När jag läst färdig Cinder läste jag Varma kroppar av Isaac Marion (Japp, det är den som har blivit film nu). Det är en zombiehistoria berättad ur zombiens perspektiv. En högst motvillig zombie. Och det tog mig nästan halva boken innan jag insåg att den var baserad på Romeo och Julia! Jag nästan dog av glädje. Jag vet inte varför, men för mig kändes det som att det tillförde någonting stort.

Det här är såklart ett superbra författarknep. Det finns ju en anledning till att vissa sagor och berättelser blivit klassiker – de innehåller element som är eviga, som vi fortsätter att relatera till genom århundraden. Knycker man en klassiker har man också en färdig dramatisk struktur, en som man vet har fungerat förut.

Men är det okej att göra såhär? Borde man inte skapa något helt eget istället för att freerida på nåt som Shakespeare hittade på för 500 år sen?Jag vet inte. Jag vet bara att jag är jättesugen på att göra en tolkning av något. Fast jag vet inte vad. Och inte hur. Men det är sånt jag funderar på medan jag traskar runt på Ica Maxi och plockar ihop grönsaker och halvfabrikat.

Om ni skulle göra en remake på en klassiker, vad skulle ni göra då?

Uppföljaren Scarlet (om Rödluvan såklart!) kommer på svenska i juni. Som av en händelse ligger både den här serien och Varma kroppar på sama förlag som jag…

Jag lovar och svär, jag blev rätt löjlig. Tog bilder och bad min kära kompis att ta bilder på oss, mig och Lova, tillsammans. Som om hon vore en kändis liksom. Det var nära att jag pussade henne. Lova alltså, inte min kompis. Jag gjorde dock inget av det.

Sedan begav jag mig iväg till radion. RADION. Hade ingen aning om hur det mediet gick till. Var det direktsänt eller ville de testa sig fram? Det var direktsänt. I alla fall blinkade ”In air” lampan när jag gick in i studion. Skarpt läge på en gång.

Det gick så här.

Programledaren var snäll och guidade mig igenom hela samtalet. Det enda jag tänkte på innan var ”Lugn och fin”, ”andas” och ”fokusera.” Jag hoppas det lät som om jag både andades och orden inte föll över varandra. Å andra sidan liksom, vad finns det att vara nervös för. Det är ju jag som känner Lova bäst. Jag som bäst vet hur hon blev till. Det är ju bara jag som kan ALLA svaren på frågorna. Skulle vinna högsta pris i ”10.000 kronors frågan” om just Lova. Lova och Chris, den grönögde mannen. Vad är det då att vara nervös över? (förutom tänkvärda blackouter, hysteriskt fnissande och släppa sig på bästa sändningtid. Förutom det.)

Tomas Artäng på Radio Uppland, efter att allt är över.

Sedan svidade vi om, jag och min gamla goda kamrat Kerstin från Oslo. Vi var ett par babes som drog på fest. INTE ett par trötta småbarnsföräldrar som egentligen helst ville stanna hemma, lägga fötterna på soffbordet och prata minnen. Den biten sminkade vi bort, drog på oss stassen och hoppade på bussen. I regnet.

Själva bokfesten höll jag i en fin liten klädbutik som heter Piccolina. Annelie hade verkligen lagt sin personliga touch över arrangemanget. Lyft fram de där detaljerna som jag är så dålig på att hitta. Vad glad man blir med kompententa människor runt omkring sig.

Tänk, det kom folk som hade sett notisen i UNT, tänkt sig köpa boken (på bara en liten notis) och sedan hört på radio. Fatta vad mycket det gör med mediauppmärksamhet?! Människor jag aldrig träffat, människor som köpte boken bara för bokens skull och inte så mycket för att de känner mig som person. DET är stort. Det är det! Jag börjar förstå det nu.

Tidvis var kön ringlande. Tidvis kunde jag inte komma ihåg vad mina vänner hette. Väldigt ofta hade jag ingen aning om vilken personlig hälsning jag skulle slänga med. En gång skrev jag under med Lova…

Och folk kom. Och de hade presenter med sig. Blommor, choklad, armband, champagne, egentillverkad bok. Bara för mig och Lova. Jag finner knappt ord. Och vi skålade och sedan höll förläggaren Eva ett litet tal.

Jag hade verkligen tänkt säga ett par ord mer än bara skål. Jag hade verkligen faktiskt det. Problemet var bara att när jag vände mig till Mr Underbar som stod där längst bak med Sötnosen på armen så brast det lite. Utan honom, hans stöd och eviga uppmuntrande hade Lova verkligen verkligen aldrig funnits till. Och när jag väl tänkt den tanken så tänkte jag att då hade ju jag inte mått så bra. Om jag inte fått skriva. Tänk om jag och Lova aldrig hittat varandra. Då gick det inte att prata mera. Då bröt sig rösten, jag blev generad och heppade på alla in i en skål. Med andra ord, jag glömde ingen, förträngde inget, jag blev bara väldigt rörd och då går det inte längre att prata. Jag skriver hellre…

Skrivargänget var naturligtvis där. Det var underbart! Visst saknades det en hög men det är väldigt långt från Hufvudstaen till Uppsala. Bara närmare åt andra hållet… .-)

NU kommer allt det läskiga. Att låta Lova och Chris gå på grönbete ute i verkliga livet. Våga tro på att det skrivna håller. Att det just underhåller och lockar till att vända blad. Ska jag vara ärlig? Ja, jag har hört att man ska det. Detta är det mest skrämmande hela författargrejen går ut på. Att vänta in reaktionerna. Få ett litet ”men det var ju bra”, vända och vrida på varje underton, varje dubbelton. Men det är ju också det allt går ut på. Att vilja bli läst. Svårt det där..

Därför avslutar jag med en önskan att någon gång få uppleva detta i verkligheten. Gå förbi någon på ett café eller tåg och se min blåögda Lova och kanske en läsare med ett lekande leende i mungipan.

Så så, Lova. Ut och erövra världen nu. Ta den med storm och njut i den friska luften. Heja dig!

Jag antar att ni anar vart jag vill komma, allt detta är nämligen applicerbart på författandet, i alla fall för mig. Att tänka på tilltalet, se läsaren framför sig, vara en tydlig avsändare, ha koll på formatet och språket, lika viktigt oavsett om jag skriver en bok eller en speak till en hockeymatch.

Men det finns fler fördelar med sport, det är nämligen (ibland) skådeplatsen för perfekt dramaturgi. Jag vet att jag har nämnt det tidigare, men det jag ser som min absoluta största utmaning när jag skriver är att få dramaturgin att fungera. Jag tror ofta att jag har toppar och dalar i mitt manus, men ganska ofta är det snarare små pluttiga nivåskillnader vi talar om, inte de där rejäla upp-och-nedgångarna som krävs. Vändpunkterna har också en tendens att försvinna någonstans i min jämntjocka ordmassa och det är då jag tar hjälp av alla sport jag tittar på för ni vet väl att en skidskyttetävling kan bjuda på fulländad dramaturgi. Eller för all del, hockey-VM.

Låt oss se, vi börjar med VM-finalen. Schweiz tog ledningen efter bara några minuter – utmärkt. Sen kvitterade Sverige – toppen – och efter bra tryck framåt kom 2-1 och så blev det periodpaus – fantastiskt upplägg! Sen dalade det, den andra perioden blev alldeles för seg – fail, här tappade åtminstone jag uppmärksamheten, pulsen sjönk och allt kändes trött – Schweiz bjöd upp till dans de sista minuterna men det räckte inte – typiskt dåligt sätt att förvalta en bra start, hade matchen varit en bok hade jag slutat läsa i andra perioden, aka mitten. Sen i tredje gjorde Sverige mål – mycket bra för vår story – men när 4-1 kom dominerade Sverige FÖR mycket – det är inte heller bra, allt var klart när det fortfarande återstod nästan tio minuter. Till sist blev det 5-1, mål i tom kasse där på slutet – nja, rätt kass bok om ni frågar mig, bra start men sen total uttråkning och så en utklassning på det, alldeles för obalanserat.

Däremot kvartsfinalen mot Kanada, där har ni en match att dra lärdom av! Den började i imponerande tempo, bra tryck åt båda håll, nästan som en dragkamp och en av Sveriges stjärnor fick matchstraff redan efter fem minuter – hur skulle det nu gå? Sverige höll ut under första perioden, men sen, bara 45 sekunder in i andra kom det ödesdigra 1-0 för Kanada – var det kört nu? Ridå? Närå, nu började upptrappningen, Sverige spelade bättre och bättre, det fanns ett tryck, ett löfte om mer och PANG, i början på tredje perioden sitter 1-1 genom Niklas Danielsson – underbart, vad som helst kan hända! Och det gör det också, strax därefter, 2-1 till Sverige! Underläget är vänt, trots matchstraffet och vänta, även detta mål görs av Niklas Danielsson – en hjälte, en segerhistoria!!! Men. Självklart. Så lätt ska det inte gå. Kanada gör 2-2 - spänningen är olidlig. Det blir förlängning, och straffar – kan det bli mer nervkittlande – och sen, straff för straff och så plötsligt, en doldis, Fredrik Pettersson, han bjuder på ett skott, en supercool straff, otagbar för målvakten och SVERIGE HAR VUNNIT! Ridå. Boken är slut, tacka publiken, sjung nationalsången och pusta ut över de sista sidorna. Historien (och avancemanget till semin) är i hamn.

Där, mina vänner, har ni en fulländad dramaturgi, bara att skriva ut, klistra upp bredvid datorn och följa till punkt och pricka när ni skriver. Vad jag vet har hockeyförbundet än så länge inte börjat ta betalt för skrivtips.

När jag är ute och pratar om min bok brukar jag berätta om Viktor. Karaktären Viktor i min bok alltså. Han kom till på ett lite speciellt sätt. Jag stal honom. Eller rättare sagt, jag kidnappade honom och skrev in honom i min roman.

Så här var det: när jag började skriva Det går bara inte hade jag en väldigt vag bild om hur den där Viktor skulle se ut. Han hette inte ens Viktor då, i stället bytte jag namn och utseende på honom hela tiden och ingenting kändes riktigt rätt. Jag grubblade över det här medan jag åkte till Göteborg i ett helt annat ärende. Och där var han! Jag stötte på en livs levande person som passade perfekt in i rollen som ett av Emelies kärleksobjekt. Killen hete Viktor och från och med då fick min karaktär också heta så. Jag lånade också utseende och klädstil.

När jag berättar om det här brukar jag få två följdfrågor. Får man lov att göra så, och tänk om han känner igen sig? På fråga A svara jag: ja, absolut, och på fråga B: det är ingen risk att han känner igen sig. Det är ändå en annan person som hamnar i boken.

Låt mig förklara. I samma stund som jag ”kidnappade” Viktor blev han en fiktiv karaktär som tvingades in i min berättelse. Han måste fogas in i romanen, jag måste modellera om honom lite för att få honom att passa. Även om jag använde den grund som fanns var jag tvungen att lägga till egenskaper och personlighetsdrag för att få det att funka. Jag kände aldrig förebilden till Viktor, vi träffades bara som hastigast och jag kan garantera att han inte har något minne av att ha mött mig. Men han satte igång en process som löste ett problem åt mig och hjälpte mig att komma vidare i skrivandet.

Det händer ganska ofta att jag lånar personer som jag träffat på i verkligheten på det här sättet. Någonting hos dem passar liksom in i det jag håller på att skriva. Naturligtvis skulle jag aldrig  göra det med någon som jag faktiskt känner. Det skulle inte funka eftersom jag vet för mycket om den personen. Deras egen personlighet skulle antagligen lägga sig i vägen för karaktären och hindra den från att utvecklas åt det håll som berättelsen kräver. Jag skulle inte ha den friheten att fantisera som ett flyktig möte ger.

För det är just den där friheten som är grejen, det är den som sätter igång processen. Att ha en förebild gör att jag lättare kan fantisera vidare, men jag vill egentligen inte veta något mer om den verkliga människan bakom. Därför ser jag inget större problem med att ”kidnappa” folk på det här sättet. Det är ju egentligen inte dem som personer jag är ute efter. Det är inte deras verkliga personlighet jag använder.

I helgen var jag på hopptävling. Jag var funktionär och stod mitt på banan och utöver en rejäl solsveda fick jag också en väldigt tydlig bild av huvudpersonen i mitt pågående skrivprojekt, och hennes häst för den delen. Särskilt hästen var spot on. Den stjäl jag rakt av.

Att vilja bevisa någonting är en bra drivkraft. Lust och glädje också och jag hade knappast rott projektet i land om jag inte haft roligt samtidigt. Visst kändes det motigt ibland men de stunderna övervägdes lätt av de andra som var trots allt fler, då när flowet infann sig och berättelsen växte nästan av egen kraft. Jag hade inget behov av att skriva av mig svåra upplevelser utan ville ”bara” berätta en historia. Men för vem kan man undra och spelar det egentligen någon roll? För mig var det helt avgörande att redan från början bestämma mig för vilken typ av läsare jag skrev. Jag tror på att ha en tydlig huvudmålgrupp för mina texter. Om sedan fler ändå gillar dem tänker då inte jag klaga … Under hela skrivprocessen såg jag min idealläsare framför mig och det var för hennes skull jag skrev, inte för min egen. Det var hennes känslor och engagemang jag ville väcka, hennes respons jag ville få. Utan henne som mottagare hade Solviken varit helt meningslös.

Min roman har nu mött sina första läsare och hade jag varit nagelbitare hade jag inte haft några naglar kvar. HUR skulle hon reagera, min idealläsare? Skulle hon alls förstå vad jag velat åstadkomma? Ganska snart kom reaktionerna och jag andades ut. Jo – hon hade förstått, Solviken gick hem hos såväl henne som hennes gelikar. Andra läsare kanske ogillar, men hon, kvinnan jag föreställde mig vara min huvudmålgrupp, gav mig godkänt. Och något märkligt infann sig när jag läste mejlen som damp ner och kommentarerna som lades ut, en sällsam och ny känsla som jag definitivt inte räknat med och som jag vet kommer att vara den främsta drivkraften när jag skriver på bok 2: Euforin över att ha berört en annan människa, bjudit henne på en stunds avkopplande underhållning, kanske fått henne att skratta och väckt en massa tankar och funderingar. Wow, säger jag bara, detta vill jag uppleva igen. Och igen.

Vilken är din drivkraft när du skriver?

För deriverat ur rubriken kan man ju fråga sig: Hur mycket Emelie finns i Hanna? Vad har hänt, vad har inte hänt? Vem i vår bekantskapskrets är Markus?
Du käre värld. Som debuterande romanförfattare har åtminstone jag tillräckligt mycket annat att nojja över än vem i mitt persongalleri som motsvaras av vem i verkligheten. Dessutom blir jag lite provocerad – om det råkar vara en sådan dag. Vad hände med tanken kring romanen som ett fristående verk, inte som ett dagboksutdrag? Som en konstform?  ”Death of the author” och allt det där. Barthes skrev för höge böfvelen den texten 1967; vad hände med postmodernismen? Är det den som är död? Jag tar ett par vändor med hur jag själv tänker men kommer ingen vart. Hade jag tänkt likadant; tänker jag likadant oavsett form (jag tänker på film, konstutställningar och fotoutställningar, skapade av vänner)?

Visst, det är min text, med andra ord är den väl del av mig på något sätt. Det är tillika en skönlitterär text som för min del bygger på igenkänning, funderingar om livet i stort och smått – så visst är jag rastret och tvivelsutan skaparen. Och ja, jag äger jordens skrangligaste cykel, jag jobbar hemifrån, jag går på bikramyoga. Men steget därifrån till att göra mig till Hanna (min huvudperson) eller för den delen Hanna till mig, det är stort. Gigantiskt.  Om jag ville publicera min dagbok så hade jag gjort det. Chansen att en sann historia hade sålt bättre än ett ”relationsdrama” från en okänd debutant som inte ens har varit med i Big Brother är dessutom stor. Postmodernismen, kom tillbaka, mycket är förlåtet!

Hanna är fiktiv, del av ett narrativ, fiktion. Men kan jag med berått mod påstå att jag (eller kanske författare i allmänhet, vad vet jag?) inte iakttar min omgivning, att ingenting jag skriver är hämtat från verkligheten? Nej, och det gör jag så klart inte heller. Det är för mig relativt självklart att det är så jag får idéer, uppslag, karaktärer som flyttar in i mitt huvud. Jag tar delar av människor, både i min närhet och kompletta främlingar. Jag spinner narrativ kring vad jag hör folk säga, hur folk verkar ha det. Paret som satt bredvid mitt bord en kväll, så där nära som det gärna är på creddiga restauranger nu för tiden. De är definitivt inskrivna i den berättelse jag skriver just nu, jag hann ju spinna en stor väv kring dem, så väl som individer som par, medan jag åt upp min creddiga korv och sauerkraut. Så visst har mina vänner rätt i att jag finns i berättelsen, att min värld finns i berättelsen, att de finns berättelsen.

Att de finns i berättelsen, ja. De av dem som har varit modiga nog att ta upp just sin egen existens i något jag skrivit har allihop, utan minsta avvikelse från fenomenet, sett sig själva i alldeles fel bitar, i bitar där jag inte ens haft skuggan av en tanke på dem som mall. De tillfällen då jag glatt har parasiterat på dem däremot, dem ser de inte…

Så vem är vem i romanens värld? Min vinkel: Det spelar ingen roll. Det heter fiktion av en anledning. Låt texten stå för sig själv, skapa ett eget möte med den, bygg en egen värld. Och till mig själv som debuterande författare med fler projekt på gång – släpp det.

Emelie Johnson Vegh

http://emelieatajbooks.wordpress.com/

Foto: Minna Jonsson

Hur kändes det när du stod med den färdiga boken i handen?
Det kändes helt fantastiskt. Förstås. Jag bläddrade och läste lite här och lite där, och sen byttes liksom lyckan till något slags mindervärdeskomplex och jag tänkte: mina futtiga små ord. Är de verkligen värda att få vara inbundna i en riktig bok? Sen kom familjen hem och började hurra och då blev jag lycklig och stolt igen.

Hur jobbades omslaget fram?
Förlaget hade kontakt med en grafisk designer som skulle göra omslaget. Hon hade gjort ett par förslag som var jättesnygga när det upptäcktes att en bok som var på väg ut på systerförlaget Bonnier Carlsén hade ett omslag som var i precis samma stil. Katastrof! Så det tänktes om och min redaktör Titti kom på idén att kontakta serietecknaren Lina Neidestam för att fråga henne om hon ville rita. Fantastisk idé, tyckte jag! Och som tur var tyckte Lina det också, för hon gick med på att rita, fast hon egentligen hade fullt upp med Berättelser från Engelsfors. Jag blev så glad! Och ännu gladare när jag såg det färdiga omslaget, för hon hade fångat alltihop så på pricken.

Hur många skrytex står nu i din egen bokhylla eller strategiskt utplacerade på väl synliga ställen…?
Jag har än så länge inte ett enda ex i bokhyllan. Men jag har en bok som står på ett litet bokställ på en strategiskt placerad möbel i ett centralt rum i bostaden naturligtvis. Eh, och så har jag omslaget som 70×100-affisch inramad på väggen i hallen. Den är helt omöjlig att undvika för alla som kommer in i huset.

Camilla Jönsson

Foto: Malin Enting

Hur kändes det när du stod med den färdiga boken i handen?

Det var egentligen först då som jag verkligen fattade att det var på riktigt, att det faktiskt blivit en bok och att jag hade skrivit den. En väldigt häftig känsla alltså. Jag småler fortfarande då jag ser den och tänker på det. Den första boken jag plockade upp signerade jag faktiskt åt mig själv.

Hur jobbades omslaget fram?

Ingen aning. Jag har inte haft minsta lilla finger med i spelet. En dag fick jag helt enkelt ett mejl med ett förslag och jag köpte det direkt.

Hur många skrytex står nu i din egen bokhylla eller strategiskt utplacerade på väl synliga ställen…?

Bara ett. Men jag tänkte spara några fler för framtida behov.

Annika Estassy-Lovén

Foto: Magnus Fond

Hur kändes det när du stod med den färdiga boken i handen?

Som ett antiklimax. Jag kände ingenting. Kanske att jag just då led av en förlossningspsykos? Helt ärligt trodde jag att det skulle kännas mycket på direkten vilket det alltså inte gjorde. Istället växte glädjen och stoltheten till sig långsamt men säkert.

Hur jobbades omslaget fram?

Formgiven Jan Adsjö kom med ett förslag som jag köpte i stort sett rakt av. Han fick göra mitt namn större och ge Marie en annan klänning och frisyr men sedan var jag nöjd. Förlaget var lyhört och satte sig inte på tvären en endaste gång vilket jag är tacksam för.

Hur många skrytex står nu i din egen bokhylla eller strategiskt utplacerade på väl synliga ställen…?

Ha ha, måste erkänna att jag alltid går omkring med ett ex av Solviken och ser till att hiva upp den så fort tillfället ges. Häromdagen lade jag upp den väl synlig bredvid min tallrik när jag var ute och åt lunch. Kvinnan vid bordet bredvid  blev förtjust i omslaget och vi började prata och det slutade med att jag gav henne boken, signerad. I gengäld twittrade hon om såväl den som den trevliga författaren. :)

AnnaMaria Jansson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Hur kändes det när du stod med den färdiga boken i handen?

Ganska så magiskt och överväldigande faktiskt. Jag fick den hemskickad med bud och min första tanke var ”Herregud vad FIN den är”. Min andra tanke var ”…och tung”. Det som är märkligt är att jag alltsedan jag fick den verkliga, fysiska boken, känner med den som om den nästan vore mänsklig. Det skär lite i mig när den inte finns i nån bokhandel eller om den är lite undanskuffad i nån hylla, mycket märkligt. Men som sagt, det kändes stort och viktigt och härligt och underbart när jag väl höll i den färdiga produkten.

Hur jobbades omslaget fram?

Det var en ganska lång process som tog sin början i att jag valde ut två illustratörer vars stil både jag och min förläggare gillade. De fick frågan om de var intresserade samt ett utdrag ur boken och illustrerade sedan en tre, fyra förslag var. Jag valde den jag gillade mest, Mira Nameth, hon fick läsa mer av boken och kom med nya förslag. Sedan följde några rundor när jag kom med önskningar och hon med förslag och när jag såg det som till sist blev det slutliga omslaget visste jag omedelbart att det var det jag ville ha. Som tur var kände min förläggare och marknadsavdelningen samma sak och allt slutade så bra så bra. Jag tycker fortfarande att min bok är typ den snyggaste som finns.

Hur många skrytex står nu i din egen bokhylla eller strategiskt utplacerade på väl synliga ställen…?

Haha, ett, eller okej, några till om man räknar de som står i arbetsrummet, men de är faktiskt till för att skicka till folk som beställer signerade ex och inte för show off. I bokhyllan i vardagsrummet däremot, där står faktiskt en bok på display (nu rodnar jag), men va fasen, den är ju så fin, som en karamell, aldrig att jag gömmer den i ett hörn (nästa steg blir en oljemålning av mig själv på toaletten, självklart i naturlig storlek).

Eva Ludvigsen

Hur kändes det när du stod med den färdiga boken i handen?

Den stora dagen var faktiskt så sent som i torsdags. Det kom en hel lastbil körandes till jobbet och lassade av en lastpall med böcker. EN LASTPALL. Bara med Lova. Det är ju galet, helt galet. Fast cool. Själva öppna kartongen och slita upp ett ex var mindre känslosamt än vad jag trodde. Mera så där: ”vad skönt, boken är här” aktigt. Sedan gjorde jag misstaget och öppnade boken. Och det inför ett gäng av kollegor. Jag hann läsa ”vad gör du är i vildmarken, stadsjänta” innan jag slog ihop pärmarna med en smäll. Tänkte att stadsjänta, det är ju något som Chris kunde ha sagt till sin Lova, så där som han gör när han uppvaktar. Jag vet det låter lite sinnessjukt, men det var faktiskt där och då det gick helt upp för mig. Boken är min, mina ord, min berättelse. MIN! Allt som står där har jag hittat på. Och jag skrev det bara för att underhålla mig själv och hålla tankarna i styr. Fast, det betyder ju inte att jag tänker läsa orden igen…

Hur jobbades omslaget fram?

Det var en rätt lätt procedur. Jag fick ett förslag rätt omgående som jag inte gillade. Fick nästa, som jag gillade. Men sedan ändrades det och då blev det detta och det var också helt okej. Jag tror hela processen tog cirka en vecka eller så. Väldigt odramatiskt. Det enda jag satte ned foten på var att förläggaren ville ha Lova i snirklig stil. Jag vann.

Hur många skrytex står nu i din egen bokhylla eller strategiskt utplacerade på väl synliga ställen…?

Som sagt, alla böcker ligger nedpackade i lådor på mitt kontor i väntan på släppfesten på tisdag. Förutom ett ex som jag signerade med ”Mitt allra egna fina exemplar” och slank ned i väskan. Nej, jag har inte öppnat boken mer än så men jag visade stolt upp det för Mr Underbar. Han såg glad ut.

Både AnnaMaria och Camilla har ju pratat en del om det här med recensioner tidigare. Nu är det min tur. Jag har sett fram emot den här dagen med skräck. Och med förväntan. För man vet ju inte. Tänk om man får bra recensioner? Eller tänk om de är jättedåliga, tänk om man blir sågad jäms med skavsåren på hälarna? Eller, tänk om man inte får några recensioner alls?

Dagen innan dagen R meddelade kulturredaktören för min lokala blaska, Jönköpings Posten, att ingen mindre än Johanna Koljonen skulle recensera min bok. Johanna Koljonen är min idol. Jag blev kallsvettig. Och glad. För om hon gillade den skulle det kännas som en tydlig bekräftelse på att jag lyckats göra nånting rätt. Om hon inte gillade den – gråt och tandagnisslan.

På natten drömde jag dröm efter dröm efter dröm som alla gick ut på att jag gjorde bort mig, inte var bra nog på något jag skulle göra, inte räckte till. Samma tema, om och om igen. Jag var utmattad när jag vaknade. Och jag vågade inte kolla i tidningen.

Tillslut sms:ade jag Mia (kompisen jag kan sms:a mitt i natten, ni vet) och frågade om hon kunde läsa den först och tala om för mig hur landet låg. Hon lovade.

En halvtimme senare kom svaret: ”Du kan läsa :)”

Jag läste. Och blev glad! Under dagen läste jag ett par recensioner till – på bloggar och någon nättidning. Det var blandad läsning, men i grunden positiv! Så nu, hörrni, tänker jag dricka bubbelvin och tänka på att Johanna Koljonen tycker att jag har ”lyckats med något ovanligt i underhållningslitteraturen: att engagera oss i en osympatisk huvudperson”.

Skål Cecilia, min osympatiska hjältinna. Jag vet att du också dricker nånting just nu, where ever you are.

Just ja. Mitt manus ”Lova” (fast då hette det ”Skadeskjutna fåglar”) hade precis varit en sväng till lektör. Efter ändring av titel (ja, det var ju rätt uppenbart..) stoppade jag ned manuset i fyra vadderade kuvert, lade dem på lådan och åkte iväg på förlossningen. Ja, faktiskt. Det var lite så (och då ska jag nog inte berätta att under själva förlossningen hade jag ett anteckningsblock och penna redo eftersom ”Ingrid” har en förlossning i sitt manus och det ville jag gärna ha lite live-anteckningar från. Eftersom det även är en hemma-förlossning så avböjde jag smärtstillande). Tredje barnet var på ingång och utgång och jag hade bara att hänga med i processen.

Det var i juni 2011. Barnet kom ut och vi kallar honom Lilleman. Så söt, så charmig.

Sötheten räckte dock inte för att charma mig bort från Chris och Lova. Eller, starta upp Ingrid och Nate. Lite i en och samma röra. Det avhöll mig dock ifrån att vanka framför brevlådan i väntan på svar från förlag. Jag ska vara helt ärlig här. Jag kunde absolut inget om denna värld vid detta tillfälle. Det var inte så att jag trodde att förlagen skulle falla på knä framför mig. Det var faktiskt inte så. Hur kaxig jag än kan låta. Men jag trodde att de skulle komma med, vad jag nu vet heter, positiv refusering. Jag trodde jag skulle få ett brev där det stod ”tack och vad trevligt. Vi gillar XX men inte XX. Förslaget är omskrivningar av dessa varianter och lycka till.” Typ.

Men det fick jag inte. Jag fick ”Tack men nej tack, passar inte i vår utgivning.” Från alla fyra. Slam bam och jag ammade vidare. Skrev på Ingrid och Nate och var rätt nöjd. Funderade lite på om det var det här jag skulle göra. Kunde göra, när barnen sov och huset var tyst. Jag skissade på femårsstrategiplaner. Vad var nästa steg, hur gör man, vad kan man göra? Eller, ska jag spela golf istället?

Tiden gick i min lilla föräldrarlediga bubbla. En intiativrik vän kontaktade mig och sade ”nu har du ju ett manus. Ska du inte gå den här kursen?”

Jo men visst. Klockren för mig. Jag gick. Vilken kurs? Den här (ja, det är jag på bilden. En av dem i alla fall). Det var mer om hur fungerar förlagen nu när du har ett manus och hur skriver man ett följebrev. Där fick jag inte bara en massa tankar och inspiration. Jag träffade även likasinnade, fantastiska människor som, precis som jag, inte ville något hellre än att skriva och ge ut. Så underbart. Så frigörande. Så välmenande.

Från den gruppen är idag Janina Kastevik (”Bläddra! Bläddra!) utgiven på Bonniers med sin barnbok ”Slottet av is”. Jag och Annika är, som bekant, på Frank förlag. Det är inte illa betyg till en kurs, om jag får säga det själv.

Ett av tipsen jag fick på kursen var att börja med en blogg. Jag satt nog med ögonbrynen uppe i hårfästet. Blogg, vad sade du för något? Jag hade aldrig läst något dylikt. Vi snackar aldrig. Jag hade inget FaceBook, inget LinkedIn. Jag var med andra ord ingen att räkna med. Ingen att söka efter. Ingen att hitta.

Om man nu inte är Robinson-vinnare eller Slatan så måste man röra om i grytan. Bli någon. Skapa ett intresse för sin person och sitt manus. Så är det bara. Det var verkligen något jag tog med mig.

Fast det var den där initiativrika vännen som faktiskt upprättade bloggen åt mig. Ja, jag vet. Lite pinsamt men det säger en del om vilken teknikonörd jag är. När jag sedan började leta mig runt på andra bloggar hittade jag ju en djungel av folks ord. Av deras liv, tankar och mål. Som vanligt när jag ger mig ut i något blir jag lite som besatt. Det blev jag också av bloggvärlden. Läste, läste, kommenterade och gjorde inlägg. Utan riktig tanke eller strategi.

Så jag gav mig iväg på mitt allra första skrivarmingel. Lyssnade på bland annat Sofie Hallberg som stod på scen och pratade så engagerat om sin bok ”Mina fräknar” utan att den ens kommit ut än. Bland alla minglande träffade jag återigen på likasinnande. Lade till deras bloggar till min lista och njöt av sällskapet. Jo, jag hade kommit hem. Det skulle nog inte vara samma sak på golfbanan.

Femårsplanen var dock klar. I väntan på att boken skulle komma ut (jodå, siktet är alltid ställt högt) ville jag göra skrivövningar. Sådant kan jag inte bara göra hemma på kammaren. De måste ut och vifta runt lite. Så jag googlade fram alla novelltävlingar jag bara kunde hitta. Skrev, sände in, skrev igen och sände in. Fick tipset om veckotidningar som ju på många sätt verkligen är en målgrupp för mig och mina historier. Jag skrev, sände in, skrev igen och sände in.

Så beslöt jag mig för att ”Lova” skulle få en chans till i livet. Mannen med de gröna ögonen måste få se sig om, var min tanke. Hela manuset gick iväg till lektören Elisabet Norin. Denna gång var det en nervös väntan vid brevlådan. Hon var noga med att säga när svaret skulle komma. Jag minns att det var påsk 2012. Det spelade ingen roll. Jag väntade och väntade. Fast det bara var mars. Mr Underbar köpte hem portvin och tulpaner som han svängde fram när paketet dök upp på posten.

På utsatt dag svarade hon. Jodå, det höll, men grammatiskt måste det styras upp. Historien var söt och flöt på. Om jag skulle spela golf (japp, jag ställde frågan rätt ut) eller inte var upp till mig. Det var det mest diplomatiska hon kunde säga. Jag lovar, den meningen vred jag på ett antal gånger innan jag beslöt mig för att den var rent sagt diplomatisk. Jag lät i alla fall golfen vänta.

MEN, överlag var utlåtandet optimistiskt och fyllt av komplimanger. Det tog bara ett tag innan jag fattade det. Ibland fick Mr Underbar stryka under vissa ord som ”imponerad” och ”givande”. De såg jag bara inte. Jag såg ”jobba med grammatiken”, ”hitta synonomer” osv. Konstigt det där…

Arbetet med Ingrid och Nate i Montana var inne på slutfasen och just där var jag inte helt hemma med ”Lova”. Jag ville helst bli klar med Ingrid. Vid detta tillfälle låg hon på operationsbordet och det kändes lite konstigt att kasta mig över Lova på fårfarmen och lämna henne utfläkt där. Så jag lämnade Lova. Lät det gå en sommar. Sommaren 2012.

Då…

Det var otroligt intressanta dagar. Inga absoluta svar gavs, inga svar alls om jag ska vara ärlig, men föreläsningarna väckte typ tusen tankar och funderingar och självklart var de inte applicerbara enbart på tv-branschen, utan även på, just det, bokbranschen.

För det är ju omöjligt att inte fundera över vart branschen är på väg. Det enda jag hör är att böcker säljer sämre och sämre, bokhandlarna går sämre och sämre och e-boken säljer inte tillräckligt bra den heller. Utlandsmarknaden är avvaktande, färre svenska böcker översätts och omvänt förhållande gäller i hela världen. För någon vecka sedan publicerade Svensk Bokhandel dessutom siffror på den totala bokförsäljningen i Sverige, komplett med varuhus, bokklubbar, näthandel och bokhandlare, den minskade med 1,8 procent under 2012 enligt Handelns Utredningsinstitut.

Visst känns det väl hopplöst? Visst känns det som att vi sitter i passagerarsätet till en förarlös bil och inte har en aning om vart vi ska hamna, så känner i alla fall jag. Men. Vi har ju konstaterat här på Debutantbloggen (här) att berättelsen, den tror vi på. Den är vi överens om att människor alltid velat ha och alltid kommer vilja ha, med andra ord ligger problematiken i berättelsens form och det är här jag verkligen saknar lite framåtanda. Varför går inte förlagen all in? Med all den kunskap som finns, varför hakar de inte på tåget? Varför försöker de inte ta över marknaden, varför är de inte först och bäst och tar bokhandlarna med sig? Varför gör inte de aktörer som i alla år ägt bokmarknaden något för att tala om för läsaren/köparen vad de egentligen vill ha? Eller ännu hellre, lyssnar in vad läsaren/köparen vill ha och drar dem tillbaka innan de hunnit överge skeppet och lämnat boklådorna och förlagen bakom sig att självdö.

I England har de gjort precis det, alltså inte självdött utan tvärt om. Där har brittiska bokhandlare och förläggarföreningen gått samman med den gigantiska pr-byrån M&C Saatchi och skapat jättekampanjen Books are my bag. På kampanjens webbsida står följande:

”Books are my bag celebrates books and bookshops and the simple truth that bookshops do more physically to let people enjoy their passion for books. Booksellers, publishers and authors have come together with the country´s most iconic advertising agency to create a simple but universal message about the joy of books and bookshops.”

Låter det lite heligt? Tja, kanske det, men det jag gillar är att här är äntligen någon/några som gör något. Som inte sitter på rumpan och ser sin verksamhet, den verksamhet där man själv är ledande och sitter på ett enormt förtroendekapital, bli omsprungen av andra aktörer som råkar vara bättre på att snappa upp vad publiken/marknaden vill ha. Jag är inte säker på att en kampanj som Books are my bag är rätt väg, eller den enda vägen för all del, att gå (även om jag verkligen gillar tanken och konceptet), men jag är säker på att förlagen och bokhandlarna måste göra gemensam sak och vinna tillbaks läsaren om inte vi ska minnas dem som gamla dinosaurier som inte fattade varifrån hotet kom. Books are my bag-kampanjen ska hålla på ända till jul, en hel hög kändisar ställer upp som dragplåster, tygkassar kommer delas ut över hela Storbritannien, allt för att främja bokens, bokhandlarnas och förlagens värde. Borde vi inte göra samma sak här?