I fredags kidnappade jag en hel häst

När jag är ute och pratar om min bok brukar jag berätta om Viktor. Karaktären Viktor i min bok alltså. Han kom till på ett lite speciellt sätt. Jag stal honom. Eller rättare sagt, jag kidnappade honom och skrev in honom i min roman.

Så här var det: när jag började skriva Det går bara inte hade jag en väldigt vag bild om hur den där Viktor skulle se ut. Han hette inte ens Viktor då, i stället bytte jag namn och utseende på honom hela tiden och ingenting kändes riktigt rätt. Jag grubblade över det här medan jag åkte till Göteborg i ett helt annat ärende. Och där var han! Jag stötte på en livs levande person som passade perfekt in i rollen som ett av Emelies kärleksobjekt. Killen hete Viktor och från och med då fick min karaktär också heta så. Jag lånade också utseende och klädstil.

När jag berättar om det här brukar jag få två följdfrågor. Får man lov att göra så, och tänk om han känner igen sig? På fråga A svara jag: ja, absolut, och på fråga B: det är ingen risk att han känner igen sig. Det är ändå en annan person som hamnar i boken.

Låt mig förklara. I samma stund som jag ”kidnappade” Viktor blev han en fiktiv karaktär som tvingades in i min berättelse. Han måste fogas in i romanen, jag måste modellera om honom lite för att få honom att passa. Även om jag använde den grund som fanns var jag tvungen att lägga till egenskaper och personlighetsdrag för att få det att funka. Jag kände aldrig förebilden till Viktor, vi träffades bara som hastigast och jag kan garantera att han inte har något minne av att ha mött mig. Men han satte igång en process som löste ett problem åt mig och hjälpte mig att komma vidare i skrivandet.

Det händer ganska ofta att jag lånar personer som jag träffat på i verkligheten på det här sättet. Någonting hos dem passar liksom in i det jag håller på att skriva. Naturligtvis skulle jag aldrig  göra det med någon som jag faktiskt känner. Det skulle inte funka eftersom jag vet för mycket om den personen. Deras egen personlighet skulle antagligen lägga sig i vägen för karaktären och hindra den från att utvecklas åt det håll som berättelsen kräver. Jag skulle inte ha den friheten att fantisera som ett flyktig möte ger.

För det är just den där friheten som är grejen, det är den som sätter igång processen. Att ha en förebild gör att jag lättare kan fantisera vidare, men jag vill egentligen inte veta något mer om den verkliga människan bakom. Därför ser jag inget större problem med att ”kidnappa” folk på det här sättet. Det är ju egentligen inte dem som personer jag är ute efter. Det är inte deras verkliga personlighet jag använder.

I helgen var jag på hopptävling. Jag var funktionär och stod mitt på banan och utöver en rejäl solsveda fick jag också en väldigt tydlig bild av huvudpersonen i mitt pågående skrivprojekt, och hennes häst för den delen. Särskilt hästen var spot on. Den stjäl jag rakt av.

Read Full Post »

Varför och för vem skrev jag Solviken?

Någon frågade varför jag skrev Solviken och jag blev alldeles stum. Ja, varför skrev jag den? Vad ville jag, vad hoppades jag uppnå? Min vana trogen svamlade jag ihop ett svar som inte lät alltför tokigt, samtidigt som jag kände att jag behövde få en stund på mig att samla ihop tankarna. Vilken var drivkraften bakom Solviken? Jag hade ett huvudmål: Att bevisa att det gick att skriva underhållningslitteratur utan att tumma på kvalitet när det kom till språk och hantverk. Jag ville även testa och utmana mig själv – skulle otåliga jag ha det tålamod som krävdes för att få till en bok?

Att vilja bevisa någonting är en bra drivkraft. Lust och glädje också och jag hade knappast rott projektet i land om jag inte haft roligt samtidigt. Visst kändes det motigt ibland men de stunderna övervägdes lätt av de andra som var trots allt fler, då när flowet infann sig och berättelsen växte nästan av egen kraft. Jag hade inget behov av att skriva av mig svåra upplevelser utan ville ”bara” berätta en historia. Men för vem kan man undra och spelar det egentligen någon roll? För mig var det helt avgörande att redan från början bestämma mig för vilken typ av läsare jag skrev. Jag tror på att ha en tydlig huvudmålgrupp för mina texter. Om sedan fler ändå gillar dem tänker då inte jag klaga … Under hela skrivprocessen såg jag min idealläsare framför mig och det var för hennes skull jag skrev, inte för min egen. Det var hennes känslor och engagemang jag ville väcka, hennes respons jag ville få. Utan henne som mottagare hade Solviken varit helt meningslös.

Min roman har nu mött sina första läsare och hade jag varit nagelbitare hade jag inte haft några naglar kvar. HUR skulle hon reagera, min idealläsare? Skulle hon alls förstå vad jag velat åstadkomma? Ganska snart kom reaktionerna och jag andades ut. Jo – hon hade förstått, Solviken gick hem hos såväl henne som hennes gelikar. Andra läsare kanske ogillar, men hon, kvinnan jag föreställde mig vara min huvudmålgrupp, gav mig godkänt. Och något märkligt infann sig när jag läste mejlen som damp ner och kommentarerna som lades ut, en sällsam och ny känsla som jag definitivt inte räknat med och som jag vet kommer att vara den främsta drivkraften när jag skriver på bok 2: Euforin över att ha berört en annan människa, bjudit henne på en stunds avkopplande underhållning, kanske fått henne att skratta och väckt en massa tankar och funderingar. Wow, säger jag bara, detta vill jag uppleva igen. Och igen.

Vilken är din drivkraft när du skriver?

Read Full Post »

Snipp snapp snut, så var sagan … bortglömd på hårddisken

Det svåra med att skriva är inte att börja på saker. Nästan alla jag känner kan börja på en berättelse. Och nästan alla av dem lyckas skriva en halv berättelse. Men väldigt få kommer längre än så. Det svåra är nämligen att avsluta.

Räck upp en hand om du känner igen dig i det här: du har inspiration, du har flytt, du tror att du vet precis vad som ska hända, du skriver, du är glad för det här verkar faktiskt vara en jättebra idé … fram tills det plötsligt inte är det längre. Du har ingen aning om vad som ska hända, din idé är redan uttömd efter tjugo sidor och hur mycket du än försöker så kommer du inte vidare. Låter det bekant?

Låt oss prata lite om slut. Att ha ett bra slut på sin berättelse är precis lika viktigt som att ha en bra inledning. Ändå är det enormt mycket svårare att få till det där slutet, att knyta ihop alla trådarna, svara på alla frågorna, se till att konflikterna blir lösta på ett trovärdigt sätt. Jag känner väldigt många skrivande människor som aldrig lyckats avsluta något. Jag har själv en mapp i datorn full med oavslutade projekt. Idéer som verkade jättebra i stundens hetta, men som av en eller annan anledning inte höll hela vägen. Ibland beror det på att jag själv tröttnat på idén, ibland för att jag helt enkelt inte haft en aning om hur jag skulle gå vidare med berättelsen. Men jag tror att den vanligaste orsaken till att berättelser förbli oavslutade är brist på tålamod.

Är det ett jobbigt ord? Tålamod? Måste man ha det som författare? Det är faktiskt ingen dålig egenskap, och du kommer att ha nytta av den i många sammanhang i bokbranschen. Att avsluta en berättelse kräver tålamod. Det kräver att du sätter dig ner och skriver, så mycket som det behövs för att komma fram till slutet på din berättelse. Det krävs också tålamod för att hitta det där slutet, som kanske inte är uppenbart då du börjar skriva. Jag brukar säga att det inte är nödvändigt att veta hur något ska sluta, men att det är en stor fördel om du gör det. Då har du nämligen hela tiden något att skriva mot, ett mål att sikta på och det gör det lättare att hålla berättelsen på rätt kurs. Så försök tänka framåt ganska tidigt. Ha en vision om hur du vill att det ska sluta, även om du inte vet exakt.

Att faktiskt avsluta saker är också viktigt för självkänslan. Det är en enorm egoboost att faktiskt ha skrivit klart en hel roman. Och har du gjort det en gång blir det lättare att göra det igen. Men du behöver förstås inte sikta så högt första gången. Börja med att skriva klart en novell till exempel. Novellen var min första form, den jag slipade tänderna på ganska länge innan jag ens vågade tänka på att skriva en roman. Att avsluta min första riktiga novell var skithäftigt. Att upptäcka att jag kunde göra det igen och igen var ännu häftigare.

Nu när jag mest skriver längre texter tar det förstås längre tid att bli klar. Det gör att jag ibland verkligen längtar efter att skriva klart något. I mars skrev jag klart en ”följetong” som jag jobbat till och från med ett tag. Det var inte ett superbra slut, men det var ett slut. Jag kunde sätta punkt och gå vidare med något annat. Senare kan jag gå tillbaka och fixa till det där slutet och göra det bättre. För det är också en viktig grej. Du behöver inte hitta det perfekta slutet direkt. Ett halvbra slut duger så länge, tills det är dags att redigera. Jag tror faktiskt att det är bättre att skriva vilket slut som helst än att inte skriva något slut alls.

Så sätt igång och avsluta något. Jag lovar att det kommer att kännas mycket bättre efteråt.

Ser du ljuset i slutet av tunneln?

Read Full Post »

En fråga om känslor – igen.

”Vad är det som får en att verkligen känna det karaktären känner? Att engagera sig? Och när känner läsaren tillräckligt?” undrar Nina på sin blogg Ordet är ditt efter att ha fått en positiv refusering där lektören ville just känna mer när hen läste texten.

Ninas fråga fick mig att gå tillbaka till mitt inlägg om vikten av känslor i en berättelse, och det är onekligen intressant att det var just känslor som förlaget som refuserade Nina önskade sig mer av. Men hur gör man då? Frågan är inte helt lätt att besvara och jag sitter sannerligen inte på något facit. Jag får ta på mig läsarhatten igen. Eller snarare filmglasögonen.

Sist jag fällde en tår på bio var när jag såg Searching for Sugar Man, en dokumentär om en mycket speciell artist: singer-songwritern Rodriguez. Men varför grät jag? Och varför vann filmen en Oscar för bästa dokumentär trots att sanningshalten i vissa partier kan ifrågasättas? Jo, för att den, förutom att berätta en bra historia, lyckas extremt väl med att spela på våra känslor. Och när känslorna infinner sig har det ingen betydelse om inte allt som berättas är hundra procent sant. Vi är redan förförda av Rodriguez, en ”karaktär” nästan för bra för att vara verklig och som haft en tuff tillvaro.

Där har vi en av hemligheterna med att få läsaren att känna och engagera sig: romanfigurerna. Det är de som gör hela skillnaden. Lägg därför ner tid och möda på att mejsla fram deras personlighet, på att göra dem komplexa. Platta karaktärer framkallar nämligen inga känslor. Utsett dem för svåra val och utmaningar, låt dem göra misstag. Uppfinn stressande situationer och få dem att fatta beslut under svår press. Först då kommer deras sanna natur att avslöjas och läsaren fångas. Låt hindren som dina romanfigurer ska ta sig över bli högre ju längre in i berättelsen du kommer. För även om läsaren många gånger anar hur historien slutar, är det vägen fram till målet som är det intressanta. Se till att, till exempel, få in svartsjuka, missförstånd och tvivel i din berättelse. Låt en strid ström av motståndare (såväl inre som yttre) utmana din hjältinna/hjälte.

Du skapar inga känslor genom att sida upp och sida ner skriva om tårar som rinner eller skratt som ekar. Du skapar känslor genom att tvinga dina karaktärer ut på plankan med ett svärd i ryggen och havet fullt av hajar. Romanfigurer som ångrar sig, som offrar sig eller något för sin egen eller sakens skull, det är sånt som får mig att känna sympati och empati. Jag identifierar mig med romanfigurerna och projicerar mina egna känslor på dem. Förmodligen kommer jag inte att kunna sluta läsa, inte ett förlag heller.

Så Nina – grattis till din positiva refusering och se nu till att jobba vidare med ditt manus. Du är ju så nära målet ….

P.S. En bok som på ett skickligt sätt utnyttjar hela känslopaletten är Försoning av Ian McEwan. Läs den och tänk på vilka känslor som romanfigurernas agerande framkallar.

Read Full Post »

Fel fel fel. FEL. Feeeeeeel.

Egentligen hade dagens inlägg varit ett ypperligt läge att berätta om Annikas fina releasekalas för Solviken och om hur roligt det var att träffa några av er Debutantbloggläsare irl (den här bloggvärlden är verkligen fantastisk), men eftersom Eva sa till mig på skarpen att hon minsann skulle skriva om festen så viker jag ner mig. Eva asså, henne bråkar man inte med, det ska ni ha klart för er.

Alltså måste jag skriva om något annat och varför inte ta rygg lite på det Camilla skrev om i går, det här med krånglighet. Att skriva medvetet svårt och fint, att konstla till det för att visa sin egen förträfflighet snarare än för att verkligen tillföra berättelsen något, det är en sjuka alla borde lägga av med. Välkommen ut på andra sidan är ju extremt lättläst, det har jag ju skrivit om tidigare, men det innebär inte att vissa ord inte kan ställa till det ändå, fast på ett helt annat sätt.

Jag har just haft två fantastiska skrivdagar. Det var jag och solen och datorn och ingenting som störde. Eller jo, vänta nu, det var faktiskt något som störde. Till exempel ordet exempelvis. Som ständigt blir exmepelvis när jag skriver det. Eller kanske exepmelvis. Det kan bli lite hur som helst, men själva grejen är att jag ALDRIG lyckas skriva exempelvis korrekt på första försöket. Aldrig. Inte nu heller, det blev exemplvis. Varför är det så? Vad är det med vissa ord som gör att de inte kommer ut som de ska, är det något med avståndet mellan fingrarna? Avståndet mellan tangenterna? Är det nåt nervglapp i huvudet, ett litet, avgörande mellanrum som ser till att bokstäverna som bildar exempelvis aldrig hamnar i rätt ordning? Och varför är exempelbis, förlåt exempelvis, inte ensamt? Varför är det samma sak med säkert fem andra ord? Och varför i hela friden känns det som att exempelvis-problemet är nära besläktat med ett problem att stava ordet medicin?

Jag stavar alltid medecin med e först, innan jag kommer på att det är fel, att medicin ju faktiskt stavas med i. Samma sak med defenitivt. E först, sen jäklar, sudda ut och skriva in ett i. Undrar hur många minuter sammanlagt det har gått åt till att ändra de där felen. Sekund efter sekund som tickar samtidigt som jag raderar e och skriver in i istället. Säkert en timme, kanske tio timmar sammanlagt under hela min livstid. Tänk er det, tio timmars raderande av bokstaven e. Vansinnigt är vad det är.

Men okej, jag kan leva med de där tio timmarna, jag menar det finns ju långt mer meningslösa ting som tar ännu mer av min viktiga tid, typ att borsta håret. Det jag har betydligt svårare att ta in är det fullständigt obegripliga i att vissa ord alltid kommer ut fel. Hopknycklade och tilltrasslade och skeva. Och visst är det konstigt att jag vet om det innan, jag vet innan jag skriver exempelvis att nu måste jag sakta ner tempot i knattrandet annars blir det fel och lik förbannat fortsätter jag i samma fart och då. blir. det. fel. Varje gång. Och hur i hela friden lyckas jag med bedriften att INTE lära mig om ett ord stavas med e eller i, borde det inte gå av sig själv vid det här laget? Det här är verkligen något av det konstigaste jag vet, ett av livets största mysterier, på samma nivå som svarta hål. Vet ni varför det är så här? Finns det någon forskning gjord? Någon professor som kan förklara?

Men framför allt, är det likadant för er?

 

 

Read Full Post »

Varför krångla till det?

Jag har inte alltid skrivit som jag skriver nu. Mitt språk och min stil har utvecklats, förändrats och förhoppningsvis blivit bättre med åren. En del av det har varit en omedveten process. Du blir helt enkelt en bättre skribent genom att skriva mycket. Men det skadar inte att få en knuff i rätt riktning ibland.

Själv fick jag den knuffen då jag började på Lunds universitets författarskola. När jag sökte dit var jag fortfarande ganska fast i min skräckbubbla. Inget problem egentligen, stil och språk hänger inte ihop med genre, men många av mina favoritförfattare råkade vara ganska … ska vi säga avantgarde för att använda ett krångligt ord. Det var med andra ord författare som gillade att experimentera, med såväl språk och stil som berättarteknik. Och jag trodde att jag kunde skriva precis som dem.

Alltså skrev jag långa poetiska beskrivningar kryddade med egenuppfunna sammansatta ord, la mig till med en lätt svengelsk ton (nästan allt jag läste var ju på engelska) och hoppades att resultatet skulle bli lika suggestivt och kryptiskt som mina förebilders texter.

Resultatet blev … sådär. Det var läsbart, så väl skrev jag ändå. Men det var onödigt komplicerat och tillförde inte berättelsen något. Det var min handledare på författarskolan som först upplyste mig om detta och han ställde en väldigt relevant fråga.

”Varför krångla till det?”

Ja, varför? Just då hade jag inget bra svar på den frågan, men jag förstod att den var viktigt. Det var något som jag måste fundera på. Varför vill vi så ofta skriva saker krångligare än vi behöver? Är det för att visa fram vår egen skicklighet? Så att alla kan se att vi visst behärskar alla dessa svåra ord? Att vi kan skriva långa invecklade meningar utan att villa bort oss i bisatserna? Jag bestämde mig för att det faktiskt inte fanns något egenvärde i att skriva krångligt och började arbeta om texten. Och jag lovar att den blev mycket bättre efteråt.

Nu har jag debuterat med en helt annan bok, en ungdomsroman som ställer andra krav på språk och stil. Och det är rätt många som beskrivit den som lättläst. Egentligen var det inte ett medvetet val, jag bara skrev, men hela tiden hade jag den där uppmaningen i bakhuvudet: varför krångla till det? När en bloggande dyslektiker rekommenderade den till alla som letade efter bra lättlästa relationsromaner blev jag glad, för det betyder att jag har lyckats. Jag har skrivit en bok som bjuder in läsaren, en bok som även de som är lite svagare i sin läsning vågar sig på. Förra tisdagen pratade jag med en skolbibliotekarie som efterlyste just den typen av böcker. Litteratur som är lätt att förstå, utan att bli banal. Enkelt och tydligt, utan att det för den delen blir torftigt. Känslorna ska vara desamma, innehållet får inte sättas på spel, men språket ska vara motståndslöst. Språket får aldrig bli ett hinder som står i vägen för berättelsen, språket ska tvärtom jobba för berättelsen.

Med det sagt vill jag påpeka att det inte betyder att du måste sanera din text helt från svåra ord. Det finns fortfarande ordlistor och det tar inte många minuter att slå upp ett ord. Att läsa är att vara aktiv, som läsare är du delaktig i skapandet. Och visst är det mycket roligare med en bok som utmanar dig? Sådär lite lagom i alla fall. Det är väl egentligen det allting går ut på, att hitta en bok som passar just dig, vilken sorts läsare du än är.

I framtiden kanske jag faktiskt skriver den där avantgardistiska skräckromanen, men just nu är jag glad och stolt över att vara en lättläst författare.

Read Full Post »

Har ni en designad författarsignatur?

Jag har alltid, jag säger alltid, tittat snett på folk som övar deras underskrift. Sådana där som testar olika killars efternamn tillsammans med sitt eget förnamn bara för att se om de passar ihop. Om man kan få en schvung på själva skriften. Mest drabbar detta fjortisar eller sådana som snart ska gifta sig.

Det är så verkligen inte jag. Så verkligen inte jag.

Men jag är heller inte fotografering, intervjuvoffer eller kontrollfreak. Jag är ju inte den som går fram till var och varannan med enda tanke i huvudet att sälja in min bok. Min bok som just lilla jag har plitat ihop vid köksbänken. Det är heller inte jag som nojar över kläder och funderar på att färga håret eller, det får vi verkligen inte glömma, beställa tid för manikyr. Det är ju verkligen inte jag och där är jag ju ändå just nu.

Herremindag, var är livet på väg?

Så just nu övar jag på signaturer till min släppfest. Det bör ju helst inte vara min egen signatur. Den jag använder för att skriva under räkningar med. Det bör ju helst vara en helt annan. Kanske bara förnamnet. Varför inte bara förnamnet? Lite så där Carola över det. Eller Sean Banan. Eller, han kanske har Banan som efternamn? Kanske ska jag lägga till en liten blomma, eller en smiley? Ska jag skriva ”Hoppas du gillar boken” eller ”läs för fan!”

Hur gör man? Hur ska jag göra? Jag som inte går upp i detaljer utan bara hänger med i flödet. Ska jag sätta mig ned en kväll och vara fjortis för att öva på min egen underskrift. Min författarsignatur. En bubblig Eva eller ett rakt streck över sidan. Kanske ett får.

Tips någon?

Read Full Post »

Jag vill ha känslor i en berättelse, många känslor.

Jag älskar berättelser. Jag älskar att försvinna in i dem, att låta mig omslutas, slukas, förföras, förfasas. Tyvärr händer det allt mer sällan och jag undrar om det beror på att skrivandet förstört min läsupplevelse eller på att jag helt enkelt blivit mer kräsen med åren. En kombination kanske?

När någon frågar mig vilka böcker som ligger på nattduksbordet, blir svaret ett tiotal olika titlar. Sanningen är dock den att åtta av dessa böcker kommer jag aldrig att läsa ut, såvida inte jag tvingas till det av någon anledning. Förr, innan jag själv gav mig på att skriva berättelser, skulle jag inte ha reflekterat så mycket över det utan tänkt någonting typ så lite tid, så många böcker. Idag funderar jag en hel del på varför jag inte läser ut vissa böcker, trots att de är välskrivna, välkomponerade och med en i teorin intressant/spännande handling. Jag vill ju inte att detta ska hända min egen bok, att mina läsare ska glömma bort att läsa ut den. Naturligtvis är drömmen att den ska vara omöjlig att lägga ifrån sig men om den är det, lätt att glömma, vill jag veta orsaken och undvika att upprepa eventuella misstag när jag skriver nästa bok.

Jag har upptäckt flera saker som ofta får min initiala förälskelse i en bok att svalna istället för att övergå till kärlek. En av dem är när författaren skriver för mycket med huvudet och för lite med hjärtat, författare som glömt att berättelser handlar om känslor. Stora känslor. Och om att injicera dem rakt in i läsarens innersta väsen. Helst vill jag glömma att det överhuvudtaget finns en författare bakom boken, berättelsen ska vara som en självständig organism som fångar in mig och inte släpper taget förrän den själv tycker att det är dags att göra det. Det är sådana berättelser som fortsätter att leva långt efter att sista raden är läst. Det spelar alltså ingen roll hur smart författaren varit när hen skrivit eller vilken begåvad ingenjörskonst som ligger bakom berättelsens uppbyggnad eller ens hur briljant texten är, känner jag inget när jag läser en roman kommer jag inte att läsa ut den.

Men hur då göra, för att få berättelsen att leva?
Genom att gräva där vi står och ta fram alla de där starka händelserna som vi någon gång varit med om. Genom att minnas hur vi kände. Vrida ut och in på oss själva och överföra känslorna till våra karaktärer. Allt finns ju där redan, inom oss: ilskan, sorgen, glädjen, hatet …

Som den civiliserade varelse jag är, behärskar jag mig som oftast och undviker många gånger att visa vad jag egentligen känner. Det blir lugnare på det viset. Jag är tacksam över att inte heller min omgivning lever ut jämt och ständigt, det vore outhärdligt. Men i en bok måste det vara precis tvärtom för att åtminstone jag ska fastna. Där ska känslorna vara i centrum, de är hjärtat som får såväl berättelsen som mig att pulsera.

Jag kan inte avgöra om Solviken uppfyller mina egna, höga, krav, är för hemmablind för det. Men berätta gärna vid tillfälle!

Read Full Post »

Fyra tips för att få till en engagerande handling

”Har du slutat skriva på den andra boken”, frågar mig maken och spänner blicken i mig. Han är nämligen oerhört stöttande när det gäller mitt skrivande, tar hand om det mesta av vardagsbestyren, bara jag skriver. Men veckan som varit har jag ägnat åt att göra annat än att plita ner mina 500 dagliga ord. Till exempel åt att vara lite sjuk, jobba, åka till Göteborg på tjänsteresa, ta hand om käre maken som i helgen ramlade ner för en stege, beställa böcker, städa, läsa och göra research. Och så har jag tänkt en hel del samt antecknat särskilda händelser som jag inte får glömma att ha med i boken. Till exempel en nyskriven scen där min hjälte ramlar ner för en stege … Att författa handlar om så mycket mer än ord. Det handlar även om att iaktta sin omgivning, tjuvlyssna, lägga på minnet, bearbeta, skarva på och dra ifrån.
Skriva i huvudet.

När jag kommer på en ny scen, testar jag den alltid på maken. Säger han att ”det var väl bra men … ” vet jag att scenen inte gripit tag om honom tillräckligt och att jag måste skruva till den ytterligare. Men hur gör man det?
Ett bra sätt för att få till en engagerande handling (tänk nu på att jag skriver underhållningslitteratur) är att ha koll på följande:

Hjälten/hjältinnan: En stark handling börjar med en intressant huvudroll, en karaktär som är tillräckligt fängslande och minnesvärd för att vi ska vilja följa den genom en hel roman.

Mål: Vad är det som driver din hjälte/hjältinna? Vad är den på jakt efter? Målet är det som tar handlingen framåt och som engagerar läsaren.  Målet kan likaväl handla om att vinna något som att komma bort från något.

Konflikt: Berättelser kräver konflikter. De kan nästan inte bli för många! Se till att pina din hjälte/hjältinna ordentligt, utsätt den för den ena utmaningen efter den andra. Låt den plågas …

Knockout: Läsare gillar en rejäl knockout i slutet av boken. Ibland är den subtil, ibland mer pang på rödbetan. Oavsett vilket får inte berättelsen rinna ut i sanden. Ett starkt romanslut kan kompensera ett svagare mittparti. Ett svagt slut kommer däremot att göra läsaren besviken, oavsett hur stark historien varit fram till dess.

Under hela skrivprocessen försöker jag att ha dessa fyra byggstenar i åtanke. De fungerar som min kompass och leder mig vidare när berättelsen stått och stampat på samma ställe väl länge.

Eller som maken brukar uttrycka det: ”Det behövs mer draaaaama!”

Read Full Post »

Måste allt gestaltas?

Bland det första jag fick lära mig när jag gick på skrivarkurs, var betydelsen av uttrycket Show, don’t tell, det vill säga hur man som författare ska gestalta fram händelser, miljöer och känslotillstånd. Gestaltning innebär att skapa bilder och få läsaren att kliva in i berättelsen och bli en del av den.

Men det kan bli för mycket av det goda, anser jag. Det går att övergestalta, till och med så till den milda graden att författarens ansträngningar blir komiska till slut. Ibland kan det faktiskt räcka alldeles utmärkt med att beskriva istället för att visa. Se bara hur etablerade och kritikerrosade författare gör. Inte gestaltar de ständigt och jämt. Frågan är bara när de väljer gestaltning framför berättande och vice versa.

Författaren James Scott Bell menar att tell kan användas som genväg medan show i huvudsak är till för att få in spänning i scenerna. Men om du gestaltar i alla möjliga och omöjliga sammanhang, kommer inte de delarna i berättelsen som är menade att sticka ut, att göra det. Till slut blir dessutom läsaren utmattad då varje berättelse, oavsett handling, behöver lugnare partier, tillfällen när läsaren kan hämta andan. Ett verktyg som James Scott Bell använder sig av i sitt författarskap för att hitta balansen mellan show och tell, är en tiogradig intensitetskala: ju högre poäng, desto mer gestaltning.

10: Over the top! Används försiktigt, det räcker med att två-tre scener i boken ligger på den höga gestaltningsnivån.

8-9: En bra nivå för viktiga scener, de där vändpunkterna som ingen berättelse klarar sig utan.

6-7: Används för att skildra konflikter, såväl inre som yttre, och stora känslor. Även till för att vässa dialogerna.

5: Lika mycket gestaltning som berättande. Bra att börja en scen där och sedan öka på gestaltningsdelen.

3-4: Mer berättande än gestaltning. Används i kortare scener, bryggorna mellan viktigare händelser.

1-2: Om du börjar din berättelse på den nivån ska du se till att snabbt ta dig därifrån!

0: Ingen gestaltning alls och en nivå att undvika. Långa beskrivande partier utan minsta gestaltning är dödstråkiga.

Vidare tipsar James Scott Bell om att bestämma vilka delar i ens berättelse som är oumbärliga, de så kallade nyckelscenerna. Dessa ska ha en gestaltningsnivå på 8-9 poäng. Lugnare, mer reflekterande scener kan däremot börja vid 2 för att sedan komma upp till 5-6. Skulle en inre konflikt uppstå – öka gestaltningsgraden till 7.

Första gången jag såg intensitetsskalan gjorde den mig förvirrad. Men egentligen behöver man bara komma ihåg följande:

- En hög grad av gestaltning skapar intensitet och spänning. Varje scen behöver dock inte gestaltas till max. Att berätta mer och gestalta mindre går inte bara bra, ibland är det till och med att rekommendera.

Read Full Post »

Dags för bok 2, en berättelse i sju delar.

Jösses vad trött på Solviken jag är nu! Jag satt i helgen och korrekturläste boken en sista gång. Det är säkert den tjugofjärde gången som jag läser igenom hela berättelsen sedan jag blev klar med råmanuset för drygt ett år sedan. Tänk er att läsa samma bok tjugofyra gånger – på raken … Nej, vi är verkligen färdiga med varandra, Solviken och jag, nu klipper jag av navelsträngen och låter boken möta världen på egen hand. Förhoppningsvis hittar den sin läsare, förhoppningsvis gör den inte alltför många besvikna. Jag kan i vilket fall inte göra mer.

Däremot finns det annat jag kan ägna mig åt, till exempel att skriva en ny bok! Vilket jag precis har börjat med. Inte bara gått omkring och funderat alltså, utan verkligen suttit på ändan och skrivit. Jag har satt mål på hur många ord (500 st) jag minst bör få till varje dag för att om sex månader vara klar med ett första utkast. För den här gången vill jag inte hålla på i drygt ett år innan jag är klar, och det borde inte heller behövas. Något har jag väl lärt mig om vilken sorts process som passar mig och den typ av underhållningslitteratur som jag skriver!

Eftersom bok 2 är en fristående fortsättning på Solviken har jag mina två huvudkaraktärer klara redan. Och nej det är inte Niklas och Marie. Inte heller är miljöerna riktigt desamma. Däremot finns ett gemensamt tema, plus att jag fångar upp ett par halvlösa trådar och att jag ”en passant” håller läsaren informerad om vad som hänt de övriga i Solviken. Det är därför jag kallar det för ”fristående”.

Precis som förra gången, började jag med att teckna fram ett antal romanfigurer som ska driva berättelsen framåt och själva utvecklas. När det var gjort bestämde jag mig för hur jag ville att berättelsen skulle sluta. Jag gav den en riktning, ett mål. Sedan skissade jag på en början. Den kommer jag säkert att få skriva om när jag är klar, precis som jag blev tvungen att göra med Solviken. Men ett misstag som kostade mig månader av extra redigering var att jag inte i förväg ritade upp sammanhängande dramakurvor. Jag hade en massa konflikter och händelser men det saknades trösklar, vändpunkter och en tydligare sidointrig. Det fick jag föra in i efterhand. Även om det var lärorikt att göra det, vill jag gärna slippa upprepa den sega processen som det innebar att möblera om i berättelsen. Så den här gången har jag ritat upp ett tydligt skelett bestående av sju olika delar: en början, ett slut och en mitt, två trösklar och två huvudstrider. Samt en huvudintrig och en sidointrig. Kvar att skriva är allt annat: fördjupning av karaktärerna, inre och yttre dialoger, miljöbeskrivningar, problem och utmaningar, känslor. Åh, känslor … Mitt skelett behöver helt enkelt kött och blod för att bli till en levande varelse.

Så ser alltså planen för bok 2 ut och jag tror att den kommer att hålla. Redan nu märker jag hur roligt jag tycker det är att skriva på manuset, hur avslappnad jag känner mig i mitt skapande med denna blandning av struktur och fri lek.

Ytterligare en sak jag gjort är att skriva en baksidestext. För att tvinga mig själv att fokusera på det viktiga i min nya bok. Och en titel har jag också eftersom det skulle kännas märkligt för mig att inte ha döpt min skapelse till något.

Det ska bli spännande att se om jag lyckas kläcka ur mig ett första utkast på sex månader. Och hur mycket av mina ursprungliga tankar som i så fall finns kvar.

Återkommer om den saken i typ september …

Read Full Post »

Tack för all pepp och tro på att trokrampen skulle försvinna!

På skärtorsdagen skrev jag ett inlägg om min trokramp. Inte skrivkramp. Trokramp. En krampande tro på att just jag kan ge ut en bok till. Att jag kan få ihop min vardag, mitt liv, runt ett manus till. Visserligen har jag redan två färdigskrivna, så jag förstår inte varför jag egentligen krampar.

Vad hade jag gjort utan er, kära bloggläsare? Jag hann knappt lägga ut inlägget förrän hurra-och peppningsropen skallade över Blåkulla med omnejd. Sådan värmer i hjärtat. Ett stort tack till er alla som läste och engagerade er.

En kommentar var att skriva en kort novell. Om vad som helst på en halv A4. En annan kommentar var att utnyttja sina peppkompisar (det är ni och det gjorde jag!). Många vittnade om deras egna trokramper och att det går att komma vidare. En tog upp att det kanske var så att som självlärd inom ämnet blir det svårt att följa med i tugget runt grammatiska ord, kommateringar och branschtermer. Så kanske det är och då finns det i så fall lösningar på problemet.

I påsk åkte jag upp till Härjedalen för det traditionella påskfirandet. Eftersom det inte finns täckning på vare sig mobil eller internet där uppe i fjällen tog jag inte med mig datorn. Mobilen låg kvar i väskan hela långa påsken. Första dagen kliade det lite i uppkopplingsnerven men sedan tog familjeskapet, solen och fikandet överhand och jag bara njöt. Pratade en del om ”Lova”, funderade på uppföljningen tillsammans med andra (vad mycket det betyder att få lufta sina tankar högt och fritt bland vänner!) och kollade in hus där Lovas föräldrar ska bo.

Långsamt men säkert kom tron tillbaka. Inte för att jag egentligen hittade mig en påskkärring att pressa ned krampen i dess kaffepanna, men jag lämnade krampen på en rastplats strax utanför Mora. Det är nog samma sak som Blåkulla, kan jag tänka.

Eftersom jag i grund och botten är en problemlösare har jag så löst problemet. Hittat ett åtgärdspaket som fungerar för mig för att komma vidare i skrivandet. För skriva, det ska jag. Kring just den frågan behöver jag inte krampa så mycket.

Dag Öhrlund skriver in sin fantastiska bok ”Skriv en bok och sälj den” att skrivandet ska tas på allvar. Det är ett hårt arbete att vinna vägen fram till publicering. Man ska skriva varje dag för annars försvinner texten från medvetandet. Helt plötsligt brinner man inte längre för sina karaktärer och det man precis kastat dem in i. Vet ni vad? Han har helt rätt! Undrar mig egentligen inte med tanke på år av erfarenhet han har bakom orden. Det är viktigt att avsätta tid för skrivandet. Precis som det är med träning och socialisering. Avsätt tid. Gå upp före barnen, skriv på bussen på väg till jobbet, skippa teven och skriv under Bolibompa. Allt det är viktigt om skriva är viktigt för just dig.

Det har jag tagit fasta på nu. Det ligger hårt arbete framför mig för att nå mitt nästa mål men vet ni vad. Tillsammans med er och  mina bloggkollegor och tillsammans med mina karaktärer är det hela resan värd!

Så här blir det:

1. jag har anmält mig till en kurs i sommar där kursledaren är eminenta Simona Ahrnstedt. Det ska bli sjukt roligt och jag hoppas på massor av skratt och ännu mera inspiration. Kanske den självlärde kan bli lite mera lärd?

2. Jag håller på med uppföljaren av ”Lova”. Det var inte meningen från början, men det blev så. Nu saknas det fyra kapitel och sedan ska manuset fluffas till. Alltså, först flödeskriver jag, sedan fluffar jag. Därefter ska manuset vila en månad eller två. Sedan ska det redigeras. Det fungerar för mig. Nu då ”Lova 2” (eller, som jag kallar det i hårddisken ”Men vad var det egentligen som hände sedan?”) blev påbörjad måste jag avsluta det. Även om det inte finns en publik för det. Så är det bara.

3. Jag jobbar alltid med strategiplaner. Gärna på basis av fem år. De kan revideras hur ofta som helst ifall tex ett delmål blivit uppnådd tidigare än planerat. I planen ligger ett åtgärdspaket för att komma dit jag vill. Just nu vill jag 1. skriva klart manus 2. få det utgivet. Det ska väl ändå inte vara så svårt…? Vilket manus? Ja, det vet jag ju inte, men det kanske jag inte behöver veta än. Jag kanske bara måste skriva för att jag vill skriva. För att jag tror på den berättelse jag håller på med. Med andra ord, i min nuvarande strategiplan är att arbeta med de olika manusen (ja, det är just nu tre stycken, jag jobbar gärna parallellt) en timme varje dag. Enligt ett schema jag dragit upp. Jag väljer att se på det som ett jobb med möten och avtalade tidsplaner jag måste hålla mig till.

4. Tro på mig själv! Det är jätteviktigt. Visst, man får deppa och dippa. Det kommer ni nog få reda på när jag gör igen, men man måste komma upp ur svackan. Som Dag Öhrlund också skriver, det är extremt få som blir utgivna på alla spontanmanus som kommer in till förlag idag. Bara det att en förläggare en gång valt just mitt manus ur högen, sänt iväg det till tryckeriet och i slutändan kommer det en fysisk bok är så gigantiskt fantastiskt och verkligen en egotripp, Heja mig och min ”Lova” bara för det!

Så där ja! Slutgnällt och vidare i listan. Här ska det dras upp riktlinjer. Hänger ni med?

Read Full Post »

Skrivarcirkelledare: så funkar det!

Nu börjar mina skrivarcirklar dra igång igen. Den här våren har jag fem olika skrivarcirklar. Tre på Studieförbundet Vuxenskolan i Halmstad, en på samma förbund i Falkenberg och en ungdomscirkel i samarbete med Stadsbiblioteket i Halmstad. Jag har varit cirkelledare i åtta år nu, och har haft skrivarcirklar med alla möjliga inriktningar och för olika målgrupper. Men hur blir man egentligen cirkelledare, och vad innebär det?

Det började med att jag fick läsa lite cirkelledarpedagogik på skrivarlinjen på Åsa folkhögskola. Redan då tyckte jag att det verkade spännande, men jag tyckte att jag var lite för ung och oerfaren (jag var bara 21) för att kunna leda dem just då.  Det var först våren 2005 som jag vågade ta upp tanken igen. Cirkelledare behöver egentligen ingen formell utbildning, men det brukar vara bra att man kan visa något konkret bevis på att man vet vad man sysslar med. Jag för min del hade dels året på Åsa i bagaget, plus att jag var ganska nybliven student på Lunds universitets författarskola. Så jag anmälde mitt intresse till ett antal studieförbund och ett av dem nappade.

Nu när jag ser tillbaka på det fattar jag inte riktigt hur jag vågade. Jag var ju fortfarande ganska ung (26) och även om jag hade ganska stor erfarenhet av skrivande så märkte jag snabbt att det är en helt annan grej att försöka ”undervisa” andra i det. Det som jag bara ”vet” när jag skriver själv måste jag nu försöka förklara. Saker som jag tycker är självklara måste lyftas fram och göras tydligt. Allting jag säger följs av ett ”varför?”.

I dag är cirkelledande bland det roligaste jag vet. Naturligtvis finns det perioder då det känns motigt, men när jag väl står där och pratar om skrivandet och ser hur deltagarna en efter en kommer igång flyger tiden i väg. Vi skriver kortövningar, samtalar, analyserar text och har framför allt väldigt roligt ihop.

När det gäller studiecirklarna har jag ju sällan med erfarna skribenter att göra. Visst finns det författaraspiranter, men minst lika många är bara vanliga människor som vill bli bättre på att uttrycka sig själva, eller som nöjer sig med att skriva för den närmaste kretsen. Min roll som cirkelledare handlar lika mycket om att peppa och uppmuntra som att lära ut skrivandets hantverk. Jag måste vara lyhörd för deltagarnas behov och anpassa min undervisning efter det. Varje grupp är unik och har sina egna önskemål om hur de vill lägga upp cirkeln. En del har gått andra cirklar tidigare och vet precis vad de vill ha ut av det hela, andra är helt nya och behöver kanske en mjukstart för att komma igång.

Jag har också haft cirklar där vi helt fokuserat på en viss genre, till exempel självbiografi eller barn- och ungdomsböcker. Då varvar vi skrivandet med teori och pratar om vad som utmärker just denna genre och vad man ska tänka extra på när man ska skriva inom den. De samtalen brukar bli väldigt givande eftersom många kommer till cirkeln med en ganska snäv bild av hur en bok i en viss genre ska se ut. Men när vi börjar prata om det och jag visar fram exempel inser de att litteraturen tillåter mycket mer än de tror och att deras ”konstiga” idé visst kan funka.

Just flexibiliteten i undervisningen är en stor fördel jämfört med mer traditionella skrivarutbildningar på folkhögskolor, högskolor och universitet. Jag kan faktiskt ändra i min plan precis hur jag vill och anpassa den till de behov som uppstår. Därför blir skrivarcirkeln en bra plats att börja på för dem som vill pröva på att skriva lite mer fokuserat för första gången.

Read Full Post »

Äntligen påsk!

Påsk! Det är min absoluta favorithelg på hela året. Bättre än julen som är full av en massa måsten. Bättre än nyår med sitt krav på den perfekta festen, klänningen och maten. Bättre än midsommar som alltid regnar bort. Påsken är pålitlig. Ägg, godis. Klart. (Bonusar, om man vill och orkar: skattjakter, utklädningslekar och konstrunda). När det är påsk skiner solen och jag dricker kaffe, äter godis och läser böcker. Det är lag på det.

Alltså: nu hoppar jag upp på min kvast, packar kaffe och godis i ryggsäck …. o my god hörrni. Nu fick jag precis en idé till en berättelse. Jag som precis hade tänkt skriva att jag av tradition inte skriver över påsk och att det är extra skönt i år eftersom jag har tagit skrivledigt. Och så bara… Ja, det är sånt som händer. Okej. Jag tar med mig en anteckningsbok då. Datorn får stanna hemma och vila sig.

Innan jag far: Som en påskpresent från mig till er: amerikanske skräckförfattaren Dan Wells pratar om story structure. Han gör det väldigt bra.

(Det här är del 1 av en föreläsning. Kolla de andra fyra delarna också, tycker jag. Sevärt!)

GLAD PÅSK!

 

Read Full Post »

Skrivarutbildningar? Vad ska det vara bra för?

Vi har tidigare pratat lite om skrivarutbildningar här på bloggen och eftersom det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat tänkte jag utveckla det lite till genom att berätta mer om de skrivutbildningar jag själv gått.

Den första skrivutbildning jag gick var på Åsa folkhögskola och under det året var det framförallt två viktiga saker som jag lärde mig: att skriva kortövningar och att diskutera text.

Kortövningar är skrivövningar på fem till tio minuter. De kan handla om precis vad som helst och du har inte tid att sitta och tänka efter. Det är bara till att skriva, snabbt och utan eftertanke. Mitt livs första kortövning fick jag under vår rundtur på skolan. Vi hade kommit fram till ett litet gult åttkantigt hus. ”Det här är bihuset”, sa vår lärare. ”Nu skriver ni i fem minuter om det.” Eh, va? Det var fler än jag som såg konfunderade ut. Ett bihus? Vad är det och hur skriver man om det? Första raden på min första kortövning lydde: ”Jag kan inte skriva så här, tänker jag då jag sitter framför bihuset.”

Med tiden visade det sig att jag hade fel. Jag kunde visst skriva sådär, på kommando om nästan vad som helst. Det var mest fråga om övning, precis som så mycket annat. Det blir sällan bra, men det är inte meningen heller. Kortövningarna handlar inte om kvalité, utan om att våga släppa all självkritik och bara skriva. Jag gör dem fortfarande ihop med mina cirkeldeltagare. Det är befriande att bara kasta alla medvetna tankar över bord och i stället ge efter för vilka konstiga infall som helst. Och har du tur hittar du ett litet frö som kan gro vidare och utvecklas.

Visst ser det idylliskt ut? Det är det också.

Nästa prövning var textdiskussionerna. Vi fick ungefär en vecka på oss att skriva, innan texterna samlades in, kopierades och delades ut till alla i klassen. Det här var mitt första möte med en verklig läsare och jag var ganska skräckslagen. Dessutom skulle jag kommentera de andras texter, vilket jag inte heller hade prövat på tidigare. Vår första diskussion var trevande och väldigt snäll. Det är nästan helt omöjligt att säga elaka saker om en text när författaren sitter mittemot en, åtminstone innan man lärt känna varandra.

Man kan tycka många saker om textdiskussioner. Å ena sidan är det förbannat nyttigt att få åsikter på sin text från andra läsare, utan det vet vi inte vad som funkar eller inte funkar. Å andra sidan kan det bli förvirrande när fem olika läsare uttrycker fem olika åsikter. Men det är då man lär sig sålla. Vilken kritik håller jag med om? Vilken kritik har jag svårt att ta till mig? Fördelen med att sitta i grupp är att man alltid kan be läsaren utveckla och förklara vad hen menar om man inte förstår. Textdiskussioner handlar lika mycket om att lära sig uttrycka sina egna åsikter som om texten som granskas. Du får inte vara flummig på textdiskussionerna. Du kan inte bara säga att du inte gillar något, du ska kunna förklara exakt vad det är som du inte gillar. Eller för all del vad det är som du tycker är toppenbra. Varför är just det där partiet så strålande? Varför tror jag inte på just den karaktären? Varför tycker jag att just det där slutet inte funkar? Det är mycket lättare att ta till sig och använda kritik som är tydlig och exakt.

Som författare blir man lätt hemmablind för sin text, man kan den redan utan och innantill. Läsaren ser det däremot med fräscha ögon och blir därför mer benägen till att hitta ställena där texten inte funkar. Jag skrev en hel del noveller under tiden på Åsa och jag tror att varenda en av dem blev bättre efter att de blivit utsatta för en textdiskussion. En av dem gick till och med och vann en novelltävling.

När jag berättar för ”icke-skrivande” människor att jag gått skrivutbildningar blir de ofta skeptiska. Skriva? Det är väl inget man utbildar sig inom? Antingen kan man det eller så kan man det inte, liksom. Tron på den inspirerade autodidakten till författare lever fortfarande kvar. Men egentligen skiljer sig inte skrivandet från något annat här i livet. Du kan ha mer eller mindre lätt för det, men det går alltid att öva upp sina färdigheter.

Att gå en skrivarlinje på folkhögskola rekommenderas varmt till alla som vill pröva på att skriva på heltid ett tag. De flesta utbildningarna är studiestödsgrundande och att bo på internat är billigt och bekvämt. Eftersom folkhögskolorna ofta har en folkbildningsprofil tar de in elever i alla åldrar. Den äldsta som gick i min klass var 60, den yngsta nyss fyllda 19.

De flesta folkhögskolor tar emot ansökningar fram till slutet av april eller början av maj, så sätt igång och sök!

Read Full Post »