När jag skrev Udda verklighet och började skicka runt till förlag brukade jag känna det som att jag frågade chans på skolans tuffaste och mitt manus var min fråga-chans-lapp. När jag fick svaren i form av refuseringsbrev var det sjukt lätt att översätta dem till svaren en femteklassare skulle ge en oönskad chansning. ”Ditt manus lämpar sig inte för utgivning” var det lägsta jag fick och det går att översätta rakt av till ”och vem tror du att du är?”. Sen var det de där två förlagen som höll mig på halster, deras svar gick att jämställa med ”du är ju fin och så, men om du var lite snyggare, lite mer fixad så kan vi prata om det sen, men jag gillar dig, verkligen”.
Sen kom Den Rätte i form av Kabusa och Styxx Fantasy och då förvandlades min fråga-chans-lapp till grunden för vårt förhållande, och det skulle arbetas på det förhållandet så ta mig tusan. Arbeta gjorde vi, och grunden för förhållandet blev allt bättre.
Sen förvandlades manuset till en pappersbebis, jag fick hålla den i mina händer och nästan omgående skulle den flyga ur boet och reda sig själv. Vi var säkra på dess fördelar och förtjänster, på det sätt som mina föräldrar alltid sagt att de trott på mig, även om jag vet att de oroat sig och våndats för mig vid otaliga tillfällen.
Sen får boken fina betyg av somliga, mindre fina av andra (guldklimpar som ”Ormes är alls ingen dålig författare, när hon hittar sin rätta genre kommer hon att bli intressant” är fortfarande en favorit), får vara med och leka i allsköns media och gav mig chans att resa och prata. Vi var ett fint team, boken och jag.
Så är det december och förlaget har fått mersmak på vårt förhållande och undrar när nästa manus står att vänta och allt känns nytt igen. Osäkert och konstigt. Jag försöker komma ihåg hur det kändes att vara säker på mitt manus, det hade ju fått förlagets godkännande, men det är inte lätt.
Den här gången är jag osäker på min process och mitt kunnande, men jag vet hur allt det andra fungerar. Jag är inte uppsluppet nervös inför släppet, jag signerar min bok varje vecka (och det är fortfarande precis lika roligt och smickrande – jag hoppas det aldrig ändras) och jag pratar om mitt skrivande utan att skämmas. Möjligtvis skäms jag för att jag inte får mer skrivande gjort, det är ju meningen att jag ska vara någon annan nu, en förändrad person, en författare.
Men jag känner mig som om jag står på skolgården, i femte klass och ska fråga chans på någon jag gillar. Men den här gången är det inte ett förlag, det är själva texten som är den åtrådda. Jag undrar hur det kommer att kännas om ett år, men just nu känns det som om jag försöker göra något alldeles nytt, väl medveten om att tusentals och åter tusentals har gjort det före mig. Något kluvet.
Tack till alla som hängt med det här året! Det har varit en fin upplevelse att få dela mitt debutantår med så många, att få lov att gotta mig i det och klämma alla upplevelserna ur det. Jag önskar er alla ett underbart 2011!
PS: Och till dem av er som sliter med era egna processer – lycka till! Jag håller alla tummar för att 2011 ska bli ert år!
Read Full Post »
