Jag har tidigare skrivit här på bloggen om Elizabeth Georges läsvärda skrivhandbok ”Write away”. Bokens intressantaste kapitel har titeln ”Voice. You gotta have ‘tude”. I alla fall tyckte jag det var det intressantaste när jag läste det, eftersom det fångade något som jag brottades med precis då. För andra som har gått skrivarkurser och dylikt var det förmodligen inte alls något nytt, men för mig var det en riktig aha-upplevelse.
Det som jag hade börjat inse, och som George slog fast, var att man inte nödvändigtvis bör skriva med sitt eget språk och i sin egen stil bara för att man skriver i tredje person. Även i tredje person berättar man oftast från en viss persons perspektiv, och då kan det vara en bra idé att anpassa språk, uttryckssätt och tempo så att det känns naturligt för den personen. George använder termen voice, som hon definierar som ”the point-of-view character’s defining way of speaking and thinking”.
I min nya bok har jag fyra olika huvudpersoner. Det jag började känna var att jag inte kunde skriva bara som Manne när jag beskrev vad som hände dem, inte ens när det var rent yttre händelseförlopp. En av personerna är till exempel en ung kille från Uganda som bitvis kämpar för sin överlevnad. Prosan måste färgas av det, bli kargare och mer konkret än när jag skriver till exempel ett blogginlägg. Jag måste dessutom vara försiktig med att använda ord som han inte borde kunna, särskilt inte när det handlar om saker som han inte känner till, och orimliga bilder. Det vore onaturligt att likna något vid en grov ekstam, till exempel, eftersom han aldrig har sett en sådan.
När jag precis börjat skriva den här boken, skrev jag ett lite naivt blogginlägg om hur fri man var då man skrev i tredje person. OK, helt fel hade jag inte. I tredje person har man verkligen mer frihet när det gäller allt detta än i första person, men skillnaden var mindre än jag trodde. Även i min nya bok blir det en slags kompromiss mellan mitt språk och huvudpersonernas — eller rättare sagt fyra kompromisser. Alla mina huvudpersoner ska ha egna röster, och jag hoppas att jag ska lyckas bra med dem.
Sedan kan man förstås strunta helt i det där med röst. Jag uppfattar inte att en författare som Hemingway försöker använda det över huvud taget. Han återger oftast bara vad som händer och sägs och gör det i en oblandad, hemingwaysk stil. Och i det som har kallats hysterical realism, med exponenter som Zadie Smith, Salman Rushdie och Don de Lillo, är det författarens röst och perspektiv som präglar och ska prägla texten, inte huvudpersonernas. Bara för att ta några exempel.
Jag uppskattar alla dessa författare, mer eller mindre, men jag vill inte försöka efterlikna dem. I alla fall inte just nu. Det är viktigt för mig att ligga riktigt nära mina huvudpersoner och göra det lätt för både mig och mina läsare att leva mig in i dem, även när jag skriver i tredje person. Då tror jag att detta med voice är ett bra verktyg.
Du menar skillnaden mellan begränsad tredje person och allvetande berättare? Hade inte heller tänkt på detta när jag skrev min bok, men gjorde nog utan större kunskap och reflektion precis så att de olika perspektiven (i begränsad tredje person) måste ha lite olika röster även i beskrivningen. Den där termen hysterical realism hade jag inte hört, intressant!
Nja, även när man skriver i begränsad tredje person kan man välja att använda det här med röst, eller att strunta i det. Jag läser just nu en mycket väl ansedd fantasy-roman (Gardens of the Moon) med ett tiotal olika tydliga view-point characters, men där alla scener ändå är skrivna med samma röst — tycker jag i alla fall. Och det funkar ju också! Man får fundera på hur man vill göra helt enkelt.
Gillar också termen hysterical realism, men även om den typen av bok är rolig att läsa tycker jag att författaren och hans/hennes röst liksom tar över hela showen. Kan vara kul, men det har sina nackdelar.
Här tror jag du lite blandar ihop ”rösterna”, Manne. Det mjau menar med den ”alvetande” är ett berättarperspektiv som inte är direkt kopplad till bara en av karaktärerna (som i begränsad), utan att den kan ”hoppa runt” i samtliga karaktärers huvuden (men i var och en av dem bli ”personlig”). Det låter som det är denna variant du beskriver din fantasy-roman med. Och den röst, eller ”ton” du då nämner är författarens, helt enkelt. Eller har jag missförstått hur du menade nu igen? :-)
@Nilla: Det finns säkert olika sätt att definiera allvetande berättare, men George (och, tror jag, även andra) skiljer på ”shifting third person” och ”omniscient”. Min nya bok är, liksom Gardens of the Moon, berättad i ”shifting third person”; Zadie Smiths ”White teeth” är som jag minns den ett bra exempel på ”omniscient”, eftersom författaren hela tiden vet allt och visar det i texten.
Jag tycker det är fantastiskt när man kommer ”in” i karaktärers huvuden, när de har en egen ”röst” (personligen hade jag min aha-upplevelse med några av Joyce Carol Oates noveller och Steinbecks Riddarna runt Dannys bord (tror jag den heter på svenska) var också makalös på detta sätt). Blir en mycket mer nära upplevelse. Men jag tycker också (och det finns noterat i andra böcker om skrivande, har inte läst George), att det ofta finns en författarröst, t o m att det BÖR finnas en författarröst. Fast den ska inte lägga sig över de enskilda karaktärerna, förstås. Men en subtil men ändå typisk ”stil”, en ”ton” kanske är ett bra ord, som ändå kan kännas igen genom helt olika böcker (och som blir författarskapets ”signum”). Det brukar vara svårt att direkt sätta fingret på men det handlar ofta om underliggande teman. Jag tänker på Graham Greene, t ex, som ju skapade en alldeles särskild ”värld” (känd som ”Greeneland”) med en unik ”ton”, oavsett om han skrev om spioner i England eller en reporter i Sydostasien. Ett helt annat exempel är Nick Hornby (igen, vet att jag nämnt honom tidigare), hans humoristiska vinkel på relationsproblem går igenom hans böcker, fast karaktärerna är härligt individuella och unika.
För mig touchar det här vad Sofia skrev häromsistens på Debutantbloggen om författares underliggande teman (eler vad jag tror att hon menade). Områden som författare själva ständigt återkommer till för att de själva inte är klara med dem (tro, moral och svek hos Greene, den manliga ofullkomligheten hos Hornby t ex). En bra författare vet förstås hur man varierar ett tema in i det oändliga utan att det känns som upprepningar. Samtidigt som det skapar en ”ton” i skrivandet som helhet.
Tillägg efteråt (det är det som är så kul med dina inlägg, Manne, de sätter genast igång ett tänk). En författares röst har förstås dessutom (förutom ovan sagda) oerhört mycket att göra med språkhantering och stilistik.
Hej nilla! Måste bara inflika att jag alltid läser dina kommentarer (till Mannes inlägg) med stor fascination för hur du oftast lyckas gräva en djup psykologisk kanal under Mannes resonemang. Själv får jag nästan svindel av att försöka begripa författarskapet från den vinkel du tar dig an. Mycket intressant och underhållande.
Någon gång kanske jag tar mig i kragen och formulerar en egen tanke och ger mig in i debatten med er.
/Anna
Hej Kära Syster,
vad roligt att Mannes och mitt bollande kan vara underhållande för någon annan också. Jag tror att jag blivit sån där ”djuping” för att jag funderat så mycket på mitt eget och framför allt andras skrivande, och just kärnfrågan VAD är det som gör att somligt bara är SÅ bra, och annat lämnar en bara sval? Sånt är läckert att rota i. (fast ibland har jag bara känt mig som Ms Gnäll)
Håller med, det är underbart att komma ”in”, och det även när berättelsen är skriven i tredje person! ”Riddarna kring Dannys bord” har jag velat läsa länge; nu måste jag nog flytta upp den på listan.
Jag tror att det nästan alltid finns en igenkännlig författarröst som återkommer i verk efter verk, och håller med om att det är något bra. Det är dessutom svårt att undvika, även om det förstås går, men då blir det som att man skriver någon slags pastisch.
Jag skriver precis så, i tredje person med något olika röster för varje person. Intern fokalisering hette det när jag läste litteraturvetenskap.Mitt problem var att i mina ungdomsböcker var det något med berättandet som inte funkade lika bra som i mina romaner för vuxna och jag slet mitt hår under en lång tid med att komma på vad det var som var fel.
Tills jag kom på det. =) ”Jag” lade mig i för mycket i ungdomsböckerna, min röst, den allvetande berättaren, berättade för mycket. När jag skrev om och flyttade över mer av berättandet till karaktärerna blev texten mycket mer levande. Sen fäller jag fortfarande kommentarer av den typen som allvetande berättare på något vis får lov att göra i just barnlitteratur. Men vilket lyft det blev att bara flytta berättandet pyttelite, ungefär som när man flyttar vikten från ena benet till det andra. Jag står kvar på samma ställe, har inte gått någonstans, men allting blir lite bekvämare. =)
Just därför finner jag den här diskussionen intressant. Fascinerande att samma verktyg har hjälpt många!
Fin bild det där med att flytta vikten! Så känns det faktiskt. Det är verkligen finjusteringar av balansen som måste till, och jag misstänker att det kan vara ännu viktigare när ens huvudpersoner är barn.
I mitt manus som jag håller på med (mitt första) är en av huvudkaraktärerna en kvinna som lever på 1920-talet och jag har tänkt att hon ska upplevas realistisk för den tiden. Med det menar jag att jag vill försöka hitta tonen (som fler har nämnt), hur hon kan ha tänkt på den tiden, med alla erfarenheter och upplevelser hon hade då (på lantvischan i en liten by).
Ibland, rättare sagt ofta, känns det väldigt svårt, eftersom jag är så präglad av min egen tid. Det är en stor utmaning för mig att göra ett försök. Rolig utmaning.
När min man läste ett kapitel ur manuset, blev hans första kommentar:
- Men det är ju precis samma stämning som i Mobergs Utvandrarna!
Jag tog det som ett stjärna i kanten :-).
Stjärna i kanten!? Snarare en hel galax!
:-D
[...] är oerhört engagerade och kunniga och snabba att kommentera. Se till exempel kommentarerna till mitt senaste inlägg, eller till detta inlägg om metaforer för skrivande. Inte minst min nemesis Nilla | utan punkt [...]