Medan mitt förra inlägg handlade om att man faktiskt kan vilja bara sitta hemma och skriva blir det här lite motsatsen. För som flera påpekade i kommentatorsfältet: trots allt finns det få saker som är mer inspirerande för skrivandet än att träffa andra skrivande människor. Men: somliga sammanhang fungerar bättre än andra. Bokmässan fungerar överhuvudtaget inte för mig, inte heller många andra ”mingelträffar” med folk jag inte känner. I helgen var det däremot 10-årsjubileum för författarskolan, och det var väldigt inspirerande! Vi fick lyssna på en rad gamla författarskolestudenter som hade gett ut böcker med varierande upplagor, startat skrivarcirklar, skrivkooperativ och skrivarresor. Vi fick höra om personer som faktiskt kunde leva på sitt skrivande, och om andra som inte kunde det men som fick ihop vardagen med skrivandet ändå. På kvällen var det middag med spontana uppläsningar av egna alster. Delar av min gamla klass var där, och även om de flestas skrivande, liksom mitt, hade avtagit betydligt i omfattning sedan vi gick på författarskolan väckte allt skrivarprat en väldig lust att gå hem och skriva. Det kommer mycket lägligt för mig som just har blivit lite trött på mitt manus (igen). Det händer med jämna mellanrum, men lite skrivarprat med likasinnade gör nog gott.
Och så, till råga på allt, Lund om hösten! Älskade stad, älskade institutioner, älskade studenter med oändligt mycket tid. Och löven på universitetsbiblioteket som precis hade börjat gå mot rött, och klungorna av ännu ganska nya och osäkra studenter utanför Juridicum, och alla minnen i kullerstenarna. Orutinerad bloggare som jag är även så här efter snart ett år på debutantbloggen lyckades jag inte plocka upp kameran en enda gång under evenemanget. Men här är Lund i alla fall.
… och vilken bild, sen! Magiskt. Jag längtar också efter skrivkurserna jag en gång gick. Kanske någonting att dra ihop; en återträff? Efter varje träff i verkliga livet surrade det i mig av skrivlust.
Min man som är från Lund blev begeistrad av bilden! Där vill jag bo!