Som skrivande jurist får jag ofta, ofta, ofta (från cirka 99 % av de människor jag talar med om mitt yrke och mitt skrivande) frågan om jag skriver deckare. Det gäller säkert icke-jurister också, men jag inbillar mig att det blir än mer påtagligt när man är jurist. Ni vet: Jens Lapidus, Thomas Bodström, Åsa Larsson… Det tycks liksom passa ihop, det där med juridik och deckare. Men jag måste svara tvär-nej på den frågan. Jag har aldrig haft en idé till något som skulle kunna snudda vid deckargenren, aldrig ens skrivit en sådan där inledning som sedan förpassas till datorns skräpmappar som jag har gjort med så många andra texter. Förklaringen ligger kanske främst i att jag aldrig läser deckare. Det finns säkert många bra, men jag tar mig inte för det. Finns det andra böcker att välja tar jag dem, helt enkelt. Brott intresserar mig på ett annat sätt än sättet på vilket de skildras i deckare.
Men en annan anledning till att det tar emot så att försöka mig på genren är att den tycks kräva en del våldskildringar. Och är det något jag har problem med är det att skildra våld. Det finns inget jag tycker är svårare, sorg eller glädje eller till och med sex går okej, men våld! Det funkar helt enkelt inte. Kanske för att våld är så visuellt, jag har svårt att få rörelserna att bli en begriplig text, det är omöjligt att inte få allt att lösas upp i klyschor. Vad tycker ni är svårast att skildra på ett intressant sätt?
Hoppas att vi ses på debutantbloggen-picknicken på söndag!
Tja, många deckare har jag läst. Med nöje oftast. Försökt mig på att skriva dylikt. Svårt – och haft vissa dubier när det gäller ruggigheter som knivstyckning, vilket jag skildrade i en text som finns på Kapitel1.se (Götes sista ord.)
Kul, den ska jag försöka hinna läsa någon gång!
Känner igen det där. Jag är förvisso inte jurist, men har arbetat på Rikspolisstyrelsen som utredare. Fick också frågan om jag inte skrev/borde skriva deckare, men jag vägrade ta med mig jobbet hem och fortsatte skriva fantasy som jag alltid har gjort. Deckare tar jag inte i ens med tång.
Våld är dessvärre en nödvändig ingrediens i fantasy, men jag försöker att inte hålla det på serietidningsnivå. Det behövs mindre våld än man tror för att skada en människa ganska rejält, sådant är jag noga med att framhålla.
Precis så känner jag också, att jobbet och skrivandet kanske faktiskt kan få vara två helt olika saker.