Jag hade stora, om än mycket löst formulerade, ambitioner för mitt skrivande på sommaren. Nu när större delen av sommaren (eller vad man nu ska kalla den) och hälften av semestern har gått, kan jag konstatera att jag inte har uppfyllt dem. Visst har jag skrivit, men inte så mycket som jag hade tänkt mig. Långt därifrån. Delvis handlade det bara om min vanliga tidsoptimism. Delvis handlade det också om att jag hade underskattat hur skönt det var att ha just semester — inte bara från mitt brödjobb, utan också från skrivandet. Vara med familjen, sova mer än vanligt, känna stresshormonerna virvla ner i kroppens avlopp.
Men det räcker inte riktigt som förklaring. Jag har hamnat i en svacka, helt enkelt, som så många andra som just debuterat. Jag kände blott alltför mig igen mig i Simona Ahrnstedts fina inlägg om den andra boken, som Sofia lånade hit häromdagen. Det är inte bara lust och spänning att skriva just nu, utan också plikt. Förlaget väntar och jag vill förstås leverera, trots att vi inte har skrivit kontrakt på något mer än. Lite tvivel på min egen förmåga har också insmugit sig. Är det verkligen bra det som jag har skrivit så här långt, och håller fortsättningen som jag har tänkt mig? Sofia har läst och tyckte om det, och min redaktör gjorde också tummen upp även om hon samtidigt muttrade över vissa saker — men det är i sin ordning i det här skedet. Jag vet att det kommer att bli mycket bättre innan jag är klar med manuset, och ännu bättre när vi redigerat det. Antagligen håller det.
Just när jag hade lyckats övertyga mig själv om att det nog dög och därför började känna lite pepp, gick jag på en ny smäll. Jag upptäckte att den roman jag börjat skriva har en del likheter med en annan roman. Irriterande många likheter faktiskt, och dessutom är det en känd roman. Risken finns att jag kommer att få skit för det om jag skriver klart min bok som jag har tänkt. Sofia uppmuntrade mig även den här gången, men ändå kom jag av mig lite. Det ligger som en våt filt av självkritik över mitt författande just nu, och oron över om min roman är tillräckligt originell har inte helt lagt sig. Det där tänker jag blogga mer om senare, tror jag (jag är inte helt säker på att jag törs).
Men nu har jag bestämt mig för att kasta av den där våta filten och försöka kravla mig upp ur svackan. Någonting kommer det nog ändå att bli av det jag skriver, och jag måste bita ihop och fortsätta. I kväll tänker jag brygga en stor kopp kaffe och skriva ett par timmar när alla har somnat, försöka komma in i flytet igen. Förhoppningsvis lyckas jag producera lite, och jag har bestämt mig för att kvantitet måste vara viktigare än kvalitet just nu. Som Simona skrev en annan gång: ”skit kan man redigera”. Det viktiga är att jag känner att det rör på sig.
Skönt att höra att även publicerade sommarfuskar med skrivandet… ;-) men hoppas det går bra att bryta trenden!
Har i alla fall skrivit 1200 ord sedan igår kväll, och inte bara smörja tror jag. Känns lovande.
Svackor händer alla, också de riktigt stora, är jag helt övertygad om. Tillåt dig att vänta in dig själv så kommer det tillbaka. Jag har själv funnit att pressa inte är särskilt konstruktivt, fördjupar snarare problemet. Fast samtidigt tror jag det är viktigt att ge sig själv skrivtid, alltså att man faktiskt jobbar med texten på något vis (även om man bara pillar med t ex struktur eller någon detalj), ett givet antal timmar per vecka åtminstone, även om man inte kommer så snabbt framåt alla gånger kanske. När det lossar igen är det ljuvligt (och då kommer produktiviteten att kompensera för svackan).
Märkligt det där med att det finns en dubbelgångarbok till din egen. Hade du ingen kännedom om den när du började skriva är det riktigt intressant. De säger ju det, att det händer ibland, att samma idé faktiskt kan snurra i två helt olika människor samtidigt.
Jo, det är inte så mycket att oroa sig för egentligen. Och småpillat har jag gjort en del; kanske blev det ganska lagom nivå i början av sommaren. Ibland måste man vila också.
Min bok tar upp en del aktuella frågor, så det är nog inte så märkligt att det finns en bok med liknande handling. Samtidigt har jag ett annat fokus tycker jag, och det är andra personer med andra egenskaper i den, så i slutändan skulle min bok kännas ganska annorlunda, tror jag.
Det är okej med svackor av självförtroendeart. Jag tror på att skriva sig ur dem trots att man tror att allt som kommer är uselt.
Jag tror också att det är en bra strategi.
Jag kan glädja dig med att just fått ”Berg har inga rötter” i min hand och ska snart slå upp första sidan. Spännande. Speciellt spännande eftersom jag följt dig ett tag här på Debutantbloggen.
Kul att du vill läsa den! Och hoppas du ska gilla den, förstås.
Heja heja! Kanske är den inte så lik den där andra boken du tror, jag har varit med om att jag har skrivit saker som jag tror är i princip plagiat och vilka ingen annan ens har sett likheterna med den andra boken.
Tack! Vi får hoppas det. Det är ju också möjligt att handlingen förändrar sig under skrivandets gång, vilket hände med Berg har inga rötter.
[...] skriva fler böcker än en är mycket svårare än man kan tro vilket både Manne och Simona beskriver bra här på Debutantbloggen. Mitt stora dilemma, det som hämmar mig mest, [...]
[...] skriva fler böcker än en är mycket svårare än man kan tro vilket både Manne och Simona beskriver bra här på Debutantbloggen. Mitt stora dilemma, det som hämmar mig mest, [...]