Sex, sexigare, sexigast – lördagsenkäten pratar snusk!

Camilla Jönsson

Foto: Malin Enting

1) Vad tycker du om erotik i romaner?
Jag har absolut inget emot erotik, så länge det är motiverat i berättelsen. Det ska tillföra något. Sen beror det väl på genren hur detaljerat det kan bli. Sex bara för sexets egen skull blir däremot lätt tråkigt tycker jag. Men rätt använt kan det skapa massor med dynamik.

2) Vad är en bra sexscen?
Jag gillar när det är lite humor, när det blir lite fnissigt men samtidigt väldigt pirrigt. Och det behöver inte vara extremt grafiskt, snarare tvärtom. Det är en balansgång det där, det är så lätt att slå över så att det bara blir porr av alltsammans.

3) Hur gör du när du skriver sex i bok?
Precis som jag skriver allt annat i boken. Jag frågar mig hela tiden om det här är något som läsaren måste få veta, om det är viktigt för handlingen. Jag försöker gestalta i stället för att bara informera. Sen kom min redaktör och skrev ”Mer!” i marginalen på varenda sexscen, så tydligen hade jag varit lite för försiktig. Eftersom Det går bara inte är en ungdomsbok kände jag också ett behov av att avdramatisera sexet, att lägga det på en realistisk nivå. Det finns redan alldeles för många kassa sexscener som börjar med darrande oskulder och slutar med multipla orgasmer.

AnnaMaria Jansson

Foto: Magnus Liam Karlsson

1) Vad tycker du om erotik i romaner?
Jag är för, haha. Men precis som med allt annat i en bra bok så ska sexscenen passa in, fylla en funktion och vara välskriven. Jag får kli på hela kroppen om sexscenen innebär ett stilbrott, oavsett åt vilket håll, en alltför explicit sexscen i en för övrigt stram bok har jag ofta ganska svårt för. Det jag tycker är trixigast är trots allt att känna när sexet/erotiken verkligen behövs, för i förlängningen är jag ganska ointresserad av att läsa om sex bara för att, det har jag liksom gjort tillräckligt många gånger redan.

2) Vad är en bra sexscen?
Jaha, det kanske jag redan svarat på i frågan ovan, men som sagt, jag tycker att en sexscen ska ses på med samma öga som resten av texten. Den ska vara trovärdig och välskriven, den ska ha mål och mening (kanske inte varenda liten smekning, men ni fattar) och det ska kännas som att den finns där för att författaren verkligen VILL att den ska finnas där och inte för att hoppsan, jag måste ha en sexscen också.

3) Hur gör du när du skriver sex i bok?
Blundar och lever mig in. Skoja. Jag gör som med allt annat jag skriver; jag tänker inte så himla mycket. I Välkommen ut på andra sidan finns några sexscener och jag trodde att det skulle bli ännu fler i andra boken men hittills saknas de helt och kanske kommer det fortsätta vara så. Jag tycker dock att det finns en viss skillnad mellan att skriva sexscener jämfört med andra scener och det är att det är svårare, förmodligen för att av allt jag har skrivit i mitt liv så är nog just sex det jag skrivit minst om. Som tur är har jag ju dock haft sex och precis som med allt annat jag skriver går jag först till mig själv och sen hittar jag på så det bara stänker om det!

Annika Estassy

Foto: Magnus Fond

 1) Vad tycker du om erotik i romaner?

Det beror helt på. Erotik som en naturlig och gestaltande del av handlingen är okej. Däremot är jag inte särskilt intressrad av erotiska romaner. Jag orkade till exempel aldrig igenom Femtio nyanser av honom, tyckte boken var urbota tråkig.

2) Vad är en bra sexscen?

Jag gör ingen skillnad mellan en bra sexscen och en bra scen, det vill säga att jag ställer samma krav på att bli förförd, engagerad och betagen av en sexscen som av vilken annan scen som helst.

3) Hur gör du när du skriver sex i bok?

Blundar och ber till Gud att eländet snart ska vara över … :)
Jag föreställer mig att jag filmar med softad lins. Vidare försöker jag att sätta mig in i det känslomässiga. Handlar scenen om sex bara eller finns det även kärlek med i bilden?

Eva Ludvigsen

1) Vad tycker du om erotik i romaner?
Jag tycker nog att alla böcker ska ha kärlek då kärlek innefattar relationer av olika slag. En bok utan relationer är ju en tämligen trist bok, oavsett hur mördaren slog ihjäl sitt offer och vilket briljant gift han använde. När tycke uppstår mellan två likasinnade är det väl också helt naturligt att det blir lite sex och sådant. Det är klart, frågan är bara hur mycket i detalj och hur många sidor. Det är i sin tur upp till författaren att känna efter lite vad som fungerar i respektive målgrupp. Skriver man för sextonåringar gäller det ju att hålla sig på rätt sida medan trettioåringar får kanske ta ut svängarna lite mer.

2) Vad är en bra sexscen?
Inte en blekaste. Verkligen inte. Jag antar att en bra sexscen är en sådan där läsaren rodnar lite lätt, det drar till i underlivet och man önskar att man inte satt på bussen. Jag antar att man då har lyckats. Problemet är väl bara att få läsaren att erkänna det högt för författaren.

3) Hur gör du när du skriver sex i bok?
Jag har jättesvårt att skriva sex. Verkligen svinsvårt. Kan inte ens skriva sex nu utan att titta mig lite över axeln fast jag vet att jag är ensam hemma. Under Lova fick jag fram en riktig kärleksroman och tittade lite på gestaltningen där. Kunde ju inte ens skriva bröstvårta utan att det var som om mamma såg ilsket på mig. Bara tanken på att mina fumliga sexscener nu kan läsas av alla (inklusive mor och svärmor) är värre än att inte få en recension överhuvudtaget. Jag måste verkligen bli bättre på att skriva sexscener utan att dö på kuppen!

Read Full Post »

I fredags kidnappade jag en hel häst

När jag är ute och pratar om min bok brukar jag berätta om Viktor. Karaktären Viktor i min bok alltså. Han kom till på ett lite speciellt sätt. Jag stal honom. Eller rättare sagt, jag kidnappade honom och skrev in honom i min roman.

Så här var det: när jag började skriva Det går bara inte hade jag en väldigt vag bild om hur den där Viktor skulle se ut. Han hette inte ens Viktor då, i stället bytte jag namn och utseende på honom hela tiden och ingenting kändes riktigt rätt. Jag grubblade över det här medan jag åkte till Göteborg i ett helt annat ärende. Och där var han! Jag stötte på en livs levande person som passade perfekt in i rollen som ett av Emelies kärleksobjekt. Killen hete Viktor och från och med då fick min karaktär också heta så. Jag lånade också utseende och klädstil.

När jag berättar om det här brukar jag få två följdfrågor. Får man lov att göra så, och tänk om han känner igen sig? På fråga A svara jag: ja, absolut, och på fråga B: det är ingen risk att han känner igen sig. Det är ändå en annan person som hamnar i boken.

Låt mig förklara. I samma stund som jag ”kidnappade” Viktor blev han en fiktiv karaktär som tvingades in i min berättelse. Han måste fogas in i romanen, jag måste modellera om honom lite för att få honom att passa. Även om jag använde den grund som fanns var jag tvungen att lägga till egenskaper och personlighetsdrag för att få det att funka. Jag kände aldrig förebilden till Viktor, vi träffades bara som hastigast och jag kan garantera att han inte har något minne av att ha mött mig. Men han satte igång en process som löste ett problem åt mig och hjälpte mig att komma vidare i skrivandet.

Det händer ganska ofta att jag lånar personer som jag träffat på i verkligheten på det här sättet. Någonting hos dem passar liksom in i det jag håller på att skriva. Naturligtvis skulle jag aldrig  göra det med någon som jag faktiskt känner. Det skulle inte funka eftersom jag vet för mycket om den personen. Deras egen personlighet skulle antagligen lägga sig i vägen för karaktären och hindra den från att utvecklas åt det håll som berättelsen kräver. Jag skulle inte ha den friheten att fantisera som ett flyktig möte ger.

För det är just den där friheten som är grejen, det är den som sätter igång processen. Att ha en förebild gör att jag lättare kan fantisera vidare, men jag vill egentligen inte veta något mer om den verkliga människan bakom. Därför ser jag inget större problem med att ”kidnappa” folk på det här sättet. Det är ju egentligen inte dem som personer jag är ute efter. Det är inte deras verkliga personlighet jag använder.

I helgen var jag på hopptävling. Jag var funktionär och stod mitt på banan och utöver en rejäl solsveda fick jag också en väldigt tydlig bild av huvudpersonen i mitt pågående skrivprojekt, och hennes häst för den delen. Särskilt hästen var spot on. Den stjäl jag rakt av.

Read Full Post »

Lördagsenkät om hur många skrytex du har…?

Maria Friedner:

Foto: Minna Jonsson

Hur kändes det när du stod med den färdiga boken i handen?
Det kändes helt fantastiskt. Förstås. Jag bläddrade och läste lite här och lite där, och sen byttes liksom lyckan till något slags mindervärdeskomplex och jag tänkte: mina futtiga små ord. Är de verkligen värda att få vara inbundna i en riktig bok? Sen kom familjen hem och började hurra och då blev jag lycklig och stolt igen.

Hur jobbades omslaget fram?
Förlaget hade kontakt med en grafisk designer som skulle göra omslaget. Hon hade gjort ett par förslag som var jättesnygga när det upptäcktes att en bok som var på väg ut på systerförlaget Bonnier Carlsén hade ett omslag som var i precis samma stil. Katastrof! Så det tänktes om och min redaktör Titti kom på idén att kontakta serietecknaren Lina Neidestam för att fråga henne om hon ville rita. Fantastisk idé, tyckte jag! Och som tur var tyckte Lina det också, för hon gick med på att rita, fast hon egentligen hade fullt upp med Berättelser från Engelsfors. Jag blev så glad! Och ännu gladare när jag såg det färdiga omslaget, för hon hade fångat alltihop så på pricken.

Hur många skrytex står nu i din egen bokhylla eller strategiskt utplacerade på väl synliga ställen…?
Jag har än så länge inte ett enda ex i bokhyllan. Men jag har en bok som står på ett litet bokställ på en strategiskt placerad möbel i ett centralt rum i bostaden naturligtvis. Eh, och så har jag omslaget som 70×100-affisch inramad på väggen i hallen. Den är helt omöjlig att undvika för alla som kommer in i huset.

Camilla Jönsson

Foto: Malin Enting

Hur kändes det när du stod med den färdiga boken i handen?

Det var egentligen först då som jag verkligen fattade att det var på riktigt, att det faktiskt blivit en bok och att jag hade skrivit den. En väldigt häftig känsla alltså. Jag småler fortfarande då jag ser den och tänker på det. Den första boken jag plockade upp signerade jag faktiskt åt mig själv.

Hur jobbades omslaget fram?

Ingen aning. Jag har inte haft minsta lilla finger med i spelet. En dag fick jag helt enkelt ett mejl med ett förslag och jag köpte det direkt.

Hur många skrytex står nu i din egen bokhylla eller strategiskt utplacerade på väl synliga ställen…?

Bara ett. Men jag tänkte spara några fler för framtida behov.

Annika Estassy-Lovén

Foto: Magnus Fond

Hur kändes det när du stod med den färdiga boken i handen?

Som ett antiklimax. Jag kände ingenting. Kanske att jag just då led av en förlossningspsykos? Helt ärligt trodde jag att det skulle kännas mycket på direkten vilket det alltså inte gjorde. Istället växte glädjen och stoltheten till sig långsamt men säkert.

Hur jobbades omslaget fram?

Formgiven Jan Adsjö kom med ett förslag som jag köpte i stort sett rakt av. Han fick göra mitt namn större och ge Marie en annan klänning och frisyr men sedan var jag nöjd. Förlaget var lyhört och satte sig inte på tvären en endaste gång vilket jag är tacksam för.

Hur många skrytex står nu i din egen bokhylla eller strategiskt utplacerade på väl synliga ställen…?

Ha ha, måste erkänna att jag alltid går omkring med ett ex av Solviken och ser till att hiva upp den så fort tillfället ges. Häromdagen lade jag upp den väl synlig bredvid min tallrik när jag var ute och åt lunch. Kvinnan vid bordet bredvid  blev förtjust i omslaget och vi började prata och det slutade med att jag gav henne boken, signerad. I gengäld twittrade hon om såväl den som den trevliga författaren. :)

AnnaMaria Jansson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Hur kändes det när du stod med den färdiga boken i handen?

Ganska så magiskt och överväldigande faktiskt. Jag fick den hemskickad med bud och min första tanke var ”Herregud vad FIN den är”. Min andra tanke var ”…och tung”. Det som är märkligt är att jag alltsedan jag fick den verkliga, fysiska boken, känner med den som om den nästan vore mänsklig. Det skär lite i mig när den inte finns i nån bokhandel eller om den är lite undanskuffad i nån hylla, mycket märkligt. Men som sagt, det kändes stort och viktigt och härligt och underbart när jag väl höll i den färdiga produkten.

Hur jobbades omslaget fram?

Det var en ganska lång process som tog sin början i att jag valde ut två illustratörer vars stil både jag och min förläggare gillade. De fick frågan om de var intresserade samt ett utdrag ur boken och illustrerade sedan en tre, fyra förslag var. Jag valde den jag gillade mest, Mira Nameth, hon fick läsa mer av boken och kom med nya förslag. Sedan följde några rundor när jag kom med önskningar och hon med förslag och när jag såg det som till sist blev det slutliga omslaget visste jag omedelbart att det var det jag ville ha. Som tur var kände min förläggare och marknadsavdelningen samma sak och allt slutade så bra så bra. Jag tycker fortfarande att min bok är typ den snyggaste som finns.

Hur många skrytex står nu i din egen bokhylla eller strategiskt utplacerade på väl synliga ställen…?

Haha, ett, eller okej, några till om man räknar de som står i arbetsrummet, men de är faktiskt till för att skicka till folk som beställer signerade ex och inte för show off. I bokhyllan i vardagsrummet däremot, där står faktiskt en bok på display (nu rodnar jag), men va fasen, den är ju så fin, som en karamell, aldrig att jag gömmer den i ett hörn (nästa steg blir en oljemålning av mig själv på toaletten, självklart i naturlig storlek).

Eva Ludvigsen

Hur kändes det när du stod med den färdiga boken i handen?

Den stora dagen var faktiskt så sent som i torsdags. Det kom en hel lastbil körandes till jobbet och lassade av en lastpall med böcker. EN LASTPALL. Bara med Lova. Det är ju galet, helt galet. Fast cool. Själva öppna kartongen och slita upp ett ex var mindre känslosamt än vad jag trodde. Mera så där: ”vad skönt, boken är här” aktigt. Sedan gjorde jag misstaget och öppnade boken. Och det inför ett gäng av kollegor. Jag hann läsa ”vad gör du är i vildmarken, stadsjänta” innan jag slog ihop pärmarna med en smäll. Tänkte att stadsjänta, det är ju något som Chris kunde ha sagt till sin Lova, så där som han gör när han uppvaktar. Jag vet det låter lite sinnessjukt, men det var faktiskt där och då det gick helt upp för mig. Boken är min, mina ord, min berättelse. MIN! Allt som står där har jag hittat på. Och jag skrev det bara för att underhålla mig själv och hålla tankarna i styr. Fast, det betyder ju inte att jag tänker läsa orden igen…

Hur jobbades omslaget fram?

Det var en rätt lätt procedur. Jag fick ett förslag rätt omgående som jag inte gillade. Fick nästa, som jag gillade. Men sedan ändrades det och då blev det detta och det var också helt okej. Jag tror hela processen tog cirka en vecka eller så. Väldigt odramatiskt. Det enda jag satte ned foten på var att förläggaren ville ha Lova i snirklig stil. Jag vann.

Hur många skrytex står nu i din egen bokhylla eller strategiskt utplacerade på väl synliga ställen…?

Som sagt, alla böcker ligger nedpackade i lådor på mitt kontor i väntan på släppfesten på tisdag. Förutom ett ex som jag signerade med ”Mitt allra egna fina exemplar” och slank ned i väskan. Nej, jag har inte öppnat boken mer än så men jag visade stolt upp det för Mr Underbar. Han såg glad ut.

Read Full Post »

Dagen R

Idag, när jag skriver detta (igår när ni läser) är recensionsdagen för min bok. Det är större än släppdagen. Det är dagen när någonting faktiskt HÄNDER kring boken. Syns. Om man har tur. Eller otur kanske.

Både AnnaMaria och Camilla har ju pratat en del om det här med recensioner tidigare. Nu är det min tur. Jag har sett fram emot den här dagen med skräck. Och med förväntan. För man vet ju inte. Tänk om man får bra recensioner? Eller tänk om de är jättedåliga, tänk om man blir sågad jäms med skavsåren på hälarna? Eller, tänk om man inte får några recensioner alls?

Dagen innan dagen R meddelade kulturredaktören för min lokala blaska, Jönköpings Posten, att ingen mindre än Johanna Koljonen skulle recensera min bok. Johanna Koljonen är min idol. Jag blev kallsvettig. Och glad. För om hon gillade den skulle det kännas som en tydlig bekräftelse på att jag lyckats göra nånting rätt. Om hon inte gillade den – gråt och tandagnisslan.

På natten drömde jag dröm efter dröm efter dröm som alla gick ut på att jag gjorde bort mig, inte var bra nog på något jag skulle göra, inte räckte till. Samma tema, om och om igen. Jag var utmattad när jag vaknade. Och jag vågade inte kolla i tidningen.

Tillslut sms:ade jag Mia (kompisen jag kan sms:a mitt i natten, ni vet) och frågade om hon kunde läsa den först och tala om för mig hur landet låg. Hon lovade.

En halvtimme senare kom svaret: ”Du kan läsa :)”

Jag läste. Och blev glad! Under dagen läste jag ett par recensioner till – på bloggar och någon nättidning. Det var blandad läsning, men i grunden positiv! Så nu, hörrni, tänker jag dricka bubbelvin och tänka på att Johanna Koljonen tycker att jag har ”lyckats med något ovanligt i underhållningslitteraturen: att engagera oss i en osympatisk huvudperson”.

Skål Cecilia, min osympatiska hjältinna. Jag vet att du också dricker nånting just nu, where ever you are.

Read Full Post »

En fråga om känslor – igen.

”Vad är det som får en att verkligen känna det karaktären känner? Att engagera sig? Och när känner läsaren tillräckligt?” undrar Nina på sin blogg Ordet är ditt efter att ha fått en positiv refusering där lektören ville just känna mer när hen läste texten.

Ninas fråga fick mig att gå tillbaka till mitt inlägg om vikten av känslor i en berättelse, och det är onekligen intressant att det var just känslor som förlaget som refuserade Nina önskade sig mer av. Men hur gör man då? Frågan är inte helt lätt att besvara och jag sitter sannerligen inte på något facit. Jag får ta på mig läsarhatten igen. Eller snarare filmglasögonen.

Sist jag fällde en tår på bio var när jag såg Searching for Sugar Man, en dokumentär om en mycket speciell artist: singer-songwritern Rodriguez. Men varför grät jag? Och varför vann filmen en Oscar för bästa dokumentär trots att sanningshalten i vissa partier kan ifrågasättas? Jo, för att den, förutom att berätta en bra historia, lyckas extremt väl med att spela på våra känslor. Och när känslorna infinner sig har det ingen betydelse om inte allt som berättas är hundra procent sant. Vi är redan förförda av Rodriguez, en ”karaktär” nästan för bra för att vara verklig och som haft en tuff tillvaro.

Där har vi en av hemligheterna med att få läsaren att känna och engagera sig: romanfigurerna. Det är de som gör hela skillnaden. Lägg därför ner tid och möda på att mejsla fram deras personlighet, på att göra dem komplexa. Platta karaktärer framkallar nämligen inga känslor. Utsett dem för svåra val och utmaningar, låt dem göra misstag. Uppfinn stressande situationer och få dem att fatta beslut under svår press. Först då kommer deras sanna natur att avslöjas och läsaren fångas. Låt hindren som dina romanfigurer ska ta sig över bli högre ju längre in i berättelsen du kommer. För även om läsaren många gånger anar hur historien slutar, är det vägen fram till målet som är det intressanta. Se till att, till exempel, få in svartsjuka, missförstånd och tvivel i din berättelse. Låt en strid ström av motståndare (såväl inre som yttre) utmana din hjältinna/hjälte.

Du skapar inga känslor genom att sida upp och sida ner skriva om tårar som rinner eller skratt som ekar. Du skapar känslor genom att tvinga dina karaktärer ut på plankan med ett svärd i ryggen och havet fullt av hajar. Romanfigurer som ångrar sig, som offrar sig eller något för sin egen eller sakens skull, det är sånt som får mig att känna sympati och empati. Jag identifierar mig med romanfigurerna och projicerar mina egna känslor på dem. Förmodligen kommer jag inte att kunna sluta läsa, inte ett förlag heller.

Så Nina – grattis till din positiva refusering och se nu till att jobba vidare med ditt manus. Du är ju så nära målet ….

P.S. En bok som på ett skickligt sätt utnyttjar hela känslopaletten är Försoning av Ian McEwan. Läs den och tänk på vilka känslor som romanfigurernas agerande framkallar.

Read Full Post »

Gästbloggare Susanna Nissinen: Aldrig någonsin ge upp

Susanna Nissinen ville bli författare redan som sjuåring och har varit en smula envis med den drömmen. Hon bor numera i Bohuslän och debuterar i augusti på Bonnier Carlsen med ”Tom och den Blå fågeln”, en urban fantasy för barn 9-12 år som utspelar sig i Stockholm.

 

Om man har författardrömmar finns det nog inget som är så laddat och så smärtsamt som refuseringar. Ingen upplevelse av dessa hemska nej tack är likadan och det finns inget allmängiltigt att säga om dem. Det som gäller för en person gäller aldrig för någon annan. Men jag kan i alla fall berätta historien om just mig och alla mina refuseringar, och vi måste verkligen, verkligen använda oss av pluralformen i mitt fall. Jag slutade nämligen räkna refuseringsbrev när antalet var uppe i över hisnande sjuttio stycken. Visst, de var fördelade över många olika manus, främst för barn och alltså inga tegelstensromaner, och spridda över mer än tjugo år av envist plitande, men ändå. Ganska många. Väldigt många.

För fem år sedan fick jag två refuseringar på samma dag av två olika barnboksmanus och kved i fosterställning under min bästa vän Åsas soffbord. Hon lät mig ligga där i en timme, sedan sparkade hon ut mig trots att jag tydligt höll på att dö.

”Enkelt ordnat. Sluta skriv. Eller lär dig att skriva bättre. Det här är självförvållad smärta och det är faktiskt inte det minsta synd om dig”, sa hon.

Efter att ha hyperventilerat i en påse och svalt min arsenal av obsceniteter vägde jag hennes alternativ. Att sluta skriva kändes inte rimligt. Alltså var jag tvungen att bli bättre på det om det bara gick. Det fanns inga skrivarkurser i Åmål annars hade jag gått en för länge sedan, men jag hittade och kom in på en utbildning på Lunds Universitet, tvååriga Författarskolan. Det var ett val som krävde flytt och uppoffringar, men det var nog dags för ett radikalt drag.

När jag skulle bestämma vad jag skulle ha med mig till studentkorridoren och vad som skulle magasineras insåg jag att mängden papper jag ägde var alarmerande. Manusversion efter manusversion, refuseringsbrev efter refuseringsbrev. Jag tog den största lådan jag hittade och hivade allt i den. Jag fick snart leta reda på en ännu större låda. När varje vrå var tömd på papper var lådan så full och så tung att det knappt gick att fösa fram den över golvet. Skulle jag verkligen betala för att förvara allt det här? Allvarligt?

Jag tassade runt lådan ett par dagar. Om jag var ärlig mot mig själv, och det kanske jag lika gärna kunde fortsätta med nu när jag börjat lite grann, så var eventuellt allt i lådan skräppapper utom refuseringsbreven. Febrigt älskat skräp. Men ja, skräp. Det allra tidigaste manuset i lådan som blev refuserat av säkert tio förlag, var en diktsamling som jag skrivit över 20 år tidigare i full tonårsångest. Jag hatade ju poesi, varför hade jag trott att jag kunde skriva det?

När jag äntligen fått på mig uppriktighetens glasögon insåg jag att lådan nog vällde över med pjäser utan poäng, noveller med platta karaktärer, händelselösa romaner och sagor fulla med pekpinnar. Manusen hade fått en tydligare riktning när jag insåg vilken genre jag ville skriva i men nej, jag var nog tvungen att erkänna att inget av det var tillräckligt bra. Jag skulle definitivt inte betalat för något av det i en bokhandel. Det var lättare att ha distans till de äldre manusen men jag misstänkte nu att de nyare också stank ända ner till underjorden. Sanningen stirrade mig mer än i vitögat från lådans topp. Gör något eller lägg av. På riktigt.

Till slut bestämde jag mig för att det var läge att spela spelet framåt. Min syster hjälpte mig att skyffla in manus efter manus, refuseringsbrev efter refuseringsbrev i hennes värmepanna medan askflagorna regnade över Skaraslätten. Vi fick göra uppehåll i eldandet eftersom pannan blev för varm. Två omgångar tog det att bränna upp tjugo års arbete. Jag följde röken från vedbodtrappan och undrade hur man kan vara så galen att man inte bara ger sig. Men jag hittade inget vettigt svar, jag bara älskar att skriva, det finns ingenting som jag hellre gör. Så jag började i Lund med endast tio nyskrivna sidor och fast besluten att i alla fall bli bättre. Mycket bättre.

Det var det läskigaste, men också det bästa val jag gjort. Dittills hade jag skrivit nästan helt i min ensamhet, men plötsligt hade jag både lärare och kurskamrater som kunde hjälpa mig att se mina egna texter utifrån. Deras respons visade mig mina styrkor och svagheter direkt, inte efter tjugo år. Jag skrev, skrev och skrev i två år och fick utmana mig själv i varje skrivuppgift. Att läsa andras texter lärde mig hur man skapar framåtrörelse, om karaktärsmotivation och karaktärsmetod, om rytm och dramaturgi. En lärare bläddrade tre sidor in i mitt manus och sa: ”Börja boken här istället.” När han sa det såg jag varför och förstod också plötsligt hur man ska tänka när man tittar på sin text.

Men det är viktigt att komma ihåg att allas vägar och processer ser olika ut. En del av mina kursare i Lund skrev orättvist nog helt fantastiska romaner på allra första försöket, varav en, Innan floden tar oss av Helena Thorfinn, ligger på bästsäljarlistan just nu. Hon fick säga nej tack till förlag istället för tvärt om. Så makalöst kan skrivarlivet vara. En del blev refuserade fastän de skrivit ett underbart manus, utan att man riktigt förstod varför. Så grymt kan skrivarlivet också vara. Men i just mitt eget fall har jag inga rosa drömmar kvar av missförstådd genialitet. Det var inte otur, det var inte fel dag för lektörerna, eller brist på plats i utgivningen. När jag lärde mig mer om text såg jag att mina alster faktiskt brast i hantverket, det var ingen tvekan.

Långt efter mitt Kafkaeska bål av tidigare verk hittade jag i djupet av min e-post ett tio år gammalt manus. Detta var nu det enda som fanns kvar av allt jag skrivit under mitt liv och under en svindlande sekund tänkte jag att det var ett tecken. Här fanns en hel roman kvar, trots allt. Kunde detta vara en dold diamant? Hade jag varit mästerlig utan att veta om det? Inte en chans. Det blev flammorna för den också.

Jag vet att mina val varit extrema och jag tror ingen annan någonsin behöver göra likadant, men det var så här det var för mig. Jag är helt säker på att om Åsa inte piskat igång mig, om jag inte varit villig att se ärligt på mig själv och hur jag skrev, hade Tom och den Blå fågeln aldrig blivit verklighet.

Inte för att jag riktigt hängde med i vad som hände när den INTE blev refuserad. Jag hade ganska bra koll på returtiderna och visste att det tar minst tre-fyra månader innan man får en refus, så när jag fick ett mejl från Bonnier Carlsen redan ett par veckor efter att jag skickat in manuset hade jag inte en susning om vad det var för något. Jag läste mejlet ett par gånger och kastade det. Där stod att de tyckte om det jag skrivit, men att fler skulle läsa innan de kunde ta ett beslut. Några dagar senare kom ett till likadant med liknande innehåll, och en vecka senare ett till. Jag kastade dem också för jag tänkte att det hela säkert var någon ny, mer avancerad form av refusering. En tisdagsmorgon ringde redaktören och frågade om jag inte fått alla hennes mejl. För det var nämligen inte alls frågan om ett nej tack, de ville faktiskt ge ut min bok.

När jag hade lagt på luren var jag mer än chockad. Sedan tänkte jag att det nog slagit slint i kalotten på mig efter alla år av frenetiskt skrivande och att jag hallucinerat ihop det hela. Det var den enda möjliga förklaringen. Men för säkerhets skull slog jag upp numret från senast inkomna samtal på hitta.se. Numret gick till Bonnierförlagen, det gjorde det. De hade faktiskt ringt. När jag till slut gick med på att det hela verkligen, verkligen hade hänt, att jag äntligen skrivit något som inte behövde brännas upp, var Åsa den första jag berättade det för.

 

 

Read Full Post »

Lördagsenkäten om bokens överlevnad.

Camilla Jönsson

Foto: Malin Enting

Försäljningen av böcker via boklådor minskade under sista kvartalet 2012 med 10% jämfört med 2011 – är du oroad för bokens överlevnad?

Ja och nej. Jag tror inte att boken som sådan någonsin kommer att försvinna, ens i pappersform. Frågan är vilka som kommer att intressera sig för dem. Det som verkligen oroar mig är att själva läsningen minskar, både bland unga och vuxna. Det är ett problem som vi måste ta tag i och göra något åt innan situationen blir helt ohållbar. I dag är det så lätt att få tag i böcker, så det är knappast det som är problemet. I stället krävs ett aktivt arbete för att få såväl barn och unga som vuxna att upptäcka vad böckerna faktiskt kan ge dem.

Allt fler agenter etablerar sig på marknaden, tror du att de kommer att överta förlagens roll?

Jag hoppas att de kan komplettera förlagen. En agent behöver inte nödvändigtvis vara intresserad av litteratur, de är bra på andra saker. Och som författare kan det vara en fördel att inte lägga alla ägg i samma korg, så att säga. Fler agenter borde ju leda till bättre villkor för författarna.

E-boken verkar komma starkt – läser du e-bok?

Nej, det gör jag inte. Jag har försökt, men det faller på tekniken, som jag för övrigt är hiskeligt ointresserad av. Jag har ingen läsplatta och ingen smartphone och att läsa på datorn är helt enkelt för obekvämt.

AnnaMaria Jansson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Försäljningen av böcker via boklådor minskade under sista kvartalet 2012 med 10% jämfört med 2011 – är du oroad för bokens överlevnad?
Ja, det tycker jag att alla borde vara, åtminstone om det gäller den form av boken så som vi känner den. Jag tror att bokbranschen, liksom många andra just nu, är en bransch i enorm utveckling och vart det kommer landa känns svårt att förutse. Jag är inte det minsta oroad för berättelsen som sådan, jag tror att författare och andra kreativa människor alltid kommer att behövas men bokens form tror jag kommer byta skepnad en del och det kommer självklart kräva en del offer på vägen, så kanske är det helt enkelt branschens överlevnad snarare än bokens överlevnad jag oroar mig för.

Allt fler agenter etablerar sig på marknaden, tror du att de kommer att överta förlagens roll?
Jag tror nog snarare att både agentens och förlagens roll kommer att förändras, det kommer krävas att de förändras för att de ska kunna vara slagkraftiga i det nya klimatet. Allting går ju snabbare och snabbare och just nu känns det som att agenterna jobbar snabbare än förlagen, men som sagt, jag tror att både agenterna och förlagen kommer behöva raska upp tempot och finna nya former till utgivningar om de inte ska bli omsprungna av helt nya aktörer.

E-boken verkar komma starkt – läser du e-bok?Alltså, jag skäms när jag skriver det här, men jag har aldrig läst en e-bok. Finns inga ursäkter. Måste göra det bara, måste testa, får ej vara en dinosaur. Om inte annat kan jag ju testa att läsa min egen som e-bok.

Foto: Magnus Fond

Annika Estassy

Försäljningen av böcker via boklådor minskade under sista kvartalet 2012 med 10% jämfört med 2011 – är du oroad för bokens överlevnad?

Nej, det kan jag inte påstå att jag är. Däremot är jag fundersam när det gäller den fysiska bokhandelns framtid. Jag älskar verkligen riktiga boklådor, att gå runt och titta och känna och läsa baksidestexter, prata med kunnig personal, kanske få boktips. Samtidigt ser jag ju hur utbudet utarmas, hur det utgörs av ett allt färre antal titlar som dessutom är dyrare  än på nätet. När jag för något år sedan kom hem med en bok som kostat mig 100 kr mer än om jag köpt den  on line  kändes det onekligen surt.

Allt fler agenter etablerar sig på marknaden, tror du att de kommer att överta förlagens roll?

Möjligen övertar de delar av förlagens roll, som att sälja rättigheter vidare till andra fönster och territorium. Men det skulle inte förvåna mig om förlagen framgent hellre ha kontakt med agenter när det gäller att vaska fram nya författare, att förlagen lämnar över arbetet med att läsa spontanmanus till agenterna än själva tar sig an tusentals spontanmanus. Och för många författare måste det vara underbart att slippa själva förhandla om procentsatser och marknadsföringsinsatser. Men agenter ska ju också ha betalt för sitt arbete – vem betalar i slutändan?

E-boken verkar komma starkt – läser du e-bok?

Nej, det gör jag inte. Jag är fortfarande alldeles för förtjust i pappersboken, trots att jag annars är helt och hållet pro-digitaliseringen! En bok för mig är inte bara en berättelse. Det är även doft, omslag och känslan av strävt papper under fingertopparna

Maria Friedner

Foto: Minna Jonsson

Försäljningen av böcker via boklådor minskade under sista kvartalet 2012 med 10% jämfört med 2011 – är du oroad för bokens överlevnad?

Jag är inte det minsta oroad över berättelsens överlevnad. Berättelser, och behovet att förmedla dem och behovet av konsumera dem, har alltid funnits hos människan. Men boken som vi känner den idag, med blanka omslag och författarporträtt på fliken, ja den är nog på väg bort. Jag tror att framtiden är digital. Och jag tror att folk mer och mer kommer att köpa nedladdningsbara media – e-böcker och ljudböcker – via nätet. Det går snabbt och är ständigt tillgängligt och tar ingen plats och det är faktorer som uppskattas i vår ständigt uppkopplade samtid. Boken kommer att finnas kvar, men vi kommer att omdefiniera begreppet bok. Och vi kommer att omdefiniera vem som bestämmer vad som ska få ges ut (det händer ju redan nu) och vem som ska få tjäna några pengar på det. Det är bara att titta på musikbranschen. När var du inne i en skivaffär senast?

Allt fler agenter etablerar sig på marknaden, tror du att de kommer att överta förlagens roll?

Det kan hända att vi kommer att få en framtid som den i USA, där man först måste skaffa sig en agent, för att överhuvudtaget ha chansen att bli läst av ett förlag. Kanske kommer agenterna att ta över rollen som kvalitetsbedömare av text när förlagsbranschen luckras upp?

E-boken verkar komma starkt – läser du e-bok?

Jag läser ofta och gärna e-böcker. Jag skaffade en läsplatta för tre år sen. Sen skaffade jag en ipad. Jag har alltid en e-bok tillgänglig i telefonen så att jag har läsning om jag skulle bli sittande nånstans och få tråkigt. Jag tycker att e-bok är ett fantastiskt praktiskt sätt att läsa på, även om det har sina nackdelar. Men det har pappersböcker också.  Jag är inne i en övergångsfas tror jag. Vissa böcker känner jag att jag behöver ha ett fysiskt exemplar av att ställa i hyllan. Och när jag bläddrar i en sån bok tror jag att jag aldrig kommer att gå över helt till e-bok. Men så kände jag för mina favoritcd-skivor också för några år sen, och nu står de i källaren och jag har hela mitt musikbibliotek i mobilen.

Read Full Post »

Om en ganska härlig förvirring

Oj. Min bok är ute i världen. Jag har sett den själv, i bokhandeln i Jönköping. På nätbokhandlarna. Kompisar skickar mig bilder på boken från bokhandlar ute i landet. Det är hur.coolt.som.helst. Och lite obegripligt. Jag har lite svårt att förstå att det är samma bok, den som jag har skrivit och skrivit på i evigheters evighet i min ensamhet, som nu står och glänser på butikshyllorna med sitt fantastiska omslag. Folk hör av sig och säger att de gillar den! (Folk skriver också att de inte gillar den här och var på nätet, men det försöker jag bara andas igenom. Alla kan inte älska det man gör. Alla kan framförallt inte ha samma humor). Idag fick jag ett mejl som gick ungefär såhär: ”min syster sträckläste din bok och älskade den! Nu väntar hon på nästa!”.

Nästa. Jesus. Jag har inte kunnat skriva på veckor. Jag väntar på recensionerna. Kollar hur det går på adlibris. I skrivande stund ligger min bok på tredje plats på adlibris e-bokstopplista. Yay! Fast den har varit uppe på andra plats. Det är nog inte så mycket för att boken är fantastisk som för att nätbokhandeln har gjort en kampanj och säljer den hiskeligt billigt just nu. Med jag klagar förstås inte, oavsett.

Häromdagen gjorde jag två telefontintervjuer på raken. Den ena var med en lokal blaska och en reporter som jag är bekant med. Den var lätt. Den andra var med en tidning med mycket mera spridning och med en reporter som jag blir starstruck av att bli uppringd av. Den var också förvånansvärt lätt. Medan den pågick. Men sen efteråt sitter man ju ändå där och tänker: vad sa jag egentligen? Vad tänker hon om mig nu? Vad ska folk tänka som läser? Inte för att jag tror att jag sa något konstigt. Men man VET ju aldrig.

Ja, alltså, jag är inne i en ganska förvirrad fas just nu. Jag antar att det är normalt. Jag antar att det går över. Folk kommer att sluta prata om boken. Jag kommer att sluta tänka på boken varje sekund. Men just nu myser jag faktiskt lite i den här förvirringen. Den har ju uppstått av en så alldeles förträfflig anledning. Att jag har skrivit en bok. Som finns i världen. Yay!

Här är min bok i SF-bokhandeln i Göteborg. Tack Cilla och Jon för bilden!

Read Full Post »

Varför krångla till det?

Jag har inte alltid skrivit som jag skriver nu. Mitt språk och min stil har utvecklats, förändrats och förhoppningsvis blivit bättre med åren. En del av det har varit en omedveten process. Du blir helt enkelt en bättre skribent genom att skriva mycket. Men det skadar inte att få en knuff i rätt riktning ibland.

Själv fick jag den knuffen då jag började på Lunds universitets författarskola. När jag sökte dit var jag fortfarande ganska fast i min skräckbubbla. Inget problem egentligen, stil och språk hänger inte ihop med genre, men många av mina favoritförfattare råkade vara ganska … ska vi säga avantgarde för att använda ett krångligt ord. Det var med andra ord författare som gillade att experimentera, med såväl språk och stil som berättarteknik. Och jag trodde att jag kunde skriva precis som dem.

Alltså skrev jag långa poetiska beskrivningar kryddade med egenuppfunna sammansatta ord, la mig till med en lätt svengelsk ton (nästan allt jag läste var ju på engelska) och hoppades att resultatet skulle bli lika suggestivt och kryptiskt som mina förebilders texter.

Resultatet blev … sådär. Det var läsbart, så väl skrev jag ändå. Men det var onödigt komplicerat och tillförde inte berättelsen något. Det var min handledare på författarskolan som först upplyste mig om detta och han ställde en väldigt relevant fråga.

”Varför krångla till det?”

Ja, varför? Just då hade jag inget bra svar på den frågan, men jag förstod att den var viktigt. Det var något som jag måste fundera på. Varför vill vi så ofta skriva saker krångligare än vi behöver? Är det för att visa fram vår egen skicklighet? Så att alla kan se att vi visst behärskar alla dessa svåra ord? Att vi kan skriva långa invecklade meningar utan att villa bort oss i bisatserna? Jag bestämde mig för att det faktiskt inte fanns något egenvärde i att skriva krångligt och började arbeta om texten. Och jag lovar att den blev mycket bättre efteråt.

Nu har jag debuterat med en helt annan bok, en ungdomsroman som ställer andra krav på språk och stil. Och det är rätt många som beskrivit den som lättläst. Egentligen var det inte ett medvetet val, jag bara skrev, men hela tiden hade jag den där uppmaningen i bakhuvudet: varför krångla till det? När en bloggande dyslektiker rekommenderade den till alla som letade efter bra lättlästa relationsromaner blev jag glad, för det betyder att jag har lyckats. Jag har skrivit en bok som bjuder in läsaren, en bok som även de som är lite svagare i sin läsning vågar sig på. Förra tisdagen pratade jag med en skolbibliotekarie som efterlyste just den typen av böcker. Litteratur som är lätt att förstå, utan att bli banal. Enkelt och tydligt, utan att det för den delen blir torftigt. Känslorna ska vara desamma, innehållet får inte sättas på spel, men språket ska vara motståndslöst. Språket får aldrig bli ett hinder som står i vägen för berättelsen, språket ska tvärtom jobba för berättelsen.

Med det sagt vill jag påpeka att det inte betyder att du måste sanera din text helt från svåra ord. Det finns fortfarande ordlistor och det tar inte många minuter att slå upp ett ord. Att läsa är att vara aktiv, som läsare är du delaktig i skapandet. Och visst är det mycket roligare med en bok som utmanar dig? Sådär lite lagom i alla fall. Det är väl egentligen det allting går ut på, att hitta en bok som passar just dig, vilken sorts läsare du än är.

I framtiden kanske jag faktiskt skriver den där avantgardistiska skräckromanen, men just nu är jag glad och stolt över att vara en lättläst författare.

Read Full Post »

Grattis Annika på releasen!

Skål med champagnedrink från New York!
Puss från författarkollegorna Pernilla och Simona!

Det här kallas bloggrape men var for a good cause.

Read Full Post »

Med eller utan bok – här ska firas!

Ikväll ska vi fira att jag skrivit en bok. Det gör vi med bubbel och snittar och, för min del, en liten klump i magen. Ingen utom förlaget och min man har läst den helt färdiga versionen av Solviken. Hur blir mottagandet från övriga läsare? Och kommer det några gäster till mitt releasemingel eller blir det drösvis med avbokningar i sista stund så att jag står där med en roman som ingen vill ha, 200 snittar och en massa lådvin?

Som ni märker är jag mycket bra på att måla upp katastrofscenarion trots att jag jämt och ständigt predikar för alla andra att det mesta brukar ordna sig. Kanske är det undergångsberättelser jag borde skriva? Men jag tror att min vurm för att måla upp fan på väggen är ett sätt att skydda mig själv. För hur illa saker och ting än utvecklar sig kan det nästan inte bli lika hemskt som det som utspelar sig inne i mitt huvud!
Hör bara:

Partytältet på gården blåser omkull och drar med sig gasolvärmaren vilket startar en brand som får hela stället att gå upp i rök.
Alla gästerna får salmonella av snittarna. Vinet är surt och varmt och bubblet utan bubblor.
Signeringspennan strejkar. Eller så får jag ingen anledning att använda en signeringspenna överhuvudtaget.
Jag är magsjuk den dagen och måste springa till toaletten stup i kvarten. Det blir stopp i avloppet och översvämning.
Ingen håller något hyllningstal till mig.
Någon håller ett hyllningstal och avslöjar en massa pinsamheter som jag måste låtsas skratta åt fast jag egentligen har lust att starta ett världskrig.
Jag blir fotad med svettrosor under armarna, blank panna och frissigt hår.
Jag blir inte fotad alls.
Boken är inte klar och jag måste avboka minglet och säga till alla gäster, långväga också, att de får återkomma nästa månad istället.
Okej, det sista var kanske lite långsökt.

Men vänta nu … Just det, det sista är inte alls långsökt! För det är faktiskt på det viset att min fina bok lämnar tryckeriet först dagen efter mitt mingel. Jag tror inte att jag behöver vare sig beskriva eller gestalta känslan för er när det beskedet kom.
Sådana gånger är det tur att det finns en god fé, en förläggare till exempel, som säger att lugn och fin, vi trycker upp en kartonnageupplaga enkom för ditt mingel. Och den blir fin den också.

Så småningom kommer alltså Solviken att finnas i tre varianter: kartonnage (ett fåtal och givetvis eftertraktade exemplar…), inbunden, som sig bör, samt pocket. Den senare utgiven av självaste Månpocket!
Såvida inte Månpocket ångrar sig förstås. För allt kan hända och gör det också.
Men det mesta brukar ändå ordna sig till slut. Eller hur?
Skål!

Read Full Post »

Gästbloggare Henrik Johansson: Låt förnuftet sova

Henrik Johansson romandebuterar i maj 2013 med köksdeckaren Av kött och blod. Han arbetade som kock i flera år innan skrivandet tog vid. Han skriver krönikor i Arbetaren och har publicerat noveller i tidningar och i antologierna Världens Ende 2 och 3 samt Landet som sprängdes. Han skriver även dikter och recensioner. Henrik har gått Författarskolan på Lunds universitet.

Det började med ett missförstånd. En redaktör frågade om jag kunde skriva något om arbete till en antologi. Hon ville ha en artikel, jag skrev en novell. Den novellen är nu en blodkropp i min roman: Av kött och blod.

Att skriva facklitteratur är att hålla sig till en bestämd form, ett visst språk och att hålla sig till sanningen. Ljugandet gav mersmak. Det var betydligt roligare att skriva skönlitteratur.

Att skriva skönlitteratur var, ekonomiskt sett, ett oansvarigt val. Jag var föräldraledig från mitt jobb som kock på ett av Malmös hotell. Jag var 36 år gammal och hade aldrig skrivit skönlitteratur. När min son började dagis gick köksmästaren inte med på att ge mig mer timmar på dagtid vilket skulle innebära att jag knappt skulle träffa min pojke. Jag sade upp mig och skrev en roman istället för att harva vidare i restauranggruvan. Idag, drygt tre år senare, är det dags för utgivning.

Det första utkastet tog tre månader att skriva. Det var kanske för snabbt. Jag hade läst att Jan Guillou skriver tio sidor om dagen och bestämde mig för att skriva fem. En granne hävdar att Jan kan skriva så snabbt för att han har så korta armar. Orden har kortare väg att färdas mellan hjärnan och fingrarna.

När någon frågade mig vad jag skrev på rodnade jag och svarade något i stil med: en roman som utspelar sig på en restaurang i Malmö, eller bara: en köksdeckare. Det var skamligt att svara vad jag egentligen skrev på. Ett sådant svar hade låtit helt idiotiskt. Så jag brukade fega och inte berätta att jag skrev om en restaurang där personalen bygger en golem av kött och charkuterivaror, att denna golem är historiens mördare.

Alla har sagt att det är oförnuftigt att inte hålla sig till en genre. Och jag försökte verkligen hålla mig till en genre ibland. Men det blev inte så. Någonstans i brytpunkten mellan deckare, skräck och arbetarlitteratur. Det var där jag, eller snarare romanen, hamnade.

Inför den här artikeln öppnade jag det första utkastet. Färdigställt den 21:a april 2010. Citatet som inledde berättelsen är från konstnären Goya:

                      När förnuftet sover skapas monster

När människor propagerar för läsande eller skrivande av förnuftsskäl blir jag alltid provocerad. För mig är det något som går ut över detta rationella samhälle. Något jag gör trots att jag inte behöver det, ett irrationellt ekonomiskt val. Jag läser och skriver för att jag vill det. Punkt slut.

När det var dags att skicka in manuset till förlag var jag förnuftig och skickade in en förkortat version där inget övernaturligt förekommer. Ett rent realistiskt arbetarlitterärt verk. Obefläckat av blodfläckarna från ett magiskt monster, en grotesk köttgolem. Jag gick på bättre vetande och följde inte min ursprungliga idé. Jag snubblade på ett större förlags mållinje och fick refuseringar över hela linjen. Jag var besviken. Både över refuseringarna och över att jag inte skickat in det manus som var tokigast och bäst. Jag hade inte trott på min egen idé. Jag hade visserligen skrivit något diffust i följebrevet om att det fanns en längre version också, men naturligtvis frågade ingen efter den versionen.

På bokmässan 2011 träffade jag Federativs Förlag. Ett förlag jag räknat bort då de inte ger ut skönlitteratur. Trodde jag. De var intresserade av att ge ut Av kött och blod: med eller utan monster. Valet var lätt: jag ville ha det genreöverskridande, jag ville ha det orealistiska, det oförnuftiga i en golem av kött i ett malmöitiskt restaurangkök.

Och det är mitt råd till alla debutanter in spe: tro på galenskapen, låt förnuftet fara.

När förnuftet sover skapas monster.

 

Henrik Johansson bloggar också.

Read Full Post »

Lördagsenkät: Vi tänker framåt

Snart har alla vi debutanter debuterat och det är dags att tänka framåt, på nästa projekt … Har vi lärt oss någonting på vägen? Vilka misstag ska vi försöka att inte upprepa? Och vad vill vi göra igen? Alltså – har vi blivit klokare?

Foto: Magnus Liam Karlsson

AnnaMaria Jansson

Jag tycker att jag har lärt mig flera saker, en av de främsta är att tänka dramaturgiskt redan från början. Se vändpunkter, höjdpunkter, lugna partier osv. När jag skrev mitt första utkast till Välkommen ut på andra sidan tänkte jag inte en enda gång på det, det fanns liksom inte i mitt medvetande, vilket ledde till att den första personen som läste manuset direkt slog ner på det. Jag var mycket förvånad i ungefär en sekund sen TJONG ramlade polletten ner och nu har jag det med mig redan från början.

Från redigeringsprocessen har jag numera ständigt med mig min redaktörs röst, det är som att Malin sitter på min axel och ständigt pickar mig på huvudet, ”tänk på som om och som att” mässar hon gång på gång. Och jag tänker på det och hoppas att jag kommer ihåg vilket som nu var vad.

Men mest tror jag att jag har lärt mig om allt det andra, hur det går till liksom och jag kan tycka att det är väldigt skönt att det aldrig mer blir tal om en debutbok. Nästa gång (om det nu blir en nästa gång – påpekar den svartsynta delen av mig) kommer jag kunna förhandla bättre, ha bättre insyn, mer kontroll, precis så som det alltid är när man redan har gjort något en gång tidigare. Det jag fortfarande kämpar allra mest med är marknadsföringsbiten, alltså den jag gör på egen hand. Jag skulle kunna bli så oändligt mycket bättre på det och jag sliter med det, jag gör verkligen det, men hittills är gränsen mellan det jag vet att jag borde göra för att maximera resultatet inte kompis med det jag känner att jag kan med och känner mig bekväm med. Men som med allting annat, jag lär väl bli säkrare i det också. Förhoppningsvis.

Foto: Magnus Fond

Annika Estassy

Det var tur att jag aldrig hade vett nog att inse vad som krävs för att skriva en bok – och få den utgiven! Nu när jag vet bättre märker jag att jag går till väga på ett helt annat sätt med bok 2. Jag har en plan som jag tänker hålla mig till, detta för att slippa 8 månaders redigeringsmassaker. Det är alltså vad jag lärt mig – att förarbetet är jätteviktigt. Inte alltid så rolig men helt avgörande för slutresultatet, precis som med tapetsering, målning, sömnad, you name it …

Ett misstag som jag ska försöka att inte upprepa är att ägna tid åt att redigera samtidigt som jag skriver. Att läsa igenom resultatet från förra skrivpass är okej, att gå in och peta och ändra är det inte eftersom det stoppar upp mitt flöde. Sedan har jag insett att funderingar kring handling och karaktärer hör skrivprocessen till och är inte bortkastad tid.

Skillnaden nu mot tidigare är att jag tror mig ha hittat min berättarröst, en egen ton som är min och bara min. Jag var tidigare inte medveten om hur viktigt detta var och förstod inte alls förlaget som gav mig en positiv refusering med uppmaning att hitta ”en tydligare personlig språklig stämma, en röst som vågade ta ut svängarna mer i språket på ett sätt som fångar läsarens intresse tydligare och lockar fler skratt. En mer vågad och mindre tuktad ansats alltså.” Ni må tro att jag funderade åtskilligt på den formuleringen! Först idag har jag fått kläm på vad förlaget menade. För faktum är att det oftast är samma typ av berättelser som berättas. Det som skiljer dem åt är just berättarrösten. Den unika som gör också texten unik.

Foto: Minna Jonsson

Maria Friedner

Jag tror att jag har lärt mig massor. Framförallt om genren jag skriver i. Det låter ju fånigt, det är ju inte som att jag inte hade läst fantasy innan jag gav mig på att skriva det, men sen jag fick kontakt med mitt förlag har jag verkligen hårdstuderat genren – inte fantasygenren i stort utan det där segmentet mittemellan urban fantasy och paranormal romance – det som ofta har kick ass-hjältinnor och inslag av kärlekshistorier men som inte har romantiken som huvudspår i berättelsen. Jag vet mycket mer nu om vad som redan är gjort, och hur. Inte för att jag tänker låta det påverka mig så enormt mycket, men man måste ändå förhålla sig till det på något sätt.  Jag har ingen lust att lägga fyra år på nästa bok, så jag har gjort ett mycket mer noggrannt förarbete den här gången. Annars vet jag inte om jag har blivit så mycket klokare. Jag har samma intensiva längtan efter att skriva om den här påhittade världen, samma nervösa otålighet inför att BLI KLAR NÅN HIMLA GÅNG (det är låångt kvar), samma flöde av ogenomtänkta ord som måste hårdredigeras för att fungera. Men det är ju jag, och hur jag är. Det ändrar sig nog inte.

Foto: Malin Enting

Camilla Jönsson

Jag vet inte om jag har blivit så värst mycket klokare. Det känns fortfarande lite för tidigt för att avgöra. Dessutom har jag varit igång med nästa projekt sen långt innan Det går bara inte kom ut. Än så länge har det mesta gått bra kring min debutbok och jag tackar glatt ja till alla som vill ha mig till att föreläsa, hålla skrivarverkstad, göra skolbesök, eller vad det nu kan vara. Framåt sommaren tänker jag att jag ska ta tag i projekt två mer ordentligt. Det ligger ett manus och väntar på att bli redigerat ytterligare en gång innan det får åka till förlaget. Fast det är kanske något jag faktiskt har lärt mig, att det krävs mycket mer redigering än du tror innan ditt manus är färdigt för utgivning. Mycket mer … Och då får du ändå aldrig glömma bort att ditt manus faktiskt var bra redan från början, annars hade förlaget aldrig intresserat sig för det över huvud taget. Men allt går att göra bättre.

Att arbeta ihop med mitt förlag har verkligen varit givande. Både det arbete vi gjort med själva boken samt allt det runtomkring har än så länge funkat jättebra.

Till er som undrar var Eva Ludvigsen tagit vägen kan vi berätta att hon befinner sig på resande fot med sporadisk uppkoppling! But she’ll be back …

Read Full Post »

Vad är väl en releasefest för en debutroman?

Jo, det ska jag tala om för er: alldeles alldeles underbar. Och fullkomligt utmattande. Jag hade min fest på Valborgsmässoafton, dvs i tisdags. När jag skriver det här är det torsdag kväll och jag är fortfarande helt slut. Men det var roligt!

Saker som förvånade mig:
1) Jag fick blommor! Och presenter! Jag kanske är naiv, men det hade jag inte all räknat med. Att folk skulle ha med sig grejer… En av mina vänner som är ett cupcake- och tårtgeni hade bakat en GIGANTISK tårta i form av en bok ovanpå en bok.

2) Alla fina välgångsönskningar. Inte visste jag väl att det var så många i min bekantskapskrets som brydde sig om mig och min bok!

Tips till er som snart ska ha releasefest:

1) Gör som Eva, öva på signaturen och tänk ut några standardfraser i förväg. Det är sjukt svårt att hitta på personliga dedikationer till alla när man står där med boken i handen. Jag vaknade på natten efter festen och tänkte: vad skrev jag egentligen? Och vad fult jag skrev!

2) Se till att inte själv vara ansvarig för att folk får dricka i glasen och tilltugg. Det är svårt att vara organisatör/värdinna och mingla samtidigt!

3) Se till att det finns många vaser! Vi var som tur var på en kombinerad restaurang/galleri som hade ganska gott om vaser, men tillslut fick vi hämta en stor gryta att ställa buketter i.

4) Ha någon annan som sköter bokförsäljning. Det går inte att hålla ordning på pengar och tänka ut dedikationer och skriva i böcker och vara trevlig samtidigt.

5) Apropå pengar: glöm inte att ha växel.

6) Ha med extra pennor! För tänk så jobbigt om signeringspennan lägger av mitt i…

Att ha releasefest för min debutroman kan vara en av de roligaste grejerna jag har gjort. Inte för att det var mitt livs allra fetaste fest, men för att den representerade något så stort i mitt liv. Jag firade att min högsta dröm gått i uppfyllelse och mina vänner var där och firade med mig!

 

 

(Och för er som undrar: Jag betalade kalaset själv. Men eftersom jag är smart (om jag får säga det själv) pratade jag med en studieförbundskille jag känner, som gick in som medarrangör. Det var inget stort budgetbidrag, men mot att jag stoppade in ett bokmärke från studieförbundet i varje bok som såldes, fick jag en slant till festkassan. En mild variant av kultursponsring).

Read Full Post »

Har ni en designad författarsignatur?

Jag har alltid, jag säger alltid, tittat snett på folk som övar deras underskrift. Sådana där som testar olika killars efternamn tillsammans med sitt eget förnamn bara för att se om de passar ihop. Om man kan få en schvung på själva skriften. Mest drabbar detta fjortisar eller sådana som snart ska gifta sig.

Det är så verkligen inte jag. Så verkligen inte jag.

Men jag är heller inte fotografering, intervjuvoffer eller kontrollfreak. Jag är ju inte den som går fram till var och varannan med enda tanke i huvudet att sälja in min bok. Min bok som just lilla jag har plitat ihop vid köksbänken. Det är heller inte jag som nojar över kläder och funderar på att färga håret eller, det får vi verkligen inte glömma, beställa tid för manikyr. Det är ju verkligen inte jag och där är jag ju ändå just nu.

Herremindag, var är livet på väg?

Så just nu övar jag på signaturer till min släppfest. Det bör ju helst inte vara min egen signatur. Den jag använder för att skriva under räkningar med. Det bör ju helst vara en helt annan. Kanske bara förnamnet. Varför inte bara förnamnet? Lite så där Carola över det. Eller Sean Banan. Eller, han kanske har Banan som efternamn? Kanske ska jag lägga till en liten blomma, eller en smiley? Ska jag skriva ”Hoppas du gillar boken” eller ”läs för fan!”

Hur gör man? Hur ska jag göra? Jag som inte går upp i detaljer utan bara hänger med i flödet. Ska jag sätta mig ned en kväll och vara fjortis för att öva på min egen underskrift. Min författarsignatur. En bubblig Eva eller ett rakt streck över sidan. Kanske ett får.

Tips någon?

Read Full Post »