När jag ska svara på frågan vad jag gör på fritiden brukar det till slut komma fram:
”Ja… och så skriver jag också. Romaner.”
Och där, utan undantag, är det som att något annat än artighet, ett äkta intresse, tänds i frågarens ögon:
”Näää… Är det sant? Skriva. Det skulle jag också vilja göra någon gång. Det är väl allas dröm att skriva en bok.”
Tveklöst, så gott som alltid, får jag den kommentaren. Och det är inte så att jag behöver nämna något om förlag eller utgivning, utan det räcker med detta, alldeles enkla: Att skriva.
Är det så med andra hobbies också? Spela valser av Chopin på piano, sticka yllesockar, dansa klassisk balett, dreja blomkrukor. Nej… Jag har provat alltihop, men inte har någon blivit särskilt imponerad när jag berättar det. Det är liksom mer jaha, drejkurs på folkuniversitetet, skoj, men inget för mig. Inte ens att ha tagit examen från juristutbildningen verkar ge tillnärmelsevis lika mycket beundran, trots att det ju ändå krävde en kvarts miljon kr i studielån och en himla massa arbete.
Det är roligt förstås, att människor vill skriva, men det gör mig ändå lite fundersam. Måste steget vara så stort? Varför sätter de inte bara igång, vågar prova? Det är ju det enklaste man kan göra: man behöver inga pianon, inga lektioner, inga youtube-klipp som instruerar eller drejskivor eller ens pengar. Jag förstår inte hur något så lättillgängligt kan vara så ouppnåeligt för folk. Allt man behöver är att sno åt sig lite egentid i vardagen (kanske inte det lättaste, men definitivt inte omöjligt för de flesta under någon period av livet). Och så är det bara att sätta igång.
Så rätt. Jag förstår det inte heller. Som du säger är det ju så enkelt, bara att sätta igång, men kanske är det just deras reaktion som är ”problemet”: de gör en för stor grej utav det. De inser inte detta enkla. Eller så vill de bara inte tillräckligt mycket och det kanske är det som skiljer oss åt. Det är lätt ATT uttrycka en dröm, en önskan, men att verkligen avsätta tiden och engagemanget för att förverkliga den, det kanske inte är lika lätt för alla.
Jag tror att Katarina är inne på något. Jag tänker också att den där beundran folk uppvisar när man säger att man skriver har just att göra med att det är så enkelt att sätta igång. Det svåra ligger i tanken, i beslutet. Vill man verkligen lägga ner tiden? Vill man göra sig till åtlöje genom att erkänna att man lägger en massa tid på att skriva? Och även om man svarar ja på detta, vill man verkligen skriva under så lång tid som krävs för att färdigställa en berättelse?
Många kan nog skriva under ett infall i en timme, eller kanske en ledig lördag med ingenting annat att göra. Men mer än det? Jag kan nästan förstå att man blir lite imponerad av den som aldrig ger sig.
Lite som när min svåger bestämde sig för att brygga öl. Jaha, sa jag. Det vore ju coolt. Och han införskaffade grejer och kylskåp och tog reda på allt om uppkok och temperaturer och… Jag smakar gärna. Men processen? Faktiskt inte lika intresserad av den.
/Anna
Katarina och Anna, tack för fina kommentarer!
När jag läste era kommentarer kom jag också att tänka på att en del av det svåra kanske också ligger i att det är så himla enkelt. Man behöver liksom inte dra ut på igångsättandet med kurser och inköp av material och utbildning och andra kringaktiviteter, utan man måste redan från början vara kreativ och det måste komma direkt från en själv. Kanske är det en del av det som gör skrivandet oöverstigligt för somliga.
Jag tror att uppfattningen att ”vissa föds med talang” hindrar många från att ägna sig åt kreativa saker som de egentligen vill göra.
Jag får aldrig sån respons när jag säger att jag skriver. Jag får alltid höra ”jahaa, när kommer din bok ut då?” Folk tror att bara du skriver bra så blir du automatiskt utgiven.
Äsch, vad tråkigt! Du borde försöka hitta mer uppmuntrande människor att berätta det för:)
Har samma erfarenhet av stora intresserade ögon när jag berättar att jag skriver. Tror att det är som en ouppnåelig dröm för många, att man egentligen vill skriva, men inte vågar tro på sig själv, att man klarar det.
Nästa fråga är alltid vad jag skriver om och när jag berättar säger alla mangrant att jag ska säga till när/om boken publiceras. De vill står först i kön att köpa boken. Då sträcker jag på mig.
En väninna sa att hon vet att hon kan skriva, men i hennes liv har inget så dramatiskt hänt att hon har något att berätta. Lite konstigt resonemang, tycker jag. Tror hon har fel, alla har något intressant att skriva om.
Så rätt, jag tror inte att man behöver ha varit med om någonting särskilt alls! Titta på mig bara: uppväxt i en medelklassfamilj i en medelstor svensk stad utan något drama överhuvudtaget. Dessutom bara 25 år. Jag har ju INGENTING att skriva om, om kriteriet att man ska ha varit med om dramatiska händelser måste vara uppfyllt.
Kul att du skriver om detta för jag har upplevt liknande. Folk som har sagt, ”jag skulle också vilja skriva en bok, men det blir aldrig av”.
Men jag vet inte om ”alla” drömmer om att skriva en bok.
Jag tror att det kanske är lite som med drömmar man själv har, det är så mycket jag skulle vilja göra; gå fotokurs, ta sånglektioner… men det blir aldrig av.
Åh nej, jag postade just en kommentar under fel inlägg. Här skulle den ligga. Men i komprimerad form ville jag säga att jag tror att det flesta inte vill skriva en bok, om man räknar med alla uppoffringar i form av tid och engagemang som krävs. De flesta gillar nog mest tanken på att ha skrivit en bok.
Det kanske är så, att det är den färdiga produkten och inte själva skrivandet i sig som alla drömmer om. Lite tråkigt i så fall, att allt ska hänga på utgivning.
Jag möter samma reaktioner som Ulrika. Väldig beundran för att man verkligen satsar på en dröm. Men jag måste säga att jag fått samma uppmuntran när jag med övertygelse brunnit för och genomfört andra mål jag satt upp. Det ligger något vackert och inspirerande i det där att se någon som kämpar för en dröm. Jag tror att det som kan kännas läskigt och som kanske bromsar en hel del, t o m skrivande själar från att verkligen skicka in sina manus till förlag, är tanken på att behöva visa upp sin ömtåligt, inpackade dröm för främmande ögon. Att drömmen ska krossas om någon annan säger att den inte är sann. Men vad vet jag?
Jo, så är det nog. En färdigskriven roman rymmer ju så oerhört mycket tid och drömmar och uppoffringar att det såklart känns riskabelt att lämna den ifrån sig.
Tror att författare är väldigt respekterade eftersom de ofta är välkända, tjänar massor med pengar men oftast ändå inte är ”kändisar” (alltså i negativ bemärkelse, ungefär som dokusåpadeltagare). Författare har i regel en helt annan typ av integritet. Jag tror att det ofta tilltalar folk. Som kompositör är man i regel helt okänd, som popstjärna är man ”kändis”, men en författare står över allt det där. (Men det är alltså bara vad jag rent personligen tror.)
Jätteintressant teori! Har jag inte ens funderat över förut, men när man tänker på det stämmer det verkligen i de flesta fall.