Att känna sig som ett löv i en tornado

Jag hade väntat mig att bli överväldigad, och det blev jag.

Jag hade faktiskt aldrig varit på Bokmässan som ”vanlig” besökare, och de första minuterna gled jag bara omkring med ett stort smil i ansiktet. Stämningen var väldigt speciell, trots all kommers blev jag glad över att böcker och läsning fick bre ut sig på det här viset, och fascinerad av allt som fanns där.  Estniskt handarbete. Isländska romaner (oöversatta!). New age-flum-bokhandeln Vattumannen, och vid sidan av det ståndet Lottakåren som försökte värva nya medlemmar — att kalla det en kontrast vore en underdrift.

Så kom jag på att jag redan var försenad till lunchen med förlaget, men efter en språngmarsch tvärs igenom hela lokalen sjönk jag ner vid bordet precis innan alla skulle få sin mat. Sedan var programmet ganska späckat under hela eftermiddagen, då jag minglade med pocketinköpare och bokbloggare och, framför allt, blev intervjuad med Sofia i Formas monter. Jag vill betona att jag inte hade knaprat Valium innan, även om det ser ut så på bilden nedan. Det kändes faktiskt inte alls nervöst, och folk som såg oss tillsammans sa att de tyckte det var skön stämning när vi var på scen.

 

Vid signeringen efteråt var det tyvärr ingen som ville köpa en bok av mig. Jag hade inga höga förväntningar på det egentligen, men lite besviken blev jag ändå — en bok hade det varit kul att få skriva i, gärna till någon jag inte alls kände. De båda systrarna från Kära Syster erbjöd sig att låtsasköa, men jag är inte så säker på att de hade hjälpt. Lite senare minglade jag dock med Hanna ”Vilse” Höglund och hennes syster. De köpte varsin ”Berg har inga rötter”-pocket, och det var en fin tröst.

På kvällen ordnade förlaget en fin middag som jag hade väldigt trevligt på, och så hamnade jag, som ”alla” andra på Park. Jag tyckte nog ärligt talat att det inte var så jätteskoj där, inte förrän jag upptäckte att mitt förlag (eller rättare sagt Forma books) fullständigt hade tagit över dansgolvet. Det piggade upp mig betydligt. På Pernillas bild nedan kan ni se hur snabbt jag dansade:

Under hela mässan for jag bara runt som ett torrt löv i en tornado. Det var inte förrän på lördagen som jag kände hur skört det lövet var, hur fransigt det började bli i kanterna. I längden blev det jobbigt för mig som okänd debutant att befinna mig mitt i detta oavlåtligt rasslande sorl av bokprat, detta febrila intresse för böcker, samtidigt som knappt någon verkade bry sig om min bok. Inte för att jag hade trott det heller på förhand, men det blev plötsligt tydligt hur lätt man kommer bort i bokfloden. Det tärde på känslorna och självförtroendet, och det kändes rätt så skönt att åka hem.

Så här några dagar efteråt har jag hämtat mig. Men precis som Sofia längtar jag nu mest av allt efter att skriva i lugn och ro. Som Ulrika konstaterade igår och Pernilla i förrgår är det trots allt det som det borde handla om.

Read Full Post »

Skriva utan att mingla

Jag vill bara skriva.

Så här i den kollektiva bakfyllan efter bokmässan känner jag ett oerhört behov av att säga det. Jag skriver för att skriva. Bara det. Och jag förmår inte riktigt allt det andra.

Skrivandet har alltid varit mitt sätt att uttrycka mig på. När jag var 14 år var jag på konfirmationsläger en sommar. Det var bra veckor, vi badade i sjön och pratade och fick väl någon slags insikt i hur religiösa, eller inte religiösa, vi var. Jag var med de andra, men jag kom inte nära. Det händer inte mig på tre veckor, jag behöver år för att komma inpå folk. I alla fall, efter sommaren kom vi tillbaka till våra olika skolor och internet och blev vänner med varandra på föregångaren till facebook: Lunarstorm. Jag hade skrivit en presentation där, en lång och ganska utförlig som handlade om vem jag var. De läste väl den, mina nyfunna vänner från konfirmationslägret. Och sedan började mailen komma: ”Men. Du har ju så mycket inom dig. Varför visade du inte den här sidan av dig för oss på lägret? Du skriver ju så fantastiskt. Jag förstod inte hur du egentligen var.” Jag blev gråtfärdig av kommentarerna. För jag hade verkligen försökt att visa de där sidorna, men jag var totalt oförmögen. För blyg. För osäker. För rädd att göra bort mig. Skriva var det överlägsna kommunikationssättet för mig.

Och fortfarande, lite åt det hållet. Jag vill bara skriva. Det är därför jag gör det. Det är inte för att ha författarsamtal eller boksigneringar eller gå på bokmässan. Förra veckan översvämmades facebook av bilder med skavsårstrasiga fötter och rödvin i plastglas och montrar. Och det är fint att det finns ett forum, och jag är glad att det skrivna ordet får ta plats. Men jag är inte där. Jag har försökt att göra bokmässan med författarskolan för ett par år sedan, stått i en monter och bjudit ut böcker. Jag testade minglet och rödvinet och seminarierna (men jag vågar ju hur som helst inte gå fram till P O Enquist och säga hur bra han skriver). Och jag vill inte dit igen .

Jag vet att många av er bloggläsare gör så mycket mer. Ni är med på bokmässor över hela världen, ni letar upp illustratörer, ni översätter era böcker, ni hittar agenter, ni skapar bokbloggar och marknadsföringskanaler och facebooksidor, ni ger ut era böcker själva, ni håller föredrag och minglar med förläggarna. Ni är oerhört driftiga. Ni vill så mycket och gör så mycket. Jag beundrar er. Men jag förmår inte riktigt själv göra samma sak. På något sätt blir skrivandet för mig så mycket mindre värt då. Så jag satsar uteslutande på skriftlig marknadsföring. Återstår väl att se hur långt jag kommer på det:)

Read Full Post »

Det handlar trots allt ändå om boken

Har ni hört att det har varit bokmässa? ;)

Bokmässan pågår under fyra hektiska dagar men egentligen pågår den nästan året runt. Först laddar man upp inför den, sedan eftersnackar man. Hur man upplever en bokmässa är väldigt olika, det har vi sett i olika bloggar dagarna omkring mässan. Jag tänker att bokmässan är som köttfärssås – alla har sitt eget recept … Typ.

Magi hos Amanda Hellberg.
Good enough hos Simona Ahrnstedt.
Så mycket bättre hos Susanne Boll.
Någon i allmänhet hos Anne Liljeroth.
Sköna möten hos Lina Forss.
Egoboost hos Johanna Lindbäck.
Den allra första fantastiska gången hos Trying to follow my dreams.
Om att inte vara där hos Bodil Sjöström.
Och lite komplicerat hos mig.
Med flera men nu orkar jag faktiskt inte länka mer. (Vet ni hur lång tid det tar?!)

Hur man än upplever mässan så är den en fantastisk möjlighet att träffa sina branschkollegor. Det blir många samtal och möten och vi som alla vill vara unika har ungefär samma problem. Så här skriver till exempel Sandra Gustafsson:

”Jag har minglat, ätit mat med och pratat med olika författare under mässan.
Det blir ju så.
Gemensamt för 80% av samtalen gick ut på att inte vara nöjd med sitt förlag.
Inte vara nöjd med PR-avdelningen.
Inte vara nöjd med uppmärksamheten; det är för mycket, det är för lite.
Inget konstigt med det, vi är olika till vardags också, alla tycker inte om att vara i centrum och synas hela tiden. En del vill synas mer, men får inte.
Och det är något jag verkligen inte kan förstå: om man som bokförlag väljer att skriva ett kontrakt med en författare, lägger ut pengar på att trycka boken – varför gör man inte allt för att boken ska synas? Säljas? Prånglas ut?
Vet ni hur många författare som går omkring på mässan och undrar vad som hände?
Funderar över vad som blev fel, varför förlaget inte uppfyller sin del av kontraktet?
Varför tar man inte som bokförlag ansvar för sitt eget projekt?”

Sandra Gustafsson är en av de klokaste jag känner och hon har här sammanfattat det jag också noterade under mässan – missnöjdheten med förlagen. Många är hyfsat nöjda med sitt förlag men de allra flesta har något de önskar skulle fungera bättre. Eller som en författare sa över ett glas i Gothiabaren: ”Det är författarens förbannade rättighet att vara missnöjd!”

Detta kan tyckas vara otacksamt men faktum är att en författare väldigt ofta sliter i ensamhet. Man skriver. Man filar. Man tvivlar. Till slut är boken klar och någon annan tar vid. Då vill man ju att det ska bli bra. Man vill att boken, som har kostat nattsömn, tårar, oro och väldigt mycket tid, ska få den plats i världen den förtjänar. Och det får den inte alltid. För någon annan äger den. Någon annan väljer ut, väljer bort och bestämmer. Och det är klart att det kan göra ont. Det är klart att man kan bli missnöjd. Ledsen. Frustrerad. Eller som Veronica Maggio sjunger: ”Aldrig nöjd.”

En insiktsfull rapport om förlagsbranschen skriven av Adam Svanell, publicerad i Fokus.

Samtalet som jag och några författarkollegor hade i baren på Gothia avslutades i alla fall med några kloka ord. ”I slutänden handlar det ändå bara om att skriva en riktigt bra bok.”

På något sätt hoppas vi fortfarande att det är så. Trots allt.

 

Read Full Post »

Debuterande författare på bokmässan

I dag stängde bokmässan efter fyra intensiva dagar. Mässans programchef Gunilla Sandin lyfte enligt GP fram den värme som mötte nobelpristagaren Tomas Tranströmer, en av de som lockade störst publik under mässdagarna, när hon summerade sina intryck och listade de mest publikdragande namnen för året: Jonas Gardell, Martin Schibbye och Johan Persson samt Ingrid Betancour.

Själv tänkte jag försöka ge en kort sammanfattning av hur kändes att medverka som liten och tämligen okänd författare för första gången.

Ensam tog jag tåget ner på torsdags morgon. Lyxigt, lugnt och skönt för en trebarnsmamma. Väl framme i Göteborg lämnade jag väskan på hotellet. Sedan bar det av till biosalongen Bergakungen där jag tillsammans med några andra författare hade fått tio minuter till att presentera min bok för Akademibokhandeln. Det var 120 personer i salongen och Jonas Gardell var före mig. Det kändes stort.

Jag är väldigt glad över att Akademibokhandeln har tagit in min bok ”Mina fräknar” i sin bokklubb (Club 52) och mitt framförande gick bra.


Efteråt gick jag till bokmässan.

Bilderna ovan är tagna när montern ställdes iordning dagen före. Så här folktomt kan jag lova att det inte var senare.

I Damms monter fanns en bokhylla med författarporträtt. Mitt kort står på översta raden. Ser du mig? :)

Här kommer några bilder på författare från mitt förlag. Nedan Kåre Halldén och Björn B Jakobsson på Deckarscenen.

I monterscenen: Peter James. Vi blev alla intervjuade av Frida Zetterström som jag pluggade medie-och kommunikation tillsammans med. Men jag visste inte om att det skulle vara hon förrän vi träffades. Vi har faktiskt inte setts på över tio år.

Här ser vi när Ann Rosman berättar om Metta Focks öde och Mercurium.

”Man försöker dra offret i smutsen så mycket som det går. Jag blev jävligt förbannad och ville veta varför”. Thomas Erikson om rättegångsthrillern ‘Illdåd’.

Sofie Sarenbrant.

Simona Ahrnstedt om sin nya bok ‘Betvingade’:
”Det är väldigt roligt att svensk bokbransch får upp ögonen för den här typen av litteratur”.

Seminarie med Olle Lönnaeus och Niklas Orrenius – ”Är extremisten också människa?”.

På kvällen gick vi ut och åt på restaurang Tvåkanten. Jag fick trevlige Peter James till bordet.
Fredagen började tidigt med bokcirkel. Det här kan jag helt ärligt säga var höjdpunkten med mitt besök i Göteborg.
(Läs mer:
http://www.breakfastbookclub.se/2012/09/28/bokfrukost-med-mina-fraknar/ )

Ett varmt tack till alla som deltog, som läst Mina fräknar och ville dela med sig av sina åsikter och funderingar. Det betyder allt.

Eftersom jag kommer från Kungsbacka hade jag förmånen att ha många vänner och släktingar på plats. Min syster Lotta kom till exempel redan på morgonen och vi frotterade oss med författare som Martina Haag.

Ja, så sprang jag runt som alla andra på olika mingeltillställningar och lyssnade på ännu fler författare innan det var dags för mig att tillsammans med Manne bli intervjuad på scen. Vi fick höra att vi har en fin energi tillsammans (det visste vi redan:).

I publiken fanns några mycket gamla och mycket kära vänner vänner till mig: Elisabet (Ia) Andersson och Tina Ek till exempel.

Olle Lönnaeus.

Sedan blev det prisutdelning! Maria Sundberg, formgivare på Damm vann pris för bästa bokvideo, för filmen till Björn B Jakobssons De dödas ljus.

– Min film har egentligen ingen handling, men det jag ville spegla var stämningen i Björns bok, sa Maria Sundberg efteråt. Grattis, säger jag. Du är så begåvad Maria.

Jag har fått flera nya vänner på bokmässan. En av dem är Pia Hagmar som skrivit Du och jag och vi. En bok jag genast ska läsa.
Jag gick tillbaka till hotellet vid sextiden och där väntade två kompisar på mig. Jannike och Charlotta passade på att hålla mig sällskap på rummet medan jag duschade och gjorde mig fin för kvällen.

Vid åtta åkte jag till Ordenshuset. Drygt hundra personer var med på förlagets middag. Vi åt en mycket god asiatisk buffé och hade det väldigt trevligt. Tack för att ni ordnade det så bra Forma publishing group! Jag inser vilket hårt arbete som ligger bakom allt.

Kvällen avslutades på Park och med det också mitt program på bokmässan.

Tågresan hem blev extra trevlig på grund av sällskapet. Jag satt med Nina Lekander aktuell med ”Hästar, män och andra djur”, Unni Drougge snart aktuell med den tredje fristående boken om Berit Hård; Fällan. Skandaljournalisten blir nu indragen när Sveriges populäraste modebloggerska får ansiktet totalförstört efter en misslyckad skönhetsbehandling.
Samt vår alldeles egen Manne Fagerlind vars bok ”Berg har inga rötter” precis har kommit ut som pocket. Vi satt i restaurangvagnen hela vägen till Stockholm.
Annars kände jag mig ganska trött och tom när tåget rullade in på perrongen. Först när jag närmade mig mitt hus kunde jag sätta ord på känslorna. Det var som om alla människor och ljud hade förbrukat min energi. Mässor har en tendens att göra det med människor.

Jag återvände jag till Värmdö med följande intryck:
- man är väldigt, väldigt liten som debutant
- de flesta är väldigt, väldigt trevliga
- det är kontakten med läsarna som betyder mest
- man varken hinner eller orkar med allt
- riktiga vänner är ovärderliga
- mitt behov av folksamlingar är fyllt för flera månader framöver
- mitt behov av att få sitta ensam och skriva i total tystnad är större än någonsin

Så, Bok & Bibliotek. Om ni frågar mig, en debuterande författare om en summering vill jag lyfta fram den värme läsarna av min bok visade mig under mässdagarna i Göteborg. Jag lockade inte störst publik men var nöjd ändå. För de som kom var underbara.

Jag hoppas vi ses med nya krafter och med en ny bok med namnet Sofia Hallberg på omslaget om ett år. 2013 är det Rumänien som står som värd för bokmässans tema. Tack och hej så länge Bok & Bibliotek.
Sofia

Read Full Post »

Bokmässan 2012

Det är inte särskilt långt från villan i skärgården utanför Stockholm till Bokmässan inne i centrala Göteborg. Det tar bara tre och en halv timme att åka. Om man tittar på klockan. Ur ett annat perspektiv, om man ser på resan som jag har gjort för att kunna medverka som författare …
Ja, då handlar det om livsval som inte låter sig mätas i kilometer och mil. Drömmar som vägrar ha en början och ett slut.

Mitt program på bokmässan börjar på torsdag (då är det främst för branschen) därför kommer jag att sitta på X2000 om fyra dagar. Jag vet att spåret är nästan rakt. Jag har åkt mellan Stockholm och Göteborg många, många gånger. Jag känner till att gupp jämnats till marken, stenar sprängts till grus, träd sågats ner och klyftor mellan berg överbryggts med hjälp av broar. Allt för att göra resan så behaglig och snabb som möjligt.

Vägen till att bli författare har helt andra särarter och egenskaper. Den avviker och fintas. Det är sällan behagligt men alltid passionerat. Fortfarande lekfullt. Något annat mål än att delta i en pågående upptäcktsfärd finns inte.

Bok och Bibliotek är en fest för alla som älskar att läsa och skriva men det är också ett kalas för det fria ordet. I demokratiska länder har alla rätt att via litteraturen och journalistiken trycka och sprida information och uppfattningar via böcker, internet och tidningar utan förhandsgranskning eller censur.

Bokmässan startade 1985 och hade då 5 000 besökare. 2011 var antalet närmare 100 000. Av dessa personer i mässhallen kanske du i år stöter på en 180 cm lång rödhårig tjej som har skrivit en bok om en kvinna som bär en ilska inom sig som bubblar och pyser och kommer upp till ytan i form av bokstäver på huden.
Om du skulle vara intresserad av att träffa en nervös men överlycklig debutant från Kungsbacka, en författare som har gett en sådan egensinnig huvudperson en röst, kom fram och säg hej!

Det här är mitt program för fredagen:
1. Mina fräknar är september månads bok i Breakfast Book Club och vi äter frukost och diskuterar historien kl 08.00 i Formas monter som har nr B08:22.
2. Pocketmingel 13.00-15.00 i Formas monter
3. Framförande tillsammans med Manne kl. 15:40 på Formas scen
4. Bloggmingel -18.00, Rum R3

Kvällen avslutas med författarmiddag på Ordenshuset för inbjudna gäster. Jag lovar ta en massa bilder och lägga ut på www.sofiahallberg.se så att du kan följa med hela tiden.

På lördagen är jag en vanlig besökare helt utan egna åtaganden.

Jag ser bokmässan som höjdpunkten på äventyret med min debutbok Mina fräknar. Kommer du ihåg hur allt började? Mitt första inlägg på Debutantbloggen (den 4 januari) var det här. Jag blir berörd, ja tårögd när jag nu läser det. Så mycket jag har fått uppleva sedan dess. Och alla känslor på vägen som nästan inte ryms i hjärtat.

Den 5 september 2012 var det fyra tusen dagar sedan den svenske journalisten Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Elva år utan åtal, försvar eller rättegång. Det gör mig ledsen på riktigt.

Det är väldigt långt mellan bokmässan i Göteborg och fängelset i Eritrea. Åsikten att tryck- och yttrandefrihet är en mänsklig rättighet förenar oss.
Du finns i mina tankar Dawit Isaak.

♥ Sofia
www.sofiahallberg.se

Read Full Post »

Sofia intervjuar: Varg Gyllander

I Varg Gyllanders CV står det att läsa att han är pressekreterare hos Rikskriminalpolisen och framgångsrik deckarförfattare. Men där finns också andra – tidigare – yrken såsom kock, yrkesofficer och journalist.

Hur skulle du beskriva dig själv?
Rastlös och otålig. Hellre fort och fel än inte alls, brukar jag säga. I övrigt är jag en 48 årig småbarnspappa som älskar livet med allt vad det innebär av upp- och nedgångar.

Berätta lite om din senaste bok ”Ingen jord den andra lik”!
”Ingen jord den andra lik” handlar om en utredning av ett uppenbart gammalt skelett som sätter moraliska/etiska frågor på sin spets. Mina poliser använder metoder inom DNA-tekniken som finns och som är revolutionerande och som långsamt och obemärkt tar sig in i polisutredningar. Det handlar om att kunna ta fram egenskaper och härkomst av en persons dna och jag tror att det kommer en viktig debatt om detta så småningom.

Annars är boken i sin ton och i sitt upplägg ganska lik mina tre tidigare. De är lågmälda och oblodiga. Jag fokuserar på människors liv och tillkortakommande, inte på våld.

Det här är den fjärde boken om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. Hur är det att skriva en serie?
Det är på ett sätt lättare än att skriva helt fristående böcker, tror jag, eftersom man som författare efterhand lär känna sina karaktärer och miljöer och slipper uppfinna nya. Det svåra är att komma ihåg allt figurerna gjort och varför de beter sig som de gör.

Om man inte har läst någon bok av dig, vilken ska man börja med då?
Borde svara den första, men det var någon som läst mina böcker i oorodning och sa att det var en intressant och rolig upplevelse så det kanske inte spelar så stor roll även om det i viss mån förstör spänningen eftersom det i dem finns referenser till tidigare böcker. Men som med många författare är jag mest nöjd med min senaste. I ”Ingen jord den andra lik” kände jag att jag hittade hem. Kom rätt med språk, ton och gestaltning. Så jag svarar väl det då. Börja med den senaste.

Bibliografi
Somliga linor brister (2009)
Bara betydelsefulla dör (2010)
Det som vilar på botten (2011)
Ingen jord den andra lik (2012)

Du arbetar som pressekreterare hos Rikskriminalpolisen och är samtidigt en väldigt produktiv författare. Hur hittar du tid att skriva?
Jag har ett tekniskt förhållningssätt till mitt skrivande och känner mig som en kortdistanslöpare. Jag skriver cirka fyra sidor på en timme och bränner på så vis dagens kreativitet. Därför skriver en timme om dagen i fyra månader och har sedan ett råmanus. Den timmen tar jag när de flesta andra tittar på teve på kvällarna. Sedan tar det nästan ett år att efterarbete med omskrivningar, redigering, redaktörsarbete och korr. Själva skapandet, som ju är det egentliga författandet, sker i skrivprocessen utan att jag egentligen vet hur det går till.

Jag förstår att det låg nära till hands att välja att skriva deckare med tanke på ditt arbete, men har det alltid varit ett självklart val?
Ja, det var självklart. Bortsett från en lärobok i restaurangkunskap för gymnasiet som jag skrivit finns för närvarande inga planer på något annat än krim. Har man så nära till all kunskap och befinner sig på samma ställe hela dagarna som landets skarpaste polishjärnor vore det korkat att skriva något annat. Och sedan råkar kriminalteknik vara mitt specialintresse sedan långt tid så jag återanvänder gamla kunskapar och slipper en massa research. Och det ser jag som en styrka. Det är lättare att skarva trovärdigt om man vet hur det går till i verkligheten.

”Mycket Sverige-idag-känsla i den tätt sammanhållna intrigen och de skickliga miljöskildringarna.” Dagens Nyheter

Blir du ofta frestad att skriva om det du ser på jobbet?
Ganska mycket kommer från mitt arbete har jag till min förvåning insett efterhand. Jag återanvänder miljöer, processer, skeenden och karaktärer (kolleger) men skriver aldrig om det hemligaste. Det vore ju dumt att avslöja hemligheter i något med mitt namn på framsidan.

Finns det onda människor?
Nej, det tror jag inte. Alla bär en historia som kan förklara onda handlingar. Jag hörde för en tid sedan en polis berätta om en av våra mest våldsamma kriminella narkotikabrottslingar. Han, polisen, hade följt hans ”karriär” sedan barnsben. Den uppväxt han haft och de miljöer han levt i förklarar en hel del. Men uppväxten fråntar förstås aldrig någon ansvaret för sina egna handlingar.

Är du mörkrädd?
Jag är inte mörkrädd alls faktiskt och är egentligen inte rädd för något vad jag kan komma på. Och det har försatt mig i en del farliga situationer. Som den där gången jag liftade över en olaglig gränsövergång mellan Mexiko och Guatemala med fyra påtända dårar. Däremot har jag extrem höjdskräck som gör att jag till exempel inte kan köra bil över Ölandsbron men det är en fobi inte en rädsla.

Vad tycker du om deckarbranschen i stort?
Oj. Svenskarnas sug efter deckare verkar ju vara omättlig och det är ju bra för mig. Men konkurrensen är enorm. Att slå igenom idag med en deckare är få förunnat och jag tror att det var min deckarkompis Kristina Ohlsson som sa att det blivit en folkrörelse att skriva deckare. Men konkurrensen är också bra eftersom det tvingar fram allt bättre författare.

Finns det en motsättning mellan deckare som till viss mån glorifierar gangster­världen och ditt arbete?
Jag vet inte. Det finns så många olika typer av deckare och de allra flesta tror jag faktiskt inte glorifierar gangstervälden. Tvärtom. Det är nog snarare polisarbetet som glorifieras. Däremot har jag svårt för glorifiering eller förskönade av våldsbrott. Brott är alltid förnedrande, kränkande och i många fall fasansfullt. Jag själv är noga med att påpeka att jag inte är fascinerad av brott, bara intresserad.

Varför tror du att det är så lockande att läsa om ond bråd död?
Ja, säg det … Kanske vill vi från vår trygga plats i soffhörnet kika in i mörkret.

Hur kommer det sig att du blev författare?
Fram till att jag fyllde trettio hade jag inte skrivit någonting alls eftersom jag är lätt dyslektisk. Men jag bestämde mig för att uppfylla en gammal dröm om att bli journalist. Och det blev jag. Och med det följde skrivandet och en ny värld. Sedan har det bara fortsatt.

Hur ska en bra deckare vara?
Engagerande och ha komplexa karaktärer. Intrigen får inte vara för enkel men absolut inte för osannolik. Men i grunden gäller för deckare som för all annan litteratur. Den måste beröra. Och det måste finnas något som gör att läsaren vill fortsätta vända blad.

Vad vill du förmedla med ditt författarskap?
Alla mina böcker har mer eller mindre dolda budskap som rör den tid vi lever i och den kriminalpolitik som på många sätt påverkar hela samhället och oss alla som individer. Men jag passar mig för att skriva folk på näsan. Tänk själv är mitt budskap. Och så vill jag förstås ge en stunds positiv läsupplevelse.

Har du storyn klar när du börjar skriva eller växer boken fram under tiden?
Början och slutet är klart. Däremellan skriver boken sig nästan själv med hjälp av mitt undermedvetna. Men för att inte tappa bort mig helt så ritar jag upp en tidslinje, eller tidsträd.

Vad är det viktigaste att tänka på när man skriver deckare?
Att hålla koll på intrigen, och det är svårare än man tror.

Får du skrivkramp någon gång?
Det har aldrig hänt och jag säger som nästa alla andra författare. Det är bara att sätta sig och börja skriva. Vänta inte på den gudomliga inspirationen. För då lär du få vänta.

Har du gått någon skrivarkurs?
Jag gick en kvällskurs på Folkuniversitet för åtta år sedan som jag har för mig hette Deckarskolan. Lärare var Sören Bondesson som har utbildat många av dagens mest framgångsrika deckarförfattare. Jag anmälde mig till kursen under en föräldraledighet för att få komma ut och träffa andra vuxna (utom min fru) under några timmar i veckan. Det var lärorikt, inspirerade, men framför allt fick det igång mig.

Har du blivit refuserad?
Japp.

Men idag säljer du böcker utomlands också! Berätta!
För närvarande finns mina böcker utgivna i Danmark, Italien, Holland och Tyskland. I Danmark låg jag länge på topplistorna och i Tyskland går det bra. Har varit på rundresa i Tyskland och träffat läsare. En euforisk känsla. Det är också fantastiskt roligt att se sina böcker med olika omslag och olika titlar. Ibland läser jag några rader på ett annat språk bara för att känna hur det känns. Och det är en märklig men bra känsla. Nästa mål är att bli utgiven på engelska.

Drömmer du om att dina böcker ska bli film?
Ja, det gör jag. Jag har också medvetet använt miljöer som passar att filma. Och vi får väl se vad framtiden har åt mig. Sedan vet jag att det är en lång och vinglig väg att vandra även om något film- eller produktionsbolag köper rättigheterna. Ofta faller det på finansieringen.

Umgås du med andra deckarförfattare?
Väldigt mycket faktiskt. Jag var med om att starta en grupp som vi kallar Firmafesten som består av ett sextiotal deckarförfattare. Vi träffas några gånger om året och går på varandras releasefester och så. Trots konkurrensen är det bara glada miner och alla hjälper och stöttar varandra. Supertrevligt.

Vad är det bästa/sämsta med att vara författare?
För mig med ovanligt stort ego och bekräftelsebehov är det som en drog att bli läst och sedd och uppmärksammad. Och bara det att få skapa sin egen värld och bestämma över liv och död kan ju ge en släng av storhetsvansinne. Kan inte komma på något dåligt.

Har du något tips till alla som drömmer om att komma dit du är idag?
Skriv. Tro på dig själv. Läs många olika genrer. Låt dig inspireras men försök inte kopiera och gå gärna en skrivarkurs för att slippa göra en massa onödiga och tidskrävande nybörjarfel. Trots allt är skrivandet en process som går att lära sig. Ge inte upp men mest av allt var beredd på att det tar tid. Decennier ibland. Och ha inte orealistiska förväntningar om du blir utgiven.

Har du en hemsida om man vill läsa mer om dig?
www.varggyllander.se
På Facebook som Varg Gyllander-Författaren finns jag också. Jag blir barnsligt glad för varenda gillare …

Blir det fler böcker om Ulf och Pia?
Det femte manuset är klart och kommer nästa vår. Vad som sedan händer står skrivet i stjärnorna men det är inte osannolikt att de dyker upp igen även om det bara blir som bifigurer.

Slutligen, vad läser du själv i sommar?
Kristina Ohlssons deckare och Peter James för att de är bra men också eftersom jag ska delta i ett seminarium på Bokmässan tillsammans med dem och vill ”lära känna” dem.

Foto: Marias of Sweden
//Sofia

Read Full Post »

Gästbloggare: Jessica Hardiman

Dagens gästbloggare heter Jessica Hardiman och hon debuterade i februari på Hoi förlag med boken ”Valentin Den magiska drycken” som är en saga.

Jag har alltid gillat sagor. Min mamma och pappa var flitiga med att läsa för mig som liten och oftast var böckerna gamla och trasiga i kanterna eftersom de var böcker som de läst när de var barn. Men det var just det som var så magiskt med dem. Det gjorde att böckerna kändes ännu mer som undangömda skatter, eftersom de var skrivna för så länge sedan.

Allt eftersom jag växte upp lärde jag mig att det som händer i sagorna det kan inte hända i verkligheten, men jag kunde ändå inte låta bli att hoppas att kanske, om man bara trodde tillräckligt mycket på någonting, så kunde den önskningen bli sann.

Det var så Valentin- Den magiska drycken kom till. Tänk om det fanns en kärleksdryck som gjorde att alla människor på jorden slutade bråka med varandra! Ett önsketänkande eller hur? I boken uppfinner ängeln Valentin just en sådan magisk dryck för att kunna hjälpa den ledsna flickan Emily som önskar att hennes föräldrar slutar att bråka. Men när han åker ner till jorden för att testa sin kärleksdryck, blir det inte riktigt som han tänkt sig.

Jag har jobbat länge på min saga. Första gången jag skrev den var jag fjorton år. Sedan skrev jag den som filmmanus när jag gick på filmskolan på Irland. Men det var inte förrän jag flyttade hem till Sverige som jag beslöt mig för att skriva den i bokform. Efter antal brev till förlagen önskade jag att någon skulle kontakta mig och säga att de ville publicera min bok. Men det blev aldrig så. Hur mycket jag än önskade.

Istället funderade jag på vad det kunde vara för fel på min historia? Kanske hade förlagen inte sett helheten? För att boken skulle kännas magisk och sådär sagolik som i gamla böcker var det kanske en illustratör jag behövde?

Efter många månader av letande råkade jag ramla över en ung tjej av en slump. Hon hette Ida Antonsson. Det var egentligen hennes chefs förtjänst, för Ida jobbade nämligen som konstlärare på den konstkurs som min dotter gick på. När jag frågade om hon kände någon som kunde måla sagolika bilder som Beatrix Potter och Elsa Beskow så fick jag svaret direkt! Ida! Du måste kontakta Ida!

Direkt under första mötet med Ida kunde jag känna att jag var på rätt spår och när hon målade bilden av Valentin och gav den till mig, grät jag av glädje. Det var precis så jag hade föreställt mig honom. Det är också den bilden som pryder omslaget.

Men om jag trodde att det skulle bli lättare att få förlag så hade jag fel. Ida och jag jobbade i nära samarbete med varandra och tog fram en portfolio av bilder som vi sedan presenterade för förlagen. Men ingen nappade. Sommaren 2011 var jag så trött på det att jag bestämde mig för att gå min egen väg.

Med Idas bilder och mitt manus tryckte jag upp en bok. Sedan hyrde jag en egen monter på bokmässan i Göteborg och byggde upp hela Valentins Värld av alla karaktärerna och den magiska drycken.  Det var då det hände . Folk fick upp ögonen för min bok och samtidigt fick jag upp ögonen för andra förlag. Sådana som jag inte visste fanns.

När Hoi förlag bestämde sig för att publicera min bok gick det väldigt snabbt och den 14 februari på Valentines day, fanns boken ute i butikerna. Efter det har allting varit väldigt spännande. Men det är en annan historia.
Kram Jessica Hardiman

Read Full Post »

Gästbloggare: Egenutgivarna

Vad ska man göra om man blir refuserad gång på gång på gång? Kastar man sitt manus i papperskorgen och börjar om? Eller tror man så mycket på sin idé att man väljer att ge ut den på egen hand? Det finns ett helt gäng som gjort just det, gett ut sina böcker själv. Nu har man startat en förening, Egenutgivarna.

Hanna Lans skickade iväg sitt manus till sju olika förlag. Några refuseringsbrev droppade in efter ett tag men Hanna kände att hon inte hade tid att vänta. Hennes historia var för viktig för att ligga i byrålådan och hon bestämde sig för att ge ut boken på egen hand. Hennes bok Som någon annan bäddar handlar om vårdnadstvist över nationsgränser och om olika kulturkrockar.
– Jag kände att min bok behövde läsas av en viss krets föräldrar, framförallt de som bor utomland, så jag vill ge ut den så snabbt som möjligt för att den skulle vara sökbar, säger Hanna.

Hon gjorde själv allting från att skriva till att redigera boken i Indesign. Boken har blivit väl bemött och hon har sålt bra utan marknadsföring.

– Jag är kass på marknadsföring. Det tar mycket tid och det känns jobbigt att slå sig för bröstet varje gång man nämner sin egen bok.

Hanna har nyligen varit med och grundat föreningen Egenutgivarna. En förening där egenutgivare genom forum och möten kan ta hjälp av varandra när det gäller upphandling av tryck, hjälp med layout eller korrläsning. I dagsläget har man 25 medlemmar och just nu planerar man för en stor monter på Bokmässan i höst där föreningens medlemmar har möjlighet att få vara med och ställa ut böcker. Man håller också på med en gemensam katalog för egenutgivna böcker att sälja in till bokkedjorna. Som egenutgivare kan det vara svårt att få sin bok insåld till de stora kedjorna själv.

Andra saker som föreningen planerar är att försöka få till avtal med distributörer och leverantörer som till exempel Förlagssystem eller BTJ. Att gå ihop tillsammans har visat att många betalt dyra kostnader för tryck när det funnits alternativ eller att olika egenutgivare har olika avtal med distributörer.
– Framförallt så kan vi delge varandra våra erfarenheter så att ingen annan behöver hamna i samma fälla, alternativt uppfinna hjulet på nytt. Hittills har jag haft stor nytta av föreningen och är så glad att så många vill vara med, menar Hanna.

Trots att det är mycket arbete med att ge ut en bok själv är Hanna Lans är glad att hon bestämde sig för att ge ut på egen hand. Det förlag som tog längst tid på sig att svara gjorde det nämligen efter ett och ett halvt år. Nu har hennes bok varit på marknaden lika länge.
– Jag har redan fått flera utlandsmammor som hört av sig som blivit hjälpta, så jag känner att jag verkligen tog rätt beslut med att ge ut själv, säger hon.

Read Full Post »

Science fiction- och fantasydag i Uppsala

Igår, den 5:e november hade jag den stora glädjen att få gå på minikongress i Uppsala. Jag hade ju en väldigt positiv erfarenhet av Eurocon i somras, och såg fram mot att åter få träffa lite härligt fandom-folk och snacka sf & f. Dessvärre var jag sjuk på fredagen och trodde inte att jag skulle komma iväg. Men när jag vaknade på lördagen mådde jag tack och lov mycket bättre.

Mattias Lönnebo med sina böcker Amsalor och draken, samt Den gråtande madonnan på Monte Pino

Science fiction- och fantasydagen i Uppsala arrangerades av Upsala fandom. De är ett gäng litteraturintresserade människor med speciellt fokus på fantastik. Arrangemanget som hölls i Grand i Uppsala hade två olika delar. Dels fanns det ett större rum där man kunde köpa gott fika, eller gå runt och kolla på diverse utställare. Där fanns bokhandlare, ett studieförbund, en svärdssmed (!), serietecknare och författare. En härlig blandning med andra ord. Jag tycker själv att det roligaste i ett sånt här sammanhang är att gå runt och prata med allt skönt folk.

Bitvis var det nästan trångt nere bland montrarna

På övervåningen fanns ett stort rum för de olika seminarierna. Under dagen kunde man bl.a. lyssna på författarsamtal med Erik Granström och Anders Björkelid, eller på serietecknarna Jonas Anderson, Elin Fahstedt och Lisa Medin. En intressant programpunkt var Anna Gustafsson Chen som berättade om kinesiska utopier och dystopier. Slutligen fick jag själv, tillsammans med tre andra författare, Elin Holmerin, Anders Blixt och Mattias Lönnebo, sitta på en panel och tala om våra erfarenheter av att ge ut på eget förlag.

Samtal med fantasyförfattaren Erik Granström

Mitt första seminarium för dagen var ett samtal med fantasyförfattaren Erik Granström. Han släppte nyligen sin andra bok, Slaktare små, men är en av veteranerna i gänget då han har en gedigen bakgrund inom svenskt rollspelsskapande. Hans böcker utspelar sig i mångt och mycket i Trakorien. Som han själv uttryckte det (nu parafraserar jag vilt från minnet och hoppas att jag inte skriver fel) är Trakorien en nation som fått låna sina legender från gamal sumerisk mytologin, sin kultur från renässansens Italien, sitt stadsskick från republikens Rom, och sin hyperkapitalism från dagens Amerika. Det gör att man kan blanda impulser från hela den västerländska kulturhistorien, samtidigt som man kan skriva satir över företeelser i vår nutid.

En sak jag fann intressant var hans metaperspektiv på berättandet. I Trakoriens universum styrs världsordningen av gudarnas underliggande berättelse. Det är som en ritning av världen, ungefär som Platons idévärld, och om man ändrar i denna ritning ändrar man också i verkligheten. T.ex. skulle man kunna stryka ordet ”skor” från ritningen och plötsligt skulle alla sitta i strumplästen, utan att någon kommer ihåg att vi någonsin haft skor på fötterna. För de existerar inte längre.

I historien finns en kvinna som en bit in i historien får veta att hon en gång var en man. För gudarna ändrade i sin plan, och istället blev han en kvinna, utan att minnas något annat. Saken är den att karaktären i tidiga versioner av manus var en man, innan Erik ändrade kön på henne. På så sätt intar berättarna/gudarna i bokens historia och författaren samma position. I böckerna finns även en antagonist som vägrar vara en del av berättelsen. En person som gör uppror mot allt som berättarna gör. Så i princip försöker han egentligen göra uppror mot författaren själv,  men det ironiska i sammanhanget är så klart att han just därför blir en av huvudpersonerna i dramat.

Intervju med Ylva Spångberg

Nästa punkt var en underbar intervju med översättaren Ylva Spångberg. Hon blev tidigt aktiv inom Stockholms Tolkiensällskap och har under sin mycket omfattande gärning översatt bl.a. David Eddings, Stephen Donaldson, Robert Jordan  och Joe Abercrombie. Det var mycket intressant att lyssna till hennes berättelse om livet som översättare, med alla glädjeämnen och klurigheter.

Anders Blixt och hans böcker, Spiran och staven, samt Iskriget.

Författarsamtal med Andes Björkelid

Lite senare var det dags för författarsamtal med Anders Björkelid. Jag har precis börjat läsa lite i hans första bok, Ondvinter, och upptäckte att han börjar boken i ett mycket intressant berättarperspektiv. Han använder sig av första person plural (vi). Det är inte ofta man är med om det. :-)

Anders berättade bl.a. om den värld han skapat. Hur han hämtat inspiration till miljöerna från sin uppväxt i Dalarna, och hur karaktärerna under sin res norrut hamnar i något som mest av allt liknar Norrland, där hans fru kommer från. Han berättade även om hur han gillar att leka med arketyperna på en metanivå. I hans historia finns, som så ofta inom fantasy, karaktärer som är kallade till stordåd av något slags öde. Men vad händer om karaktärerna säger blankt nej, och vägrar vara med mer.

Panelsamtal med Oskar Källner, Elin Holmerin, Mattias Lönnebo och Anders Blixt.

Slutligen fick jag själv den stora glädjen att sitta med i ett panelsamtal. Vi diskuterade våra olika erfarenheter av att starta eget förlag, gav tips och tankar kring grafisk formgivning, korrekturläsning, och alternativ när det kom till tryckning och distribution. Men det viktigaste, i alla fall för mig, var nog där samtalet landade på slutet, varför vi gör det här. För det är väldigt mycket arbete. Vad är det då som driver oss?

Johan Jönsson tackade alla som kommit och avslutade kvällen

Vi hade alla olika svar. Men om jag skulle försöka mig på en sammanfattning så skulle jag nog säga att vissa saker helt enkelt måste ut. Ibland finns det tankar, känslor och hela världar som måste ut på papper för att sluta slamra omkring i själen. Och sedan är skrivandet ett konstnärligt skapande, som i alla sina olika aspekter av research, strukturerande och själva skrivandet är en belöning i sig. Slutligen betyder återkopplingen från läsarna, väldigt mycket. När någon kommer fram och säger ”Jag älskade din bok”. Det finns knappt något bättre.

Sedan var dagen slut, och vissa drog mot puben, och andra drog hem till nattning och välling. Jag vill rikta ett stort tack till Upsala fandom och hela arrangemanget. Det var en jättekul dag.

Read Full Post »

Samtal från bokmässan om egenutgivning

Så var det dags för andra filmen från bokmässan. Detta är ett samtal mellan mig och deckarförfattaren Lars Rambe om egenutgivning, författarens plats i bokbranschen och förlagens framtid. Det är inspelat i HOIs monter, och handlar därför självklart även en del om HOI och deras verksamhet.

Samtalet är inspelat i två delar. Tyvärr blev det något tekniskt fel under inspelningen så det saknas en minut mellan de båda filmklippen. Men förhoppningsvis får ni ett bra sammanhang ändå.

-

Read Full Post »

Den lilla författaren på den stora mässan

I taket hänger de stora förlagens skyltar som en armada av rymdskepp som gör sig redo att förgöra jorden. På mässgolvet står köpglada bokälskare packade som sillar. Travarna av böcker fylls ständigt på och från de många scenerna hörs författare berätta om sina liv, sina böcker och sitt arbete.

Bokmässan är över för i år och bloggarna svämmar över av inlägg om dess förträfflighet – även Debutantbloggen. På nätet kan alla skriva sin egen framgångssaga. Titta vem jag träffade! Titta vad jag gjorde! Det är lätt att upprätthålla bilden av den superminglande, alltid leende människan, som då och då spottar ur sig en och annan läsvärd bok.

Det är få som vågar blotta sin litenhet. Som vågar låta blicken flacka när hon inte längre vet åt vilket håll hon ska. Det är få som inte ler. Ändå är jag övertygad av att det ryms en hel del bitterhet på mässan. Rivalitet och avundsjuka. Många trampade tår och tilltufsade egon.

Det är sådant vi begraver inom oss själva för att ta fram och prata om först när vi står där på estraderna. När framgången gjort entré våra liv är det okej att erkänna sina svagheter och misslyckanden. Men så länge vi brottas med dem i nuet gömmer vi undan dem.

Jag är kluven. En del av mig gillar verkligen mässan, hysterin, överdrifterna, det stora formatet och galenskapen. Men inom mig finns också en del som skyr folkmassor, som gillar tystnad och tankens fullständigt frihet. Det är svårt att finna plats för det på mässan, där nästan alla är fullkomligt uppslukade av sig själva och sin omgivning. Var någonstans bereds plats för den som är tystlåten och ordkarg i verkliga livet, men briljant vid tangentbordet?

Read Full Post »

Därför är fantasy fantastiskt! – Se mitt framträdande från bokmässan!

På bokmässan hölls det föredrag och panelsamtal i nästan varje hörn. Varenda monter med självaktning hade något som var värt att stanna och lyssna på. Vi i HOIs monter var så klart inte sämre. När det var som mest avlöste de olika samtalen och föredragen varandra. Själv var jag med vid två tillfällen.

Det ena var ett samtal mellan mig och deckarförfattaren Lars Rambe. Det handlade om egenutgivning och de oanade möjligheter som finns för framtidens författare. Det andra var helt och hållet mitt eget och hade rubriken: ”Därför är fantasy fantastiskt. Jag har nämligen tröttnat på att fantasy och science fiction så ofta blir bespottat av förståsigpåare och beslutade mig för att hålla ett anförande om varför dessa genrer är så underbara och vad de har betytt för mig.

Idag bjuds på fantasyföredraget. Samtalet med Rambe kommer inom kort. Håll till godo! :-)

Read Full Post »

Bokmässan rockar!

Klockan är mycket, och jag borde egentligen sova. Men jag kan inte låta bli att lägga upp några bilder från bokmässan. Även idag har det varit fruktansvärt roligt. Jag spenderade en del tid med att dela ut flyers för Drakhornet och fick de sista böckerna sålda.

Men mestadels sprang jag omkring och pratade med folk och bara njöt av mässan. Det är verkligen fascinerande att även mot slutet av andra dagen hittade jag ständigt nya utställare bakom varje hörn. Hur lyckas man egentligen klämma in så mycket saker på den (visserligen stora, men inte helt ofattbart gigantiska) ytan?

Började morgonen med dessa två fagra damer. Till vänster, Kristina Svensson, som tillsammans med mig vann HOIs tävling och fick den stora äran att stå i deras monter. I sin hand håller hon sin humoristiska reseskildring från Wales "Jakten på den perfekta puben." Till höger har vi Erika Söderström som koordinerat hela HOIs mässverksamhet! Och det var ett jobb hon gjorde grymt bra! :-)

 

Kristina intervjudade Sölve Dahlgren, författare till Innebandypiraterna och en av grundarna av HOI Förlag.

 

Jag träffade på Desirée Fredlund som efter att ha blivit refuserad i all oändlighet skrev en bok om det, och blev utgiven. Boken heter: Refuserad. ;-)

 

Åt lunch med en massa glada egenutgivare. Runt det här bordet smiddes planer som en dag kommer att förändra förlagsbranschen för alltid. Överallt tyckte jag mig nämligen se tecken på hur de små förlagen och egenutgivarna organiserar sig. Den förändring som jag talat om så länge är redan på gång. Snart kommer landskapet att förändras radikalt ...

 

Och vad är väl en bokmässa utan Jan Guillou

 

Träffade mässans snyggast klädda deltagare. Antagligen är den strikta känslan för mode något som kommer automatiskt av att vara levande död. Hon gjorde reklam för seriealbumen The Walking Dead som gjordes till bejublad tv-serie i våras.

 

Erik Granström var på strålande humör när han satte sig för att signera i SF-bokhandelns monter. För fem år sedan släpptes Svavelvinter, och när det nu var dags för uppföljaren Slacktare små, så ringlade kön runt hela montern under hela den timme han satt där.

 

Gick runt ett hörn och sprang på den ursnygga montern tillhörande Ord Text Mening Förlag. Det var jättekul att träffa Anna Lindvall Olsson i egen hög person, och få diskutera lite av problemen men framförallt de fantastiska möjligheter som finns för småförlagen. Framtiden är vår! :-)

 

Sedan upptäckte jag att en av mina gamla idoler Peter Madsen var på bokmässan och signerade. Så jag skyndade mig bort till Ekholm&Tegebjers monter. Där kom jag i samspråk med förläggare Mikael Tegebjer. Hur trevligt som helst.

 

En av dagens höjdpunkter var att få träffa Peter Madsen. Jag har varit ett stort fan av hans Valhalla-serier i många år. Han målade en Loke (min favoritkaraktär) i mitt album, och jag fick dessutom den överväldigande glädjen att ge honom ett signerat exemplar av Drakhornet. Han har varit en stor inspiration, så det kändes gott att få ge något tillbaka.

 

Dessutom fick jag glädjen att återse Ola Skogäng, som tecknar den grymt mysiga Theos Ockulta kuriositeter.

 

Sedan stängde bokmässan, och allt såg plötsligt mycket annorlunda ut.

 

Dagen avslutades med en förlagsmiddag med hela HOI-gänget. Tack HOI för en skön mässa!

 

Jag har under en tid gått och närt på en dröm. Nu när jag varit på mässan har den drömmen fått ytterligare kraft. Det finns en sak jag känner starkt. En dag ska jag ha min egen monter på bokmässan, tillhörande Fafner Förlag, fylld med svensk kvalitétsfantastik. Men resan dit är lång. Vi får se hur många år det tar.

Nu är det åter dags för sömnen att koppla sitt grepp. God natt.

Read Full Post »

Jag och Camilla Läckberg (del 3)

Camilla Läckberg håller i min barnbok Inte klia, Adam!

Nämen se där, är det inte Camilla Läckberg som står och håller i min bok? Jo, det är det!

I förmiddags var jag på ett seminarium här på bokmässan med Amanda Hellberg och Camilla Läckberg med titeln ”Så blir du författare”. Mitt i seminariet kom jag att tänka på ett par blogginlägg från i somras, då Oskar och jag tävlade om att komma nära just Camilla Läckberg. Oskars bok stod i stället bredvid hennes i en butik, och min bok recenserades i samma tidning som hennes.

Jag tror vi enades om att inte göra det hela till en tävling, men under seminariet väcktes min tävlingsinstikt till liv igen.  Bara några meter ifrån en av Sveriges mest framgångsrika författare, med min egen bok i väskan, kunde jag inte låta bli att ta tillvara på chansen. Alltså stegade jag fram och överlämnade ett exemplar av min bok till Läckberg.

Medan jag pladdrade aningen för snabbt och möjligen en smula osammanhängande om att våra böcker hade recenserats samtidigt riktade jag sökaren mot henne. Den första bilden blev suddig så jag knäppte en till. Under tiden stod Läckberg tålmodigt där med min bok i nävarna och ett brett leende på läpparna. Ett riktigt proffs. Bilden blev bra, måste jag säga.

Så, vad säger du Oskar – kan vi förklara den här tävlingen avslutad nu, eller har du något att kontra med? Eller kommer kanske Frida på upploppet och springer om oss båda två på upploppet? Spänningen är olidlig…

Read Full Post »

Full fart på bokmässan!

På plats i HOIs monter med min lilla bok.

Vilken dag! Jag är så trött att det bara snurrar i skallen. Men innan det är dags för sängen ska jag försöka sammanfatta dagen med några meningar. Det började bra. Jag körde av motorvägen och anlände i det stora parkeringshuset Focus runt 8:45. Det fanns fortfarande gott om P-platser. Jag hade bagaget fullt med böcker, godis, dricka, promotionmaterial, så efter att ha fått min utställarbricka försökte jag få tag i en pirra så jag kunde rulla in grejerna.

”Låna en vagn på ICA!” sa mässpersonalen. Och vem är jag att säga emot officiellt auktoriserad personal? Så med glädje i hågen gick jag ner en våning på Focus, snodde en vagn på ICA, fyllde den, och snart rullade jag med ett stort flin genom bokmässans korridorer. Efter lite plockande var allt på plats i HOIs monter och jag försökte hitta något att äta. En baguette med kyckling och curryröra fyllde magen och jag kunde med gott humör inta min plats i montern. (Och vagnen körde jag så klart tillbaka till ICA. Jag vill ju ha tillbaks min 10krona!)

Man upphör aldrig att förvånas. Jag visste inte ens att sådana här förlag existerade. Men det visar kanske bara hur insnöad jag är på mitt lilla gebit.

Jag gick runt en del och tittade på mässan. Det är verkligen ett spektakel. Det finns helt bisarrt många olika sorts utställare här. I ena sekunden passerar man förbi en av förlagsjättarnas montrar som ofta är större än en vanlig bokaffär, och i nästa stund hittar man ett litet kyffe tillägnad någon obskyr diktare. (I alla fall obskyr i min värld. Säkert jättekändis i någon annans.)

I var och varannan monter står det folk med mikrofoner och försöker fånga de förbipasserandes uppmärksamhet. Vissa lyckas riktigt bra, andra inte alls. Själv hade jag ju två miniseminarier i HOIs monter, ett om egenutgivning och ett om ”Varför fantasy är fantastiskt!” Det filmades och jag lovar att lägga ut det senare på bloggen.

Men en av dagens store angelägenheter var ju Debutantminglet! Jag och Annelie fick det stora nöjet att prata med några av alla de sköna profiler som brukar hänga här på debutantbloggen. En kul bonus var att Marcus Prifits, en av förra årets debutantbloggare, också dök upp och hedrade oss med sin närvaro.

Jag, Anneli Drewsen, Marcus Prifits och Marcus kompis Gustav. ;-)

Jag och Kim M. Kimselius! Tjohoo! :-)

Annelie Drewsen och Mathias Sundin

Här har jag den stora glädjen att få ha Malin The Writer till vänster och Sophie Trinh Johansson till höger

Det var även kul att gå runt och prata med andra förläggare. Hittade Ersatz/Coltsos monter och förundrades över de vackra omslagen. Jag tror verkligen att de har en riktigt bra affärsidé med att översätta fantastik från öst. För som Anna i montern sa: ”Det som skrivs på engelska har många redan läst. Men det är inte lika många som kan ryska.”

Anna i Ersatz monter

Sedan stötte jag på Tobias som är grundare av Man av skugga förlag. De har bland annat get ut Svenska Kulter av Anders Fager, Vem är Arvid Pekon av Karin Tidbeck och en massa sköna seriesamlingar. Efter ett mycket trevligt samtal gick jag nöjd därifrån med ett exemplar av Death Piglet!

Tobias Eliasson, förläggare på Man av skugga förlag, poserar framför en av Death Piglets geniala seriestrippar.

Mot slutet av kvällen drog jag (för säkert tredje gången) förbi SF-bokhandelns monter. Vilka sitter där om inte Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg! De har en hög med Cirkeln bredvid sig och signerar så glatt. Jättekul att få träffa Sara igen och även kul att för första gången träffa Mats i verkliga verkligheten.

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren samt någon jomme i mitten som liksom bara flyter omkring där ...

Nu är det dags att möta John Blund. Sov gott, och Enter Sandman.

Read Full Post »