Det senaste numret av tidningen Skriva har tema barnboksspecial. Barnboksskrivande var utan konkurrens den genre jag tyckte var allra svårast när jag gick författarskolan. Som vanligt introducerades genren med en lektion, fortsatte med en utdelad uppgift och så: sätt igång! Jag blev helt låst. Det stod still, allt jag skrev på dataskärmen suddade jag genast ut. Det kändes tillgjort, töntigt, som att jag famlade i blindo. Jag och några av mina jämngamla kursare klagade för våra lärare: vi kunde ju inte skriva för barn när vi inte hade några egna, det var orättvist. Klart att alla mammor och pappor i vår klass hade ett oändligt försprång där. Då var det en lärare som så insiktsfullt påminde mig om att jag faktiskt hade varit ett barn själv, och det för inte orimligt många år sedan. Jag lånade en trave barnböcker på biblioteket, läste igenom dem, mindes en massa och började skriva. Det var faktiskt ganska roligt när jag väl kom in i det.
Och för det mesta, när jag tänker efter, skriver jag nog bättre och hellre om något som jag har på lite avstånd. Speciellt vad det gäller platser märker jag att orden kommer mycket lättare om det handlar om en stad eller en miljö som jag har lämnat. Inte för allt för länge sedan kanske, men bara det att stå en bit bort och titta tillbaka gör det på något sätt mer angeläget. Kanske är det samma sak med olika stadier av livet. Det är lättare att betrakta något som man inte befinner sig mitt i, men som samtidigt inte är så avlägset att det har suddats ut. Inte så konstigt , egentligen.
Jag gick en kurs på universitetet som hette ”Att Skriva Deckare” Då fick vi hela tiden uppgifter att skriva om mystiska händelser och alla mina kolleger skrev blodigare än den andra. För mig var det här en genre som jag inte var van vid. Dessutom hade jag precis avslutat två terminer med ” att skriva för barn.”
Jag märkte att hur jag än vände och vred på mina historier så kunde jag inte döda någon. Jag kunde inte skriva om blodet och allt det hemska, utan istället så fick det mystiska mynna ut i något annat spännande och då gick jag tillbaka till min barndom och hämtade lite minnen där.
Jessica, så mycket intressantare att skriva spännade utan att använda våld och blod som rekvisita! Tycker jag.
Jag håller med Ethel! Och visst blir man lite kluven och förvirrad av att byta genrer på ett så tvärt sätt som man bara gör på skrivarkurser:)
Jag skriver, enligt förlagen, för barn. Fast egentligen skriver jag bara den typ av historia som jag själv skulle älska att läsa. Apropå barnböcker och förlagsvärlden så fick jag i helgen mail från JK Rowlings litterära agent! http://dearlovable.blogspot.se/2012/09/jk-rowlings-agent-mailade-mig.html
En väldigt sweet upplevelse! Kram Helena
Åh vad spännande! Jag har inte ens tänkt tanken att det finns något som heter Översättning, att man kan söka sig utanför landets gränser. Driftigt!
Jag försöker skriva en barnbok nu. Mest för att det är en historia inuti mig som behöver komma ut. Men jag tycker det är svårt! Jättesvårt!
Jag vet! Jag håller verkligen med. Svårt, svårt, svårt.