När jag sökte till Lunds universitets författarskola var det jag såg allra mest fram emot de många föreläsningar som stod på schemat och jag föreställde mig handfasta tips om allt från miljöbeskrivningar till dramaturgiska kurvor. Det jag fasade för var alla skrivuppgifter vi hade i genrer som jag överhuvudtaget inte behärskade. Fantasy – hade jag någonsin läst det? Mio min Mio kanske, om det räknades. Manus till TV-serie? Jag hatade ju TV-serier, hade aldrig haft tålamod att följa en enda säsong från början till slut. Barnböcker var det nästan 20 år sedan jag läste. Och herregud: sångtext! Jag var helt omusikalisk, hur skulle jag ens få antalet stavelser att passa med musiken?
Naturligtvis blev det tvärtom. De där föreläsningarna var visserligen intressanta, men mer som inspiration än som lektion. Det är helt enkelt svårt att ge några generella regler som fungerar för alla sorters skrivande, det behövs snarare individuell hjälp. Och när det väl kom några tips som kunde räknas in i kategorin ”handfasta” blev jag bara irriterad, jag ville minsann bestämma själv vilket tempus jag skulle ha i min berättelse.
Mängderna av skrivuppgifter i genrer jag inte ens hade kunnat drömma om att skriva i blev däremot extremt lärorika. Speciellt växte medvetenheten om våra egna, personliga stilar. För oavsett om det handlade om barnbok eller sångtext eller lyrik skulle man i ett blindtest på våra texter nästan kunna pricka in precis vem i klassen som hade skrivit vilken text. De personliga stilar vi hade med oss då vi började utbildningen, och som vi förstärkte med varje text vi skrev, lyste igenom oavsett vilken genre det handlade om. Och även inom de genrer som jag tyckte låg allra längst ifrån min egen så blev det ändå en, om än kanske inte fantastisk, text, och jag kom ännu ett steg närmare den stil som egentligen var min.
Det låter så härligt, blir lite avundsjuk. Skulle så gärna gå en sådan utbildning, men nu är det väl för sent, har fyllt sextio (sextio! förstår det inte själv) år. Förresten, kan kanske pensionera mig och äntligen göra allt det där som jag inte hunnit tidigare i livet, t.ex. anmälal mig till en författarskola :-).
Ethel: Inte ska åldern hindra – jag är sextioEtt. Och när jag gick ut den ett-åriga SKRIVARLINJEN på Sundbybergs Folkhögskola var jag 58 år. Jag hade till o med en klasskamrat som var äldre än jag o resten ungdomar.
Obeskrivbart underbart läsår!
Jag gick några kurser på SKRIVARAKADEMIN/Folkuniversitetet före det där läsåret och det gav mersmak …
En utmaning för mig på Skrivarlinjen var att skriva dramatik – men så otroligt roligt det var … och att sedan se ”Sång- o teaterlinjen” spela upp min pjäs. Grymt!
Men det är prosan som var mitt mål att förkovra mig i.
Lycka till nu!
Ja, anmäl dig!! Det är aldrig för sent!
Det är ofantligt nyttigt det där, att skriva i texter i genrer man inte känner sig bekväm med. Känner så väl igen situationen med klasskamraters texter som man efter en snabb överblick vet exakt vem som har skrivit. Det var likadant i min lilla klass på Folkuniversitetets Skrivarakademin. Magiskt!
Jag gick den allmänna kursen för att sedan inrikta mig på filmmanus, men fastnade för prosan. Så kan det gå.
/Anna
TACK Ebba för fin uppmuntran! Jag är inte ensam :-)!
Visst är det fint:) Jag blev lite poesi-frälst trots att jag bara ville skriva roman. Underbart!
Och här sitter jag och är verkligen genrefri, dvs jag skriver om det som intresserar och fascinerar mig för stunden. Sedan om det blir poesi eller fantasy, det får fantasin bestämma.
Finns det fler än jag som skriver genrefritt och hur har bemötandet i så fall varit från förlagsbranschen??
Jag är också genrefri, i mitt vanliga skrivande! Jag tror det i alla fall, för jag har väldigt svårt att svara när folk frågar mig vilken genre jag skriver i :) Men de där genre-uppgifterna var nyttiga som övning.
Är det en bra text tror jag inte att det har så stor betydelse, finns ju mycket utgiven litteratur som är svår att genrebestämma. Men kanske är det ändå lättare för förlagen att marknadsföra om det är väldigt typisk genrelitteratur, t ex fantasy eller deckare.
De flesta idéer jag har är i andra genrer än ”Berg har inga rötter” (vad nu den är i för genre) och boken jag skriver nu. Det ska bli spännande att se hur Damm ställer sig till dem. Förlag vill nog i allmänhet inte att det ska kännas för hattigt — det skadar inte om det finns en linje i de böcker man ger ut.
Men det är ju inte alls ovanligt att författare skriver t.ex. både barn- och vuxenböcker. Ofta ges de dock ut på olika förlag i så fall.