Gästbloggare: Att leva sin dröm…

Josefine Lindén debuterade den 20 mars på Litet förlag med relationsromanen Tiden går så långsamt när man tittar på den. Idag gästbloggar hon om hur det är möjligt att leva på sin penna.

”Men sluta upp med att ens tänka i de banorna, det GÅR inte att leva på att skriva i Sverige!” Hur många gånger har ni hört det nu? Och det är kanske sant på sätt och vis. Men det den meningen oftast inte innefattar är VEMS texter det är man ska leva på att skriva.

För fem år sedan föddes idén till min debutroman, ”Tiden går så långsamt när man tittar på den”. För ett par veckor sedan landade den i bokhandeln. De fem åren har gjort enormt mycket med både mig och texten. Så klart.

När jag började skriva på den närde jag fortfarande den naiva drömmen om att bli miljonär och tyckte att texten inte skulle läsas igenom för många gånger, inte förändras. Den KOM JU UT på det där viset!

Hehe.

Ett antal lektörer och ett evigt valsande på målsnöret hos de riktigt stora förlagen senare är jag den förste att säga att: nej, det går kanske inte att leva på att skriva egna relationsromaner i Sverige. Men om du är som jag och skriver för skrivandets skull och inte för att kalla dig ”författare” och dricka champagne. Då går det alldeles utmärkt att leva på att skriva. Det är det jag gör nu. Jag korrekturläser åt andra, både åt förlag och privatpersoner med författardrömmar. Jag redaktörar böcker. Projektleder bokprojekt. Ja, och så bygger jag hemsidor åt främst författare. Skriver på den beställda uppföljaren till debuten. Och på ett än så länge ganska hemligt projekt om någons liv. Inte spökskrivning utan Lagercrantz-style. Inte om Zlatan. Men om någon med minst lika mycket guts.

Jag frilansar som journalist igen. Och marknadsför min egen bok. Minst en grej om dagen gör jag för min egen roman. Kontaktar journalister, bloggar, går in i en bokhandel och säger hej …

Sådana saker.

Det är lite teknik inblandat i vad jag håller på med, ja, men den röda tråden är texten. Den egna och andras.

På morgonen går jag till min lilla frilansplats, öppnar datorn, inleder med att svara på alla fina underbara helt fantastiska meddelanden jag får om min bok. Min roman drabbar och berör, har gett läsare tillräckligt för att bemöda sig att tala om det för mig. Sådant har högsta prioritet att besvaras. Och sådant ska man tillåta sig att njuta av.

Sen blir det kaffe. Och dagens aktuella projekt. Som alltid är roligt. Många gånger stressande, deadlines är det bästa och värsta jag vet. Men projektet är alltid roligt.

Så jag lever på att arbeta med text. I Sverige. Om någon sagt det till mig för ett år sedan hade jag inte trott på att jag skulle vågat hoppa.

Om någon sagt att min debut skulle hyllas av bokbloggare och läsare hade jag i och för sig inte trott på det heller. Jag gör det knappt ens nu. Fattar inte att det är min bok det skrivs om. Men texten är ju oerhört mycket bättre nu än den var som första utkast. Min redaktör hittade det jag inte såg. Fick bort det lite pratiga. Satte punkter på andra och många fler ställen. Flyttade en prolog!

Och allt blev så mycket bättre.

Nu när jag skriver på uppföljaren är jag inte alls lika rädd. Jag duttskriver scener lite hur som helst, vet att herr Nordlander kommer att se om det ska vara i en annan ordning. Han kommer att märka om jag tagit bort något på ett ställe som helt ologiskt sedan glömts kvar någon annanstans. Mitt skrivande och mina texter är idag ljusår ifrån vad de var för fem år sen. Man kan alltid bli bättre, att skriva kan vara ett yrke. Jag gillar det. Och jag är enormt tacksam för de personer som hjälpt mig att utvecklas. Och gränslöst glad för att nu kunna hjälpa andra med samma dröm.

Ni kan göra det! Våga ta hjälp!

Ni behöver aldrig vara ensamma.

http://www.josefinelinden.se/