Ett debutantår går så väldigt fort

Alldeles nyss var det 2011 och jag såg fram emot våren 2012. Jag skulle debutera. Det fanns inte mycket annat som rörde sig i mitt huvud. Julen 2011 ägnade jag åt att redigera min bok. Den hade deadline 16 januari men av olika anledningar ändrades det med kort varsel till den 6 januari. Jag låste in mig på kammaren och jobbade för brinnande livet. Med ett avbrott för möte med mina blivande Debutantbloggskollegor. Jag var mycket glad och stolt över att få vara en av dem som skulle driva den här bloggen under 2012.

Sedan kom de olika stegen.

Läsexen som skickades ut till bokhandlarna. Känslan att för första gången få se mitt manus som en riktig bok. Bläddra i den. Se exakt hur många ”lite” jag hade skrivit …

Första tidningsintervjun! Radio! Och hela tiden en gnagande känsla av tvivel. Handlar det här verkligen om mig? Vem är hon som ler på den där bilden? Och sa hon verkligen det där?

Releasefesten. Som blev ännu roligare än jag någonsin hade kunnat hoppats på.

Boksläpp i butik. Deppen när första bokhandeln inte hade min bok och glädjen när nästa hade det. Där fanns den. På riktigt riktigt. Min bok. I en hylla i en bokhandel. En fantastisk känsla!

Recensioner. På gott och ont.
Läsarmail. En bonus jag inte alls hade förväntat mig. Folk som tar sig tid och skriver vad de tyckte om min bok. Folk som skriver att det känns som att jag har skrivit om dem. Folk som säger att de känner igen sig. Folk som blir upprörda på Caroline. Och jag fnittrar för jag älskar förvirrade, opålitliga, mänskliga Caroline.

Signeringar. Inte så många kom. Det är så för debutanter. I alla fall debutanter i allmänhet. I alla fall för debutanter vars förlag inte hittar på tävlingar som de vinner och får jättemycket publicitet. Men de som kommer och vill köpa signerade böcker är otroligt mycket uppskattade.

Samtal på bibliotek med goda författarkollegor. Spännande och en riktig boost!

Författarhomeparty. Vilken rolig grej!

Skrivarhelger, koncentrerat arbete varvat med samtal om skrivandets vedermödor.

Mitt debutantår har bestått av så mycket. Nya kontakter. Nya insikter. En hel hög nya härliga kollegor.

Det här är mitt allra sista inlägg här på Debutantbloggen. Det har varit lärorikt, roligt och aningens slitsamt att tillsammans med Manne, Ulrika och Sofia driva den här skutan. Även om Debutantbloggandet är över för min del så fortsätter jag på min vanliga arena. Jag fortsätter också med manus två som jag älskar. Jag gör verkligen det.

”There is no greater agony than bearing an untold story inside you.”

Orden är Maya Angelous men de kunde vara mina. Jag vet inte vad 2013 har i beredskap åt mig. Det kan vara bra. Det kan vara ett helvete. Det kan vara alldeles underbart. Men hur det än blir måste jag skriva för det finns så mycket här inne som måste ut.

Tack till dig som har följt oss under vårt debutantår. Hoppas att vi möts igen!

Read Full Post »

Wherefore art thou Romeo?

Jag är tillbaka på ett kärt ämne. Det som det hela går ut på. VARFÖR SKRIVER JAG?

I fredags skrev jag klart manus två. Innan du jublar, klappar i händer och gör vågen så vill jag säga att manus nummer två är ett första utkast, vad jag gärna kallar rough draft. Det är rått, det är stökigt och det är ja … ganska fantastiskt. Ibland. Och det ska bearbetas minst en gång till, från början. Men nu har manuset i alla fall en början, en mitt och ett slut. Och till och med en epilog. Jag har dock inte skrivit tacket än.

Hur som helst. När jag skrev sista meningen fällde jag faktiskt en tår. Jag vet inte om det var för att det var en fantastisk mening (gillade den verkligen) eller om det var för att jag på något sätt var i mål.

För en tid sedan kändes det hopplöst. Jag har varit (är) ganska stressad på grund av mycket på jobbet och det kändes helt omöjligt, hur skulle jag någonsin få loss tid att slutföra? Och ett tag satt jag fast, visste inte hur boken skulle sluta. Och ständigt denna fråga, vill någon läsa det här?

Men så. Några dagars skrivflyt gav en rejäl skjuts. Full fart framåt och vips var jag där. Nästan i mål. Behövde bara några timmar till.

Natten till i torsdags drömde jag konstiga saker. Rörigt, men ändå fanns där något. Jag sprang upp vid 4-tiden med penna och papper och satte mig inne på toaletten för att skriva, för att inte behöva tända lampan och väcka min man. Det var nya idéer. Till en ny bok. Dagen efter skrev jag klart tvåan. Det verkar som att skapandeprocessen är i gång, den funkar och den bestämmer. Inte jag.

Efter att jag hade skrivit klart i fredags skrev jag ut manusbunten. Nu ska jag läsa mina 302 sidor och stryka, lägga till, fixa vurpor, ta bort upprepningar och söka på ”ju”, ”lite” och ”log”. Och byta ut dem eller ta bort. Ni vet – städa upp.

Så satt jag där och tittade på min manusbunt. Tänkte – herregud, jag har skrivit en hel bok till. Hur gick det till? Hur kunde jag? Och så bankade mitt hjärta stolt och hårt. Jag kunde! Trots allt så kunde jag.

Men. Efter några minuter hoppade hjärtat ner i min ömma hälsporrehäl. Vad är det här för liv? Jaga tid,  aldrig ha en helt ledig helg, säga nej till saker. Sälja sig själv så fort det dyker upp en chans. Och allt detta utan att få betalt för det. (Nästan inget i alla fall). Ett vanligt jobb är en nödvändighet och det gör hela situationen hopplös. För jag kommer alltid att behöva jaga tid och tjäna pengar på något annat. Ja, jag har en man och det klart att vi skulle kunna sälja vårt dyra hus och en av de dyra bilarna så att jag kunde skriva mer men jag tänker att jag behöver pensionspengar och en eventuell sjukpeng om jag blir långtidssjuk och det är nästan lag på att man bör kunna försörja sig själv när man snart är fyrtio år. Om man plötsligt skulle behöva klara sig själv är det jobbigt om man inte kan, nämligen.

Jag kan inte annat än att ibland undra: Är det värt det?

Är det värt den ständiga jakten på skrivtid? Det konstant dåliga samvetet för att jag egentligen skulle kunna vara med mina barn istället för att sitta och skriva. Är det värt att jag och min man får pyttelite tid tillsammans? Och att jag nästan aldrig hinner träffa mina vänner? Har jag ens kvar några vänner? Jag ringer ju aldrig längre. Inte för att de ringer så jädra mycket de heller förstås.

Så jag klappade på manusbunten och suckade. Kände mig tom. Varför har jag lagt ner så mycket tid på hittepå? Så sa jag till min man. ”Jag tänker sluta skriva. Det är inte värt det.” Sedan somnade vi. Jag var helt slut. Jag hade ju jobbat hela veckan, försökt vara så mycket som möjligt med barnen, planerat ett barnkalas, handlat inför barnkalas, åkt i snöstorm och skrivit klart en bok. Jag sov som en stock.

Lördag morgon fick jag syn på mitt manus på nattduksbordet.

”Jag borde läsa det där. Börja jobba med det. Men äh, skit samma, jag ska ändå sluta skriva.”

”Det tror jag inte att vi är överens om.” Sa min kloka make. För han vet hur det är ställt med mig. Precis som för Romeo och Julia är det här skrivandet en hopplös kärlek. Can’t live with it, can’t live without it.

Read Full Post »

Är du författare?

För ett par dagar sedan kom mina döttrar in och störde pratade med mig när jag satt och skrev. De hade lite frågor att ställa, jag skulle ”nämligen bli intervjuad.” Jag svarade kort, koncist och drog till med saker utan att tänka för mycket på vad som egentligen är min favoriträtt och min favoritmusik. Så att de skulle bli nöjda så att jag skulle få fortsätta skriva.

Så kom sista frågan.

Är du författare?

Mitt snabba koncisa och korta svar till mina älskade ungar var förstås ”ja.”

Jag hakar på Ulrikas inlägg från förra veckan och diskuterar det här lite mer.

När andra kallar mig ”författare” gör jag ofta en grimas som ska betyda ”äsch, inte är väl jag …” För det vet ju alla att man inte är författare förrän man har fått minst två böcker publicerade. Och precis, fått publicerade för nåde den som publicerar själv och kallar sig författare. Eller? Därom tvistar de skrivande. Och som Ulrika skrev, för att få ansöka om medlemsskap i Författarförbundet krävs ”en utgiven produktion om omfång motsvarande två verk.”

Men jag funderar …

Att vakna av att det kryper i kroppen och man bara måste gå och knacka ner några ord, några meningar, några stycken och några kapitel.

Att vara mitt i något med någon och ändå inte vara där och istället vara i en annan människas värld. Att fundera på varför den människan beter sig på ett visst sätt och vad människan tänker hitta på härnäst. Detta tänker man på i bilen, på jobbet, med barnen, med partnern, ute med vänner. Ibland korta snabba tankar men alltid där någonstans i bakhuvudet. Hela tiden.

Att sitta på en flygplats på väg på romantisk helg och höra en person säga en sak och genast skriva ner den i repliklagret.

Att handla i kassan på Ica en vanlig tisdagkväll och fundera på om kassörskan dansar burlesk på nätterna för att hon har hårnät som döljer nylagt hår och rödmålade naglar under sina handskar.

Att åka tunnelbana, titta på en person och fantisera fritt eller vilja fråga ”What’s your story?”

Att höra någon berätta om sin tonårings mindre lyckade bravader och utbrista ”Där har du ju en roman, skriv!”

Att bestämma träff med folk från olika yrken för att få lära sig mer om saker ens karaktärer behöver kunna och sedan sitta och prata med de här människorna som om karaktärerna faktiskt fanns.

Att stå på jympagolvet på Friskis och titta i folkhavet efter någon som liknar sin huvudkaraktär.

Att tacka nej till saker andra aldrig skulle nobba, bara för att få sitta hemma och skriva i lugn och ro. Att alltid väga det man ska göra mot det att få sitta och skriva istället.

Om inte det är att vara författare – vad är det då?

Att vara författare är inget yrke. Det är ett liv. Oavsett hur många verk man har publicerat på ett eller annat sätt.

Är du författare? Debuterande författare under 2013? Skicka in din ansökan till att bli debutantbloggare under nästa år! Mer info här.

Är du författare som redan har debuterat och har något du vill säga till läsare av Debutantbloggen? Vill du gästblogga? Hör av dig till oss på debutantbloggen@gmail.com och märk mejlet ”Gästbloggare”.

/Pernilla

Read Full Post »

Det är utsidan som räknas

Häromveckan var jag i Spanien en snabbis. Jag var där i knappt 48 timmar och hann med minst tre bokaffärer. En var på flygplatsen men ändå.

När jag bodde i Spanien köpte jag en del böcker på spanska. I många år köpte jag, av ren slentrian, böcker varje gång jag åkte dit. Till slut insåg jag att jag aldrig läste de där böckerna. Jag har aldrig lyckats känna mig bekväm med att läsa längre, skönlitterära texter på spanska. Men är det hela sanningen? Grejen är att spanska bokomslag är så … trista, rent ut sagt. De inspirerar mig inte till läsning. (Och ÄNDÅ går jag in i tre bokhandlar under mina få timmar i Spanien).

Många brukar fråga om jag fick bestämma omslag till min bok. Svaret är nej. Så är det för de flesta författare, förlaget bestämmer. Det är inskrivet i kontrakten (för det mesta). De flesta förlag visar omslagsförslag och frågar vad författaren tycker men om förlag och författare är oense så vinner förlaget. De har kontraktet på sin sida. Med rätta. Förlaget betalar omslag, tryck och marknadsföring, de måste ha ett omslag de tror säljer. För det är ju omslagets uppgift – att sälja boken. Själv tyckte jag att det var roligt att se de olika förslagen, att få se min bok tolkad av en formgivare. Spännande och intressant. Och visst hade jag åsikter och tankar men jag tänker att formgivare jobbar professionellt med att ta fram det de tror säljer. De är klart mer lämpade än jag för omslagsjobbet. Jag tycker att man ska lita på att folk kan sina jobb.

I Spanien hittade jag några bekanta ansikten:

En del var helt obekanta men med bekanta namn:

Kollegor vars böcker säljs utomlands brukar visa upp de olika omslagen och det skiljer sig rätt rejält från land till land. Vad är det som gör att en boks omslag antas sälja i ett land, men ett annat land känner att de måste ändra? Intressant tycker jag.

Nu är det ju inte bara vid utlandsförsäljning som omslaget kan ändras, ofta ändrar man ju omslaget när den inbundna blir pocket. (T.ex. som för vår vän Manne). Min pocket kommer att vara ganska lik, men ändå annorlunda. När jag var på möte på Pocketförlaget försökte jag luska i när man byter men det verkade inte finnas någon riktlinje för det. Men det klart, om en inbunden har sålt massor så ändrar man inte gärna det vinnande konceptet. Varken här eller i Spanien.

 

Read Full Post »

Det handlar trots allt ändå om boken

Har ni hört att det har varit bokmässa? ;)

Bokmässan pågår under fyra hektiska dagar men egentligen pågår den nästan året runt. Först laddar man upp inför den, sedan eftersnackar man. Hur man upplever en bokmässa är väldigt olika, det har vi sett i olika bloggar dagarna omkring mässan. Jag tänker att bokmässan är som köttfärssås – alla har sitt eget recept … Typ.

Magi hos Amanda Hellberg.
Good enough hos Simona Ahrnstedt.
Så mycket bättre hos Susanne Boll.
Någon i allmänhet hos Anne Liljeroth.
Sköna möten hos Lina Forss.
Egoboost hos Johanna Lindbäck.
Den allra första fantastiska gången hos Trying to follow my dreams.
Om att inte vara där hos Bodil Sjöström.
Och lite komplicerat hos mig.
Med flera men nu orkar jag faktiskt inte länka mer. (Vet ni hur lång tid det tar?!)

Hur man än upplever mässan så är den en fantastisk möjlighet att träffa sina branschkollegor. Det blir många samtal och möten och vi som alla vill vara unika har ungefär samma problem. Så här skriver till exempel Sandra Gustafsson:

”Jag har minglat, ätit mat med och pratat med olika författare under mässan.
Det blir ju så.
Gemensamt för 80% av samtalen gick ut på att inte vara nöjd med sitt förlag.
Inte vara nöjd med PR-avdelningen.
Inte vara nöjd med uppmärksamheten; det är för mycket, det är för lite.
Inget konstigt med det, vi är olika till vardags också, alla tycker inte om att vara i centrum och synas hela tiden. En del vill synas mer, men får inte.
Och det är något jag verkligen inte kan förstå: om man som bokförlag väljer att skriva ett kontrakt med en författare, lägger ut pengar på att trycka boken – varför gör man inte allt för att boken ska synas? Säljas? Prånglas ut?
Vet ni hur många författare som går omkring på mässan och undrar vad som hände?
Funderar över vad som blev fel, varför förlaget inte uppfyller sin del av kontraktet?
Varför tar man inte som bokförlag ansvar för sitt eget projekt?”

Sandra Gustafsson är en av de klokaste jag känner och hon har här sammanfattat det jag också noterade under mässan – missnöjdheten med förlagen. Många är hyfsat nöjda med sitt förlag men de allra flesta har något de önskar skulle fungera bättre. Eller som en författare sa över ett glas i Gothiabaren: ”Det är författarens förbannade rättighet att vara missnöjd!”

Detta kan tyckas vara otacksamt men faktum är att en författare väldigt ofta sliter i ensamhet. Man skriver. Man filar. Man tvivlar. Till slut är boken klar och någon annan tar vid. Då vill man ju att det ska bli bra. Man vill att boken, som har kostat nattsömn, tårar, oro och väldigt mycket tid, ska få den plats i världen den förtjänar. Och det får den inte alltid. För någon annan äger den. Någon annan väljer ut, väljer bort och bestämmer. Och det är klart att det kan göra ont. Det är klart att man kan bli missnöjd. Ledsen. Frustrerad. Eller som Veronica Maggio sjunger: ”Aldrig nöjd.”

En insiktsfull rapport om förlagsbranschen skriven av Adam Svanell, publicerad i Fokus.

Samtalet som jag och några författarkollegor hade i baren på Gothia avslutades i alla fall med några kloka ord. ”I slutänden handlar det ändå bara om att skriva en riktigt bra bok.”

På något sätt hoppas vi fortfarande att det är så. Trots allt.

 

Read Full Post »

Research is da shit!

Foto: Pernilla Alm

Förra veckan tog jag ett stort kliv framåt i mitt författarskap. Huge!

Nej, tyvärr var det inte så att jag skrev något alldeles fantastiskt enastående urbra superduper. Nej. Jag skrev nästan ingenting förra veckan. Heller. Jag och mina barn är bara sjuka hela tiden nämligen.

Men – min förkylning hade en lucka på ett par dagar och jag lyckades gå på ett sedan några veckor inbokat researchmöte.

Jag har varit rädd för research. Dels lider jag av lätt telefonskräck. Dels känns det så förmätet, fånigt och fejkigt att ringa upp en person och säga ”Hej, jag är författare och gör research till min bok….” Eh …? Jag är vadå? Och till en vad? Och varför ska personen i fråga ta av sin dyrbara tid åt mina hittepåsaker?

Jag har varit inne på det här temat förut men ni får tåla lite upprepning. (Repetition är kunskapens moder vet ni väl).

Genom en gemensam bekant hade jag fått kontakt med en kvinna som var precis den jag behövde. Jag har länge tänkt att jag borde kontakta någon på en viss typ av avdelning på ett sjukhus. Men hur lätt är det? Man ringer växeln och säger ”jag vill prata med någon som ….” Känns fånigt. (Telefonskräcken och det där ni vet). Men så råkade jag av en slump få höra att en kompis väninna arbetar exakt där jag behövde vara. Så jag bad om kontaktuppgifter och skrev ett låååångt mail som mottogs väldigt väl.

Väl förberedd åkte jag så till Karolinska sjukhuset i Solna med min anteckningsbok. Jag var helt fascinerad av hur generös den här kvinnan var med sin tid och sin expertis. Och hennes engagemang! Hon diskuterade min hittepåsituation och hittepåpatient på fullaste allvar. Jag gav henne min kravlista och hon fixade biffen. Så att säga. Besvarade min minsta fråga och klurade.

Efteråt. Upprymd. Lycklig. Tacksam. Taggad att skriva.

Funderar nu på vem jag ska kontakta för en annan sak jag behöver lära mig mer om. När jag tänker efter … en av mina föräldralediga kollegor kan en hel del om det där -  han kanske vill ta en fika och berätta allt han vet. Jag skickar ett sms för ringer, det gör jag då rakt inte!

Research is da shit!

Read Full Post »

The writer’s curse

Igår råkade det sig så att mina barn inte ville gå hem med mig. När jag nästan var framme vid fritids ringde två andra mammor och frågade om det var okej att de tog varsitt av mina barn med sig hem. ”Eh. Jaha. Ja, okej då.” Mina barn är tydligen individer med relationer och javars, det är ju inte helt illa. Så jag vände bilen, åkte till Ica och handlade i lugn och ro. Sedan åkte jag hem. Ensam.

Som vanligt när jag är ensam hemma blir jag stressad. Ska jag skriva? Ska jag läsa? Ska jag lägga mig och vila, köra lite sådan där mindfulnessgrej? Ska jag tömma tvättbänken från bergen av tvätt? Ska jag måla naglarna eller ska jag helt enkelt bara slösurfa en stund?

Jag ställde in alla varor där de skulle vara och bestämde mig sedan för att skriva, det var det för kort om tid för. Ändå gnagde det i mig. Jag borde … Istället tog jag upp en bok jag har sneglat på ett tag. The Moment av min favoritförfattare Douglas Kennedy. Jag hade precis fått ett mail som fick mig att tänka på honom igen. Och The Moment kändes som en passande titel just när jag hade fått ett sådant. A moment.

Så jag slog mig ner i soffan, öppnade boken och fastnade direkt. Som jag alltid gör i DK:s böcker. Jag störde mig bara på att han överanvänder ”did” och det får han väl göra men engelskläraren i mig tycker att han lika gärna kunde ha kört med vanlig preteritum men oh well. Off topic, som vi säger i branschen.

På sidan 6 dök det här upp:

‘The writer’s curse,’ I said. ‘You have to be alone, you have to be obsessive, and those nearest to you frequently find that hard to bear. And who can blame them?’

Det var som att det där talade direkt till mig. Jag har ett sådant otroligt stort behov av att vara ensam. Med min text. Det här behovet har jag haft så länge jag kan minnas, jag har valt bort mycket i mina dagar för att få sitta hemma på min kammare och skriva lite. Som tur är har jag en omgivning som förstår det här. Det betyder dock inte att det alltid är okej. Det finns t.ex. barn som behöver en närvarande mamma inblandade här. Det är inget man bara stänger dörren till, inte för ofta i alla fall. Väldigt ofta låter jag bli att skriva fast det egentligen kryper under huden av iver att gå och knacka iväg lite ord. Den här besattheten – jag har mig veterligen inte en enda författarkompis som inte är likadan.

Under kvällen funderade jag vidare på det här med the writer’s curse.  Googlade, på skoj – the writer’s curse. Och hamnade i en blogg. Och DET inlägget, mina vänner. Det inlägget kunde ha skrivits av mig.

”Maybe I’m just speaking for myself, but every moment that other people would spend relaxing–watching television, taking naps, doing absolutely nothing–I feel like I should pack full with productive writing.  I constantly feel like I’m wasting my time unless I’m using it to work on my craft.”

Och det är väl det här som är det sjuka. Det går inte att stoppa oss som skriver. Vi älskar att sitta ensamma med vår text, ibland oftast är det det enda vi kan prata om och vi bara kan inte släppa den. Texten. Intrigen. Formuleringarna.  Vi bara är i det hela tiden och allt annat stör. Shit! Vi är inte kloka.

/Pernilla

P.S. Men vill ni veta en hemlis? Ibland önskar jag att jag bara kunde ligga på soffan en hel kväll och slöglo på tv. Bara ligga där och vara nöjd med det. Jag undrar hur det känns.

Och P.S. 2 – När jag nu på tisdagmorgonen gav mig tid att läsa lite bloggar hittade jag det här talande inlägget hos Sandra Gustafsson. Jag säger bara – word!

Read Full Post »

Jag är inte bara mamma, jag är författare också.

I helgen var vi i Dalarna där makens föräldrar har ett lantställe. Barnen och vi älskar att vara där. Fredagen tillbringade min man i Falun där han jobbade över dagen. Under tiden hade jag och barnen en härlig dag tillsammans. Solen sken, vi gick en långpromenad, tittade på djur, bakade, lekte ute i solen och hade det toppen. Tyckte jag. Det verkade även de tycka. På kvällen när de hade lagt sig tog jag fram datorn och petade i mitt manus.

När det blev lördag gjorde vi en utflykt på förmiddagen, hela familjen. Mysigt och trevligt. Efter vår gemensamma lunch tog maken med sig barnen på fisketur, och jag fick några timmars välbehövlig skrivtid.

På kvällen spelade vi kubb, umgicks, bakade en till hallonpaj och hade det allmänt bra.

Det blev söndag och jag kände att vi hade haft massor av kvalitetstid tillsammans. Men … Innan hemfärd skrev min dotter om helgen i gästboken. Hon skrev bara om fiskeutflykten och så skrev hon ”Mamma var inte med.”

”Mamma var inte med.” Den känns.

Ibland tänker jag att det här med att skriva, det här helt idiotiskt. Vad är det för något egentligen? Jag sitter och hittar på saker. Varför då? Jag hittar på saker och hoppas att någon kommer att gilla det tillräckligt för att vilja 1) ge ut det 2) köpa det 3) rekommendera det till alla sina vänner. Varför då, egentligen? Jag skulle istället kunna ägna mig ännu mer åt mina barn. Jag skulle också kunna ägna mig mer åt att göra fotoalbum åt mina barn. Eller helt enkelt ägna mina kvällar åt mer tvätt, mer träning och mer tid med min man. Kanske fika med någon kompis också.

Så skulle jag kunna göra. Lägga ner att hitta på saker med min dator och istället umgås mer med dem jag älskar.

Problemet är ju att jag faktiskt mår dåligt om jag inte får skriva. Blir grinig. Irriterad. Otrevlig.

Jag har försökt förklara för mina barn att en del människor spelar golf, en del rider, en del snickrar, en del springer långt och länge, en del cyklar och så vidare. Väldigt många människor har något de gillar att göra, och mår bra av.

När den här veckan är slut kommer min dotter kunna skriva i sin dagbok att ”mamma inte var med” både onsdag, torsdag, fredag och söndag. För mamma är inte bara mamma, hon är författare med åtaganden också.

Till exempel hittar man den här mamman/författaren på Sture bibliotek på onsdag klockan 19. Det är fritt inträde men föranmälan krävs.

Och glöm inte picknicken med alla debutantbloggare – nu på söndag.

Läs mer om eventen här.

Under tiden jobbar jag på lite. Jag är ju inte bara mamma och författare, jag är lärare också. Och man kan säga så här: Höstterminen är igång …

Read Full Post »

Tjugo dagar kvar till Debutantbloggen-picknicken!

Om tjugo dagar, den 2 september, är det dags för Debutantbloggen-picknick.

Idén föddes ur frustrationen över att vi aldrig lyckades ses, vi fyra som driver Debutantbloggen i år. Men ganska snabbt gick den över i något annat. Vi kände allihop att vi gärna ville umgås också med er som följer oss på bloggen och engagerar er i och kommenterar det vi skriver. Lite grann känns det som om vi har fått flera hundra nya skrivarkompisar, och vi vill träffa så många som möjligt av er. Vi har hummat lite om idén här på bloggen förut, men här kommer den slutgiltiga bekräftelsen:

Debutantbloggen-picknicken går av stapeln den 2 september klockan 14.30 i Humlegården, och ni är alla hjärtligt välkomna att göra oss sällskap i gräset. Närmare bestämt tänkte vi sitta bakom Kungliga Biblioteket. Vi tror att det finns ett mycket stort träd med tätt lövverk en bit längre in där man kan söka skydd om det regnar. Och i värsta fall kanske vi kan förflytta oss till något rymligt kafé eller dylikt.

Om ni vill komma, anmäl er gärna till detta evenemang på Facebook. Eller dyk bara upp. Medtag egen förtäring och kanske något att sitta på. Redan nu har flera författare och skrivande människor anmält sig, så det blir nog ett ganska stort gäng. Om vi behöver ge någon mer information om planer och annat så kommer vi att göra det på Facebook, och här på bloggen förstås.

Hoppas vi ses den 2 september!

Vänliga hälsningar,

Debutantbloggarna

Read Full Post »

Att ta hjälp och att undvika fallgropar

Att vara författare är ett ensamt jobb säger de. Och det stämmer ju förstås. Dock – det innebär inte att författare är eremiter, många är tvärtom väldigt sociala och tar alla chanser att ses i olika sammanhang. Författarluncher, frukostar, releasemingel och så vidare. Åker på skrivarhelger, veckor eller bara sitter tillsammans en dag. En del drar det ännu längre och jobbar i gemensamma projekt.

Det är inte bara själva skrivandet som är ensamt, hantverket och tankarna om ens manus kan också vara svåra att dela med andra. Ibland för att det är för diffust, känns för privat. Ibland för att omgivningen inte är intresserad av den påhittade världen man sitter och tycker är så viktig.

Det är då man behöver sina kollegor. Sin flock. Det går faktiskt ta hjälp om man behöver. Amanda Hellberg har i sin blogg berättat att hon gjorde det med sin senaste roman. Jag vet flera andra etablerade författare som regelbundet ses i olika konstellationer och hjälper varandra på traven. Jag  gjorde det i lördags. Jag träffade min kära vän och kollega Simona Ahrnstedt och hon gav mig synpunkter på mitt synopsis. ”Lite mer sånt, ta bort det där, och kan man inte tänka så här?” Aldrig att hon skulle säga hur min bok ska skrivas eller vad som borde hända, mer frågor för att få mig att fundera på en del saker. Nyttigt som sjutton.

Det är dock inte bara det där att ta hjälp eller få input. Det är läskigt och i början är det mer än läskigt. När min andra vän och kollega Susanne Boll på ett tidigt stadium i vår vänskap utmanade mig att vi skulle byta manus med varandra, då höll jag nästan på att dö av skam. Hu, skulle hon läsa?! Men så bestämde jag mig för att våga och vilken pepp det var! Jag började inse att det där med att skriva bok faktiskt var lite mer grupparbete än jag först trodde. Och roligare än de grupparbeten jag utsattes för i skolan. Plötsligt hade jag någon att bolla med. Att få prata om mitt manus med någon – vilken lyx!

Om man inte har någon som man vågar anförtro sitt manus till då? Om man hellre dör än visar någon man känner det man har skrivit? Om man bara helt enkelt vill ha sitt skrivande i fred, men ändå få någon slags input? Ja, då kan man anlita en lektör. Det har jag också gjort. Jag har anlitat eminenta Jenny Bäfving men det finns många andra. Ann Ljungberg och Johanna Wistrand , för att nämna några.

Författarcentrum erbjuder också lektörstjänst och en av deras lektörer har sammanställt en lista med de tio vanligaste fallgroparna i ett manus. Den kan man också ta till hjälp.

 

 

 

Read Full Post »

Just nu, i en solstol i Frankrike

Sitter jag och läser. Eller så springer jag omkring och jagar mina barn. Jag tror att jag i packande stund är lite väl optimistisk när det gäller exakt hur mycket lästid jag ska få till vid poolen i huset vi har bytt till oss. Vem vet … Hemma hos oss ränner det runt små fransmän och jagas av sina föräldrar – undrar vilka böcker de har packat ner? Eller är de mer realistiska än jag?

Hur som helst. De här böckerna får följa med på resan:

Fifty Shades of Grey av E L James, som har gjort en sådan succé runt om i världen. Jag måste se vad hypen är. Alltså jag måste verkligen!

Rules of Civility (på svenska Artighetsreglerna) av Amor Towles för den ska påminna om Den store Gatsby och eftersom jag älskar Gatsby så måste jag rimligtvis gilla den här. Är min förhoppning. Det kan ju gå helt åt andra hållet också.

Älskade syster av Joyce Carol Oates. Varför har jag den på svenska?! Jag läser aldrig engelskspråkiga böcker på svenska. Oh well. Den här är med för att jag tyckte det var dags. Har haft den ett tag.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. För att min lärarkollega Björn har tjatat om att jag ska läsa den. För att Christoffer Carlsson varje gång jag har träffat honom, har pratat om den här. Med kärlek i rösten. För att jag är så mycket mer beläst på amerikansk litteratur än svensk och det får det bli skärpning på!

When the duke returns av Eloisa James. Den här har jag fått personligt rekommenderad av Sveriges romancedrottning Simona Ahrnstedt. Det kan mycket väl vara så att det blir den här jag börjar med. I väntan på Simonas nästa – Betvingade.

Norstedts lilla franska ordbok. För att det var ett tag sedan jag läste franska. Trots att jag vet att jag aldrig använder lexikon väl på plats så känns det tryggt att ha med. I min iPhone? Bah. Det ska vara äkta böcker.

Hur mycket som blir läst återstår att se. Klart är i alla fall att mitt manus också har semester. Jag tänkte att det nog inte skadar att vila lite från det. Läsa lite. Dricka lite champagne. Softa i solen. Allt det kan nog bara göra manuset bättre, på avstånd.

Read Full Post »

Brunchläsning i Halmstad

Igår, söndag, var jag i Halmstad tillsammans med Christoffer Carlsson. Jag har berättat lite om bakgrunden till det här arrangemanget, i min blogg och igår var det äntligen dags!

Vi pratade om hur vi började skriva, hur vi blev antagna, vad våra böcker handlar om, vad vi skriver på just nu och sådana saker. Vi läste också ur varandras böcker. Jag hade förberett flera frågor men vi lyckades prata bort oss helt från det vi hade tänkt. Oh well. Man borde ha anat att det var så det skulle gå för när vi skulle ses på en fika och diskutera vad vi skulle prata om så övergick fikat i lunch som sedan nästan blev eftermiddagsfika. Vi kan pladdra vi.

Vi hade beställt lagom väder och dagen innan såg det ut som att vi skulle bli bönhörda. Och det blev vi. Det var inte strandväder och det var inte regn. Det var perfekt väder för att gå på författarprat i.

På väg till Norre Katts park där Kafé Rotundan ligger passerade vi det här vackra skyltfönstret i Bokia i Halmstad. Toppenfint!

Två glada författarkollegor.

Det kom en hel del folk, skoj!

På scen.

Ulrika från Bokia i Halmstad kom trevligt nog och sålde våra böcker.

Christoffer, som den kriminolog han är, är en duktig intervjuare. Så duktig att jag nästan inte fick fråga honom någonting. Men det var helt okej – han ställde så många intressanta frågor.

Eftersnack och signering. Skoj!

This was fun CC, let’s do it again some time!

Read Full Post »

Idag i Debutantbloggen

Så skulle jag ha bloggat om en väldigt intressant artikel jag läste i fredags. Jag brukar blogga om saker direkt men eftersom måndagar är min bloggdag så tänkte jag att jag väntar. Som en tålmodig person skulle ha gjort. En sådan jag inte är.

Så kom lördag och hela dagen tänkte jag skriva mitt fantastiska inlägg. Jag hann inte, det fanns så mycket annat att göra. Framförallt skrev jag i tre timmar. på mitt manus. The bliss – det var flow och det bara flödade ord och meningar. Jag kunde nästan inte slita mig.

Så kom söndag och redan på morgonen möttes jag på Facebook av att min vän och kollega Simona Ahrnstedt hade delat en länk. Just precis den jag tänkte skriva om. Ja ja, jag kan väl blogga om den ändå – tänkte jag.

Och en kort stund därefter dök det upp ett inlägg här i Debutantbloggen. Av min eminenta vän och kollega Manne Fagerlind.

Ja. Och kort därefter såg jag att Simona hade bloggat om länken också. De verkade ha bloggat exakt samtidigt.

Från början kom den från Multimanus på twitter.

Så summa summarum. Ni går miste om mitt fina inlägg om den här artikeln eftersom allt redan har sagts. Jag har lärt mig att man inte ska vänta och det där  internet – det är bra att sprida grejor på.

Jo, förresten! En sak har jag att tillägga. Jag citerar Lee Child ur artikeln:

“For me the end of a book is just as exciting as it is for a reader.”

Väldigt klokt sagt. Jag befinner mig lite där just nu jag också. Jag är halvvägs i mitt manus och har några håll jag funderar på om vi ska ta. Det gör att jag går och grunnar mycket på just precis det där. ”Hur kommer det att sluta? Kommer de att få varandra?” Varje gång jag går och sätter mig för att skriva känner jag mig lika nyfiken. Det är som att läsa en bladvändare, fast tvärtom. Eh …

Jag avslutar det här högst intressanta blogginlägget nu.

/Pernilla

 

Read Full Post »

Odödliga ord

I söndagens DN (8 juli 2012)  fanns en krönika av Björn Wiman där han diskuterade författarnas oersättlighet i samhällsdebatten. Det var en intressant krönika men det jag fastnade för var en helt annan sak – Wiman beskrev hur han för en tid sedan fått en kasse full med gamla tidningar, en del nästan hundra år gamla. ”Få saker är lika fascinerande som att bläddra i gamla tidningar”, skrev han.

Jag mindes genast mina egna stunder i ett dammigt bibliotek och lyckan när jag hittade gamla tidningar i arkivet. (Kan hända att jag var lite nördig som barn). Snabbt letade jag mig fram till april 1912 och läste om Titanics förlisning. Om hur de beskrev händelsen då. Det var en häftig känsla, nästan som en tidsmaskin. (Jag hade också väldigt bra fantasiförmåga som barn). Efter det har jag alltid kastat mig över gamla tidningar, husmorstidningar från 50-talet kvarglömda i en sommarstuga var en riktig guldgruva när jag hittade dem. Inblicken i ett helt annat samhälle – fantastiskt intressant.

För en vecka sedan var jag i Halmstad och lyssnade på författaren Tomas Bannerhed prata om sin bok Korparna, och sin syn på konceptet att skriva. I en mycket självironisk bisats sa Tomas att drivkraften för alla författare nog är att bli odödlig. Jag fastnade för den där kommentaren. Funderade på hur sann den är. För mig är den nog väldigt sann.

Och det är nog här min fascination för gamla tidningar kommer in. Det är egentligen frågan om en fascination för det skrivna ordet.

Det skrivna ordet finns, det står där och ändras inte. Det kan tolkas på massor av olika sätt men det finns där. Det berättar om allt. Det berättar hur saker var (är),  hur saker kändes (känns) och om hur man trodde att saker skulle bli.  (Ska bli). Ibland berättar orden bara vad man behöver handla, på en simpel papperslapp. Men även den enklaste inköpslista kan berätta en historia.

Vin
Räkor
Jordgubbar
Kondomer
Huvudvärkstabletter

Eller: (Om man glömde köpa kondomer).

Blöjor
Välling
Tvättmedel
Choklad
Snus

Jag vet inte. Det är rätt förmätet och gå runt och tycka att man ska skriva böcker för att man vill bli odödlig. Som att det man har att säga är så viktigt att bevara för all evighet. (Och ja, med man menar jag förstås mig själv).  Men ändå. Nordiska museet sålde förut (forfarande) dagböcker med tidsbeständigt papper. De ville gärna att man senare i livet lämnade in dagboken till muséet för arkivering för att bevara till eftervärlden. Gissa vem som köpte dagböcker där i flera år efter det? De är just nu i säkert förvar hos mig men den dag jag dör ska evigheten få alla mina fjortistankar.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur det ska gå med arkiveringen av alla bloggar, alla tankar och allt vi får veta om samtiden. Det går inte att bevara allt och jag vet att Kungliga biblioteket jobbar på att bevara en hel del men så mycket kommer att få förlorat, speciellt det mest personliga. Förr skrev vi brev till varandra. Brev som visserligen brändes ibland, men många brev med sprängande stoff bevarades till eftervärldens glädje och intresse. Hur mycket av e-post, chattar och sms bevaras? Det slår gnistror, det beskrivs känslor och allt försvinner. (Men det finns väl några slarvisar som aldrig städar inboxen, vårt hopp får stå till dem).

Jag skriver, alltså finns jag.
Jag skrev, alltså fanns jag.
/Pernilla

Read Full Post »

Författartupperware, prata inför folk och train along

Under den gångna veckan var jag på en miniturné i södra Sverige. Det var urkul.

För ungefär två år sedan bloggade Malin Persson Giolito om en amerikansk författare, Stephen Elliott, som var trött på att sitta på öde signeringar. Inte alla författare har långa, ringlande signeringsköer nämligen. Så han bestämde sig för att göra en turné hemma hos sina läsare. Han ställde upp med sin tid, läsarna bjöd hem kompisar och så hade de ett slags författartupperware. Malin Persson Giolito tände på den här idén och några månader senare hade vi författartupperware hemma hos mig. Malin berättade om sin just utkomna ”Bara ett barn” och vi andra fikade och lyssnade. Än idag säger Malin att det var det roligaste hon har gjort när det gäller prat om sin bok. Långt senare hade jag även ett författartupperware hemma med min vän Simona, lika lyckat det. Folk som var hos mig som gäster och som hörde om det här började säga ”när din bok kommer ut, då ska vi ha författartupperware hemma hos mig”. ”Ja, ja, om det blir någon bok någon gång ja.”

I torsdags gjorde jag premiär som författare på författartupperware. Alltså ett tupperwareparty där jag var huvudpersonen, och inte värdinnan. Precis innan blev jag jättenervös. För det första känns det så förmätet att folk ska vara intresserade av att komma och lyssna på mig, om mig och min bok. Som vanligt använde jag facebook som kräkskål. ”Ska snart prata inför 30 pers och har just kommit ihåg att jag hatar att prata inför folk.” Skrev jag och gick in och pratade. Och så kul det var! Jag hade förberett mig väl genom att ha med mig pratkort där jag hade stödord för vad jag skulle säga. Jag behövde dem bara lite grann. Vi hade så trevligt och de ställde massor av bra frågor och det hela var bara roligt.

Jag pratar om mig, min bok och mitt skrivande hemma hos Vivi på Humlebacken i Höllviken.

Två dagar senare skulle jag för allra första gången signera och prata i en bokhandel. Jag var inbjuden till Bokhandeln Laholm som är en fantastiskt fin bokhandel i hjärtat av Laholm. Å, jag blev så kär i den där bokhandeln. Det var vackert väder så jättemånga hittade tyvärr inte dit för att lyssna på mig men de som kom fick en skön stund i solen med tårta, jordgubbsbubbel ute på en innergård bakom bokhandeln. Och jag var inte nervös alls den här gången. Jag hade ju redan fått öva en gång och känt att det gick bra.

Diana, som driver Bokhandeln Laholm tillsammans med sin man, hade gjort så väldigt fint inför mitt besök. Och bakat gott ur ”Det bästa ur Magnolia bakery” av Anette Rosvall. Mums!

Och i rubriken skrev jag train along. Vad har det med något att göra och vad är det?

I sommar har jag gått med i en träningsutmaning, Train Along. Eldsjälen Susanne skickar ut övningar till oss som har valt att vara med, varje dag. Innan vi drog igång fick vi testa vår styrka genom olika övningar. Jag klarade en situp. En. På det sätt som var beskrivet, jag kan en massa andra sätt. Idag körde jag ett träningspass där jag sprang 30 minuter och sedan körde lite styrka. Plötsligt hade jag gjort 50 situps. 50. Av samma sort som jag för tre veckor sedan klarade en av.

Alltså är min poäng mer än solklar. Ju mer man tränar på en sak – ju lättare och roligare blir det.

Read Full Post »