Tillsammans är man mindre ensam

Pernilla messade för en stund sedan och berättade att hon är däckad med hög feber. Det faller alltså på mig att försöka svänga ihop morgondagens inlägg. Alla ni som längtar efter Pernillas nästa inlägg får försöka hålla er till torsdag.

När jag började prata om boksigneringar med förlaget så försökte de mest dämpa min iver. Om man inte är en känd författare kan en signering nämligen vara ganska deprimerande. Där sitter man vid sitt bord och ser människor komma och gå, men utan att särskilt många lägger märke till en. Några kanske läser på namnskylten och sedan ler ursäktande innan de skyndar till kassan, men mer än så blir det sällan. Hur många köper en bok av en okänd debutant?

Nåja, innan ni fäller för många tårar för min skull ska jag väl erkänna att min hittills enda signering var en ganska trevlig historia (för mig i alla fall). Men så ägde den också rum i min gamla hemstad Strängnäs, där det finns ett naturligt intresse både för mig och för ”Berg har inga rötter”. En signering i en annan stad skulle vara något helt annat.

Kanske är det just risken för att jag ska känna mig försummad och ignorerad som gör att Damm Förlag har slagit ihop mitt och Sofias framträdande på Bokmässan (kl. 15.40 på fredagen den 28/9) . För att folk ska vilja komma och lyssna på oss i Formas monter räcker det ju om de är intresserade av antingen min bok eller av ”Mina fräknar”. Det vore förstås roligt om någon av er som följer Debutantbloggen vill komma förbi.

Sofia och jag hade redan tidigare pratat om att göra signeringar tillsammans. När Äppelvikens bokhandel (bokhandeln närmast mitt hem) visade intresse för att jag skulle gästa dem, nämnde jag därför att Sofia kanske kunde hänga med också. Det tyckte de var ett roligt förslag, så den 4 oktober framträder vi där tillsammans (alla bloggvänner är förstås väldigt välkomna dit också).

Jag tror inte det är så dumt att framträda tillsammans med en god vän. Då har man åtminstone trevligt sällskap, och om rusningen uteblir kan man ju trösta varandra efteråt. Och om jag själv inte får signera någon bok medan den andra författaren gör succé, då kommer det att kännas mindre bittert just för att hon är min vän. Särskilt om den vännen är Sofia.

Read Full Post »

När två blir en

Såg den här notisen i DN häromdagen. Bokia och Akademibokhandeln går alltså samman, för att klara den svåra ekonomiska situationen som bokhandlar tydligen befinner sig i. Det är så synd. Ja, inte för att det kanske blir någon större skillnad i själva butikerna. Men de två bokhandlarna var redan innan totalt dominerande i Sverige. Det fanns i princip två ställen förlagen kunde sälja in sina böcker till om de ville få spridning. Nu finns det ett, och det måste väl ovillkorligen medföra ett än mer begränsat utbud. Ännu mindre poesi och dramatik. Ännu mindre författare med lokalanknytning till orten. Ännu mer storförlag.

Jag tänker så här: istället för att försöka vara ”internet” och sätta datorer uppkopplade till Adlibris och Bokus i butikerna är butikens styrka att kunden kanske inte vet exakt vad den vill ha. Jag försökte till exempel häromdagen köpa en vegetarisk kokbok i en bokhandel och ville titta på lite olika alternativ. Inte ens kvinnan i kassan kunde hitta den först. Efter lite letande plockade hon fram den enda, undangömda salladsboken åt mig. Den var inplastad och gick inte att bläddra i. Klart att jag klickar hem en på nätet istället då, istället för att ta den extra omvägen via bokhandeln.

Kanske kan man lura kunderna mer? Göra en trivsam miljö, placera böckerna i lockande formationer, sätta små lappar med rekommendationer. Ta in böcker de som arbetar i bokhandeln gillar, inte bara de som råkar vara högst upp på topplistan. Eller åk på studiebesök till Lutyens & Rubenstein i London. Det är en PERFEKT bokhandel. Ett rum helt fyllt med utvalda, fantastiska, läsvärda böcker. Lappar och rekommendationer överallt på hyllorna. Och så, när man tror att man har sett allt, längst bort i hörnet en liten trappa ner till källaren där man hittar ännu fler böcker. Ett sånt bokköparsug som jag fick där har jag aldrig fått i hela mitt liv. Trots att jag inte kände till de flesta böckerna överhuvudtaget. Och trots att jag verkligen drar mig för att läsa på engelska.

Det finns fristående bokhandlar kvar i Sverige också, men jag är ganska övertygad om att de till antalet var fler i London än i hela Sverige. Jag minns min barndoms bokhandel i Kristianstad. Som en lång korridor alldeles fylld av böcker. På golvet låg en varghund. Den finns kvar. Gå dit! Mitt emot ligger Bokia (ja, kanske snart Akademibokia), och priserna där må vara flera procent billigare, men i det här sammanhanget spelar det faktiskt ingen som helst roll.

Read Full Post »

Författartupperware, prata inför folk och train along

Under den gångna veckan var jag på en miniturné i södra Sverige. Det var urkul.

För ungefär två år sedan bloggade Malin Persson Giolito om en amerikansk författare, Stephen Elliott, som var trött på att sitta på öde signeringar. Inte alla författare har långa, ringlande signeringsköer nämligen. Så han bestämde sig för att göra en turné hemma hos sina läsare. Han ställde upp med sin tid, läsarna bjöd hem kompisar och så hade de ett slags författartupperware. Malin Persson Giolito tände på den här idén och några månader senare hade vi författartupperware hemma hos mig. Malin berättade om sin just utkomna ”Bara ett barn” och vi andra fikade och lyssnade. Än idag säger Malin att det var det roligaste hon har gjort när det gäller prat om sin bok. Långt senare hade jag även ett författartupperware hemma med min vän Simona, lika lyckat det. Folk som var hos mig som gäster och som hörde om det här började säga ”när din bok kommer ut, då ska vi ha författartupperware hemma hos mig”. ”Ja, ja, om det blir någon bok någon gång ja.”

I torsdags gjorde jag premiär som författare på författartupperware. Alltså ett tupperwareparty där jag var huvudpersonen, och inte värdinnan. Precis innan blev jag jättenervös. För det första känns det så förmätet att folk ska vara intresserade av att komma och lyssna på mig, om mig och min bok. Som vanligt använde jag facebook som kräkskål. ”Ska snart prata inför 30 pers och har just kommit ihåg att jag hatar att prata inför folk.” Skrev jag och gick in och pratade. Och så kul det var! Jag hade förberett mig väl genom att ha med mig pratkort där jag hade stödord för vad jag skulle säga. Jag behövde dem bara lite grann. Vi hade så trevligt och de ställde massor av bra frågor och det hela var bara roligt.

Jag pratar om mig, min bok och mitt skrivande hemma hos Vivi på Humlebacken i Höllviken.

Två dagar senare skulle jag för allra första gången signera och prata i en bokhandel. Jag var inbjuden till Bokhandeln Laholm som är en fantastiskt fin bokhandel i hjärtat av Laholm. Å, jag blev så kär i den där bokhandeln. Det var vackert väder så jättemånga hittade tyvärr inte dit för att lyssna på mig men de som kom fick en skön stund i solen med tårta, jordgubbsbubbel ute på en innergård bakom bokhandeln. Och jag var inte nervös alls den här gången. Jag hade ju redan fått öva en gång och känt att det gick bra.

Diana, som driver Bokhandeln Laholm tillsammans med sin man, hade gjort så väldigt fint inför mitt besök. Och bakat gott ur ”Det bästa ur Magnolia bakery” av Anette Rosvall. Mums!

Och i rubriken skrev jag train along. Vad har det med något att göra och vad är det?

I sommar har jag gått med i en träningsutmaning, Train Along. Eldsjälen Susanne skickar ut övningar till oss som har valt att vara med, varje dag. Innan vi drog igång fick vi testa vår styrka genom olika övningar. Jag klarade en situp. En. På det sätt som var beskrivet, jag kan en massa andra sätt. Idag körde jag ett träningspass där jag sprang 30 minuter och sedan körde lite styrka. Plötsligt hade jag gjort 50 situps. 50. Av samma sort som jag för tre veckor sedan klarade en av.

Alltså är min poäng mer än solklar. Ju mer man tränar på en sak – ju lättare och roligare blir det.

Read Full Post »