Jag har varit en del sjuk. En hel del. Jag har ett jobb. Det behöver styras upp när man har varit sjuk. Med man menar jag ”jag”. Jag har några barn. De går i skola, de har aktiviteter, de har kompisar, de behöver utfodras, luskammas, plåstras om, pussas på, pratas med, gosas med. Jag har en bokmässa att packa saker till. Jag har räkningar att betala, tvätt att tvätta, vika och stryka, knastriga golv att dammsuga och … ja, ni fattar.
Mitt i allt det här har jag en bok som pockar, lockar och vill bli skriven.
När livet består av många måsten, för lite tid och orken tryter - hur gör man då?
Folk frågar mig ofta hur jag har tid, hur jag orkar, och hur jag kan både skriva och jobba. Jag förstår inte riktigt frågan, jag har inget val. Jobbar jag inte får jag ingen inkomst (och än så länge är jag tyvärr inte lyxhustru, skulle absolut inte banga om erbjudandet dök upp) och skriver jag inte mår jag dåligt. Men när det är så här galet så blir skrivandet lidande. Förstås. Men ett knep jag har är att i alla fall öppna manuset varje dag. Det kanske bara handlar om femton minuter men man kan läsa några stycken. Flytta några ord. Ta bort. Omformulera. Peta lite. För då har man i alla fall haft kontakt. Man vet att man finns. Man vet att en dag snart kommer tiden. Snart är det du och jag manuset. För det har man bokat in. Man stuvar runt, man ordnar och man tar sig tid. Men inte just precis när det faktiskt inte går.
Ja. Det är precis som ett förhållande. Ibland går det på sparlåga, man hinner inte mer än en snabbpuss på väg in eller ut genom dörren, man går om varandra och kommunicerar via sms men bara man vet att glöden finns långt därinne är det lugnt. Förr eller senare får glöden plats att växa till höga lågor. I alla fall någon gång ibland. Inte per automatik. Man måste stuva om, ordna och ta sig tid.
När vardagen drar runt en i centrifugen gäller det att ibland trycka på nödstopp och bara göra det man vill göra. Hitta en lucka, sno sig lite tid. För om man gör det, då klarar man både att låta sitt manus ligga i träda ett tag, harva runt på snabbpussar och stå ut med knastriga golv.
Så klokt, så bra. Såklart är det ett kärleksförhållande man har med sitt manus. Bra liknelse!
/Anna
Och hat och kärlek kan ligga så nära varandra ibland.:)
Oj total igenkänning här! (Hälsar mamman som borde skriva klart två avhandlingskapitel den här veckan, men gärna också skulle skriva vidare på bok två, och så råkar förstås minstingen i familjen vara förkyld och hemma från dagis i dag). Men visst är det också fint att ha så mycket kärlek i livet…
KRAM!
Jag har väldigt knastriga golv, men mitt manus växer sakta men säkert och det är roligare än ett rent hem!
Härligt!
Som Jk Rowling en gång svarade på frågan hur hon hann skriva och ta hand om barn och hem: I simply don´t do housework! Känns lite bättre varje gång jag tänker på den kommentaren efter att ha suckat över strykhögarna som växer sig högre för varje dag. I mitt läge går det åt en förskräcklig massa tid åt att skapa förlagskontakter för att bli antagen. Det är väldigt roligt men ack, så tröttsamt ibland. Då äter jag kanelbullar och gör absolut nada en stund och det tycks faktiskt lindra tröttheten… :-) Hoppas vi ses på bokmässan! Kram Helena
Håller med JK! Jag gör iaf minsta möjliga … :)
Ja, hoppas vi ses!
Så sant! Jag har också upptäckt att manuset (och jag själv) mår mycket bättre av den där lilla kiken på det varje dag, istället för de perioder jag har testat att överge det totalt för att sedan försöka sätta mig in i det helt plötsligt.
Exakt som det är för mig!
Dock två dagar helt utan kik så jag lever lite sisådär som jag lär…
Jag känner igen mig så väl. Men vad kan vi göra annat än att fortsätta skriva, det är ju det vi gör.Utan skrivandet mår jag väldigt mycket sämre. Man tager vad man haver tills det man haver ökar i omfång.
Precis så! Vi kämpar på helt enkelt…
Guuud vad jag känner igen mig. Upptäckte strykhögen igår och höll på att svimma. Valde att stänga dörren om den istället :). Åtminstone skjuva igen den så gott det gick. Förutom min familj är mitt manus min livsgnista, ett andningshål där jag känner att jag får lite energi tillbaka. En kvart som du säger räcker för att den där gnistan ska fortsätta tända till som en cylinder i en motor. Skulle någon tvinga mig att sluta skriva känns det som om jag lika gärna skulle kunna lägga mig ner och dö. Så viktigt är det för mig.