Jag recenserat böcker ganska länge nu, i sex år för att vara exakt. Från början var jag ganska motsträvig, tyckte att det här med att recensera var för de som inte kunde hitta på något bättre att skriva om. Sen insåg jag att det var en ganska dålig inställning och att recenserande egentligen var något som borde passa mig utmärkt. Jag är ju litteraturvetare och skribent, vad skulle jag annars göra liksom? Fast jag kan fortfarande inte tänka på mig själv som ”litteraturkritiker”, det låter alldeles för pretentiöst för det jag sysslar med. Mitt jobb är att upplysa tidningsläsaren om vilka böcker som verkar intressanta att läsa, inte att ge mig in i djupa analyser av nämnda böcker. Jag har för det mesta mellan 1500 – 2000 tecken på mig, inklusive mellanslag, för att få fram något vettigt, det gäller att vara kort och exakt, det finns inget utrymme för pladder. (En inte helt oäven skrivarskola, det där. Men det får vi prata mer om senare.)
Jag tror att jag har recenserat omkring 30 – 40 debutanter under mina sex år. Det är ganska mycket. Främst beror det på att jag gillar att recensera debutanter och eftersom vi ändå har en hel del att säga till om när det gäller vilka böcker vi ska skriva om, så väljer jag ofta ett par tre debutanter varje säsong. Det är alltid spännande att upptäcka nya författarskap, och det är kul att lyfta fram böcker som för det mesta har svårt för att nå fram till kultursidorna.
Men hur ska man egentligen bedöma debutanter? Bör man behandla dem lite varligare än etablerade författare? Är det okej att vara snällare mot dem? Jag brukar faktiskt vara det. Lite snällare i alla fall. Inte så att recensionen blir intetsägande, men första boken, även om den är jättebra i sig, är sällan det bästa en författare kommer att skriva och det är ganska meningslöst att se det som ett problem. Förresten är det ingen som blir glad av att jag sågar någon längs fotknölarna. Varken jag eller tidningen eller förlaget, och allra minst författaren. När jag började recensera rådde kulturredaktören på tidningen mig att hålla mig kort när jag var negativ. Inte analysera för mycket, inte gräva ner mig i långa beskrivningar om allt som var fel med boken. Det är helt enkelt inte intressant. Nu är det ju sällan en bok är så usel att jag får lust till detta, men jag tycker ändå att det har varit ett användbart tips. För det mesta väljer jag i stället att fokusera på det som är bra i första hand, och det som är mindre bra i andra. Det vill säga det jag tycker är bra eller mindre bra. Recensioner är alltid subjektiva. Hur skulle de kunna vara annat? Jag kan bara utgå ifrån mig själv när jag läser. Att jag sen läst mer än de flesta gör mig kanske något mer kvalificerad att bedöma litteratur, men i slutändan handlar det ändå bara om en persons enskilda åsikt, och det känns som att en del recensenter glömmer bort det ibland.
I dag spelar inte heller recensionerna någon större roll för en boks framgång. Den totala marknadsföringen är viktigare. Författaren måste synas och höras för att det ska bli något och sociala medier och bloggar får allt större betydelse. När jag pratade om det med min redaktör uppmuntrade hon all sådan aktivitet, eftersom de författare som bloggar, twittrar, ger intervjuer och är ute på författarbesök generellt säljer bättre än de som inte gör det.
Ibland undrar jag om bokrecensionen egentligen är en utdöende genre, något som tidningarna håller fast vid av prestige och tradition. Jag har svårt att föreställa mig att den skulle överleva på sikt, åtminstone i sin nuvarande form. Till stor del har ju bokbloggarna redan tagit över genren, vilket jag ser både för- och nackdelar med. Men det får jag nog utveckla i ett senare inlägg.
