Förra veckan var jag på Vredens druvor på Örebro länsteater. Jag funderade lite på formerna då, vad mediet gör med en berättelse. Föreställningen var runt 180 minuter lång, med mycket sång och musik. Boken av John Steinbeck är (beroende på upplaga) närmare 800 tätskrivna sidor, vilket blir åtskilliga timmars läsning (åtminstone betydligt mer än 180 minuter). I korthet handlar den om en stackars fattig familj i depressionens USA som drivs på en fruktansvärt lång flykt för att få arbeten som ändå inte ger några pengar. Ungefär så. Må låta lite trist, men, som vi i facebookgenerationen säger: jag gillar. Mycket! Jag har gillat allt som är arbetarlitteraturaktigt sen jag läste Utvandrarna som trettonåring. Det är något med hoppet som aldrig lämnar, trots att alla svälter och dör och borde ha gett upp för länge sedan.
I alla fall, det slog mig när jag såg föreställningen hur svårt det måste vara att överföra en sådan bok till pjäsformat. Det var inte dåligt, men det var något helt annat. Effekterna var andra, mer direkta: ljus, ljud och sånger. Känslan blev en annan. Om man gör en oändligt lång vandring oändligt lång i en pjäs fungerar det inte riktigt. Det blir tråkigt. Men i boken fungerar det, och det oändligt långa blir en del av behållningen. Det är just det som är det förvånande, att man ens står ut med så lite stimulans av sinnena som en bok egentligen ger. I teater får öronen, ögonen och ibland till och med näsan vara med. I en bok bara hjärnan. Ändå lyckas den ofta, men såklart inte alltid, ge en mer direkt bild av vad den vill förmedla.
Klicka på bild för länk
En annan överföring som jag är väldigt nyfiken på är Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar. Jag har sett de två första avsnitten av TV-serien, innan jag har läst boken. Tyckte mycket om både historien och skådespelarna, de gick rakt in i hjärtat. Men hur kommer det att påverka min läsupplevelse? Kommer det ens att bli i närheten av samma historia som det hade blivit om jag hade läst boken först? Någon som både har läst och sett och kan jämföra?
Hej!
Mycket intressant. För två veckor sedan intervjuade jag Martina Montelius om hur hon tänker när hon dramatiserar en roman. Just nu är hon aktuell med Allan Edwalls roman Limpan med Johannes Brost i huvudrollen på Teater Brunnsgatan 4.
http://debutantbloggen.wordpress.com/2012/10/08/dramatisering-av-en-roman/
Jag tror att oavsett om en bok överförs till film eller teater kan och bör de aldrig jämföras. (Kan, kan man förstås, det gör man ju hela tiden.) De måste fungera som en egen helhet, både original och tolkning, och måste berättas på det sätt som bäst passar mediet. Om man sedan föredrar den ena eller den andra är rätt ointressant tycker jag. Egentligen är det samma sak som att jämföra två snarlika böcker. Karaktärer och plot kan vara desamma, men berättelsen en annan.
/Anna
Klokt! Jag håller med. Det spelar ju egentligen ingen roll vad originalet är, det blir ändå något totalt annorlunda i ett nytt medium.