Gästbloggare: Emelie Johnson Vegh – Vem är vem i romanen?

Min roman Sinnesro har precis släppts. Den handlar om Hanna och hennes rundor genom livet, kärleken och krånglet; ett relationsdrama om du vill. Hanna är gift med Kristoffer, men hennes liv innehåller även andra relationer däribland med en Markus.
Vänner och bekanta läser nu min bok, vissa har dessutom fått läsa den under diverse faser av dess utveckling. Att folk faktiskt läser ens alster känns för mig, som för många andra debuterande författare, märkligt, stort och kanske en smula utlämnande.

För deriverat ur rubriken kan man ju fråga sig: Hur mycket Emelie finns i Hanna? Vad har hänt, vad har inte hänt? Vem i vår bekantskapskrets är Markus?
Du käre värld. Som debuterande romanförfattare har åtminstone jag tillräckligt mycket annat att nojja över än vem i mitt persongalleri som motsvaras av vem i verkligheten. Dessutom blir jag lite provocerad – om det råkar vara en sådan dag. Vad hände med tanken kring romanen som ett fristående verk, inte som ett dagboksutdrag? Som en konstform?  ”Death of the author” och allt det där. Barthes skrev för höge böfvelen den texten 1967; vad hände med postmodernismen? Är det den som är död? Jag tar ett par vändor med hur jag själv tänker men kommer ingen vart. Hade jag tänkt likadant; tänker jag likadant oavsett form (jag tänker på film, konstutställningar och fotoutställningar, skapade av vänner)?

Visst, det är min text, med andra ord är den väl del av mig på något sätt. Det är tillika en skönlitterär text som för min del bygger på igenkänning, funderingar om livet i stort och smått – så visst är jag rastret och tvivelsutan skaparen. Och ja, jag äger jordens skrangligaste cykel, jag jobbar hemifrån, jag går på bikramyoga. Men steget därifrån till att göra mig till Hanna (min huvudperson) eller för den delen Hanna till mig, det är stort. Gigantiskt.  Om jag ville publicera min dagbok så hade jag gjort det. Chansen att en sann historia hade sålt bättre än ett ”relationsdrama” från en okänd debutant som inte ens har varit med i Big Brother är dessutom stor. Postmodernismen, kom tillbaka, mycket är förlåtet!

Hanna är fiktiv, del av ett narrativ, fiktion. Men kan jag med berått mod påstå att jag (eller kanske författare i allmänhet, vad vet jag?) inte iakttar min omgivning, att ingenting jag skriver är hämtat från verkligheten? Nej, och det gör jag så klart inte heller. Det är för mig relativt självklart att det är så jag får idéer, uppslag, karaktärer som flyttar in i mitt huvud. Jag tar delar av människor, både i min närhet och kompletta främlingar. Jag spinner narrativ kring vad jag hör folk säga, hur folk verkar ha det. Paret som satt bredvid mitt bord en kväll, så där nära som det gärna är på creddiga restauranger nu för tiden. De är definitivt inskrivna i den berättelse jag skriver just nu, jag hann ju spinna en stor väv kring dem, så väl som individer som par, medan jag åt upp min creddiga korv och sauerkraut. Så visst har mina vänner rätt i att jag finns i berättelsen, att min värld finns i berättelsen, att de finns berättelsen.

Att de finns i berättelsen, ja. De av dem som har varit modiga nog att ta upp just sin egen existens i något jag skrivit har allihop, utan minsta avvikelse från fenomenet, sett sig själva i alldeles fel bitar, i bitar där jag inte ens haft skuggan av en tanke på dem som mall. De tillfällen då jag glatt har parasiterat på dem däremot, dem ser de inte…

Så vem är vem i romanens värld? Min vinkel: Det spelar ingen roll. Det heter fiktion av en anledning. Låt texten stå för sig själv, skapa ett eget möte med den, bygg en egen värld. Och till mig själv som debuterande författare med fler projekt på gång – släpp det.

Emelie Johnson Vegh

http://emelieatajbooks.wordpress.com/

Read Full Post »

Gästbloggare Susanna Nissinen: Aldrig någonsin ge upp

Susanna Nissinen ville bli författare redan som sjuåring och har varit en smula envis med den drömmen. Hon bor numera i Bohuslän och debuterar i augusti på Bonnier Carlsen med ”Tom och den Blå fågeln”, en urban fantasy för barn 9-12 år som utspelar sig i Stockholm.

 

Om man har författardrömmar finns det nog inget som är så laddat och så smärtsamt som refuseringar. Ingen upplevelse av dessa hemska nej tack är likadan och det finns inget allmängiltigt att säga om dem. Det som gäller för en person gäller aldrig för någon annan. Men jag kan i alla fall berätta historien om just mig och alla mina refuseringar, och vi måste verkligen, verkligen använda oss av pluralformen i mitt fall. Jag slutade nämligen räkna refuseringsbrev när antalet var uppe i över hisnande sjuttio stycken. Visst, de var fördelade över många olika manus, främst för barn och alltså inga tegelstensromaner, och spridda över mer än tjugo år av envist plitande, men ändå. Ganska många. Väldigt många.

För fem år sedan fick jag två refuseringar på samma dag av två olika barnboksmanus och kved i fosterställning under min bästa vän Åsas soffbord. Hon lät mig ligga där i en timme, sedan sparkade hon ut mig trots att jag tydligt höll på att dö.

”Enkelt ordnat. Sluta skriv. Eller lär dig att skriva bättre. Det här är självförvållad smärta och det är faktiskt inte det minsta synd om dig”, sa hon.

Efter att ha hyperventilerat i en påse och svalt min arsenal av obsceniteter vägde jag hennes alternativ. Att sluta skriva kändes inte rimligt. Alltså var jag tvungen att bli bättre på det om det bara gick. Det fanns inga skrivarkurser i Åmål annars hade jag gått en för länge sedan, men jag hittade och kom in på en utbildning på Lunds Universitet, tvååriga Författarskolan. Det var ett val som krävde flytt och uppoffringar, men det var nog dags för ett radikalt drag.

När jag skulle bestämma vad jag skulle ha med mig till studentkorridoren och vad som skulle magasineras insåg jag att mängden papper jag ägde var alarmerande. Manusversion efter manusversion, refuseringsbrev efter refuseringsbrev. Jag tog den största lådan jag hittade och hivade allt i den. Jag fick snart leta reda på en ännu större låda. När varje vrå var tömd på papper var lådan så full och så tung att det knappt gick att fösa fram den över golvet. Skulle jag verkligen betala för att förvara allt det här? Allvarligt?

Jag tassade runt lådan ett par dagar. Om jag var ärlig mot mig själv, och det kanske jag lika gärna kunde fortsätta med nu när jag börjat lite grann, så var eventuellt allt i lådan skräppapper utom refuseringsbreven. Febrigt älskat skräp. Men ja, skräp. Det allra tidigaste manuset i lådan som blev refuserat av säkert tio förlag, var en diktsamling som jag skrivit över 20 år tidigare i full tonårsångest. Jag hatade ju poesi, varför hade jag trott att jag kunde skriva det?

När jag äntligen fått på mig uppriktighetens glasögon insåg jag att lådan nog vällde över med pjäser utan poäng, noveller med platta karaktärer, händelselösa romaner och sagor fulla med pekpinnar. Manusen hade fått en tydligare riktning när jag insåg vilken genre jag ville skriva i men nej, jag var nog tvungen att erkänna att inget av det var tillräckligt bra. Jag skulle definitivt inte betalat för något av det i en bokhandel. Det var lättare att ha distans till de äldre manusen men jag misstänkte nu att de nyare också stank ända ner till underjorden. Sanningen stirrade mig mer än i vitögat från lådans topp. Gör något eller lägg av. På riktigt.

Till slut bestämde jag mig för att det var läge att spela spelet framåt. Min syster hjälpte mig att skyffla in manus efter manus, refuseringsbrev efter refuseringsbrev i hennes värmepanna medan askflagorna regnade över Skaraslätten. Vi fick göra uppehåll i eldandet eftersom pannan blev för varm. Två omgångar tog det att bränna upp tjugo års arbete. Jag följde röken från vedbodtrappan och undrade hur man kan vara så galen att man inte bara ger sig. Men jag hittade inget vettigt svar, jag bara älskar att skriva, det finns ingenting som jag hellre gör. Så jag började i Lund med endast tio nyskrivna sidor och fast besluten att i alla fall bli bättre. Mycket bättre.

Det var det läskigaste, men också det bästa val jag gjort. Dittills hade jag skrivit nästan helt i min ensamhet, men plötsligt hade jag både lärare och kurskamrater som kunde hjälpa mig att se mina egna texter utifrån. Deras respons visade mig mina styrkor och svagheter direkt, inte efter tjugo år. Jag skrev, skrev och skrev i två år och fick utmana mig själv i varje skrivuppgift. Att läsa andras texter lärde mig hur man skapar framåtrörelse, om karaktärsmotivation och karaktärsmetod, om rytm och dramaturgi. En lärare bläddrade tre sidor in i mitt manus och sa: ”Börja boken här istället.” När han sa det såg jag varför och förstod också plötsligt hur man ska tänka när man tittar på sin text.

Men det är viktigt att komma ihåg att allas vägar och processer ser olika ut. En del av mina kursare i Lund skrev orättvist nog helt fantastiska romaner på allra första försöket, varav en, Innan floden tar oss av Helena Thorfinn, ligger på bästsäljarlistan just nu. Hon fick säga nej tack till förlag istället för tvärt om. Så makalöst kan skrivarlivet vara. En del blev refuserade fastän de skrivit ett underbart manus, utan att man riktigt förstod varför. Så grymt kan skrivarlivet också vara. Men i just mitt eget fall har jag inga rosa drömmar kvar av missförstådd genialitet. Det var inte otur, det var inte fel dag för lektörerna, eller brist på plats i utgivningen. När jag lärde mig mer om text såg jag att mina alster faktiskt brast i hantverket, det var ingen tvekan.

Långt efter mitt Kafkaeska bål av tidigare verk hittade jag i djupet av min e-post ett tio år gammalt manus. Detta var nu det enda som fanns kvar av allt jag skrivit under mitt liv och under en svindlande sekund tänkte jag att det var ett tecken. Här fanns en hel roman kvar, trots allt. Kunde detta vara en dold diamant? Hade jag varit mästerlig utan att veta om det? Inte en chans. Det blev flammorna för den också.

Jag vet att mina val varit extrema och jag tror ingen annan någonsin behöver göra likadant, men det var så här det var för mig. Jag är helt säker på att om Åsa inte piskat igång mig, om jag inte varit villig att se ärligt på mig själv och hur jag skrev, hade Tom och den Blå fågeln aldrig blivit verklighet.

Inte för att jag riktigt hängde med i vad som hände när den INTE blev refuserad. Jag hade ganska bra koll på returtiderna och visste att det tar minst tre-fyra månader innan man får en refus, så när jag fick ett mejl från Bonnier Carlsen redan ett par veckor efter att jag skickat in manuset hade jag inte en susning om vad det var för något. Jag läste mejlet ett par gånger och kastade det. Där stod att de tyckte om det jag skrivit, men att fler skulle läsa innan de kunde ta ett beslut. Några dagar senare kom ett till likadant med liknande innehåll, och en vecka senare ett till. Jag kastade dem också för jag tänkte att det hela säkert var någon ny, mer avancerad form av refusering. En tisdagsmorgon ringde redaktören och frågade om jag inte fått alla hennes mejl. För det var nämligen inte alls frågan om ett nej tack, de ville faktiskt ge ut min bok.

När jag hade lagt på luren var jag mer än chockad. Sedan tänkte jag att det nog slagit slint i kalotten på mig efter alla år av frenetiskt skrivande och att jag hallucinerat ihop det hela. Det var den enda möjliga förklaringen. Men för säkerhets skull slog jag upp numret från senast inkomna samtal på hitta.se. Numret gick till Bonnierförlagen, det gjorde det. De hade faktiskt ringt. När jag till slut gick med på att det hela verkligen, verkligen hade hänt, att jag äntligen skrivit något som inte behövde brännas upp, var Åsa den första jag berättade det för.

 

 

Read Full Post »

Gästbloggare Henrik Johansson: Låt förnuftet sova

Henrik Johansson romandebuterar i maj 2013 med köksdeckaren Av kött och blod. Han arbetade som kock i flera år innan skrivandet tog vid. Han skriver krönikor i Arbetaren och har publicerat noveller i tidningar och i antologierna Världens Ende 2 och 3 samt Landet som sprängdes. Han skriver även dikter och recensioner. Henrik har gått Författarskolan på Lunds universitet.

Det började med ett missförstånd. En redaktör frågade om jag kunde skriva något om arbete till en antologi. Hon ville ha en artikel, jag skrev en novell. Den novellen är nu en blodkropp i min roman: Av kött och blod.

Att skriva facklitteratur är att hålla sig till en bestämd form, ett visst språk och att hålla sig till sanningen. Ljugandet gav mersmak. Det var betydligt roligare att skriva skönlitteratur.

Att skriva skönlitteratur var, ekonomiskt sett, ett oansvarigt val. Jag var föräldraledig från mitt jobb som kock på ett av Malmös hotell. Jag var 36 år gammal och hade aldrig skrivit skönlitteratur. När min son började dagis gick köksmästaren inte med på att ge mig mer timmar på dagtid vilket skulle innebära att jag knappt skulle träffa min pojke. Jag sade upp mig och skrev en roman istället för att harva vidare i restauranggruvan. Idag, drygt tre år senare, är det dags för utgivning.

Det första utkastet tog tre månader att skriva. Det var kanske för snabbt. Jag hade läst att Jan Guillou skriver tio sidor om dagen och bestämde mig för att skriva fem. En granne hävdar att Jan kan skriva så snabbt för att han har så korta armar. Orden har kortare väg att färdas mellan hjärnan och fingrarna.

När någon frågade mig vad jag skrev på rodnade jag och svarade något i stil med: en roman som utspelar sig på en restaurang i Malmö, eller bara: en köksdeckare. Det var skamligt att svara vad jag egentligen skrev på. Ett sådant svar hade låtit helt idiotiskt. Så jag brukade fega och inte berätta att jag skrev om en restaurang där personalen bygger en golem av kött och charkuterivaror, att denna golem är historiens mördare.

Alla har sagt att det är oförnuftigt att inte hålla sig till en genre. Och jag försökte verkligen hålla mig till en genre ibland. Men det blev inte så. Någonstans i brytpunkten mellan deckare, skräck och arbetarlitteratur. Det var där jag, eller snarare romanen, hamnade.

Inför den här artikeln öppnade jag det första utkastet. Färdigställt den 21:a april 2010. Citatet som inledde berättelsen är från konstnären Goya:

                      När förnuftet sover skapas monster

När människor propagerar för läsande eller skrivande av förnuftsskäl blir jag alltid provocerad. För mig är det något som går ut över detta rationella samhälle. Något jag gör trots att jag inte behöver det, ett irrationellt ekonomiskt val. Jag läser och skriver för att jag vill det. Punkt slut.

När det var dags att skicka in manuset till förlag var jag förnuftig och skickade in en förkortat version där inget övernaturligt förekommer. Ett rent realistiskt arbetarlitterärt verk. Obefläckat av blodfläckarna från ett magiskt monster, en grotesk köttgolem. Jag gick på bättre vetande och följde inte min ursprungliga idé. Jag snubblade på ett större förlags mållinje och fick refuseringar över hela linjen. Jag var besviken. Både över refuseringarna och över att jag inte skickat in det manus som var tokigast och bäst. Jag hade inte trott på min egen idé. Jag hade visserligen skrivit något diffust i följebrevet om att det fanns en längre version också, men naturligtvis frågade ingen efter den versionen.

På bokmässan 2011 träffade jag Federativs Förlag. Ett förlag jag räknat bort då de inte ger ut skönlitteratur. Trodde jag. De var intresserade av att ge ut Av kött och blod: med eller utan monster. Valet var lätt: jag ville ha det genreöverskridande, jag ville ha det orealistiska, det oförnuftiga i en golem av kött i ett malmöitiskt restaurangkök.

Och det är mitt råd till alla debutanter in spe: tro på galenskapen, låt förnuftet fara.

När förnuftet sover skapas monster.

 

Henrik Johansson bloggar också.

Read Full Post »

Gästinlägg: Lisa Hagman om ett telefonsamtal som satte fart på drömmarna

Lisa Hagman berättar om skrivandet och hur ett telefonsamtal fick fart på drömmarna. Läs om hur hon hjälper små barn att lära sig läsa, vilja fortsätta läsa.

Jag gick författarutbildning i Lund i två år, skrev ett fantasymanus och lade det i byrålådan (hårddisken). Tänkte att det nog ändå skulle ha en putsning till innan ett förlag skulle få njuta av det. Började jobba. Bestämde mig för att åka och titta lite på världen ett par månader. Kom hem och var pank. Jobbade. Och jobbade lite till. Undrade vad jag skulle ta mig till med mitt liv. Började plugga igen. Sen ringde telefonen.

”Är det Elisabeth som gått Författarskolan?” Min första reaktion var ”Vad har jag nu gjort?” och min andra ”Det är en busringning”.

”Jag heter Camilla och ringer från Gleerups förlag. Stämmer det att du skriver fantasyböcker?” Böcker! Plural!

”Eh, ja, jo…” Hjärnan kände ungefär lika vaken som ett ton sovande påfåglar.

Jag kan inte ha låtit övertygande för hon fortsatte med att läsa upp min självpresentation från författarskolans alumnisida för mig, där det stod klart och tydligt att jag skrev fantasy och sagor för barn.

Hon undrade om jag möjligen hade möjlighet och intresse av att kanske skriva lite böcker dem på förlaget? Det skulle bli små, korta lästräningsböcker för lågstadieelever. Det skulle vara tre stycken och det skulle vara fantasy. Och lättläst.

För en som alltid måst korta sina inlämningsuppgifter i skolan med 70 % och använder ”emellertid” och ”till yttermera visso” som små karameller att förgylla dagligt tal med är det en ganska tuff beställning att plötsligt skriva max 500 ord per berättelse och undvika svåra ord.

Först gällde det att skriva EN berättelse som prov för att de skulle se om jag dög åt dem. Kunde den kanske vara klar om två veckor?

Jojo, visst kunde den det. *gulp, flämt! Två veckor! PANIK!* Inte kan man väl säga nej till förlaget som har sökt upp en på Eniro för att höra om man vill skriva böcker åt dem? Inte kan man säga till dem att två veckor är alldeles för kort tid och att jag har tenta i skolan och jobbar heltid… och och och…

Det tog inte två veckor. Det tog två dagar. Det blev en saga om Kalle, en liten kille som kliver genom ett magiskt fönster och hamnar på drakjakt, men där det visar sig draken inte alls är elak utan bara sprutar eld för att han har pollenallergi (husen hade halmtak).

Jag blev godkänd. Tre sagor skulle det vara och de skulle gärna hänga ihop lite grann, men inte behöva läsas i någon särskild ordning. Och den där draksagan? Den var nog lite för lång. Kanske kunde jag korta ner? Eller välja ett annat tema? Men Kalle, han var bra. Och fönstret.

Fönstret var egentligen en rest från en skoluppgift där det skulle skrivas radioteater. Kalle också. Nu fick de göra tjänst som ram- och centralfigur istället. Draken försvann. Pennan glödde. Alver, dvärgar, troll, magi och trollkarlar…

När berättelserna fanns skulle det till illustrationer. Camilla hade hittat en illustratör (Mats Minnhagen, helt magiskt duktig!) som nog skulle passa, men jag fick berätta vad bilderna skulle visa. Hur tänkte jag mig att figurerna såg ut?

Slutresultatet blev helt underbart (om jag får säga det själv). Min (till slut ytterligt nedklippta och ransonerade text) fick en härlig lyster av illustrationerna. Trots det trånga formatet blev det ändå riktiga sagor, äventyr med upplägg, vändning och avslutning.

Det var några år sedan nu som mina små bokjuveler såg dagens ljus, men varje gång det trillar in pengar från förlag eller bibliotek vibrerar hjärtat lite extra. Tänk att barn i hela landet får lära sig läsa med min hjälp. Med Kalles hjälp.

Och de svåra orden? De flesta fick stryka på foten, men några finns kvar. Mitt bidrag till språkets fortlevnad och skönhet.

Idag är jag sjuksköterska. Och utgiven författare. Man kan vara bägge delar. Nu skriver jag blogg, mest för att få leka med ord, tankar och allt det som måste ut. Bloggen är min nya byrålåda.

Elisabeth Hagman

Böckerna? Tjuvläs här.

Read Full Post »

Gästbloggare: Mia Franck om ”hur ska man sluta en berättelse?”

Mia Franck jobbar som litterärhuman ordbrukare, ger akademiska kurser i ungdomsroman, skräck och fantasy, håller skrivworkshops, skriver kolumner, bloggar och debuterar med romanen Martrådar på Schildts & Söderströms i slutet av april.

Foto: Robert Seger

Punkt och slut

Om ett par veckor kommer min debutroman, Martrådar. Det betyder att ett visst skede är slut. Allt det där man gör innan en bok kommer ut. Som att skriva den till exempel. När boken väl är ute är det inte längre bara min bok, utan jag blir tvungen att släppa taget. Osökt eller sökt, men det får mig att fundera på hur man sätter punkt, alltså kommer till slutet, the end.

Ofta finns det fler sätt att avsluta en berättelse på. Man ägnar sig åt brainstorming och kommer upp med förslagsvis tolv fungerande slut. Vissa är logiska, andra är överraskande. Hur väljer man vilket slut ska man ha?

Slutet hördu, det sitter inte riktigt. Eller de sa, redaktörerna alltså, inte precis så, men det var vad jag hörde, när jag tagit mig till förlaget för att få kommentarer på min bok. Redaktörerna hade rätt, förstås, klart som den att slutet inte satt alls. Det låg platt och eller slingrade sig åt ungefär tolv håll. Min brainstorming hade gett resultat, i mängd.

Gick hem och stirrade på mina tolv slut. Vilket skulle jag välja? Varför skulle jag välja just det slutet?

Jag skrev lite på måfå. På papperslappar. I skrivböcker. I manuset. Efter tag fick jag en känsla av att jag lagt till ytterligare tolv slut. Inte bra.

Fortsatte stirra på mina, nu tjugofyra, möjliga vägar att avsluta berättelsen på. Slet upp dem. Strök de flesta. Lät andra bli något annat än slut. Men jag ville ha kvar en rejäl dos slut i alla fall. Ville att det skulle vara ett slut som egentligen inte slutar, ett öppet slut. Jag gillar öppna slut. Men det måste göra ont.

Att avsluta innebär att få ihop en kombination av överraskning, det oundvikliga och tja, att det blir – rätt. Jag kan alltså tänka mig tjugofyra slut på min berättelse, men bara ett av dem är rätt. För det kändes så. I magen. Rätt slut är en känsla, kanske också en sista mening som är fin. Fast slutet kan komma innan den sista meningen, ibland slutar berättelser efter klimax. Slut är alltså mer än en mening och handlar om en känsla, den jag ville finnas i när jag skrivit klart.

Målet är att när jag skrivit slutet har jag lovat min karaktär att aldrig någonsin behöva besöka det slutet på nytt. Att nästa gång måste det sluta på annat sätt. För oberoende om man skriver en bok eller tänker sig flera i samma serie behöver böcker ett slut. Man kan inte lämna karaktärer och läsare i sticket. Just den biten är inte alls öppen utan väldigt sluten.

Berättelsen börjar med att en tjej kommer hem och hittar sin syster som tagit livet av sig. Sånt gör ont. Och då får man försöka fixa det. Huvudpersonen, som blir en mytomspunnen mara, väljer hämnd. Förresten ska man på nåt sätt knyta an till början också när man kommer till slutet. Men hur, tja så mycket tänkte jag inte avslöja.

Mia Francks blogg: http://skrifva.blogspot.fi/

Read Full Post »

Låt uppropet skalla, blogginlägg åt alla!

Vi på Debutantbloggen har vikt söndagarna till gästbloggare. Ni som följer vår sida har fått läsa intressanta och informativa inlägg om allt från debutantlivet och hur ett förlag ser på manus till hur betydelsefull magkänslan är i bokbranschen.

Nu söker vi fler texter av samma slag. Debuterar du under året? Jobbar du på förlag och vill ge din syn på manushögarna som trillar in? Arbetar du med text och/eller skrivarutbildningar och känner för att berätta om det?

Kort sagt – om du vill sälla dig till vår eminenta skara söndagsbloggare, uppmuntrar vi dig att skriva några rader om dig själv och ditt inlägg. Mejla till debutantbloggen@gmail.com.

Vi ser fram emot att få läsa!

Förresten – vi ser att i veckans nummer av Amelia har förra Debutantbloggaren Sofia Hallberg fått en helsida. Dessutom tipsas läsarna om debutantbloggen.se. Det är inte utan att vi känner oss lite stolta …

Och nu till någonting annat: Vad som är god och mindre god litteratur, därom tvista de lärde. Men vad kräver du av en bok för att kalla den för ”bra”? Intressant för oss som skriver att veta … ;)

Glad fortsättning på påsken!

Camilla, Maria, Eva, AnnaMaria och Annika

Read Full Post »

Gästbloggare: Josefin Schygge om att sälja sig själv

Josefin Schygge är författaren som gestaltar unga människor under tuffa levnadsförhållanden. Hennes språk är fartfyllt och flytande. Dialogen träffsäker. Hon skriver för att få dig att känna – från hennes berättelser går ingen oberörd.

Hittills är Josefin publicerad med ”Hatar att älska” (2009) och “Hjärtat power off” (2011). 

Ibland tänker jag på mig själv som ett fnask. Jag sitter på bänken vid tunnelbanestationen, röker och stirrar ner på spåret. Handen som håller cigaretten är samma hand som för bara några minuter sedan runkade av en snubbe i kostym. Några minuter innan det var jag kanske alldeles vanlig. Det tar inte mycket längre tid än så att förlora sig själv.

Hur lång tid tog det egentligen för mig?

I mars 2009 debuterade jag med Hatar att älska. Jag var glad, ung och naiv. Jag trodde att det här var starten. Det var det också, men en helt annan start än vad jag tänkt mig. Jag kände en enorm press att lyckas. Ville inte släppa ”bara” en bok. Därför började jag sälja mig.

Jag fixade en fest för boken. Jag kontaktade all press jag kunde komma på. Jag försökte sälja in den hos boklådor. Ordnade bloggturné. Reste runt i skolor och berättade. Förlaget i sin tur, gjorde inte mycket alls. De la naturligtvis ut boken på sin hemsida och såg till att den fanns hos nätbokhandlar, men i övrigt: ingenting. Deras marknadsföringsstrategi var mun till mun, en kvarleva från Jesutid.

Det var inte vad jag hade räknat med. Och det var framförallt inte tillräckligt. Inte för mig, och inte för dem heller. Det måste till mer. Mycket mer.

Frågan är, hur mycket mer?

Det finns skrivartidningar som säger: skapa en blogg, gör succé på Twitter, bjud ut dig själv, dina barn, ditt hem, dina vänner … Vilket förlag kan motstå en person med tusentals followers?

Men allvarligt, är det ett liv vi vill ha? Vi som kanske hellre umgås med påhittade människor i våra romaner, än med verkliga personer. Vi som vill vara i en värld som inte är där vi får diktera villkoren.

Det enkla svaret på det är: Nej.

Men, om vi skapar ett alias då. Vi låtsas att vi gör en Blondinbella och exponerar bara valda delar av oss själva. Kan vi leva med det?

Kanske.

Eller, kanske inte. Kristina Lugn erkände i en intervju för teveprogrammet Sverige i januari i år att hon tar illa vid sig över kommentarer av hennes utseende. Hon blir ledsen av följderna av sitt kändisskap/författarskap. Orsak 1: utseendet. Orsak 2: människors rätt att kommentera.

Människors rätt att kommentera skrämmer nog ändå de flesta av oss. Just den, är vi dessutom helt beroende av. Vi måste få kommentarer. Måste synas. Måste sälja oss för att få göra vad vi helst av allt vill: skriva.

Det är tufft att debutera. Svårt att exponera sig på rätt sätt. Viktigt att någon gång, vid något tillfälle, helst innan det faktiskt händer, tänka igenom vad som är rätt för dig. Hur mycket av dig själv vill du ge? Vad av dig själv kan du sälja och ändå orka vara dig själv? När blir du ett fnask i den riktiga världen, där du kanske inte ens hör hemma?

Jag har löst detta genom att ha en personlig marknadsföringskonsult. Hon skulle dock aldrig rekommendera mig att framställa mig själv som ett fnask. Nej, jag måste naturligtvis gilla att synas. Det gör jag också. Annars skulle jag inte valt att ge ut även Hjärtat Power off. Men jag tycker att det finns något paradoxalt i den här världen. Det är som att du blir de kommentarer du får och söker, i stället för att vara dig själv. Har du tur lägger förlaget upp den här strategin åt dig. Då är det bara att åka med, förutsatt att du vill.

Vill du?

Read Full Post »

Gästbloggare: Cecilia Nilsson, förläggare. ”Det handlar mycket om magkänsla.”

Cecilia Nilsson, förläggare på Rabén & Sjögren, om känslan att fastna för ett manus och vad hon saknar av böcker idag.

Du är förläggaren som tog Harry Potter till Sverige. När visste du att du ville ge ut den?

Det var dåvarande förläggaren på Tiden och en extern lektör som fastnade för manuset och som lyckades lägga vantarna på serien. Jag var frilansredaktör för den första, de övriga sex böckerna i serien var jag redaktör och senare också förläggare för. Ett otroligt spännande, roligt (och jobbigt) projekt som pågick i drygt åtta år.

Finns det någon bok som du ångrar att du tackade nej till att ge ut?

Ingen jag kan komma på, det händer ibland i förläggarlivet att man tar ett beslut om att tacka nej till manus som sen blir framgångsrika böcker. Ibland förlorar man budgivningar om stora utländska titlar. Det ingår liksom i jobbet och är inget jag tänker på särskilt ofta.

Hur känner man igen en blivande bestseller?

Om en bok ska bli en bestseller eller ej är svårt, nästintill omöjligt, att redan från början veta. Det handlar om så mycket mer än själva boken: Timing, sammanhang, övrig utgivning, mottagande.

Hur avgör du om ett manus som sänts in spontant till förlaget är något att satsa på? Finns det speciella kriterier ni går efter eller handlar det om magkänsla?

För min egen del handlar det mycket om magkänsla, man kan rätt snabbt avgöra om ett manus kommer att gå vidare från första gallringen. Sen finns det förstås kriterier som stil, språk, etc som också är viktiga. Och berättelsen! Den glömmer författare bort ibland. Man har liksom inget att berätta.

Hur många manus får ni in till Rabén & Sjögren varje år och hur många ger ni ut?

Vi får in runt 2 000 spontanmanus om året. Det varierar lite från år till år hur många av dem som blir utgivna, men mellan två, tre och fem ungefär.

Vilket är ditt bästa råd till den som skriver på ett manus och hoppas få det utgivet hos er?

Ta reda på vad förlaget man skickar manuset till har för utgivningsprofil, kolla runt i bokhandeln – vad finns det, vad finns det inte, gå igenom texten flera gånger, var sträng, rätta stavfel, skriv ett kort följebrev utan info som: ”Min mormor/man/fru/kompis/mamma/kollega har läst manuset, älskar det och tycker absolut att det ska bli utgivet.” Det är inte intressant för oss. Och ha tålamod, förlagen har mycket att läsa.

Vilken typ av manus önskar du mest av allt ska hamna på ditt skrivbord just nu?

En riktigt bra roman för barn eller tonåringar. Ingen deckare, ingen fantasy, inget övernaturligt, bara en väldigt härlig läsupplevelse. Jag längtar efter att bli överraskad.

Read Full Post »

Gästbloggare: Frida Arwen Rosesund ”Bakom kulisserna på Mörkersdottir förlag”

Mörkersdottir förlag drivs av Frida Arwen Rosesund sedan hösten 2010. Förlaget ger ut skräck, fantasy, dark romance och sedan i år även romance och barnböcker på undertitlarna Romancedottir och Lillasystir.

Jag fick frågan om jag kunde skriva lite om hur det går till ”bakom kulisserna” på förlaget. Blev både glad och smickrad över förfrågan eftersom jag följt Debutantbloggen av och till sedan den startade. Hur går det till när ett manus antas? var grundfrågan.

För mig är magkänslan det första avgörande steget. Efter bara ett par, tre sidor brukar den komma, eller inte komma. Kommer den inte blir det nej, kommer den blir det ja, eventuellt. För det är fler saker som ska klaffa och jag blir alltmer restriktiv när det gäller att ge ut fysiska böcker. Ska återkomma till det.

Magkänslan kan säga ja även om manuset är fullt av fel, heter något tokigt eller är skickat direkt i ett mejl. Jag märker tidigt om författaren i fråga kan berätta en historia och om jag sugs in i den eller inte. Hur jag tar den första kontakten varierar från gång till gång. Vid några tillfällen har jag mejlat dagen efter manuset kommit in, i vissa fall har jag hört av mig ett halvår efter att manuset kommit in. I vissa fall har jag hört av mig till skribenter jag träffat på skrivarsajter och undrat om de vill bli utgivna. Jag har även i några fall antagit manus som jag varit en aning osäker på och sedan behövt säga nej till samarbete för att jag känt att personkemin inte klickat. Sådant är jobbigt, men styrker min tes på att gå på första känslan. Det är när jag inte gjort det som det har blivit knasigt.

Steg nummer två är att bestämma hur boken ska ges ut – endast som e-bok, som e-bok och som print-on-demand eller hela paketet med e-bok, traditionellt tryck, insäljning till bokhandel och distribution via Förlagssystem. Jag har testat alla varianter, och har även producerat ljudböcker. Det finns för- och nackdelar med alla alternativ. Problemen som jag ser det med den traditionella utgivningen: tryck av minst 1000 exemplar, distribution via Förlagssystem, d.v.s. man har ett avtal med dem som innebär att de skickar böcker till bokhandeln och sköter all fakturering, insäljning med hjälp av ett säljbolag, o.s.v. är att det blir en stor ekonomisk risk som man inte vet om man får tillbaka. Många ser tryckkostnaden som den stora risken, men i själva verket ligger risken i alla dessa delar. Säljbolaget ska ha sin provision och fasta kostnader, Förlagssystem tar ut en minimiavgift per månad samt provision, bokhandeln ska ha både rabatter och marknadsföringsbidrag. Detta innebär att man måste vara rätt säker på att en bok säljer för att veta att man får tillbaka det man har lagt ut. Och för att den ska sälja måste man satsa en del pengar i marknadsföring.

Mellanvarianten, att köra print-on-demand, innebär att böckerna säljs via hemsidan och nätbokhandeln, då någon beställer ett exemplar trycks det upp i USA och skickas direkt till kunden. Detta fungerar för de böcker som säljs via hemsidan, men att sälja POD-böcker via traditionell bokhandel, där fortfarande större delen av böckerna säljs, blir tryckkostnaden per titel alltför hög. Det innebär att om en bokhandel vill köpa in exempelvis fem böcker av en POD-titel går vi i stort sett plus/minus noll.

Den tredje varianten, att bara köra e-bok, har den stora fördelen att jag själv kan producera böckerna, de distribueras till de flesta nätbokhandlar, både i Sverige och utomlands och även till biblioteken där man kan låna dem i 30 dagar. Inget lager, ingen frakt, inga utestående kostnader. Jag kan ge bort böcker utan att det kostar något, förutom tid. Men, ofta vill man ha möjligheten att få ett fysiskt exemplar, och även om jag gillar e-böcker, tycker jag fortfarande att de är ett komplement, jag är alldeles för förtjust i fysiska böcker för att vilja släppa dem helt.

Ett annat problem som jag ser det när man relativt nyligen har startat förlag och dessutom ger ut sina egna böcker, är att man inte riktigt tas på allvar. Det är svårt att få tidningarna att skriva om förlaget och böckerna, bokhandeln är fortfarande restriktiv med att ta in alla titlar, trots genomarbetade omslag och tusentals gillare på Facebook. Bokhandeln tar i dagsläget in titlar centralt i fyra stora kedjor – Bokia, Akademibokhandeln, Ugglan och JB-gruppen. Trots att en titel som ges ut nu till våren har över 4000 följare på Facebook, har ett snyggt omslag skapat av en professionell grafiker och har fått bra respons från dem som läst den, är det bara JB-gruppen som tagit in boken centralt. Plus att vi haft ett säljbolag som har försökt sälja in titeln. Det vittnar lite om hur svårt det är om man inte är ett stort, väletablerat förlag.

Kanske kommer jag ifrån ämnet här, hur det går till när en bok blir antagen, men jag tror det är viktigt att känna till hur det ser ut, hur förutsättningarna är som förläggare eftersom det påverkar utgivningen väldigt mycket.

Men – låt oss säga att boken ska ges ut både som e-bok och som fysisk bok. Nästa steg är att skriva avtal och därefter följer redaktörsläsning och korr. Detta skiljer också en hel del från bok till bok, en del författare anlitar egna testläsare och redaktörer, isåfall går jag bara igenom manuset och korrläser det samtidigt som jag gör själva utformningen – sättningen. I vissa fall har det inte behövts någon redaktörsläsning, i en del fall har jag anlitat externa lektörer för detta. När texten är klar så ska den sättas. Handlar det om Print-on-demand trycks böckerna digitalt och då behöver de bara fixas till i Word och sparas som PDF:er och laddas upp. Om de trycks på ett ”riktigt” tryckeri ska de sättas i Indesign, vilket innebär att man sätter layout sida för sida, vilket är väldigt tidskrävande. När man trycker offsett ska färgerna vara i CMYK, till skillnad från digitalt tryckta böcker, där färgerna ska vara RGB. Detta är en hel vetenskap i sig och inget jag tänker förklara närmare i det här inlägget. Sedan ska omslaget göras, detta gör jag eller den grafiker jag anlitar alltid i Indesign, eller Scribus, som är ett gratisprogram med liknande funktioner.

Innan jag började i denna bransch hade jag bilden av att boken skrivs, boken trycks, boken marknadsförs och säljs. Men riktigt så enkelt var det ju inte. Ett halvår innan boken trycks ska den säljas in till bokhandeln, och det kan vara bra att påbörja marknadsföringen redan då. När boken väl är tryckt är jobbet i stort sett klart, den skickas då till Förlagssystem som sköter alla utskick till de bokhandlar som har förbokat den, fakturerar bokhandeln, o.s.v. Det är också de som skickar ut recensionsexemplar och friexemplar efter att jag som förläggare har beställt det.

Hoppas jag har gett er en liten bild av hur det går till bakom kulisserna!

Read Full Post »

Gästbloggare: Janina Kastevik om ”Och hur kommer det sig att du valde att skriva just en barnbok?”

”Och hur kommer det sig att du valde att skriva just en barnbok?”

Den frågan kommer nästan alltid när jag berättar för vänner och bekanta att jag skrivit en bok.

För mig är det den mest naturliga sak i hela världen att skriva för barn. Varför jag skrivit en barnbok, det är som att fråga varför jag skriver över huvud taget. Eller läser. Var sjutton ska jag börja förklara? Men visst, jag förstår samtidigt att det här med barnböcker inte är lika självklart för alla andra som det är för mig. Och därför har jag tränat in några standardförklaringar till den där frågan.

”Jag har läst barnlitteratur på universitetet”, säger jag ibland. ”Och det var så hemskt roligt, så efter det klappar mitt hjärta extra för just barn- och ungdomslitteratur. ”Eller: ”Jag var en riktig storläsare som barn, så när jag började skriva själv kändes det naturligt att försöka återskapa de där magiska läsupplevelserna jag hade när jag var liten”. Eller för den delen: ”Min syster är barnboksbibliotekarie och min mamma svensklärare, så vi har alltid läst mycket barn- och ungdomsböcker i min familj, även i vuxen ålder.”

Men inget av det där är riktigt sant.

Nej, alltså, det är inte så att jag direkt ljuger. Det är bara det att den egentliga förklaringen, den kan man inte dra på en kafferast i lunchrummet eller i busskön. Den är nämligen ytterst personlig och den handlar om min barndom och om den känsliga lilla unge jag var då.

Min tillvaro som vuxen är för det mesta rätt stillsam och småputtrig. Jag är lyckligt gift, har ett jobb jag gillar och två ljuvliga ungar med trassligt hår och smilgropar. Som barn var mitt liv däremot betydligt mer spännande.

Och nej, det handlar inte om att den var olycklig. Min barndom innehöll, som de flesta andras, både lycka och olycka. Men livet var intensivare – det var som att allt hade starkare färger och dofter. Havet var djupare, nätterna svartare och Hubba Bubbat sötare och kladdigare.

Dessutom hände det faktiskt saker när jag var liten som var djupt dramatiska. Min pappa tappade bort mig under en vandring i fjällen, och jag var ensam en hel natt på kalfjället som nioåring, till exempel. Jag flyttade till ett annat land och fick lära mig ett nytt språk och en ny kultur. Mina föräldrar skilde sig. Min bästa kompis bröt benet, och jag trodde på något vis att det var mitt fel.

Alla de där barndomsupplevelserna, både de mörka och de ljusa, har lämnat mycket starka minnen hos mig. Vissa saker ser jag med nästan fotografisk skärpa framför mig. Jag känner i hela kroppen, hur det känns när jag står ensam på skolgården och det kommer fram en pojke och säger något obegripligt på ett annat språk. Eller lyckan när min fina, rynkiga mormor står på trappen till sitt hus och sträcker armarna mot mig.

Jag tror nämligen att vi som skriver inte väljer vårt stoff, alla gånger. Jag tror att det finns minnen och tankar i oss som är så starka och berör oss så djupt, att de väller fram när vi ska skriva.

Så när jag ska skriva, så är det helt naturligt för mig att gå tillbaka till min barndom och använda mig av det stoffet till historier. Jag får också en hel del inspiration från mina egna ungar. Jag försöker förstå dem: deras rädslor, deras kompisrelationer och deras funderingar, och ibland väver jag ihop saker jag upplever i vardagen med barnen med egna minnen och känslor. Och så får det flyta in i en berättelse.

Jag tror nämligen att vi som skriver inte väljer vårt stoff, alla gånger. Jag tror att det finns minnen och tankar i oss som är så starka och berör oss så djupt, att de väller fram när vi ska skriva.

Och för mig är det barndomen, min egen och mina barns, som utgör det där pockande materialet. Därför.

Därför valde jag att skriva en barnbok.

Janina Kastevik debuterar i mars med kapitelboken Slottet av is på Bonnier Carlsen.
På dagarna jobbar hon som jurist, på kvällarna skriver hon barnböcker och bloggar på http://bladdrabladdra.blogspot.se/

Read Full Post »

Gästbloggare Malin Roca Ahlgren: Om skrivkramp, flow, manusinskick och hur det är att vara utgiven på flera förlag

Malin Roca Ahlgren är en mångfacetterad kvinna. På meritlistan listas bland annat författare till barnböcker, noveller, antologier, krönikör, poet, illustratör, bloggare och mycket mycket mera. Idag vill hon gärna dela med sig av sina erfarenheter här på Debutantbloggen.

Jag heter Malin Roca Ahlgren och är lärare, frilansskribent och författare. Jag fick några frågor av debutantbloggen som jag ska försöka svara på utifrån mina erfarenheter.
-Vilka tips kan du ge mot skrivkramp?
-Hur gör du när du redigerar?
-Vad ska man tänka på när man skickar till förlag?
-Hur är det att vara utgiven på flera förlag?

Jag har funderat på vad skrivkramp egentligen är och vad det beror på att man får skrivkramp. Vissa påstår att det inte finns något sådant alls, medan för andra är det ett omtalat och väl diskuterat begrepp. Jag har haft perioder då jag inte har skrivit alls. Orsaken till att jag inte skivit har varit tid/stress för att få vardagslivet att gå ihop. Dagarna gick och gick och sedan blev det till en livsstil att inte skriva. Precis som det tidigare hade varit en livsstil att skriva lite varje dag. Det hade blivit en ny vana. Så sedan när jag fick mer tid och kände att nu ska jag äntligen skriva lite igen – då kom det ingenting. Den nya vanan att inte skriva gjorde att jag bara satt och stirrade på tangenterna. Jag blev förvånad, för jag hade aldrig varit med om det innan. Hur tog jag mig ur den situationen och hur kom jag igång igen?

Jag tänkte kravlöst och mållöst till en början och valde därför att skriva ett personligt brev till en vän bara för att skriva något överhuvudtaget. Efter några rader kom jag in i det och fortsatte så. Jag gav mig inte på någon roman eller stort projekt utan skrev bara ner små funderingar utan att veta till vad jag skrev. En sådan text omarbetade jag någon dag senare och den blev en novell. Jag kände att jag var på banan igen och skrev en till i samma stil. Men jag var inte självkritisk som jag tidigare varit utan lät det mest bara “flowa”. Att “flowskriva” är det sätt som fungerar bäst för mig. Jag redigerar ingenting medan jag skriver, därför att då kan flowet försvinna. Fingrarna försöker fånga alla mina tankar innan de försvinner. Då blir det många stavfel, slarvfel och långa meningar mm. Ibland också darlings och mycket talspråk. Men det spelar ingen roll tycker jag, för efteråt när man är klar med den scenen eller det som man ville få ned i dokumentet, går man tillbaka och rensar bort allt. Jag bygger alltså först och går sedan tillbaka och rättar mina språkfel och stryker eventuella meningar/lägger till något osv.

Jag tror att det är viktigt att redigera flera gånger. Både själv och låta någon annan göra det. Både lektör och gärna någon skrivarvän som man kan byta manus med. Sedan tror jag också att det är bra om man låter texten jäsa till sig. När du läser den igen och tror att den är färdig efter en tids vila så hittar du fler “fel”.

När texten/manuset är “klart” skickar jag till förlag, men innan har jag varit på förlagets/förlagens hemsida och tittat ordentligt vad de vill ha, vad de ger ut, hur de vill att man sänder in manuset. (Som oftast ska vara 12 punkter dubbelt radavstånd, Times New Roman och med breda marginaler.) Följebrevet ska oftast vara kort och innehållsrikt på samma gång. Inga krussiduller, färger, typsnitt och bilder. Skriv också om du tidigare blivit publicerad. Jag brukar  även alltid lägga in en pitch/kort sammanfattning/synops på manuset. Och skicka inte ett manus i X-genre till ett förlag som bara är intresserade av Y-genren.

Skriver du i olika genre, betyder inte det att du inte kan bli utgiven på olika förlag. Att vara utgiven på flera förlag är roligt, intressant och givande. Man får en större inblick i förlagsvärlden och hur den går till. Det är inte konstigt att vara utgiven på olika förlag om man som jag skriver olika saker och olika manus.

Mer info finns på hemsidan www.malinrocaahlgren.com

Read Full Post »

Gästbloggare: Hur ska jag göra för att …? Skrivarcoachen Elisabet Norin spanar

För sådär 20-25 år sedan hängde mina skrivande manliga vänner i barer om kvällarna. Bleka och svartklädda väckte de uppmärksamhet med hjälp av diktcitat eller genom att deklarera att de var poeter.  På efterfesterna sjöng de Vysotskij tills solen gick upp, ”Dina ögon är som knivar …”. Alla kvinnorna som skrev … nja, det var kanske inte lika spektakulärt, i alla fall inget man skröt om på krogen, även om skrivandet var en livsstil för oss alla. Man var någon som skrev, även när man inte gjorde det, vilket kunde vara i långa perioder. Ingen stress. När vi skrev, skrev vi ur magen, ur hjärtat, ur lungorna.

Vi gick även på litteraturkurser och skrivarkurser och lyssnade på föreläsningar. Handböcker i skrivande eller litterär gestaltning fanns knappt och ingen hade hört talas om skrivarcoacher. Än mindre visste vi vad som gällde i förlagsbranschen eller hur man jobbade där, i det fördolda. Någon enstaka person blev utgiven, men de flesta av oss i det som skulle kallas nätverk idag, hade klen susning om hur man bar sig åt för att slutföra ett större projekt eller ta oss genom förlagens nålsöga till utgivning. Samtidigt var våra ambitioner extremt höga.

Ur allt det där sprang min pedagogiska nyfikenhet fram. Jag började experimentera på mina vanliga svensklektioner. De sista tio minuterna ägnades åt kreativa skrivövningar. – Ska vi ta ut svängarna, frågade eleverna förväntansfullt efter att ha vant sig vid konstigheterna. Mitt svar var alltid detsamma: – Ja, ja, ja! Alla som går!

Sakta, år från år, fördjupades experiment och tankevärldar och jag började jobba med rena skrivarkurser. Åren gick. Det började kännas som om något var på gång, redan före millennieskiftet. En förändring. Och verkligen:

I takt med att Internet exploderat i var mans, och framför allt kvinnas, dator, telefon och surfplatta har hemligheterna dragits ut i ljuset. Bloggar, hemsidor, facebook, communitites, billig och lättillgänglig tryckning – allt har bidragit till ett stort och hett intresse för skrivandet. Alla vill skriva. Och det vill man målmedvetet. Borta är de bleka poeterna – nu är det planmässigt hantverk som gäller, här finns ingen tid att slarva på krogen. Möjligen ligger champagnen på kylning för att fira olika delmål: gått skrivarkurs, skrivit om, redigerat färdigt (för umpfte gången), skickat till coach/lektör, skrivit om igen, skickat till förlag, blivit refuserad – jo, det händer fortfarande. Men då börjar allting om igen.  Däremellan långa promenader med rosiga kinder och funderingar runt vad huvudpersonen har för sig medan man själv får lite luft.

Den långa heltidsutbildningen som jag är ansvarig för bestod för åtta år sedan generellt bara av två ålderskategorier: de strax över 20 och de över 55. Idag har vi också mellanåldrarna – de som tidigare kanske tyckte att det räckte med att ta hand om familjen – de skriver, går kurser, bloggar, söker initierad lektörsläsning och coacher för sina texter och involverar hela omgivningen i skrivandet. Texterna jag ser i ansökningar till utbildningen eller privat är numera bättre, mer färdiga, än de generellt var för några år sedan.

Jag har skrivit två handböcker i skrivande – med ungefär tio års mellanrum. Jag är fortfarande jätteglad över den första (som skrevs ihop med en kollega), men ser idag hur trevande den är – då kändes den skarp, nytänkande och fräsch.

Så gick några år, min erfarenhet ökade, men också mina pedagogiska behov av att sätta något i händerna på dem som behövde stöd. När allt kom omkring var det samma frågor som dök upp igen och igen: hur skriver man dialog, vilket perspektiv ska jag välja, hur ska man gestalta, vad ska man tänka på när man skickar till förlag? Till exempel.

Så nästa bok fick fokus på romanskrivandet, på hur den egna processen påverkar slutresultatet och vad man kan tänka på när man är färdig med sitt skrivprojekt.

”Kommer mitt manus att bli utgivet? Håller det?”. Det är inga bedjande frågor jag får, mina skribenter spänner blicken i mig och gör rösten sträng. Det är riktigt svårt att svara. Trots att det finns massor av svar, bara inte det JA eller NEJ de kräver. En del av svaren är mer tidlösa och rör allmänt marknad, tajming, vad förlagen anser viktigt för framtiden eller just har givit ut. Men det handlar också om svar som skjuter tillbaka frågan till den som ställt den: ”Det beror på vad du gör av det här.” eller ”Det beror på hur mycket du själv tror på din roman och är beredd att se andras ointresse som ett pedagogiskt problem.” eller ”Det beror på hur mycket du är beredd att ändra ditt arbetssätt.”

Hantverksfrågorna jag fått under senare år har en tendens att vara skarpare, mer komplexa än tidigare. Skribenterna är helt på det klara med vad de vill med sitt skrivande och har medvetet valt genre redan innan de satt igång. De är inlästa och vet vad som gäller för hårt mallade genrer, som deckare och romance. De som valt att inte skriva genrestyrt, utan mer konstnärligt, anpassar sitt skrivande efter det, väljer stil, verktyg, hittar varje enskild texts röst och kropp. Ett annat gott tecken är att allt fler av dem jag möter i skrivsituationen kommer ut med böcker på klassiska förlag.

Ett varningens ord i sammanhanget: Beware, alla ni bokförlag! Många av de nya författare ni nu antar är finslipade marknadsförare — också! De kan bokmarknaden och de kommer att släpa er i smutsen om ni inte jobbar tillräckligt hårt och proffsigt för att sälja deras titlar!

Allt det nya ställer andra krav på mig som handledare. Jag gör fortfarande allmänna inspirationskurser, men när allt kommer omkring kokar det ned till hantverkskurser och till vars och ens text: ”Hur ska jag göra för att …?”. Och på den frågan finns det verkligen svar. Många. Och så fantastiskt roligt det är att få leta fram dem tillsammans med er som skriver!

Nu undrar jag bara en enda sak: vart tog de svartklädda barpoeterna vägen?

Elisabet Norin: skrivarpedagog, skribent, författare, litteraturvetare. Bosatt sedan ett år i en liten by vars namn ingen utsocknes kan uttala, mitt i Skåne. Jobbar med skrivande och läsande på många sätt, kursansvarig för Skrivarlinjen på distans på Sörängens folkhögskola.

Foto: Lani Noreke

Read Full Post »

Gästbloggare: Att finna tiden att skriva

Foto: Sofia Runarsdotter

Veckans gästbloggare är Joakim Zander. Han bor med sin familj i Helsingfors där han arbetar som jurist för EU. Hösten 2013 ger han ut spänningsromanen Simmaren på Wahlström & Widstrand.  

Jag får alltid samma fråga när jag nu stapplande börjar berätta för vänner och kollegor om min bok och mitt skrivande. I tre år har jag jobbat med Simmaren utan att berätta det för någon förutom de allra närmast påverkade, det vill säga min fru och ett fåtal vänner. Normalt är jag inte en särskilt hemlig person. Tvärtom lämnar jag förmodligen ut mer av mig själv i samtal än vad som är nödvändigt eller ens önskvärt. Men med skrivandet var det annorlunda. Det var en sådan flykt, en sådan dröm, en sådan oerhörd longshot.

Och det var så osannolikt att det skulle bli något alls. För det första att jag skulle komma längre än första kapitlet, andra kapitlet. Femtio sidor, hundra… Jag hade ju suttit där förr, så att säga. ”Jag har alla orden, men vet inte i vilken ordning de ska vara.” Som min äldste vän Tobias brukade sjunga. Även om jag i mitt fall inte ens var säker på att jag hade orden.

Och sedan? Om det hade visat sig att jag hade orden? Alltså tillräckligt med ord och i någon form av ordning, tillräckligt för att det skulle bli en bok. Men inte tillräckligt bra ord i en inte tillräckligt bra ordning? Om jag fick ihop en story och skickade iväg den till förlag och bara fick avslag? Standardrefuseringar utan någon form av uppmuntran eller erkännande? Hur skulle jag försvara vad jag sysslat med? Nej, bättre då att hålla tyst.

Men nu har det obeskrivliga hänt. Det visade sig att jag hade tillräckligt fina ord. I en tillräckligt strukturerad, kanske till och med spännande, ordning. Så nu tar jag bladet från munnen. Och varje gång jag berättar får jag samma känsla som när min förläggare ringer: Att hela den här utgivningen, hela boken och alltihop utspelar sig i någon annans liv. Någon vars liv jag bara glimtvis får inblick i. En reva i kosmos. Något som involverar mig bara i korta ögonblick. En inverterad version av skrivandet, där mitt vanliga liv bara sken in i berättelsen glimtvis.

Men allt det här blir så långt. Det var inte det här jag skulle skriva om. Utan om frågan jag får när jag väl berättar. Den handlar inte om vad jag skriver om, inte om karaktärer eller dramaturgi. Inte om hur jag lyckades få en förläggare intresserad. Den första frågan är alltid samma: Hur hade du tid att skriva en bok?

Och det är ju såklart den allra mest befogade frågan. Och den som är både svårast och lättast att svara på. Jag har en familj som jag prioriterar före allt annat. Jag jobbar som EU-jurist, ett arbete som gör det svårt för mig att styra över min tid. Vi fick vårt andra barn, flyttade tvärs över Europa och jag bytte jobb under de sista ett och ett halvt åren. Så hur hade jag tid?

Svaret är att det alltid finns tid. Det finns midnatt och fem på morgonen. Det finns pendling in till jobbet, lunchraster, flygplatser, tåg och hotellrum. Det finns de där timmarna när du ligger nära, nära din lilla dotter alldeles tyst och väntar på att hon ska somna och allt du kan göra är att låta tankarna flyga.

Egentligen är det enkelt. Det handlar om att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt. Det handlar om att stanna uppe när alla går och lägger sig. Det handlar om att låta disciplinen leda till beroende. Att få de dagliga tusen orden att inte kännas som en bestraffning, men som en belöning. Det handlar om att bara mata ned texten. Dag ut och dag in. Att skita i hur det blir. Att tänka att du alltid kan skriva om. Att allting alltid kan göras bättre. Och att inte fastna i den tanken.

Och det handlar mer än någonting annat om att drömma. Att drömma om nästa kapitel, nästa scen. Att drömma om hur det kommer kännas när du är klar. Att drömma den allra avlägsnaste drömmen: Tänk om någon faktiskt skulle vilja publicera det här? Och när du väl börjar tro på den drömmen, då är tiden ditt minsta problem.

Read Full Post »

Vikten av en publik

Adam Sjöborg är nybliven frilansjournalist som numera skriver både på arbetstid och fritid. Känslan när hans första artikel publicerades väckte tankarna till detta blogginlägg.

Skrivandet ses ofta som något man gör helt i sin ensamhet. Skribenten sitter på sin kammare och för hetsiga diskussioner med sig själv som ibland tycks gränsa farligt nära schizofreni. Efter år av nedvässade pennor och utnötta tangentbord kanske skribenten blir publicerad och förs då ut ur kammaren och in i något slags ljus.

Lätt bländad måste skribenten vänja sig vid att kammarens dunkla belysning nu ersatts av allmänhetens strålkastarljus och acceptera att en bit av dagen bör avsättas för korrispondens med läsare. Nu väntar förhoppningsvis en redaktör på att få bitar av nästa bok levererade samtidigt som kritiker, på gott och ont, bereder sig på att ohämmat ta sig an dina ord. Denna omställning var något vi fick följa genom förra årets debutanters skildringar, och jag hoppas få följa årets skribenter på en liknande resa.

Själv vet jag ingenting om strålkastarljus utan sitter likt en fladdermus och skriver i min ensamehet. Men något som har slagit mig på senare tid är att det finns många fladdermöss där ute och att en hel del av oss, publicerade eller ej, har ett behov av att bli lästa och få väcka någon mänsklig känsla med våra texter. Vägen från kammaren till att kunna hitta sitt verk på biblioteken och bokhandlarna är väldigt lång och enligt en artikel jag läste en gång i tiden kommer endast en promille av alla bokprojekt att slutföras och publiceras av ett förlag. Men detta behöver inte betyda att du aldrig kommer bli läst, eller att din text måste stanna i kammaren dunkel.

Precis som många av oss tar del av bokcirklar för att dela läsupplevelser så kan det vara en god ide att behandla skrivandet på samma sätt. I min erfarenhet kan det vara väldigt givande att någon gång ibland lämna sin kammare och träffa andar skrivande människor för att få och ge kommentarer samt ventilera skrivandets möda och magi. Gruppen kan börja som en duo mellan dig och en vän, sen kanske vännen har en vän som i hemlighet sitter på sin kammare. Vem vet, en dag kan du finna dig bland en handfull människor som förväntansfullt skickar papper mellan varandra. Om sådana grupper lyser med sin frånvaro och du inte känner för att starta en egen kan biblioteken ibland ordna skrivarverkstäder.

Internet är inte bara en av de största källorna till distraktion utan kan också vara ett effektivt sätt att nå ut med sina texter. Forum, bloggar och communitys är enkla sätt att få, om än korta, kommentarer av främlingarna därute. Tyvärr finns alltid risken här att responsen uteblir och känslan av att både du och din text existerar i ett vakuum utan slut förstärks. Men ge inte upp. Vi som gillar att skriva gillar även att läsa nobelpristagare, debutanter så som skrivbordsalster.

Känslan av att tappa kontrollen över sin text i cyberspace kan säkert skrämma flera av oss som funderar på att en dag delta i någon tävling med vårt arbete och vill därför inte se texten okontrollerat spridd med cybervinden.

Jag hör däremot allt oftare om romaner vars väg till publicering har startats med att en bit av texten har publicerats på något forum och att texten sedan har spridits vidare av forumanvändarna i en sådan omfattning att manuset till sist har dykt upp på bokförlagens radar.

Att bli läst och få respons på sin text kan inte bara göra under för motivationen utan även för ditt skrivandes utveckling. Jag blir lätt hemmablind när det kommer till min egen text och det jag skrivit tjänar alltid på att bli granskat av någon annan.

Förhoppningsvis kan du efter ett par goda råd och någon upplyftande kommentar återgå till din text och betrakta den från en ny vinkel. Göra några ändringar som kan få kvalitén att öka den där extra biten som kan göra så stor skillnad.

Jag tror dock bestämt att ensamheten bör vara författarens hem och då är det skönt att kammaren alltid kommer finnas där och troget vänta på mig med sina dunkla vrår.

Adam Sjöborg

Read Full Post »

Intensivkurs i skrivande – Leffe Delo gästbloggar!

Leffe Delo, lektör och ledare av skrivarkurser, har läst mängder av manus. Han ser samma typ av fel i många av dem …

Som författare eller skribenter måste vi utvecklas. Vi måste brinna av längtan att hela tiden bli bättre. Genom att undvika vissa ord och sjukdomar kommer du automatiskt tvinga dig själv att utvecklas. Att bli en bättre magiker med ord och meningar.

De flesta manus jag får in har oftast samma fel, vanligast är användandet av onödiga ord. Som då, dåså, nu, ju, där uppe, där inne, sedan, därefter, här, där, plötsligt, och en del andra. Det är ord som manuset kan vara nästan helt utan. Våga vara konkret.

Sen har vi alla sjukdomarna. Ni vet de som en del författare lider av, som plågar språket och kan förstöra en historia så brutalt att vi lägger ifrån oss boken när sjukdomen är obotlig.

Guillousjukan – Du börjar många meningar med orden ”Och” och/eller ”Men”. Som läsare kan jag reta mig på det till slut och bara därför byta bok.

Stephen Kingsjukan – Du kan beskriva ett träd i ett halvt kapitel. Lita på läsaren, hen har egen fantasi.

Batmansjukan – Du skriver ut ljuden i berättelsen. Splatch, knack-knack, aaaaadjööö, kloink och så vidare. Beskriv ljuden istället, eller börja teckna serier …

Akademikersjukan – Du skriver på ett högdraget och akademiskt sätt med många dessa, detta, denna, varpå, huruvida, enkom, dock med flera. Ta bort dem, de är avståndstagande och låter inte läsaren sjunka in i din story.

Sinnessjukan – Du har tappat den röda tråden mer än en gång och svamlar mest text utan direkt handling. Spreta inte, håll storyn tajt och använd en kapitelindelning. Se till att allt du skriver har ett syfte. Vad vill du att läsaren ska få ut av texten?

Barnsjukan – Du skriver som ett barn, enkelt och utan yttre omständigheter. Å sen kom den, å sen kom han, och då, bilen åkte superfort med vrålsnygga tjejer, alla dog et cetera.

Gudssjukan – Du skriver utan närvaro, som en allsmäktig Gud där handlingen mer är känslolöst ristad i sten än levande och alla karaktärer sitter på höga hästar. Sätt in dig i dina karaktärer och scener. Som läsare vill jag skratta och lida med dina karaktärer.

Svensksjukan – Du vågar inte vara konkret. Ord som nästan, lite, ganska, liksom. Karaktärer som inte vågar vara karismatiska. Ta ut svängarna. Man kan aldrig vara nästan glad, lite arg, nästan kåt. Antingen är man det eller inte.

Så se nu till att utveckla ditt skrivande och krya på dig :)

Read Full Post »