Marilyn Monroes liv fortsätter att fascinera 50 år efter hennes död. I pseudodokumentära boken ”Blonde” får vi följa Marilyns hårda kamp för att bli respekterad (i ett Hollywood som ser hennes om trashig underklass) och älskad (av de män som hon möter).
Och hur var det nu? Dog hon verkligen av en överdos ensam i sitt lilla hus? Joyce Carol Oates har svaret …
När jag googlar Marilyn Monroe får jag 88 200 000 träffar. Det finns ett berg av böcker skrivna om skådespelerskan men när Joyce Carol Oates skulle skriva sin bok gjorde hon research på ett anorlunda sätt:
- Jag vill inte bli nedtyngd av fakta och överväldigad av material. För ”Blonde” såg jag alla Monroes filmer som fanns tillgängliga på dvd i kronologisk ordning, berättar den 73 åriga Joyce Carol Oates för tidningen Dagens Industri Weekend.
Hur gör då ett proffs som Joyce Carol Oates research om det inte finns några filmer att se? För kortare verk gör hon research efteråt. För längre verk prioriterar hon att först få klart ett psykologiskt sammanhängande utkast.
- Jag researchar förmodligen mina kvasihistoriska romaner mycket mindre rigoröst och konventionellt än andra författare, säger hon om sina metoder.
Hennes böcker känns trots detta mer verkliga än kvällspressens artiklar. De är psykologiska studier skrivna med perfekt empatiskt gehör. Men varför läsa om något som inte har hänt när hela världen är full av levande människor, verkliga livsöden och stora tragedier som kan skildras rent dokumentärt? Joyce Carol Oates svarar:
- En upplyst, befolkad, komplex och ständigt skiftande fiktiv värld verkar för mig vara det enda som på ett legitimt sätt speglar det verkliga.
Enligt The New Yorker-journalisten Malcolm Gladwell behövs 10 000 timmars skrivande för att uppnå briljans. Joyce Carol Oates tog detta råd bokstavligt och slängde de första romanerna hon skrev.
Ändå har hon skrivit otroliga 120 böcker (!), varav en National Book Awardwinnare och flertalet som fått Pulitzernomineringar.
Joyce Carol Oates är fortfarande verksam professor på Princeton University i New Jersey. De dagar hon inte undervisar skriver hon mellan 8.00 och 13.00 och ibland ytterligare två timmar på kvällen.
Den senaste boken heter ”Dykvinnan” och kommer från en dröm hon hade om en kvinna vars ansikte är täckt med ett tjockt, sprucket lager smink. 
- Jag vaknade och var nyfiken på vem den här kvinnan var, berättar Joyce Carol Oates vidare för DI.
Nyfikenhet är nog en gemensam nämnare för oss som skriver. Jag har skrivit två berättelser för att jag själv har blivit intresserad av dem.
Jag skrev ”Mina fräknar” i en första version helt utan att undersöka fakta. Nu innehåller den inte så mycket, det mesta är fiktivt, men det finns några partier och detaljer som jag senare fick kontrollera.
För mig är det viktigt att inga faktauppgifter är fel. Allt behöver inte vara på riktigt och sant men det får för den sakens skull inte vara helt fel och falskt.
Jag stör mig nämligen på filmer och böcker med sakfel. Ser jag något sådant har jag svårt att tro på resten. Misstaget ligger kvar; skvalpar, retar och sticks lika mycket som när en mobiltelefon ringer högt på en biograf. Utan att någon svarar. Jag tappar koncentrationen.
Syftet med ”Mina fräknar” är att lyfta fram huvudpersonen Karin i ljuset. Ge henne upprättelse. Om något förargar blir det svårt. Då står hon kvar i skuggan. Då har jag missbrukat förtroendet jag fått att förmedla historien. Det är så det känns för mig som författare.
Det är en fantastisk känsla att bli så berörd, så påverkad att det känns som om någon har flyttat in i ens huvud. Att då sätta sig vid datorn och hamna i ”flow” … Ja, det är en närmast religiös upplevelse. Och en så stark är energi förtjänar att förmedlas utan störande faktafel. Därför gör jag research.
Jag som författare vill nämligen undvika att hamna i gräl med dig som läsare. När du har ”Mina fräknar” i din hand ska allt ljus vara på Karin. Då hoppas jag att du glömmer bort mig. Först då har jag fullföljt min upppgift.
Och hur var det nu med Marilyn Monroes död? I ”Blonde” är det CIA som hyr en lönnmördare för att tysta Marilyn efter hennes affär med president John F Kennedy.
Det som berör mig mest med detta är att Marilyn Monroe själv, i boken, är helt oförmögen att såra någon.
Hur nära sanningen Joyce Carol Oates kommer vet jag inte. Men jag vet att berättelsen känns sann. Det räcker för mig.
Sofia
www.sofiahallberg.se
Ps. Kortet på Joyce Carol Oates kommer från Bonniers hemsida och är taget av Ulla Montan.
