Foto: Pernilla Alm
Förra veckan tog jag ett stort kliv framåt i mitt författarskap. Huge!
Nej, tyvärr var det inte så att jag skrev något alldeles fantastiskt enastående urbra superduper. Nej. Jag skrev nästan ingenting förra veckan. Heller. Jag och mina barn är bara sjuka hela tiden nämligen.
Men – min förkylning hade en lucka på ett par dagar och jag lyckades gå på ett sedan några veckor inbokat researchmöte.
Jag har varit rädd för research. Dels lider jag av lätt telefonskräck. Dels känns det så förmätet, fånigt och fejkigt att ringa upp en person och säga ”Hej, jag är författare och gör research till min bok….” Eh …? Jag är vadå? Och till en vad? Och varför ska personen i fråga ta av sin dyrbara tid åt mina hittepåsaker?
Jag har varit inne på det här temat förut men ni får tåla lite upprepning. (Repetition är kunskapens moder vet ni väl).
Genom en gemensam bekant hade jag fått kontakt med en kvinna som var precis den jag behövde. Jag har länge tänkt att jag borde kontakta någon på en viss typ av avdelning på ett sjukhus. Men hur lätt är det? Man ringer växeln och säger ”jag vill prata med någon som ….” Känns fånigt. (Telefonskräcken och det där ni vet). Men så råkade jag av en slump få höra att en kompis väninna arbetar exakt där jag behövde vara. Så jag bad om kontaktuppgifter och skrev ett låååångt mail som mottogs väldigt väl.
Väl förberedd åkte jag så till Karolinska sjukhuset i Solna med min anteckningsbok. Jag var helt fascinerad av hur generös den här kvinnan var med sin tid och sin expertis. Och hennes engagemang! Hon diskuterade min hittepåsituation och hittepåpatient på fullaste allvar. Jag gav henne min kravlista och hon fixade biffen. Så att säga. Besvarade min minsta fråga och klurade.
Efteråt. Upprymd. Lycklig. Tacksam. Taggad att skriva.
Funderar nu på vem jag ska kontakta för en annan sak jag behöver lära mig mer om. När jag tänker efter … en av mina föräldralediga kollegor kan en hel del om det där - han kanske vill ta en fika och berätta allt han vet. Jag skickar ett sms för ringer, det gör jag då rakt inte!
Research is da shit!
Jag tror folk i allmänhet bara är glada över att någon intresserar sig så detaljerat för deras jobb! Det är nog sällan någon som lyssnar så noga som en författare.
Ja, jag börjar ju fatta det nu. :)
[...] för jag lyckades inte ha 39 graders feber och debutantblogga samtidigt. Jag vet, så dåligt. Här finns inlägget. Ni som läser den här bloggen kan dock kanske uppleva en viss déja vu. Share [...]
Fy, vad coolt! Och stort heja dig! Telefonskräck är inte att leka med, förstår precis.
Jag hade en liknande känsla när jag drog med mig mina två närmaste väninnor på en relaxad resa till Uppsala (från Göteborg) där vi skulle äta gott på kvällarna och de skulle shoppa på dagarna medan jag satt i Uppsalas Universitetsbibliotek och studerade något som bara finns där till en bok jag hemskt gärna ville skriva.
Kontakten jag hade med arkivarien på det där biblioteket var snudd på surrealistisk. Hur han ansträngde sig, engagerade sig, letade och grejade – som om jag var en seriös författare á la Jan Guillou. Bara för att jag hade fått för mig att jag ville skriva den där boken. Lilla jag.
Men det är något magiskt över det också. Det blir på riktigt.
Lycka till med kollegan! Kör i vind.
Så länge det inte stör ens arbete och berör yrkeshemligheter så tror jag faktiskt att de flesta bara blir glada över att det finns personer som visar ett genuint intresse. _Däremot_ vågar jag inte vara så säker på att de som arbetar inom polisen/rättsväsendet känner sig något vidare entusiastiska om någon de inte känner hör av sig och behöver råd till en deckare som de tänker skriva. Men här handlade det ju om något helt annat :)
Jag tror Maria har rätt, många blir nog glada och tycker det är kul. och vilken häftig känsla, att få göra en sån sak. Jag förstår precis känslan du beskriver i att ringa och säga ”hej jag håller på att skriva en bok…” :D
Jätteroligt att det gick bra med researchen på KI! Och du ser, det som du inte vågar fixa via telefon, löser sig som genom magi genom andra kontakter och kommunikationsvägar! ;-) Låter som att bok nummer två är menad att skrivas, no matter what! Kram och återigen krya på dig! Helena
Vad bra Pernilla!
Känner igen mig så väl. Jag sitter och ler när jag läser om din upplevelse :-).
Så det är så man gör research? Ringer eller mailar helt enkelt någon man tror skulle kunna svara på ens fråga? Jag har funderat kring research, är det så författare gör? För det är många författare som i sina böcker tackar andra för hjälp och faktagranskning kring saker och ting; jag undrar lite hur de får tag i alla dessa hjälpsamma människor. Känner dem innan eller tar kontakt bara sådär när en fråga dyker upp?