).
Fotbollsmetaforen fungerar för mig också därför att den betonar yrkesskicklighetens betydelse. Det krävs trots allt en enorm skicklighet av ett fotbollsproffs. Ingen kan inbilla sig att man kan sparka lite som man vill på en boll om det ska bli bra. Det krävs lång och intensiv träning; det ser lätt ut att dribbla eller slå ett inlägg, men det är det inte (tro mig, jag har försökt). Det krävs både teoretisk kunskap och massor av träning om man ska bli riktigt bra på fotboll. På samma sätt är det med skrivande. Det är just kunnandet som gör att en författare kan hantera dynamiken i skrivandet på ett bra sätt.
Även om ni håller med mig om att den här metaforen är bättre, så vill jag höja ett varningens finger också för den. Alla metaforer är mer eller mindre missvisande, så även denna. Det är väldigt lätt att man drar felaktiga slutsatser när man använder dem i sina resonemang, men det är förstås alltid bättre ju mer välvalda ens metaforer är.
Intressant! Kan ju säga som både forskare och en som skriver litterärt (vågar inte påstå att jag är författare ännu), att detta med att vara medveten om vad metaforer orsakar är lika viktigt i vetenskapligt skrivande. I mitt fall skriver jag om organisationer, och under organisationsforskningens historia har man försökt sig på massor av olika metaforer för att skapa en teori om vad en organisation är och hur den fungerar. Organisationer som hjärnor, maskiner, system, organismer, kulturer osv. Och varje gång lyfter metaforen fram vissa aspekter och förtränger andra. Troligen existerar ingen teori eller metafor som skulle fånga verkligheten exakt. Så jag tror att om man är medveten om detta så kan man välja de metaforer som fungerar för en, eller som tar fram det som man är mest intresserad av när det gäller ett fenomen. Som du gjort med fotbollsmatchen!
Jag rentav vilja säga att en metafor *per definition* inte kan fånga verkligheten exakt: det är ju en parallell mellan två olika saker. Bland annat därför är det bra att pröva olika metaforer när man försöker förstå något så mångfacetterat som skrivande (eller för den delen organisationer).
Fotbollsmetaforen är förstås också missvisande på jättemånga sätt, och den har vissa brister som byggmetaforen saknar. Tre exempel:
1) Det finns inget tävlingsmoment i skrivande.
2) Fotbollsmatchen finns bara i stunden; den är inte permanent på samma sätt som en byggnad eller en bok.
3) I en bok och i ett byggprojekt *går* det trots allt att göra en plan och följa den rätt så exakt, om inget dramatiskt inträffar.
*lyfter hatten* Jag köper fotbollsmetaforen med alla sina eventuella brister. Efter att ha ägnat stora delar av sommaren med att se, tippa och kommentera samtliga EM-matcher ihop med fotbollsälskande maken och ett gäng kompisar, känner jag att jag kan relatera till alltihop.
Att ha en plan, en tanke, men att sedan vara flexibel och skapa lägen utifrån det som händer längs resans gång – det är precis så jag skriver. Tänk vad jag och Zlatan måste vara lika. =)
He he. Köp några andra metaforer också så står du ännu bättre rustad. :-)
Klokt!
Själv tänker jag gärna på roman”bygge” som en filminspelning: man har planen (manus) och för att den ska verkställas behövs en mängd olika funktioner som elektriker, ljussättare, fotograf, ljudtekniker, kostymör, scenograf och naturligtvis skådespelare. Regissör, är jag. Det gör det enklare för mig att se hur varje detalj i berättelsen kan bidra till berättelsen i sig. Alla vill ju att ens eget arbete ska vara så bra det bara kan under en filminspelning och därför går det att lägga betydelser i alla delar.
Mycket intressant att höra hur andra föreställer sig skrivarbetet!
/Anna
Filminspelning är också en bra metafor tycker jag.
Bra metafor för systemutveckling, särskilt det där med att det inte bara handlar om att ha en plan, utan att kvaliteten på lagmedlemmarna spelar roll! Även det att det oftast är ett lagarbete.
Folk brukar gilla fotbollsmetaforen. Om inte annat ger den nya infallsvinklar.
Då måste jag ju få replikera :-)
Först ska jag säga att det var kul med en inblick i en arbetsprocess (systemutvecklarens) som jag inte tidigare var bekant med (även om termer som ”plattform” etc ju används också allmänt i datoranvändarvärlden).
Sedan måste jag få säga att du faktiskt misstolkar min metafor/liknelse. Grovt (förklarade jag så illa?) Och då jag ser att du gör det inser jag också att så är det förstås; en och samma metafor tolkas förstås olika av två olika personer beroende på bakgrund och associationsbanor. Du misstolkar den för att du faktiskt inte tänker från arkitektens håll, utan från byggarens. Jag har inte menat, och skrev heller inte, att en arkitekt måste börja med grunden, ta väggarna sedan, etc i en strikt ordning (fast en byggare måste förstås göra detta). Och jag (som själv alltid jobbar icke-linjärt, både som grafisk formgivare och skribent) tog det kanske lite för självklart att man skulle läsa min liknelse bortsett från någon given ordning. Det var ju byggets SLUTGILTIGA HÅLLBARHET, alltså där var och en av delarna var välkonstruerad, som var min poäng. Och den slutliga hållbarheten bygger ändå på var och en av byggdelarnas konstruktion (och det tycks mig gälla både arkitektur, skrivande och nu också systemutveckling, eller?) Självklart kan man byta ut både rum och grund både en och flera gånger (och bör också göra det! Redigering är oerhört viktigt!). Precis som jag förutsätter att arkitekten gör, vars huvudarbete ju ligger på SKRIVBORDET, inte i den långt senare materialiserade fysiska byggnad (även om han/hon visst överser det momentet etc senare). På skrivbordet, och i datorn kan vad som helst ändras, när som helst. Självklart!
Jag har heller aldrig menat, eller skrivit (det var din egen slutsats) att man måste BÖRJA med strukturen. Tvärtom sa jag att jag ”alltid skriver på känsla, då blir det bäst”. Jag sa också att det är när jag kör fast som det är en så skön support att luta sig mot att kunna plocka fram strukturen och DÅ dubbelkolla eventuella strukturella svagheter i mitt ”bygge”. Det där med ”en plan först” har jag faktiskt aldrig skrivit efter, eller nån slags plan har jag väl, men en mycket skissartad (vissa visar sig bestå, andra ändras rejält under arbetets gång). Men jag har lärt mig hantverket, väldigt grundligt. Men som med all kunskap (och det skrev jag väl också?) ligger den informationsbanken i bakgrunden under själva skaparprocessen, och finns med också när jag skriver på känsla. Precis som kunskapen om ackordsföljder finns med i bakhuvudet på en musiker i ett improviserat stycke (ooops, nu introducerade jag ytterligare en yrkesmetafor…)
Det där med att justera strategin halvvägs in gäller väl för övrigt varenda jobb som utförs vid ett skrivbord eller i någons huvud?
Fotbollsmetaforen? Ledsen, den fungerar inte för mig. Och här får du se hur jag associerar till dinmetafor. Dels för att skrivararbetet inte är ett lagarbete (okej, okej, jag vet att man kan vara två men fler kockar än så, njä), det kräver en helt annan inre koncentration. Framförallt fungerar metaforen illa för att fotbollsspelandet dirigeras och planeras av en yttre auktoritet och ledare (managern). Och att varje spelare är specialiserad på en ”kant”; ytter, anfall, försvar, målvakt etc. En författare måste vara alla spelare och ledare i en och samma person. Fotboll är också en förhållandevis kort tidsperiod av extrem koncentration (match), sedan filande på färdigheter (träning), i en cyklisk form. Kanske skulle man kunna likna en skrivarkurs med fotboll, läraren och klassen som drillas av en person som har den totala överblicken. När jag skriver detta tänker jag att man möjligen skulle kunna använda metaforen ”fotbollsmanager” om författare. Att alla spelare blir de olika karaktärerna som managern dirigerar runt. Fast, då måste man vara manager över motståndarna (antagonisterna) också och det är ju fotbollsmanagers aldrig, hur gärna de än skulle vilja… Dessutom går fotboll ut på att vinna. Det är det yttersta målet, inget annat egentligen. Några alternativa slut leder ju mest till besvikelse. Blir det en bra match kan den bjuda på ekvilibristisk bollhantering (kanske kan liknas vid elegant formuleringsförmåga?) och några personligheter som sticker ut (intressanta karaktärer). Och är inte huvudkonflikten lite enhanda? Samma från match till match. Skämt å sido, men som metafor för skrivande tycker jag det finns för lite specifika likheter, åtminstone för att likna vid slutresultatets kvalitet (vilket var min ursprungliga poäng som jag är ledsen att förstå att du helt missade).
En fråga till dig som systemutvecklare: skulle man kunna få jobb inom ditt område om man inte kunde särskilt mycket om grunderna, om man inte hade en teoretisk bas som man sedan kunde vara kreativ med (för jag menar förstås, innan du läser det fel också, att man visst kan leka runt med regler och baskunskaper, bara man vet vad man gör!)? Jag kanske har fel, kanske man kan få vara/bli systemutvecklare bara genom att vara talangfull och ha testat på egen hand, och att det räcker. Att det räcker för att konstruera ett kvalitativt system som håller för använding alternativt hårdgranskning också av kräsna användare? I så fall är det ju bra och roligt.
Men, ändå, och det var ytterligare min poäng med kommentaren om skrivandets kunskaper, vad skulle en systemutvecklare FÖRLORA på att ta del av mer erfarna systemutvecklares kunskaper (med friheten att välja fritt förstås)?
Allt gott och tack för en intressant debatt.
Jo, jag förstod nog egentligen att du menade det från arkitektens synvinkel, och min avsikt var inte att angripa dig och ditt resonemang här. Jag nämnde din kommentar bara för att det är typiskt att man associerar byggande med skrivande. Ibland gör det att man går alldeles vilse (det tyckte jag dock inte att du gör). Ett stort problem med att göra jämförelsen arkitekt – författare (eller fotbollstränare – författare) är dock att man skiljer för hårt på planering och utförande. Även det är ett vanligt misstag i mjukvarukretsar.
Angående dina invändningar här, se mitt svar på Kolofonts kommentar ovan. Det finns absolut massor av problem med fotbollsmetaforen ovan. Det viktigaste är att inte låta sig snärjas av en felaktig metafor. I viss mån tycker jag att George verkar behandla romanskrivande lite väl mycket som ett byggprojekt — kanske beror det på byggmetaforen? Det är nog bra att växla mellan olika metaforer.
Som vanligt roligt att läsa dina funderingar. Jag förstår dock inte var du har fått detta ifrån att jag skulle nedvärdera yrkesskickligheten, och att jag skulle säga att man inte behöver kunna så mycket om grunderna. Just yrkesskickligheten är ju som jag säger i inlägget helt central både för en tränare och en spelare. Är det månne för att du ogillar fotboll som sådant? :-) Jag vill hävda att fotbollsyrket är svårare än det mesta och använder det som metafor bland annat för att jag är rent nördigt passionerad för skrivarhantverket. Inte heller förstår jag varför du tror att jag har något emot skrivarhandböcker. Jag har ju trots allt rekommenderat tre stycken sedan jag började skriva här på Debutantbloggen. Att man ska lyssna på mer erfarna författare och utvecklare är för mig helt självklart.
Jag tror att vi kanske pratar förbi varandra lite och att vi egentligen är ganska överens (typiskt svenskt konsensus-sökande, jag vet …).
En ännu bättre metafor är nog f ö filminspelning, som Kära Syster föreslog ovan.
Haha, ja kanske har jag läst dig galet. Det var dels en känsla jag tyckte du förmedlade mellan raderna när du pratade om dessa skrivarböcker, dels direkta kommentarer (nu lyckas jag inte hitta dem och det är alldeles för sent) att du inte var särskilt impad av dem. Men du kan ju för all del ha menat just DE böckerna, inte hantverket som sådant, fast lustigt nog framstod det som det. Men nu vet jag bättre!
Nej, jag är inget större fotbollsfan, mer för tennis t ex.
Fast inte är det därför jag tycker fotbollsmetaforen haltar, eller snarare är ofullständig. Skissplan, analys och ändringar under utförandets gång gör man ju som sagt i vart och vartenda yrke, då kan man använda vilket som helst som metafor för skrivande. Jag gillar bygget som metafor för att det är mer specifikt och mer direkt illustrativt. Och eftersom skrivandet banne mig ÄR ett bygge, i betydelsen skapandet av olika beståndsdelar (som var och en ska vara starka och uttrycksfulla) som i sin tur sammanfogas till en helhet (som i sin tur ska ha hållfasthet för att inte falla och dessutom vara mer än sina beståndsdelar sammantagna). Fast då inte nödvändigtvis i någon särskild ordning, som sagt :-). Jag begriper inte alls att du inte tycker det funkar som metafor! Men vi är nog väldigt olika, och associerar från olika universum. Jag kommer ju från formgivarsidan och känner mycket släktskap med det tänket. Men just våra olikheter gör ju å andra sidan en intressant debatt!
Måste bara verkligen inskärpa att jag tycker att liknelsen arkitekt – författare trots allt är väldigt bra, inte minst som du utvecklade den. Det var inte det jag ville hacka på, utan på liknelsen mellan böcker och hus.
Ha det bra!
He, det fick du till fantastiskt bra. Fantastiskt eftersom jag annars brukar få dålig smak i munnen när någon nämner fotboll.
Gillar framförallt det här med att betona både planering och analys, men sedan vara beredd att åsidosätta allt för att ta bättre beslut ”i stunden” när ”matchen” väl är igång.
Fotboll har ju också en stor aspekt av lagarbete och att spela på ett ”divigt” sätt, även om man är ruskigt bra, lär väl inte funka i längden.
Tack!
Vissa författare är också lite diviga. Salman Rushdie till exempel.
Intressant att läsa, jag kan bara hålla med. Jag har faktiskt själv använt liknelsen med fotboll när det handlar om skrivande. I början av sommaren arbetade jag på sommarskola där jag undervisade i svenska i andraspråk.
Eleverna hade skrivit texter och alla hade gjort vissa språkliga fel. Jag ville dock poängtera att mängden fel inte var ett mått på hur bra en text är. En text med få fel hos en person som håller på att lära sig ett nytt språk tyder på att personen tar det säkre före det osäkra. Hon undviker fel, men det är inte säkert att texten vinner på det.
Dagen före hade Zlatan gjort sitt snygga EM-mål, och jag drog paralleller till det. Om man bara ger sig på sådant man är helt säker på att man klarar av så kommer man aldrig att göra några Zlatan-mål. För att bli en riktigt bra fotbollsspelare måste man hela tiden tänja sina gränser och testa saker man inte gjort förut. Man måste våga göra det som verkar omöjligt.
Skriv som Zlatan, var min uppmaning till eleverna. Var inte rädd för att göra fel, det är när ni gör fel som ni utvecklas som skribenter.
Tack för ytterligare aspekter på fotbollsmetaforen. Det kommer att vara till nytta både i mitt eget skrivande och i lärarjobbet.
Kul att du också såg parallellen (även om jag håller med Nilla ovan om att arkitektur om man ser det som en ren designaktivitet är en metafor som i många avseenden ändå fungerar bättre). Och naturligtvis väldigt kul om du har nytta av mina funderingar!
[...] och snabba att kommentera. Se till exempel kommentarerna till mitt senaste inlägg, eller till detta inlägg om metaforer för skrivande. Inte minst min nemesis Nilla | utan punkt brukar ge sig in i debatten, och när jag slarvar med [...]