Författare.
När blir man egentligen det?
På Wiktionary förklaras ordet författare så här: Författare: (yrken) person med yrke att skriva verk. För att kunna ansöka om medlemsskap i Sveriges författarförbund krävs följande: För medlemskap krävs en utgiven produktion om omfång motsvarande två verk.
Yrke alltså, då får man inte ha en bisysselsättning eller? Men det har ju nästan alla som skriver böcker. Och om definitionen för att bli författare är att man ska ha två böcker utgivna finns det många som inte passar in. Ta Martina Lowden till exempel, vars bok Allt gavs ut år 2006. Något mer har hon inte skrivit (förutom en massa artiklar då). Ändå refereras hon allt som oftast till som ”författare” i media.
Jag minns att vi pratade om det första dagen på författarskolan. Det där ordet alltså, författare. Det låg inte så bra i våra munnar. Pretentiöst kändes det, eller skrytigt. ”Författarskolan”. Jag sa skrivarskola till de som frågade vad jag skulle gå.
Men egentligen blir det lite löjligt med denna oerhörda respekt som ordet medför. Författare är ingen skyddad titel. Det är inte som legitimerad läkare eller advokat. Känner man sig som en författare är man det. Så tänker jag idag. Skriver man kan man väl vara författare, oavsett om man har publicerat några verk. På juristprogrammet började vi kalla oss jurister redan efter översiktskursen. Där var man minsann inte så rädd för att ta på sig titlar man inte kunde bära upp.
Det här är en fråga som då och då kommer upp till diskussion. Jag vidhåller att man är författare om man skriver mycket, oavsett utgivna böcker eller ej. Jag drar ofta parallellen till konstnären van Gogh. De allra flesta relaterar till honom som konstnär, med all rätta i mina ögon, men sålde han en tavla under sin livstid? Svaret är nej. Då skulle han väl inte benämnas som konsntnär, eller ..?Kim. M. Kimselius skriver i sin bok Att skriva med glädje att: ”För om man skriver mycket då ÄR man författare.” Jag är av precis samma åsikt.
Jag också!
Jag gillar att föreställa mig själv som ‘berättare’ mer än författare. Det tycker jag inkapslar kärnan av vad jag gör, berättar historier i olika omfång och, ibland, även medium.
Berättare är ett ”snällare” ord på ett sätt också. Det ställer inte lika mycket krav och förväntningar som ”författare” tycks göra.
Det där måste vara en av de allra mest omdiskuterade frågorna på landets alla forum för skribenter, och även om den börjar bli rejält tröttsam lär den nog fortsätta. Det känns som att en del som skriver vill ha någon form av ”välsignelse” för att kunna kalla sig författare. Eftersom (som Ulrika mycket riktigt påpekar) författare inte är någon skyddad titel är det fritt fram att kalla sig det om man identifierar sig som författare. Själv är jag dock skribent. Kommer aldrig att kalla mig författare innan jag fått åtminstone en bok utgiven. (Därmed inte sagt att de som inte resonerar som jag har fel, det är bara hur jag själv ser på det hela.)
Ja, men är det inte ganska intressant att den är så omdiskuterad! Jag vet få andra titlar som engagerar så oerhört, det är lite spännande tycker jag. Minns till exempel när jag var med i ett litterärt sällskap att vi bjöd in en viss person till ett litteratursamtal och på affischerna kallade henne ”skribent”. Hon blev vansinnig för att vi inte hade skrivit ”författare” och försökte förmå oss att trycka om alla affischerna. Vilket vi naturligtvis varken hade lust med eller budget till. Det blev ett lite frostigt framträdanden, just på grund av detta.
Klart det är intressant! :) Särskilt som alla diskussioner i grund och botten handlar om att ”Jag vill kalla mig författare, men jag vågar inte riktigt göra det om inte alla ni andra tycker att det är okej…?” Har aldrig stött på diskussionen utifrån ”Varför kallar sig X författare? På vilka grunder gör han/hon det?” Samtidigt är det inget konstigt med att kalla sig/bli kallad skribent heller. Stephen King och J.K. Rowling är också skribenter! Det finns ingen titel som är förknippad med sådan fåfänga som just ”författare”. Det är faktiskt rätt intressant (och tröttsamt också, för det är ju samma argument som idisslas hela tiden…)
[...] hakar på Ulrikas inlägg från förra veckan och diskuterar det här lite [...]