I fredags kidnappade jag en hel häst

När jag är ute och pratar om min bok brukar jag berätta om Viktor. Karaktären Viktor i min bok alltså. Han kom till på ett lite speciellt sätt. Jag stal honom. Eller rättare sagt, jag kidnappade honom och skrev in honom i min roman.

Så här var det: när jag började skriva Det går bara inte hade jag en väldigt vag bild om hur den där Viktor skulle se ut. Han hette inte ens Viktor då, i stället bytte jag namn och utseende på honom hela tiden och ingenting kändes riktigt rätt. Jag grubblade över det här medan jag åkte till Göteborg i ett helt annat ärende. Och där var han! Jag stötte på en livs levande person som passade perfekt in i rollen som ett av Emelies kärleksobjekt. Killen hete Viktor och från och med då fick min karaktär också heta så. Jag lånade också utseende och klädstil.

När jag berättar om det här brukar jag få två följdfrågor. Får man lov att göra så, och tänk om han känner igen sig? På fråga A svara jag: ja, absolut, och på fråga B: det är ingen risk att han känner igen sig. Det är ändå en annan person som hamnar i boken.

Låt mig förklara. I samma stund som jag ”kidnappade” Viktor blev han en fiktiv karaktär som tvingades in i min berättelse. Han måste fogas in i romanen, jag måste modellera om honom lite för att få honom att passa. Även om jag använde den grund som fanns var jag tvungen att lägga till egenskaper och personlighetsdrag för att få det att funka. Jag kände aldrig förebilden till Viktor, vi träffades bara som hastigast och jag kan garantera att han inte har något minne av att ha mött mig. Men han satte igång en process som löste ett problem åt mig och hjälpte mig att komma vidare i skrivandet.

Det händer ganska ofta att jag lånar personer som jag träffat på i verkligheten på det här sättet. Någonting hos dem passar liksom in i det jag håller på att skriva. Naturligtvis skulle jag aldrig  göra det med någon som jag faktiskt känner. Det skulle inte funka eftersom jag vet för mycket om den personen. Deras egen personlighet skulle antagligen lägga sig i vägen för karaktären och hindra den från att utvecklas åt det håll som berättelsen kräver. Jag skulle inte ha den friheten att fantisera som ett flyktig möte ger.

För det är just den där friheten som är grejen, det är den som sätter igång processen. Att ha en förebild gör att jag lättare kan fantisera vidare, men jag vill egentligen inte veta något mer om den verkliga människan bakom. Därför ser jag inget större problem med att ”kidnappa” folk på det här sättet. Det är ju egentligen inte dem som personer jag är ute efter. Det är inte deras verkliga personlighet jag använder.

I helgen var jag på hopptävling. Jag var funktionär och stod mitt på banan och utöver en rejäl solsveda fick jag också en väldigt tydlig bild av huvudpersonen i mitt pågående skrivprojekt, och hennes häst för den delen. Särskilt hästen var spot on. Den stjäl jag rakt av.

Read Full Post »

Snipp snapp snut, så var sagan … bortglömd på hårddisken

Det svåra med att skriva är inte att börja på saker. Nästan alla jag känner kan börja på en berättelse. Och nästan alla av dem lyckas skriva en halv berättelse. Men väldigt få kommer längre än så. Det svåra är nämligen att avsluta.

Räck upp en hand om du känner igen dig i det här: du har inspiration, du har flytt, du tror att du vet precis vad som ska hända, du skriver, du är glad för det här verkar faktiskt vara en jättebra idé … fram tills det plötsligt inte är det längre. Du har ingen aning om vad som ska hända, din idé är redan uttömd efter tjugo sidor och hur mycket du än försöker så kommer du inte vidare. Låter det bekant?

Låt oss prata lite om slut. Att ha ett bra slut på sin berättelse är precis lika viktigt som att ha en bra inledning. Ändå är det enormt mycket svårare att få till det där slutet, att knyta ihop alla trådarna, svara på alla frågorna, se till att konflikterna blir lösta på ett trovärdigt sätt. Jag känner väldigt många skrivande människor som aldrig lyckats avsluta något. Jag har själv en mapp i datorn full med oavslutade projekt. Idéer som verkade jättebra i stundens hetta, men som av en eller annan anledning inte höll hela vägen. Ibland beror det på att jag själv tröttnat på idén, ibland för att jag helt enkelt inte haft en aning om hur jag skulle gå vidare med berättelsen. Men jag tror att den vanligaste orsaken till att berättelser förbli oavslutade är brist på tålamod.

Är det ett jobbigt ord? Tålamod? Måste man ha det som författare? Det är faktiskt ingen dålig egenskap, och du kommer att ha nytta av den i många sammanhang i bokbranschen. Att avsluta en berättelse kräver tålamod. Det kräver att du sätter dig ner och skriver, så mycket som det behövs för att komma fram till slutet på din berättelse. Det krävs också tålamod för att hitta det där slutet, som kanske inte är uppenbart då du börjar skriva. Jag brukar säga att det inte är nödvändigt att veta hur något ska sluta, men att det är en stor fördel om du gör det. Då har du nämligen hela tiden något att skriva mot, ett mål att sikta på och det gör det lättare att hålla berättelsen på rätt kurs. Så försök tänka framåt ganska tidigt. Ha en vision om hur du vill att det ska sluta, även om du inte vet exakt.

Att faktiskt avsluta saker är också viktigt för självkänslan. Det är en enorm egoboost att faktiskt ha skrivit klart en hel roman. Och har du gjort det en gång blir det lättare att göra det igen. Men du behöver förstås inte sikta så högt första gången. Börja med att skriva klart en novell till exempel. Novellen var min första form, den jag slipade tänderna på ganska länge innan jag ens vågade tänka på att skriva en roman. Att avsluta min första riktiga novell var skithäftigt. Att upptäcka att jag kunde göra det igen och igen var ännu häftigare.

Nu när jag mest skriver längre texter tar det förstås längre tid att bli klar. Det gör att jag ibland verkligen längtar efter att skriva klart något. I mars skrev jag klart en ”följetong” som jag jobbat till och från med ett tag. Det var inte ett superbra slut, men det var ett slut. Jag kunde sätta punkt och gå vidare med något annat. Senare kan jag gå tillbaka och fixa till det där slutet och göra det bättre. För det är också en viktig grej. Du behöver inte hitta det perfekta slutet direkt. Ett halvbra slut duger så länge, tills det är dags att redigera. Jag tror faktiskt att det är bättre att skriva vilket slut som helst än att inte skriva något slut alls.

Så sätt igång och avsluta något. Jag lovar att det kommer att kännas mycket bättre efteråt.

Ser du ljuset i slutet av tunneln?

Read Full Post »

Min resa till utgivningen – 2011

För två år sedan satt jag hemma i soffan. Funderade lite på livet medan jag pillade något barn i håret och strök ett annat över ryggen. Till trots av man, barn, arbete och hus, till och med en bil, så var det något som fattades. Något obestämt, något oklart. Som en rynka mitt i pannan en solig dag.

I min eviga strävan att hitta mitt eget sökte jag in till en skrivarkurs. På distans, givetvis. Inget annat var möjligt med det schemat jag levde efter. På distans hade jag även möjligheten att i pyjamas sitta kvar i min tv-soffa med barnen runt omkring mig. Inga tider att passa, ingen att behaga. Med datorn i knäet kan man komma långt i sina drömmar.

Skrivkursen blev den ögonöppnare och rynkutslätare jag behövde. Redan efter första uppgiften var jag både fast och besatt. Från att inte skrivit ett skönlitterärt ord sedan skoltiden var skrivandet det enda jag tänkte på. Det enda som existerade när jag läste böcker. Analyserade skrivtekniker och ordvändningar. Med besattheten kom också viljan att berätta för folk vad jag gick och tänkte på. Vilka slags historier jag hade i mitt huvud och som jag lockade fram vid långvariga möten, barnbadande och representationsmiddagar. Det var då kursledaren bad mig släppa alla skrivuppgifter och istället få den där historien på pränt. Historien om svenska Lova som hamnar på en fårfarm i Australien.

Så jag gjorde det. Skrev som i feber i två månader. Satt vid köksbänken, höggravid och med två barn lekande runt benen. Funderade ut nya intriger och biroller för att fylla ut mellan omslagen. Vid vissa tillfällen stod historien upp ur pappret, skrev sig själv utan att jag hade en aning om vad de ville eller vilka de var. När ni läser boken, när Mildred kommer så ska ni veta att hon har absolut inget med min tidiga plan att göra. Hon fick mig att skriva om stora delar av manuset för hon passade ju in. Inte planerad, men väldigt efterlängtad.

Min deadline var den kommande förlossningen. Den skulle vara vid midsommar. Vid den tidspunkten skulle min historia vara ute hos förlagen. De stora förlagen. Efter 217 sidor var jag klar. Kursledaren, Lina Arvidsson, läste igenom historien. Hon var överlag positiv. En del språkändringar, men det mesta höll. Jag gjorde mina ändringar. Nu var världen redo för mitt manus.

Trodde jag.

Read Full Post »

Har ni hört den här?

När jag gjorde en sökning här på Debutanbloggen för att kolla om jag redan vid något tillfälle hade tipsat om det jag tänkte tipsa om idag, upptäckte jag att jag inte hade det. Däremot hade någon annan gjort det. Oskar Källner som debutantbloggade 2011 gillar uppenbarligen samma grejer som jag, för han hade, förutom det som jag strax ska tipsa om, tipsat om den filmade föreläsningen med Dan Wells som jag tipsade om i påskas. Bra smak du har, Oskar!

Men eftersom det är två år sen och bra grejer inte kan lyftas fram för många gånger, gör jag som jag tänkte ändå. Här kommer tipset:

Lyssna på Writing Excuses! 

En sjukt bra amerikansk podcast, med bland andra Dan Wells (och min idol Mary Robinette Kowal. Om ni gillar Jane Austen och magi och inte har läst hennes Glamourist Histories måste ni genast läsa dem!) Writing Excuses görs av science fiction-, fantasy- , skräck, och serieroman-författare och tar naturligtvis upp genrespecifika frågor. Men också en hel massa andra, sjukt intressant saker: hur skriver man trovärdiga psykiskt sjuka karaktärer? Hur gör man en bra intrigskiss? Hur beskriver man djur i berättelser så att de känns som personligheter? Hur jobbar man med cliffhangers? Vad är skillnaden på att skapa intrig för en novell eller en roman? Och tusen andra ämnen.

Varje avsnitt är 15 min och tro mig – det är 15 värda minuter! Writing excuses finns inte bara på sin egen site utan också på audible och itunes.

 

Det var dagens tips. Nu tänker jag återgå till min sista skrivlediga vecka och fundera på vad jag kan göra för att komma igång igen med bok två. Vd brukar ni göra efter ett skrivuppehåll? Läsa nåt särskilt?  Göra uppvärmningsövningar? Bara dyka med huvudet före och se vad som händer?

Read Full Post »

Dags för bok 2, en berättelse i sju delar.

Jösses vad trött på Solviken jag är nu! Jag satt i helgen och korrekturläste boken en sista gång. Det är säkert den tjugofjärde gången som jag läser igenom hela berättelsen sedan jag blev klar med råmanuset för drygt ett år sedan. Tänk er att läsa samma bok tjugofyra gånger – på raken … Nej, vi är verkligen färdiga med varandra, Solviken och jag, nu klipper jag av navelsträngen och låter boken möta världen på egen hand. Förhoppningsvis hittar den sin läsare, förhoppningsvis gör den inte alltför många besvikna. Jag kan i vilket fall inte göra mer.

Däremot finns det annat jag kan ägna mig åt, till exempel att skriva en ny bok! Vilket jag precis har börjat med. Inte bara gått omkring och funderat alltså, utan verkligen suttit på ändan och skrivit. Jag har satt mål på hur många ord (500 st) jag minst bör få till varje dag för att om sex månader vara klar med ett första utkast. För den här gången vill jag inte hålla på i drygt ett år innan jag är klar, och det borde inte heller behövas. Något har jag väl lärt mig om vilken sorts process som passar mig och den typ av underhållningslitteratur som jag skriver!

Eftersom bok 2 är en fristående fortsättning på Solviken har jag mina två huvudkaraktärer klara redan. Och nej det är inte Niklas och Marie. Inte heller är miljöerna riktigt desamma. Däremot finns ett gemensamt tema, plus att jag fångar upp ett par halvlösa trådar och att jag ”en passant” håller läsaren informerad om vad som hänt de övriga i Solviken. Det är därför jag kallar det för ”fristående”.

Precis som förra gången, började jag med att teckna fram ett antal romanfigurer som ska driva berättelsen framåt och själva utvecklas. När det var gjort bestämde jag mig för hur jag ville att berättelsen skulle sluta. Jag gav den en riktning, ett mål. Sedan skissade jag på en början. Den kommer jag säkert att få skriva om när jag är klar, precis som jag blev tvungen att göra med Solviken. Men ett misstag som kostade mig månader av extra redigering var att jag inte i förväg ritade upp sammanhängande dramakurvor. Jag hade en massa konflikter och händelser men det saknades trösklar, vändpunkter och en tydligare sidointrig. Det fick jag föra in i efterhand. Även om det var lärorikt att göra det, vill jag gärna slippa upprepa den sega processen som det innebar att möblera om i berättelsen. Så den här gången har jag ritat upp ett tydligt skelett bestående av sju olika delar: en början, ett slut och en mitt, två trösklar och två huvudstrider. Samt en huvudintrig och en sidointrig. Kvar att skriva är allt annat: fördjupning av karaktärerna, inre och yttre dialoger, miljöbeskrivningar, problem och utmaningar, känslor. Åh, känslor … Mitt skelett behöver helt enkelt kött och blod för att bli till en levande varelse.

Så ser alltså planen för bok 2 ut och jag tror att den kommer att hålla. Redan nu märker jag hur roligt jag tycker det är att skriva på manuset, hur avslappnad jag känner mig i mitt skapande med denna blandning av struktur och fri lek.

Ytterligare en sak jag gjort är att skriva en baksidestext. För att tvinga mig själv att fokusera på det viktiga i min nya bok. Och en titel har jag också eftersom det skulle kännas märkligt för mig att inte ha döpt min skapelse till något.

Det ska bli spännande att se om jag lyckas kläcka ur mig ett första utkast på sex månader. Och hur mycket av mina ursprungliga tankar som i så fall finns kvar.

Återkommer om den saken i typ september …

Read Full Post »

Tack för all pepp och tro på att trokrampen skulle försvinna!

På skärtorsdagen skrev jag ett inlägg om min trokramp. Inte skrivkramp. Trokramp. En krampande tro på att just jag kan ge ut en bok till. Att jag kan få ihop min vardag, mitt liv, runt ett manus till. Visserligen har jag redan två färdigskrivna, så jag förstår inte varför jag egentligen krampar.

Vad hade jag gjort utan er, kära bloggläsare? Jag hann knappt lägga ut inlägget förrän hurra-och peppningsropen skallade över Blåkulla med omnejd. Sådan värmer i hjärtat. Ett stort tack till er alla som läste och engagerade er.

En kommentar var att skriva en kort novell. Om vad som helst på en halv A4. En annan kommentar var att utnyttja sina peppkompisar (det är ni och det gjorde jag!). Många vittnade om deras egna trokramper och att det går att komma vidare. En tog upp att det kanske var så att som självlärd inom ämnet blir det svårt att följa med i tugget runt grammatiska ord, kommateringar och branschtermer. Så kanske det är och då finns det i så fall lösningar på problemet.

I påsk åkte jag upp till Härjedalen för det traditionella påskfirandet. Eftersom det inte finns täckning på vare sig mobil eller internet där uppe i fjällen tog jag inte med mig datorn. Mobilen låg kvar i väskan hela långa påsken. Första dagen kliade det lite i uppkopplingsnerven men sedan tog familjeskapet, solen och fikandet överhand och jag bara njöt. Pratade en del om ”Lova”, funderade på uppföljningen tillsammans med andra (vad mycket det betyder att få lufta sina tankar högt och fritt bland vänner!) och kollade in hus där Lovas föräldrar ska bo.

Långsamt men säkert kom tron tillbaka. Inte för att jag egentligen hittade mig en påskkärring att pressa ned krampen i dess kaffepanna, men jag lämnade krampen på en rastplats strax utanför Mora. Det är nog samma sak som Blåkulla, kan jag tänka.

Eftersom jag i grund och botten är en problemlösare har jag så löst problemet. Hittat ett åtgärdspaket som fungerar för mig för att komma vidare i skrivandet. För skriva, det ska jag. Kring just den frågan behöver jag inte krampa så mycket.

Dag Öhrlund skriver in sin fantastiska bok ”Skriv en bok och sälj den” att skrivandet ska tas på allvar. Det är ett hårt arbete att vinna vägen fram till publicering. Man ska skriva varje dag för annars försvinner texten från medvetandet. Helt plötsligt brinner man inte längre för sina karaktärer och det man precis kastat dem in i. Vet ni vad? Han har helt rätt! Undrar mig egentligen inte med tanke på år av erfarenhet han har bakom orden. Det är viktigt att avsätta tid för skrivandet. Precis som det är med träning och socialisering. Avsätt tid. Gå upp före barnen, skriv på bussen på väg till jobbet, skippa teven och skriv under Bolibompa. Allt det är viktigt om skriva är viktigt för just dig.

Det har jag tagit fasta på nu. Det ligger hårt arbete framför mig för att nå mitt nästa mål men vet ni vad. Tillsammans med er och  mina bloggkollegor och tillsammans med mina karaktärer är det hela resan värd!

Så här blir det:

1. jag har anmält mig till en kurs i sommar där kursledaren är eminenta Simona Ahrnstedt. Det ska bli sjukt roligt och jag hoppas på massor av skratt och ännu mera inspiration. Kanske den självlärde kan bli lite mera lärd?

2. Jag håller på med uppföljaren av ”Lova”. Det var inte meningen från början, men det blev så. Nu saknas det fyra kapitel och sedan ska manuset fluffas till. Alltså, först flödeskriver jag, sedan fluffar jag. Därefter ska manuset vila en månad eller två. Sedan ska det redigeras. Det fungerar för mig. Nu då ”Lova 2” (eller, som jag kallar det i hårddisken ”Men vad var det egentligen som hände sedan?”) blev påbörjad måste jag avsluta det. Även om det inte finns en publik för det. Så är det bara.

3. Jag jobbar alltid med strategiplaner. Gärna på basis av fem år. De kan revideras hur ofta som helst ifall tex ett delmål blivit uppnådd tidigare än planerat. I planen ligger ett åtgärdspaket för att komma dit jag vill. Just nu vill jag 1. skriva klart manus 2. få det utgivet. Det ska väl ändå inte vara så svårt…? Vilket manus? Ja, det vet jag ju inte, men det kanske jag inte behöver veta än. Jag kanske bara måste skriva för att jag vill skriva. För att jag tror på den berättelse jag håller på med. Med andra ord, i min nuvarande strategiplan är att arbeta med de olika manusen (ja, det är just nu tre stycken, jag jobbar gärna parallellt) en timme varje dag. Enligt ett schema jag dragit upp. Jag väljer att se på det som ett jobb med möten och avtalade tidsplaner jag måste hålla mig till.

4. Tro på mig själv! Det är jätteviktigt. Visst, man får deppa och dippa. Det kommer ni nog få reda på när jag gör igen, men man måste komma upp ur svackan. Som Dag Öhrlund också skriver, det är extremt få som blir utgivna på alla spontanmanus som kommer in till förlag idag. Bara det att en förläggare en gång valt just mitt manus ur högen, sänt iväg det till tryckeriet och i slutändan kommer det en fysisk bok är så gigantiskt fantastiskt och verkligen en egotripp, Heja mig och min ”Lova” bara för det!

Så där ja! Slutgnällt och vidare i listan. Här ska det dras upp riktlinjer. Hänger ni med?

Read Full Post »

Skrivarcirkelledare: så funkar det!

Nu börjar mina skrivarcirklar dra igång igen. Den här våren har jag fem olika skrivarcirklar. Tre på Studieförbundet Vuxenskolan i Halmstad, en på samma förbund i Falkenberg och en ungdomscirkel i samarbete med Stadsbiblioteket i Halmstad. Jag har varit cirkelledare i åtta år nu, och har haft skrivarcirklar med alla möjliga inriktningar och för olika målgrupper. Men hur blir man egentligen cirkelledare, och vad innebär det?

Det började med att jag fick läsa lite cirkelledarpedagogik på skrivarlinjen på Åsa folkhögskola. Redan då tyckte jag att det verkade spännande, men jag tyckte att jag var lite för ung och oerfaren (jag var bara 21) för att kunna leda dem just då.  Det var först våren 2005 som jag vågade ta upp tanken igen. Cirkelledare behöver egentligen ingen formell utbildning, men det brukar vara bra att man kan visa något konkret bevis på att man vet vad man sysslar med. Jag för min del hade dels året på Åsa i bagaget, plus att jag var ganska nybliven student på Lunds universitets författarskola. Så jag anmälde mitt intresse till ett antal studieförbund och ett av dem nappade.

Nu när jag ser tillbaka på det fattar jag inte riktigt hur jag vågade. Jag var ju fortfarande ganska ung (26) och även om jag hade ganska stor erfarenhet av skrivande så märkte jag snabbt att det är en helt annan grej att försöka ”undervisa” andra i det. Det som jag bara ”vet” när jag skriver själv måste jag nu försöka förklara. Saker som jag tycker är självklara måste lyftas fram och göras tydligt. Allting jag säger följs av ett ”varför?”.

I dag är cirkelledande bland det roligaste jag vet. Naturligtvis finns det perioder då det känns motigt, men när jag väl står där och pratar om skrivandet och ser hur deltagarna en efter en kommer igång flyger tiden i väg. Vi skriver kortövningar, samtalar, analyserar text och har framför allt väldigt roligt ihop.

När det gäller studiecirklarna har jag ju sällan med erfarna skribenter att göra. Visst finns det författaraspiranter, men minst lika många är bara vanliga människor som vill bli bättre på att uttrycka sig själva, eller som nöjer sig med att skriva för den närmaste kretsen. Min roll som cirkelledare handlar lika mycket om att peppa och uppmuntra som att lära ut skrivandets hantverk. Jag måste vara lyhörd för deltagarnas behov och anpassa min undervisning efter det. Varje grupp är unik och har sina egna önskemål om hur de vill lägga upp cirkeln. En del har gått andra cirklar tidigare och vet precis vad de vill ha ut av det hela, andra är helt nya och behöver kanske en mjukstart för att komma igång.

Jag har också haft cirklar där vi helt fokuserat på en viss genre, till exempel självbiografi eller barn- och ungdomsböcker. Då varvar vi skrivandet med teori och pratar om vad som utmärker just denna genre och vad man ska tänka extra på när man ska skriva inom den. De samtalen brukar bli väldigt givande eftersom många kommer till cirkeln med en ganska snäv bild av hur en bok i en viss genre ska se ut. Men när vi börjar prata om det och jag visar fram exempel inser de att litteraturen tillåter mycket mer än de tror och att deras ”konstiga” idé visst kan funka.

Just flexibiliteten i undervisningen är en stor fördel jämfört med mer traditionella skrivarutbildningar på folkhögskolor, högskolor och universitet. Jag kan faktiskt ändra i min plan precis hur jag vill och anpassa den till de behov som uppstår. Därför blir skrivarcirkeln en bra plats att börja på för dem som vill pröva på att skriva lite mer fokuserat för första gången.

Read Full Post »

Äntligen påsk!

Påsk! Det är min absoluta favorithelg på hela året. Bättre än julen som är full av en massa måsten. Bättre än nyår med sitt krav på den perfekta festen, klänningen och maten. Bättre än midsommar som alltid regnar bort. Påsken är pålitlig. Ägg, godis. Klart. (Bonusar, om man vill och orkar: skattjakter, utklädningslekar och konstrunda). När det är påsk skiner solen och jag dricker kaffe, äter godis och läser böcker. Det är lag på det.

Alltså: nu hoppar jag upp på min kvast, packar kaffe och godis i ryggsäck …. o my god hörrni. Nu fick jag precis en idé till en berättelse. Jag som precis hade tänkt skriva att jag av tradition inte skriver över påsk och att det är extra skönt i år eftersom jag har tagit skrivledigt. Och så bara… Ja, det är sånt som händer. Okej. Jag tar med mig en anteckningsbok då. Datorn får stanna hemma och vila sig.

Innan jag far: Som en påskpresent från mig till er: amerikanske skräckförfattaren Dan Wells pratar om story structure. Han gör det väldigt bra.

(Det här är del 1 av en föreläsning. Kolla de andra fyra delarna också, tycker jag. Sevärt!)

GLAD PÅSK!

 

Read Full Post »

Skrivarutbildningar? Vad ska det vara bra för?

Vi har tidigare pratat lite om skrivarutbildningar här på bloggen och eftersom det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat tänkte jag utveckla det lite till genom att berätta mer om de skrivutbildningar jag själv gått.

Den första skrivutbildning jag gick var på Åsa folkhögskola och under det året var det framförallt två viktiga saker som jag lärde mig: att skriva kortövningar och att diskutera text.

Kortövningar är skrivövningar på fem till tio minuter. De kan handla om precis vad som helst och du har inte tid att sitta och tänka efter. Det är bara till att skriva, snabbt och utan eftertanke. Mitt livs första kortövning fick jag under vår rundtur på skolan. Vi hade kommit fram till ett litet gult åttkantigt hus. ”Det här är bihuset”, sa vår lärare. ”Nu skriver ni i fem minuter om det.” Eh, va? Det var fler än jag som såg konfunderade ut. Ett bihus? Vad är det och hur skriver man om det? Första raden på min första kortövning lydde: ”Jag kan inte skriva så här, tänker jag då jag sitter framför bihuset.”

Med tiden visade det sig att jag hade fel. Jag kunde visst skriva sådär, på kommando om nästan vad som helst. Det var mest fråga om övning, precis som så mycket annat. Det blir sällan bra, men det är inte meningen heller. Kortövningarna handlar inte om kvalité, utan om att våga släppa all självkritik och bara skriva. Jag gör dem fortfarande ihop med mina cirkeldeltagare. Det är befriande att bara kasta alla medvetna tankar över bord och i stället ge efter för vilka konstiga infall som helst. Och har du tur hittar du ett litet frö som kan gro vidare och utvecklas.

Visst ser det idylliskt ut? Det är det också.

Nästa prövning var textdiskussionerna. Vi fick ungefär en vecka på oss att skriva, innan texterna samlades in, kopierades och delades ut till alla i klassen. Det här var mitt första möte med en verklig läsare och jag var ganska skräckslagen. Dessutom skulle jag kommentera de andras texter, vilket jag inte heller hade prövat på tidigare. Vår första diskussion var trevande och väldigt snäll. Det är nästan helt omöjligt att säga elaka saker om en text när författaren sitter mittemot en, åtminstone innan man lärt känna varandra.

Man kan tycka många saker om textdiskussioner. Å ena sidan är det förbannat nyttigt att få åsikter på sin text från andra läsare, utan det vet vi inte vad som funkar eller inte funkar. Å andra sidan kan det bli förvirrande när fem olika läsare uttrycker fem olika åsikter. Men det är då man lär sig sålla. Vilken kritik håller jag med om? Vilken kritik har jag svårt att ta till mig? Fördelen med att sitta i grupp är att man alltid kan be läsaren utveckla och förklara vad hen menar om man inte förstår. Textdiskussioner handlar lika mycket om att lära sig uttrycka sina egna åsikter som om texten som granskas. Du får inte vara flummig på textdiskussionerna. Du kan inte bara säga att du inte gillar något, du ska kunna förklara exakt vad det är som du inte gillar. Eller för all del vad det är som du tycker är toppenbra. Varför är just det där partiet så strålande? Varför tror jag inte på just den karaktären? Varför tycker jag att just det där slutet inte funkar? Det är mycket lättare att ta till sig och använda kritik som är tydlig och exakt.

Som författare blir man lätt hemmablind för sin text, man kan den redan utan och innantill. Läsaren ser det däremot med fräscha ögon och blir därför mer benägen till att hitta ställena där texten inte funkar. Jag skrev en hel del noveller under tiden på Åsa och jag tror att varenda en av dem blev bättre efter att de blivit utsatta för en textdiskussion. En av dem gick till och med och vann en novelltävling.

När jag berättar för ”icke-skrivande” människor att jag gått skrivutbildningar blir de ofta skeptiska. Skriva? Det är väl inget man utbildar sig inom? Antingen kan man det eller så kan man det inte, liksom. Tron på den inspirerade autodidakten till författare lever fortfarande kvar. Men egentligen skiljer sig inte skrivandet från något annat här i livet. Du kan ha mer eller mindre lätt för det, men det går alltid att öva upp sina färdigheter.

Att gå en skrivarlinje på folkhögskola rekommenderas varmt till alla som vill pröva på att skriva på heltid ett tag. De flesta utbildningarna är studiestödsgrundande och att bo på internat är billigt och bekvämt. Eftersom folkhögskolorna ofta har en folkbildningsprofil tar de in elever i alla åldrar. Den äldsta som gick i min klass var 60, den yngsta nyss fyllda 19.

De flesta folkhögskolor tar emot ansökningar fram till slutet av april eller början av maj, så sätt igång och sök!

Read Full Post »

Om det inte är skrivkramp, vad är det då?

Jag brukar inte drabbas av skrivkramp. Det är inte min grej. Jag är journalist, jag har lärt mig att skriva mot deadline vare sig jag har lust eller inte. Och jag är hängiven Nanowrimo-deltagare, och det har lärt mig att det är okej att skriva dåligt, att en skriven text kan redigeras men en oskriven text gör man ingenting med. Alltså brukar jag bara jobba på. Mer eller mindre entusiastiskt, och inte varje dag, men ändå: jag jobbar på. Tills nu. Nu är det plötsligt tvärstopp.

Jag har läst på om skrivkramp. 2009 skrev Augustin Erba såhär, här på debutantbloggen.  Och för bara några veckor sen skrev Eva såhär.   Tidningen Skriva hade ett långt reportage om ämnet häromsistens.

Och på Wikipedia står det såhär: ”Skrivkramp eller mogigrafi, förr även ofta kallat skrivarsjuka, är en typ av arbetsskada som yttrar sig som muskelkramp eller spasmer i hand och fingrar efter långvarigt skrivande med penna eller till exempel pianospel” … ”Uttrycket används ofta felaktigt om den mentala blockering skribenter kan drabbas av, kallad skrivblockering”.

Hur mycket jag än läser om saken kommer bara fram till att det inte verkar vara skrivkramp jag har. Inte i någondera bemärkelsen. För ont i armen har jag inte, och inga av alla de där jättefina tipsen känns som om de har ett enda dugg med mig och mitt skrivprojekt att göra.

Jag vet precis vad som ska hända i berättelsen, så det är inte att jag har kört fast i storyn.

Jag har inte prestationsångest, jag är på första utkastet och tillåter mig att skriva dåligt så länge jag tar mig igenom det.

Jag har bara ingen lust.

Eller, det är också fel. Egentligen har jag jättemycket lust att skriva. I teorin. Men när jag sätter mig och öppnar Scrivener känns det fullkomligt oöverstigligt att skriva en enda bokstav. Det är som om det konstanta kreativa flödet i min hjärna har stängt av sig, tvärt. Det är en helt absurd känsla. Jag är van vid att bara kunna vrida på kranen så är kreativiteten där. Går det lite trögt någon dag så tar jag en kopp kaffe och så säger det bara swoosch, och så är hjärnan igång igen. Men det här. Ingenting händer. Jag upprepar: ingenting.

Förra veckan lyckade jag med stor möda pressa ur mig tusen ord. Då satt jag i princip och stirrade på datorn en hel dag. Det var nog de långsammaste, med oengagerade ord jag någonsin har skrivit. Och det är så konstigt för: jag tycker jättemycket om mitt manus. Jag vill verkligen komma vidare med det och se det utvecklas. Men det bara… går inte.

Vad gör jag åt det här då? Ja, jag gnäller en del. Mår lite dåligt och tänker, å, jag kommer förlora kontakten med min text, den kommer aldrig att bli färdig. Och så har jag givit mig själv skrivledigt. Jag pausar. Läser böcker i badkaret på kvällarna i stället. Jag har bestämt mig för att det är okej, att det får vara så, att jag inte kan hetsa mig, om det nu är någon del av min hjärna som bara har stängt av sig. Det är väl nåt batteri däruppe som måste laddas, tänker jag. Om en dryg månad ska jag åka på tantcharter med min bästa skrivarkompis Mia och en stor hög pocketböcker. Då ska jag ta med datorn och försöka skramla liv i den där hjärnbiten som har tagit semester utan att lämna in någon ansökan. Tills dess får det vara.

Det känns lite läskigt. Men också väldigt skönt.

Read Full Post »

Det är berätta jag ska, inte glänsa.

Fridas gästinlägg från igår satte fingret på en viktiga sak när det gäller skrivande och utgivning: vikten av att ha en bra berättelse i grunden.

När jag själv började skriva på allvar hävdade jag med bestämdhet att viktigast i ett manus var språket eftersom en berättelse alltid gick att fixa till i efterhand. Jag är inte så säker på det längre. Inte att språket skulle vara oviktigt, utan mer att det alltid skulle gå att rädda en berättelse. Ibland måste det till mer drastiska åtgärder, som att skriva om den helt och hållet eller avliva den. Jag kan ha överseende med språket men inte med en berättelse som får mig att gäspa.

Att skriva bra och att berätta bra är alltså två olika saker för mig. Det ultimata är givetvis om de två förenas i ett och samma manus. Det är då som det händer grejer! Men att döma av de många böcker och manus som jag läst de senaste åren, är det tydligt att de flesta förlagen värdesätter en bra berättelse framför ett perfekt språk. Och vet ni vad? Jag förstår varför.

Frida skriver att hon litar på sin magkänsla och jag brukar säga att jag som läsare vill att berättelsen ska kännas i magen. Det spelar ingen roll hur vackert, fyndigt eller sinnrikt språket i romanen är, det måste finnas ett innehåll som griper tag också. Det är det som är det svåraste – att väcka känslor hos sin läsare. Det behöver inte vara de mest dramatiska känslorna, det räcker gott med ett stilla leende. Tänk på det när du skriver – vilken känsla vill du att din läsare ska ta med sig när den slår igen boken? Det är nämligen precis den känslan som läsaren kommer att förmedla vidare. Word of mouth, ni vet …

Detta tänker jag mycket på när jag nu börjat släppa Solviken rent mentalt – jag kan inte göra så mycket annat än att jaga korrfelen – och istället inriktar mig på att skriva en ny berättelse. Jag har lärt mig mycket under resans gång, erfarenheter som jag tror kommer att underlätta när jag skriver manus 2. Till exempel detta med att inte fastna i hur jag uttrycker mig. Viktigast blir att få ner hela berättelsen på pränt. Att se till att den blir underhållande och engagerande med karaktärer som är fulla av motstridiga känslor.

Först när storyn är på plats kommer jag att fila på formuleringarna. Försöka få språket att lyfta och bära fram min berättelse utan att för den skullen dominera den. Med Solviken kunde jag under tiden jag skrev ihop berättelsen fundera länge på en perfekt liknelse eller metafor, vilket innebar att jag hela tiden stoppade upp mig själv.

Jag testade detta, mitt nya, arbetssätt när jag skrev om följetongen till Året Runt, den som tidningen tyckte var mycket välskriven men lite tråkig. Den gick inte att fixa till upptäckte jag snart, jag var tvungen att börja om från början. Samma karaktärer men en helt annan ingång och en massa nya förvecklingar. Det underbara hände att jag fick upp tempot och flödet i berättelsen och hade dessutom roligt under tiden som jag skrev.

Detta ska alltså bli min melodi med nästa roman: fokusera på berättelsen och dramatiken och först därefter gå över till att fila på språket. Förhoppningsvis kommer det att innebära att processen går lite lättare och att jag slipper redigera bort en massa vackra eller finurliga utsvävningar där jag helt enkelt ville glänsa istället för berätta.

Read Full Post »

En vän du kan sms:a mitt i natten

Tulpanerna har ingenting med någonting att göra, annat än att de gör mig glad. Och det är väl bra nog, tänker jag.

Igår skrev Eva om hur jobbigt hon har det med sitt nya manus. Hur hon kämpar med självförtroendet och känslan att ingen kommer att vilja läsa vare sig den första eller den andra boken. Jag kände igen mig jättemycket för jag har det likadant. Och så började jag fundera på vad som hjälper mig när jag har det som värst med det där. Och jag insåg att det var självklart: jag har ett stödsystem.

Inte min förläggare eller min redaktör. De är visserligen fantastiska och har uttryckt mycket bestämda önskemål om att få läsa så fort jag har någonting att visa. Men det är ju liksom det det handlar om. Att ha någonting att visa. Så nej, inte dem. Jag pratar om vikten av skrivarvänner.

Jag har förmånen att ha massor av skrivarvänner. Visst blev det där lättare sen sociala medier blev en del av  livet? Helt plötsligt hade jag blivit bekant med folk jag aldrig pratat med förut. Helt plötsligt satt jag på en herrgård en hel helg tillsammans med ett gäng författare och skrev och frossade i afternoon tea. Bara för att jag råkat börja prata med en viss Pernilla Alm på twitter.  På twitter finns det hur många som helst som skriver, där kan man slänga ur sig en fråga eller en tanke och genast finns det någon som svarar: med pepp, med en idé, med en konstruktiv lösning på ens problem eller med en rolig kommentar som får mig att skratta och sluta noja en stund. Det är fenomenalt bra.

Men det starkaste fundamentet i mitt stödsystem är min skrivargrupp. Vi heter ingenting så jag brukar kalla den Världens Bästa Skrivargrupp, kort och gott. Vi har träffats i över tio år nu. I perioder är det knappt ens nån som skriver nåt, då fikar vi mest och klagar över våra jobb, våra huslån och vår skrivkramp. Vi är vänner och delar mycket mer än varandras skrivproblem, men: när vi skriver, då vet vi vad vi pratar om. Jag litar på deras feedback. Jag känner mig trygg med att låta dem läsa texter som jag aldrig skulle låta någon annan snegla på ens – ofärdiga texter. Det är helt ovärderligt.

Och så har jag en vän jag kan sms:a mitt i natten. (Hon kanske inte svarar mitt i natten, men hon svarar så fort hon vaknar). Mia. Hon är min äldsta och bästa vän, ingår förstås i Världens Bästa Skrivargrupp, och är egentligen en mycket vassare skribent än jag – hon är bara inte riktigt lika envis. Hon finns där att bolla idéer med när jag inte vet hur jag ska gå vidare.  Hon hjälper mig när jag velar kring grammatiska beslut. Hon läser och ger feedback på allt jag ber henne om och hon säger det jag behöver höra: ”Det här är jätteroligt, jag vill läsa mer.” Men också det jag behöver veta: ”De här sakerna kommer i fel ordning och det här förstår jag inte alls. Och här är du helt sjukt inkonsekvent. Och ska han verkligen heta så?”

Utan Mia hade jag inte vågat göra någonting. Hon gav till och med feedback på mitt följebrev innan jag skickade Besvärjelser och beskydd till förlag. Och häromdagen, när jag borde ha studsat hem till datorn och börjat skriva direkt eftersom min förläggare mejlat och gillat synopsiset för bok två som jag skickat, kände jag mig bara trött och ledsen. Jag ville dra ett duntäcke över huvudet och kolla på Game of thrones där under, istället för att skriva. Jag messade Mia: ”Vad är det med mig? Jag borde vara glad och skrivsugen” Och hon svarade: ”Du är trött. Du har jobbat hårt och knappt lämnat ifrån dig bok 1. Ge dig en chans att andas. ”

Hon hade rätt såklart. Jag gick hem och kollade på Game of thrones och sparade skrivandet till en annan dag.

Jag vet att inte alla har en sån här vän. Jag är lyckligt lottad på det sättet. Alla har inte heller en Världens Bästa Skrivargrupp att vända sig till med sina feedbackbehov och sina prestationsnojor. Men de allra flesta som skriver har någon form av sammanhang. Så mitt bästa råd till dig som liksom jag och Eva kämpar med självförtroendet och manusskrivandet är: försök att hitta en skrivarkompis. Eller flera. Det kanske är lättare sagt än gjort, men det är det bästa råd jag kan ge.

Read Full Post »

Sprakande av energi och skrivarglädje

Varje måndag i fem veckor framöver är jag ledare för Skrivargruppen Pennan glöder, som består av nio tjejer i åldern 12 till 15. De är ganska stökiga, väldigt högljudda, lite tokiga och helt galna i kakor. Och alldeles underbara att ha att göra med. Det här är bland det roligaste jag gjort som skrivarcirkelledare, och det råder inte minsta tvivel om att de också har superkul under våra träffar.

På de här träffarna håller jag inga långa föreläsningar om gestaltning och berättarperspektiv, det som vuxengrupperna så gärna vill ha. Det behövs inte . I stället koncentrerar vi oss på att skriva och just därför kommer allt det andra in av sig själv. Plötsligt är det någon som gjort en alldeles fantastisk gestaltning utan att ens tänka på det, eller fått till en genialisk tvist på slutet, eller skapat en cliffhanger utan dess like. Och de lyckas med de här sakerna eftersom de inte är rädda för att misslyckas. De skriver för att de tycker att det är kul, inte för att skapa stor litteratur. Eller ja, det också, men vi behöver inte göra allt med en gång.

Skrivargruppen Pennan glöder skapar nya mästerverk med hjälp av gamla tidningar.

Många av mina vuxna cirkeldeltagare är besatta av regler och kontroll. De tror att de måste veta allt innan de kan börja skriva. De vill ha genomgångar av synopsismallar, genrer, dialog, tempus och allt sånt där innan de satt ett enda ord på pappret. Naturligtvis är allt det där bra och användbara grejer, det är inte det. Men du börjar inte där. Du börjar med att skriva. Inte sällan hör jag ursäkter som ”jag vill skriva, jag vet bara inte hur man gör”. När jag säger att det bara är till att skriva, bara sätta sig ner och göra det, tror de mig inte. De har svårt för att skriva bara för skrivandets egen skull, de måste ha ett mål, en mening, en anledning. En text som går att klassificera och sätta en tydlig etikett på.

I Pennan glöder sätter vi oss ner och skriver. Jag ger dem en uppgift: ”Skriv om något som går sönder. Fem minuter från och med nu”, och de skriver. Ger jag samma uppgift till en vuxengrupp kommer de först att fråga vad jag vill att de ska skriva. Jag säger att det inte spelar någon roll, de får skriva precis vad de vill. Sen tycker de att fem minuter är alldeles för kort tid, de måste ha minst tio, annars hinner de inte tänka. Jag säger att de inte behöver tänka, de ska bara skriva.

När jag ber Pennan glöder att läsa upp något de skrivit fladdrar genast flera händer i luften, när jag ber vuxengrupperna om samma sak möts jag av lite tryckt tystnad och till slut är det någon som säger ”Okej då, jag kan läsa. Men det blev inte särskilt bra …” Jag säger att det inte spelar någon roll om det är bra eller inte, det viktigaste är att de skrivit något. Att de vågat.

Okej, naturligtvis är det inte alla vuxna som har de här hämningarna, och naturligtvis är det inte alla tonåringar som jättegärna vill läsa. Men det är tillräckligt vanligt för att jag ska se mönstret. Tydligen finns det någon sorts spärr som slår till vid en viss ålder och som gör att saker som borde vara okomplicerade plötsligt blir superkrångliga.

I Pennan glöder kan man verkligen tala om skrivarglädje. Det är lust och energi, galenskaper och fånerier, men genom det, eller kanske tack vare det, kommer det också fram en hel del allvarliga texter. Jag undrar om det är just det som vuxengrupperna glömmer bort ibland. Att skrivandet får vara både roligt och fånigt, att man bara kan slänga sig in i det och strunta i alla regler. Bara köra och inte tänka så förbannat mycket hela tiden. Våga släppa kontrollen och låta skrivandet visa vägen. Jag tror att det är först när man börjat göra det som texterna verkligen kan bli bra, att det är först då man kommer åt något som verkligen blir intressant och spännande att läsa om.

Så bara skriv. Nu. Bara kör och låt pennan glöda!

Read Full Post »

Hur jag mallar mig

Det är viktigt för mig att planera arbetet innan jag skriver. Från att ha varit en typisk inspirations-skrivare, som bara fick en idé och körde på, har jag blivit nästan besatt av synopsismodeller och dramaturgiska kurvor. Nu, när jag har lämnat in mitt korr till förlaget, har jag plockat upp mitt påbörjade utkast till uppföljaren igen. Jag sitter och styr upp mitt synopsis, såhär halvvägs igenom.

För även om jag är jätteintresserad av struktur och planering, innebär inte det att jag någonsin hittills har lyckats förbereda något så noga innan jag skrivit att jag bara kan följa mitt synopsis som en karta sen. Jag önskar att det vore så, men nej. Jag jobbar mer såhär: jag har en modell för synopsis och i den fyller jag i det jag vet innan jag börjar. En del punkter vet jag ganska väl, och en del är väldigt luddiga. Sen skriver jag så det ryker under en period och sen stämmer jag av. Det är där jag är nu. Jag har ett typ halvt romanutkast som mer eller mindre följer det ganska skissartade synopsis jag gjorde från början. Nu, när jag har kommit en bit med berättelsen vet jag mer och kan fylla i fler detaljer i mitt synopsis och ändra där det jag skrev från början inte stämmer. Faktum är att jag ligger närmare ursprungsmallen än jag har gjort någon gång förut! Det måste jag se som en seger. Fast såklart är det lättare nu – jag skriver ju på en uppföljare så jag har liksom premisserna för berättelsen färdiga sen tidigare och flera av karaktärerna känner jag väl. Men ändå. Jag ser det som en seger. Att jag har lyckats tänka igenom berättelsen såpass bra i förväg att min hjärna fortsätter att gilla planen under tokskrivarfasen, när den kan få för sig att dra iväg åt ett helt annat håll om den inte är nöjd med förarbetet.

Det finns fördelar och nackdelar med att använda en mall för synopsis. Fördel: man får koll på dramaturgin tidigt. Nackdel: det kan kännas som om berättelsen är mallad. Jag tror att det kan göra det i alla fall, jag vet inte för det har inte hänt mig. Än.

Men vad vet jag, jag är en debutant som bara precis krupit ut på författarbanan. Just nu tycker jag att en mall ger mig det stöd jag behöver för planering. Jag lovar att återkomma i ämnet när jag har skrivit tio böcker. Vem vet, då kanske jag freestylar igen?

Här är modellen jag brukar använda:

Read Full Post »

Himla teaterapa (okejrå du hade rätt)!

För ganska många år sedan, kanske cirka femton, var min högsta dröm att bli skådespelare. Jag gick teaterlinje på gymnasiet i Trollhättan, praktiserade på Spegelteatern och Dramaten i STOCKHOLM och älskade älskade älskade varenda sekund. När det var som mest intensivt var jag med i tre uppsättningar samtidigt, jag pluggade i bilen mellan de olika teatrarna och la mig sällan före klockan tre på natten eftersom det alltid (i alla fall kändes det så) var prov i något meningslöst ämne, typ matte, dagen efter. När tiden var inne, eller det var den inte alls, men jag trodde det, sökte jag Scenskolan i Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag sprack i första försöket på alla tre. Jag var otröstlig.

Vid denna tidpunkt kan man säga att min självkänsla fick sig en törn, jag var ju skådis, eller var jag inte? Jag bestämde mig för att jag inte var det, hade jag varit skådis hade jag kommit in, punkt slut (ja, man kan hävda att jag gav upp rätt lätt…), jag började läsa till Kulturvetare istället. Och jag började skriva. På nätterna. Och på Caféer. I svarta kläder.

Men det är en annan historia, det jag vill komma till är att jag har tagit med mig ganska mycket från teatern till författandet. Det är mycket som ryms inom manus, drama och scenografi som jag kan applicera när jag skriver, hur man får flyt i en dialog till exempel, om ni visste hur många gamla dammiga manus jag har omarbetat för att få replikerna att fungera i de sammanhang de ska framföras i. Man lär sig en del på det, man lär sig hur man får en nedskriven replik att låta naturlig, man lär sig skillnade mellan skriftspråk och talspråk, och man lär sig hur man sammanför de två i ett fungerande replikskifte. Sen lär man sig andra saker också, som att viska så det hörs till sista raden och hur man syr en scenkostym i form av ett träd, båda är mycket användbara, men kanske inte just när man skriver.

Dock är det en grej från teatern som jag verkligen vurmar för och som jag tänker på när och vad jag än skriver nämligen statistens betydelse. Alla teaterlärare jag haft genom åren har hojtat om att det svåraste som finns är att vara en bra statist. Som huvudrollsinnehavare har du all hjälp i världen, du har en karaktär, en sjuhelsikes massa repliker, för det mesta ett gäng motspelare som bara existerar i ljuset av huvudrollsinnehavaren, du har mycket scentid, du har kläder framtagna just för dig, någon har hjälpt dig med dina rörelser, din dialekt och ska du ha den rundkullade hatten i handen eller bör du bära en apelsin och om du bär en apelsin skalar du den då någonsin och vad betyder i så fall det? Som huvudrollsinnehavare är du pamprad, curlad och hönsad. Du får fotmassage och en kall öl närhelst du ber om det (obs – detta sker bara bildligt, teatervärlden är en fattig värld utan massage och gratisöl).

Som statist är du ensam. Ingen bryr sig. Du förväntas stå på det där märket och göra den där rörelsen. Kanske säger du något, men det är inte alls säkert, eller ännu värre, du har mellan sex och tio repliker under en hel föreställning, vilken mardröm. Varför det? För att du helt saknar information. Du har ingenting att gå på, du vet inte vem din karaktär är, du vet inte hur hen ser ut eller vad hen åt till frukost. Det har ingenting annat att gå på än:

Statist 1: Jag tror jag förstår nu. Ska jag hjälpa dig?

Huvudrollsinnehavare: Tack gärna, bla bla bla bla bla bla, jag jag jag, bla bla bla.

Statist 1: (två timmare senare) Gärna.

Att bygga en karaktär utifrån det där är det svåraste som finns OCH, självklart, det viktigaste som finns. Ni minns det gamla uttrycket en kedja är bara så stark som dess svagaste länk, statisten är så ofta den svagaste länken och då spelar det ingen roll hur bra huvudrollsinnehavaren är eller hur snygg scen hen står på, är statisten crap lyser det igenom. Det räcker att du har en enda liten, sällan förekommande karaktär, som inte är genomjobbad för att läsaren ska störa ihjäl sig. Det räcker med att det där cafébiträdet som torkar bordet i femte kapitlet är en trött karikatyr för att det ska kännas slafsigt. Balansen är plötsligt ruckad, i en solid produkt uppstår en spricka och det svarta typsnittet lyser plötsligt hjärtskärande skarpt mot ditt vita papper.

Därför, rådet jag tagit med mig från teatern, är just att ständigt jobba med dina statister. Ta reda på vilka de är, vilken funktion de fyller och vad de äter till kvällsmat. Du behöver inte teckna ner hela deras levnadshistoria om du inte vill, men du ska kunna besvara de sju (japp, mer teater) V:na – Vem, Var, Vad (vill jag), Varifrån, Varthän och Vilken (tid). Gör du detta har du ryggen fri, din statist är inte längre en statist utan en karaktär med mål och mening, minst lika viktig som din huvudperson. Gör det nu, det blir en vana sjukt snabbt, jag lovar och om du tycker att det känns omständigt så gör det ändå. Tänk att du gör det i jämställdhetens namn, för du vet väl att alla, huvudpersoner som statister har lika värde och bör behandlas och bemötas med lika mycket kärlek och respekt.

Kolla här, en skrivövning för att få in flowet. Titta på lilla katt-hen och svara nu på de sju V:na. Sjukt bra träning. Puss på er.

Read Full Post »