Igår kom ett paket med tjugo böcker från Damm förlag. Det var ett stort paket. Otympligt. Jag var tvungen att felparkera bilen precis utanför ICA för att orka bära det.
Medan jag väntade på att killen skulle hitta rätt bland hyllorna undrade jag vad som skulle hända om jag sa att jag hade glömt plånboken hemma. Kunde jag övertala honom öppna lådan och slå upp fliken längst bak på en bok? Hade mitt fotografi dugt som legitimation? Bevisade det något över huvud taget?
Jag bad om en sax och öppnade kartongen som stod och balanserade på den höga disken. Tog ut ett nytryckt exemplar av ”Mina fräknar”. Det skarpa ljuset i butiken landade på det blanka omslaget och sände solkatter på tidningar, chokladkakor och ryggen på en man som spelade på tipset. Jag kisade som en reflex med ögonen och såg inte alls de fräkniga armarna. Hörde bara:
– Då var det nummer 24.
– Det är jag, sa en kvinna bakom mig.
Fortfarande bländad böjde jag mig fram, tog min låda i famnen och åkte hem.
Det var nu jag borde fira med vänner och familj. Allt låg bakom mig, allt for igenom huvudet. Passionen och ångesten vid datorn. Glädjeruset och den höga pulsen vid ”JA!” från förlaget. Illamåendet vid genomläsningen av texten mot slutet. Lyckan över den första (fina) recensionen från BTJ …
Men istället för att skratta kände jag för att gråta. Istället för att vara upprymd kände jag mig tom. Kanske fanns inte lyckan vid regnbågens slut? Vad skulle jag då göra av en livstid av drömmar? Vart skulle jag gå härifrån? Jag stängde av motorn men satt kvar i bilen utanför huset.
Det var något egendomligt med hela min situation. Som om jag befann mig i ett gränsland. I backspegeln fanns drömmen om det perfekta livet. I framtiden såg jag sorg, sömnsvårigheter och depression. Pank och arbetslös hade jag ju redan blivit så där fanns inget mer att förlora.
Helt plötsligt kunde jag inte alls minnas varför jag utsatte mig för detta.
Jag lät lådan ligga kvar i bagageutrymmet, gick in och googlade symptom som irritabilitet, oro, sömnsvårigheter, magsmärtor och ångest. Cancer sa datorn. Eftersom jag utsett mig själv till att doktor valde jag bort alla sådana länkar. Lite längre ner fastnade blicken på sidor om post baby syndrome.
Då det var över tre år sedan jag födde barn, och jag mådde bra fram till för en månad sedan, hittade jag på en egen sjukdom: post book syndrome. Ja, det är det jag har, bestämde jag. Det låter sannolikt.
Jag bytte ut ordet baby mot book på varje ställe det dök upp och läste sida efter sida om vad som är en normal del av den nya livssituationen. Det finns ingen anledning till onödig oro. Jag kommer att må bättre när mina hormoner lugnat sig. Bortsett från stöd från nära och kära får jag rådet att vila mycket.
Jag gick och la mig redan vid åtta. Min livsglädje började tala till mig i mörkret medan jag vände och vred på kroppen som inte alls kunde slappna av.
Något sa: fuck google.
Något sa till mig återerövra min egen röst.
Något sa till mig att stiga upp.
Något sa till mig att fortsätta skriva.
♥ Sofia
Och precis det är vad du kommer att göra. Har du väl skaffat dig en egen röst kan ingenting tysta den. Minns bara en sak: det gamla uttrycket ”Det blir aldrig som man tänkt sig” stämmer inte alls.
Vad som gäller numera är ”Det blir ALLTID som man tänkt sig.”
Go for it. :)
Ja i så fall tänker jag mig ett vackert stenhus vid havet i Italien, en liten skrivarlya i Stockholm city, 50 miljoner på banken och en trogen och lojal läsarkrets runt om i världen.
:)) Tack!
Även för mig har humöret verkligen verkligen farit upp och ner under året som debutant.
Jag säger också till dig att fortsätta skriva. Som Tomas säger, din egen röst har du redan, och den vill jag höra mer av. Stig upp, men unna dig en sovmorgon först.
Tack Manne. :) Kram!
Vilken bergochdalbana livet är, kanske framför allt för den som skriver. Gott att du har en så klok inre röst. Säger som de andra: Skriv.
Hej Vilse,
Kanske uppfattas den här texten deppigare än vad jag tänkt mig. Kanske borde jag radera några av de svarta orden. För mig var den skriven med mycket ironi. Visst blir det ett tomrum när man arbetat med något intensivt under en längre period och det sedan tar slut. Men jag är väldigt, väldigt glad över att få gå vidare nu.
Kram!
[...] är nervös och orolig och illamående inför sin debut. Precis som det ska vara, med andra [...]
Ditt inlägg gjorde att jag började tänka att det faktiskt finns en fördel med att inte vara utgiven. Jag har aldrig behövt känna något ”post book syndrome”. Även om jag är avis på dig för många saker så är jag inte avis på just det ;) Men tänk inte på det, snart blir det ”pre book excitement” inför nästa bok istället! :)
Tack Johan. Jag säger det, du säger de bästa sakerna. När allt inte är på topp betyder orden så väldigt mycket.
Kram
Men Sofia, jag RYSER av din text. Eventuellt är jag extra känslosam för att jag gick upp kl 4 i morse (efter 3,5 timme sömn) och har jobbat till… tja, är inte hemma än i alla fall (21.10) även om man inte kan säga att jag JOBBAR längre, men i alla fall: Den här beskrivningen är så vacker att jag fick tänka på annat för att inte råka grina lite.
Kram!
/Anna
Käras Syster, jag ställde också klockan på fyra i morse. Jag var tvungen och läsa igenom min text för att se om det stod där, men det gjorde det ju inte. Tack snälla fina för att du skriver och för DET du skriver. Mitt hjärta svämmar över av värme mot dig. Idag betyder dina ord allt.
Kram
[...] blogginlägg igår på Debutantbloggen: Post book Syndrome( http://debutantbloggen.wordpress.com/2012/08/16/post-book-syndrome/ ) möttes av andra reaktioner än jag förväntade mig. Jag fick SMS och mejl från vänner som [...]
Fortsätt, ta tag i orden och skriv.
Jag befinner mig själv i någon form av vakuum och kan int eriktigt ta till mig när människor säger ”men vad roligt, det är ju helt fantastiskt att du har dubbeldebuterat i år”. Jag står kvar och tittar, ser läpparna som rör sig men förstår inte riktigt vad orden som sägs betyder. Visst är det konstigt? Det är dags att skaka av sig prestationer, krav och låta skrivandet vara fritt från alla måsten. Skrivande ska vara härligt….
Ja, så är det! Tack för att du skrev och för att du förstår.
Kram till dig Maria!
Sofia