Nu börjar det, det nya årtiondet, det nya skrivåret, mitt debutantår. Och mitt år som debutantbloggare. Det kittlar i magen när jag tänker på allt som ska göras med skrivandet under 2010. Det är så mycket! För att skrapa på ytan i alla fall:

Ge boken en titel. Man kan ju tycka att det borde vara gjort vid det här laget (den går i tryck i mars trots allt), men jag har av flera olika anledningar inte lyckats med det ännu. Det kommer att bli en lustig historia i framtiden, det är jag säker på, men just nu är det min värsta vånda.

Skriva om boken för sista gången. Det ska bli så förbaskat skönt att skriva klart den här! Jag har skrivit på den här boken sen september 2006, det är dags att göra det allra sista nu. Jag är mitt inne i andra och sista förlagskommenterade genomskrivningen av manuset, sen är det bara att se över korrekturen inför tryck och i mars ska allt vara klart. Peppar, peppar.

Debutera. Kom ihåg att påminna mig själv om att inte bli vansinnig av nervositet.

Blogga. Vad kan jag säga? Det här med Debutantbloggen är galet roligt att få syssla med. På arbetstid skriver jag på bokhandelns blogg om sådant som rör den delen av bokvärlden och det har väl hänt att man skrivit privata bloggar också, men att få skriva om just skrivandet är extra roligt.

Planera min tid och fortsätta skriva. Jag brukar skriva innan jobbet varje morgon och när man har en deadline som jagar en med piska är det lätt att hålla tempot uppe, att kliva ur sängen tidigare än man egentligen vill och skriva istället för en sovmorgon. När boken är klar så gäller det att försöka ha kvar drivet så inte den här goda vanan går förlorad.

När jag nu pratar om det så är det verkligen dags att säga god natt till den här första dagen på året, så att jag orkar upp till skrivtiden imorgon. Jag hoppas att ni alla kommer att få fina 2010!

Debuten. Jag pendlar mellan att få rysningar av glädje och av fasa. Det är hett efterlängtat, samtidigt som jag tycker det är lite underligt att det är så viktigt. Jag har jobbat med boken så länge att det har börjat kännas som något jag alltid gjort, och då är det svårt att komma ihåg att det är något sällsynt och fantastiskt. Det blir till vardag. Samtidigt är det läskigt, men vem ska jag säga det till?

Så blev jag erbjuden att skriva på Debutantbloggen och det var precis vad jag behövde. En chans att njuta av, eller förfasa mig över, min debut. I gott sällskap dessutom. 

Det var helt rätt tänkt att starta den här bloggen. När man sitter och dunkar pannan mot tangentbordet så är det lätt att få för sig att man är den enda och den första att ställas inför just den här unika situationen, vilket förstås inte är fallet. Det är roligt att läsa om och det ska blir roligt att skriva om också.

Jag hoppas att jag kan tillföra något till den här bloggen, och att jag kan hålla fanan högt efter mina företrädare. Jag ser verkligen fram emot 2010!

-Nene

Debutant. Det finns en glöd bakom bokstäverna, en färg, en smak, som man nästan kan känna i munnen varje gång ordet dyker upp i olika sammanhang. Att debutera är det många som vill, förmodligen tror vi också att det ska vara på ett sätt som det kanske inte är, kännas på ett sätt som det förmodligen inte kommer att kännas. Efter många, varierande hårda refuseringar blir vi känslomässigt avtrubbade; vi hoppas inte lika mycket. Vi är rentav beredda på en refusering och när det plötsligt kommer ett ”vi på Förlag D vill gå vidare med ditt manus” försöker vi tvinga upp mungiporna, men det känns bara fel, för visst kommer det ett nej snart? Eller?

Jag tror att jag skulle må illa, för det första. Känna mig yr, lätt förvirrad, försöka vara glad men bete mig som en bitter krigare, ensam på ett slagfält, den sista av en stor sammandrabbning. Jag skulle fråga ett par gånger ”vad sa du?” och sedan, kort och gott ”va?”.

Jag skulle vakna dagen efter och tro att allt var ett stort misstag och behöva direktnumret till en relevant människa på förlaget för att kunna fråga igen ”vad sa du?”.

Sedan skulle jag stå där i köket och göra vad jag gör allra bäst; fundera.

I sinom tid hoppas jag att jag skulle börja känna någon form av triumf.

Varför är debuteringen så intressant? Vad är det vi jagar, när vi jagar ett break through? Vilka tror vi att vi blir, och vilka är vi innan? Spelar vi en roll när vi är opublicerade, oantagna, onödiga? Vilken är rollen?

Jag heter Christin Ljungqvist, och det här tänker jag på. Jag tänker också på varför jag fortsätter försöka trots alla nej och risken att jag aldrig kommer att bli utgiven. Har alltid försvarat mig med att blir jag inte antagen på ett förlag, så ger jag ut boken själv, vilket egentligen står i paritetet med att ge upp. Åtminstone enligt mig. Jag tillför någonting nytt till Debutantbloggen – en odebuterande skribents ångest, drömmar och vedermödor. En i spetsen av många där ute, långt många fler än dem som tar sig genom nålsögat, och jag ämnar debutera det här året, på ett eller annat sätt. Gråt med mig, skratta åt mig, känn er fria att protestera, men här är jag; the hunter; ”en betydande och ibland underskattad del av litteraturSverige”.

Så jag gör väl det: Hej!

Som Kevin redan har meddelat i en kommentar, kommer Debutantbloggen att fortsätta även under 2010. Vi är ett par stycken som har fått den oerhörda äran att få ta över, och mina fingrar skakar lite när jag skriver det här. Att ta över Debutantbloggen är ju nästan som att debutera på riktigt! Jag, och de andra som snart lär presentera sig själva, lovar att göra vårt bästa för att inte paja skapelsen fullständigt.

Så vem fan är jag?

Marcus Priftis var namnet. Jag debuterar i april på Kalla Kulor, ett förlag som bäst kan beskrivas som ”litet men tufft”. Boken jag debuterar med heter Gå på djupet och är en utvecklingsroman i fotbollsmiljö, en berättelse om verkligheten bakom sportrubrikerna och idolreportagen.

Nej, det är inte en ungdomsbok. Finge jag en spänn för varje gång någon (inklusive förlagsredaktioner) frågat eller förutsatt detta, vore jag mycket spänd.

Nej, den handlar verkligen inte om mig. Ni skulle se mig försöka kicka en boll. Jag har sedan länge insett att min plats är på läktaren. Söderstadions norra läktare, för att vara precis.

Annars är jag kemist, cyklist och spokenwordartist. Jag fyller år på julafton, är beroende av mörk choklad och växte upp i den intellektuella metropolen Södertälje. I valet mellan statistisk termodynamik och strategiskt entreprenörskap väljer jag en korv med bröd och rostad lök. Jag tycker om vatten, Tage Danielsson och när publiken applåderar. Jag tycker inte om elektronisk dansmusik och jag tål inte russin. Om jag inte vore kemist, cyklist och spokenwordartist skulle jag antagligen ha blivit lärare.

Jag har en presentationssida där det står ännu mindre än här. Jag har en hemsida också. Och om man är riktigt nyfiken på mina hemligheter kan man ta sig en titt här.

Vi hörs!

/Marcus

Igår satt jag och Kevin i soffan sent på kvällen när barnen somnat. Vi pratade om Framtiden, det gör man ju ibland. Om att vi rätt snart behöver köpa en nyare bil, om huruvida huset är stort nog och om vi ska försöka komma iväg till Legoland en gång till innan äldsta killen är för stor för sådant. Om att kanske åka till USA nästa jul, eller Halloween, eller Thanksgiving. Om pengar. ”Jag hoppas ju sälja en bok” säger Kevin. Yeah right, tänker jag, det där har jag ju hört förut. Men vänta, han har ju faktiskt sålt en bok nu, inte för att det blivit några pengar än men ändå, chansen att det händer igen är ju sannolikt mycket större. Kanske inte så att man kan räkna med det, men kanske till och med jag kan hoppas.

Fast man vet ju inte. En genomgång gjord av SvB visar att av de knappt 100 som romandebuterade åren 2002-2005 har bara 54 kommit med en andra bok. Resten har alltså inte gett ut något mer. Hur det blir för Kalle, Kevin och Augustin får tiden utvisa. (Ingen press, inte alls, oh no.)

Ett sådant här år kommer i alla fall aldrig tillbaka, det är säkert, och jag är så glad och tacksam att jag fått uppleva det. Debutantbloggen har gjort det roligare, satt alltihopa i ett sammanhang på något sätt. Min intention var att skriva en gång i månaden, tolv gånger under det här året. Men när jag snabbt skrollar igenom alla gamla inlägg får jag bara ihop nio stycken. Tio med det här då.

Jag lyckades också missa nästan alla Kevins uppläsningar. Seminariet på bokmässan var bara att glömma, mina föräldrar hade rest till Göteborg enkom för att gå på det, och då blev det liksom inte kvar någon som kunde ta hand om barnen (som var med till mässan). Bokmässan i Örebro tänkte jag nästan smita iväg till men de planerna föll om intet när dagis ändrade dag på vernissaget på höstutställningen. För vad är väl ett framträdande i Örebro mot ett vernissage på dagis? Uppträdandet på vårt lokala bibliotek föll fetbort då jag höll i storstädning på skolan samma dag. Det var bara att skura väggarna och se glad ut medan Kevin pratade om sin bok inför den lokala beundrarskaran. Och när Kevin pratade om boken i en förening i närheten hade jag redan bokat in mig på tjejträff hos en gammal klasskompis. Hon hade bakat så många kladdkakor att det inte var läge att utebli. Och i det längsta trodde jag att jag skulle missa Debutbaren också, men med välplanerad logistik och snälla morföräldrar lyckades jag ta mig dit i tid för att höra Kevin. Och det var faktiskt alldeles fantastiskt, den glesa publiken till trots. Att se Kevin på scenen på Kulturhuset och höra honom läsa ur sin egen bok, yes!

Till sist, några råd till alla debutant-respektive inför ert debutantår 2010:

1. Räkna inte med att något annat blir gjort under det här året. Vill du ha nya lister i köket, fixa det själv. Våga inte ens föreslå omtapetsering av hallen. Riv inget som fungerar. Börja definitivt inte bygga om sovrummet. Det kommer inte att bli klart.
2. Ladda med tålamod och snälla kommentarer. Du kommer att se din respektive i självömkan och självtvivel som annars är reserverat för tonåringar. Lär in några bra mantran om tryckfel och recensioner. Tro inte att han eller hon kommer ihåg barnens gympapåsar på första recensionsdagen. Eller några månader före eller efter.
3. Lägg inte pengar eller tid på vad du ska ha på dig på releasefesten. Din respektive kommer inte att titta på dig, faktiskt kommer han/hon antagligen inte att se dig alls. Se däremot till att det finns en stor balja till blommorna. Även om ni aldrig annars får blommor kommer ni att få det då.

Tack för alla uppskattande ord om mina inlägg! Emellanåt bloggar jag på ett annat ställe.

/Fru Frato

För två år sedan lånade ett par kompisar ut den gamla BBC-serien En förlorad värld (Brideshead Revisited, baserad på Evelyn Waughs bok) till oss. Sedan dess har inte min hustru och jag kollat på några andra filmer; ändå har vi precis kommit halvvägs igenom serien.

Det har hänt en del under tiden: jag skrev färdigt ett manus, skickade ut det i fyra exemplar, blev efter några månader antagen, och satte sedan igång med omskrivningar. Samtidigt drog Augustin, Kalle och jag igång Debutantbloggen. Jag trodde aldrig att jag skulle börja blogga – när min lillebror flyttade till Argentina startade han en blogg för att slippa skriva brev, vilket jag upplevde som lite fräckt. När vi pratades hänvisade han hela tiden till allt vad han skrivit på bloggen. ”Haven’t you read my latest post?” brukade han fråga. Men i början hade jag ingen större lust. Det kändes som att snoka i hans dagbok.

Men Debutantbloggen har varit en introduktionskurs för mig, och den verkar ha hjälpt andra, med. Vart jag än varit i år – Göteborg, Örebro, Lund, Malmö – har folk berättat att de läst bloggen. Och sedan har många av dem som jag träffat dykt upp på bloggen. Samt dussintals andra som jag fortfarande inte träffat. I början frågade jag Augustin, Vem är alla dessa som lämnar kommentarer, känner du dem? Nej, sa han, det är bara folk som har hittat bloggen på något sätt.

I början skrev jag för att förklara min ångest över den kommande debuten. Men allt eftersom fick jag även ångest över bloggen. Den skulle ju skötas. Det har varit ett oerhört nöje men även en del jobb. Tur att så många andra hjälpte till – en särskild tack till ni som vikarierade här under sommaren: Sofie Bager-Charleson, Anette Kindahl, Marika King. Ni tre hade kunnat driva bloggen själva (och Liz Wennberg, jag hoppas att du någon gång blir antagen!). Tack till alla andra som medverkade med inlägg och kommentarer, och till Kalle som vågade – och Augustin som gjorde et hästjobb med att lägga upp och pyssla om sajten.

Men nu är det slut. Eller nästan. Själv kommer jag inte att skriva flera inlägg här, förutom möjligtvis för att introducera 2010-års bloggare: Det är EN vårdebutant som har hört av sig, som vill ta över bloggen. Finns det verkligen ingen annan som vill hjälpa till? Ni kan vara två stycken eller åtta, det behöver inte se ut som 2009. I så fall hör av dig här eller till kfrato@yahoo.com. Annars får det väl bli blogg-eat-blogg, Debutantbloggen får alltså gå en långsam död till mötes.

Men kanske lever den vidare ändå, på annat sätt, på andra håll.

Love it or hate it?
En väninna här i England jämförde just min bok Gränslös Kärek med Marmite, pålägget som ursprungligen kommer från Australien och som åtminstone här i England marknadsförs med ”You either love it or you hate it”.

Genom skrivandet står man plötsligt öga mot öga med sin egen omvärldsuppfattning – den står där, svart på vitt, och glor en stint i ögonen. För mig blir detta nästan alltid en uppmaning att tänka om, revidera förutfattade meningar om verkligheten och att gå vidare med nya perspektiv. Därför fortsätter jag nu att skriva om Paul, som vi följer från födseln till medelåldern i Gränslös Kärlek.

I den tryckta boken faller det relativa bort. Kvar blir den envetna, oresonliga beständigheten. Den liksom plirar provocerande; ”ha! Såhär ser du ut invändigt!”.  Lite som när en rökare ser en röntgenbild på sina lungor. Ibland är det svart och kleggigt.

Explosiva möten
Författare skildrar, likt konstnärer, olika delar av verkligheten. Jag tror att vi plockar upp olika saker med våra respektive radar. Det som alltid fallit under min radar är relationer mellan människor. Möten. Krångliga möten.

Freud brukade säga att möten mellan två människor oftast omfattar sex personer; det är svårt att kasta av sig våra allra tidigaste möten. Detta har funnits med i mitt skrivande. De stora, för bokens handling avgörande mötena, föregås av skildringar av vad nyckelfigurerna upplever och plockar med sig på vägen. Komponenterna, detaljerna … den intrikata uppbyggnaden av dessa olika möten är vad boken egentligen handlar om; den explosiva dynamiken som finns inbyggd i möten som på håll ser så odramatiska ut. En mamma med en barnvagn, ett kyssande par … liksom vilken bomb som helst, består de av miljoner små partiklar.

”Kärlek” har många ansikten. Titeln Gränslös kärlek syftar på   gränsöverskridande närhet mellan generationer, länder och människor. På gott och på ont. ”Boundaries” – gränsdragningar är ju en central term i mitt yrke. Människans identitet och självkänsla berövas när inre gränsdragningar rivits ner, som i huvudperson Pauls fall.

Goda recensioner, men …
Boken fick redan första veckan en bra recension av Karin Lentz i Skånska Dagladet. Lentz är en välkänd profil från den skånska kultureliten. Som jag alltid sett upp till. Lentz är en no-nonsense woman, känd för att inte skräda orden. Jag upplevde det som en ära att hon tog sig tid att läsa min bok. Hon konstaterar att boken handlar om ”gudstro, gudssvek, incest, våld, skam och stor skuld”.  Lentz fortsätter;

”De flesta inblandade bär på tunga upplevelser. Författaren vet att medryckande göra personerna levande. Desto mer lider vi med dem. Men efter en häftig, orolig och oroande resa genom kropp och psyske faller allt på plats på lugna Österlen” (Skånska Dagladet, 28 Nov 2009)

Några läsare har graderat Gränslös kärlek med både fyra och fem stjärnor på Bokias boksajt. Boken har beskrivits som en ”rikigt bladvändare” och Dickens-stämning har nämnts. Någon har associerat till Doris Lessings beskrivningar i Det femte barnet. Skildringen av Pauls alkoholmissbruk har beskrivits som ”den bästa skildringen jag läst av en alkoholist”. En annan läsare har graderat boken med en etta, det lägsta man kan komma! Hon skriver ”från klistrig psykoterapi till skånska slätternas dekadens”. Jag undrar fortfarande vad hon avser med slätternas dekadens. Tog ändå väldigt illa vid mig, kritik biter sig verkligen fast.

Flera vänner har sträckläst boken och fattat tycke för Paul. Andra, vars omdöme jag värderar lika högt, finner boken för mörk. En nära vän blir för upprörd för att läsa vidare, över skildringen av hur barn far illa. Och det kan jag förstå.

Stop it now
Boken rör sig till stor del i huvudet på Paul som fallit offer för sexuella övegrepp som barn och som sedan försöker förstå vilken inverkan händelsen har på honom som vuxen.

Jag har arbetat mycket med organisationen Stop it now http://www.stopitnow.org.uk/home.aspx

Skammen och förvirringen är ju oftast ofantlig hos dem som en gång missbrukats själva. Den här förvirringen har känts naturlig att skriva om, med tanke på att det varit ett område som jag specialiserat mig på yrkesmässigt i flera år. Jag ville urpsrungligen skriva en bok som jag kunde rekommendera till människor som inte läser fackböcker om denna typ av frågor.

Men främst var skrivandet precis som Frank Smith beskriver i sin bok The writer and Writing; ett sätt att sortera bland de kartor man applicerar på sin egen omvärld.

I gott sällskap!
Jag påminner mig ofta om att Håkan Olsson, min förläggare från bokförlaget Mormor trott på boken. Håkans ”stall” rymmer författare som jag genomgående respekterar och beundrar. Eva Sjödin, Agneta Klingspor, Björn Cederberg, Ingrid Sigfridsson –för att inte tala om Debutanbloggens Kalles egen mamma –Märta Dixelius! Jag är enormt stolt över att få vistas i deras sällskap.

Min roman kom förvisso i kläm när bokförlagen drabbades av den ekonomiska krisen förra året. Håkan fick, precis som många andra, dra åt svångremmen och ett tag såg framtiden riktigt mörk ut. När jag återvände förra veckan sjöd förlaget av liv igen. Skratt, lussebullar och framtidsdrömmar.

Precis som det ska va i livet –även om det inte riktigt alltid är så det är …

Det ryckte i brevlådan. Jag vaknade genast, för när jag var barn sov jag ytligt de där första åren efter att pappa hade dött. Någon skrek in i vår lägenhet.

Jag och min syster smög upp ur våra sängar. Vår raggiga schäfer, som alltid skällde som galen så fort posten kom, var knäpptyst. Klockan var tre på morgonen och snart stod hela familjen viskande i hallen. Det bankade på dörren igen.

”Släpp in mig”, skrek den okända mansrösten genom lådan. Och sen sluddrade han något vi inte förstod. Brevlådan öppnades och stängdes. Klack-klack. Klack-klack.

Jag var så rädd att när jag andades lät det som om jag väste. Mamma ringde polisen. På den tiden var Fisksätra ett nybyggt miljonprojekt och många av de som flyttat in kunde inte få någon lägenhet någon annanstans. Vi visste att det kunde dröja flera timmar innan vi skulle få någon hjälp. Jag önskade att min pappa varit i livet, för jag tänkte att han kanske hade vetat vad man skulle göra. Vi hörde mannens stönanden i brevlådan och jag smög fram till det titthål vi låtit borra i dörren efter senaste gången någon försökt bryta sig in. Titthålets vidvinkel gjorde mannen skev och grotesk, men jag såg att han låg på golvet och hängde sig fast i brevlådan med ena armen. En vuxen, arg man som stinker sprit är mer än vad tre barn och en nybliven änka kan hantera mitt i natten.

Till slut somnade mannen.

Vi ringde polisen några gånger till.

När de äntligen kom var det ljust ute, tror jag, och jag skulle gå till skolan.

Det var någon gång på den tiden som jag skrev titeln på det första pappersarket. På det andra skrev jag ”Första boken”. På det tredje skrev jag ”Del 1″.

Sen fylldes jag av en mäktig känsla av rymd. Som om världen öppnade sig och låg framför mina fötter och jag kunde forma den som jag ville.

Det blev inte skrivet mer än så på ”Den femte musketören”. För jag var ju inte mer än en liten krullhårig pojke som flydde från de skränande fyllona i Fiskätra till det inre livet i mitt huvud.

Nu är jag vuxen och jag är starkare nu, inte så stark att min tillvaro inte kan slås sönder, men starkare än jag var då. Ändå var året då Ensamhetens broar kom ut ett av de mest påfrestande jag haft. Det hade varit ännu tyngre om jag inte fått så mycket stöd och uppmuntran från er som varit på Debutantbloggen.

Tack Kalle och Kevin för att vi bildade en första mur mot allt som en debutant översköljs av. Jag har försökt vara ett stöd åt er också, kanske räckte det inte hela vägen, men jag gjorde vad jag förmådde.

Tack fru Frato och min egen fru, för att ni obarmhärtigt blottlade oss när ni gästade bloggen och fick mig att förstå vilka hopplösa krav vi, i vår strävan efter författarskap, ställt på er.

Tack Marika King. Du har naket och prestigelöst bjudit oss på glädje och ilska mot recensenter och försett åratal av debutanter med ett föredöme om hur ett följebrev ska skrivas.

Jag vill också tacka Simona Ahrnstedt, Kalle Lind, Emma Ångström, Anders Sundin, Sara Paborn, Erik Helmerson, Johan Erlandsson, Paola Gemma Francesca, Kristina Hård, Sofia Bager-Charleson och alla andra som delat med sig i inlägg och kommentarer.

Vi som debuterade ‘09 kommer alltid höra ihop. Ni kommer aldrig vara främlingar och vill ni höra av er så uppdateras mina kontaktuppgifter regelbundet på min ordinarie webbplats www.augustinerba.com.

Med detta inlägg avslutar jag mitt bloggande. Tack för sällskapet.

/Augustin, debutant ‘09

Det svåra med att läsa debutanter är att vi är så fullständigt obekanta med deras skrivstil. En etablerad författare blir inte ifrågasatt på samma sätt; där ligger våra förväntningarna i linje med det de redan gett ut. Men en debutant är en litterär främling. Det är både läskigt och spännande att stifta bekantskap med ett nytt – och nyligen påbörjat – författarskap.

Sofie Bager-Charleson har fått vänta längre än många andra på att få debutera. Gränslös kärlek skulle kommit till våren, sedan till Bokmässan, men blev försenad flera gånger. I november kom den till slut, och för min del har den varit värd att vänta på: romanen duckar inte för svåra ämnen utan ger oss inblick in i hur familjelivet kan spåra ur och få långtgående konsekvenser för barn och deras barn.

När jag pluggade manusskrivande på universitetet varnade min lärare oss för att skriva om tuffa samhällsproblem, eftersom de lätt kan övermäktiga en berättelse. En bok om pedofili till exempel har svårt att betraktas som enbart en bok, svårt att uppskattas för dess litterära drag utan att samhällsdebatten tar över.  Men det finns böcker som klarar sig: huvudkaraktären i Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Márquez är pedofil, men boken brukar betraktas som en kärlekssaga (den finns inte i tryck på svenska, men på norska kallas den för ”en av de fineste kjærlighetsromaner som er skrevet på spansk”). Sofia Rapp Johansson skriver om pedofili men lyckas även bli beundrad som romanpoet.

Gränslös kärlek handlar delvis om pedofili men är även en roman med andra ambitioner. Dess styrka ligger, tycker jag, i psykologin. Sofie Bager-Charleson visar ömhet mot sina karaktärer, mer än de kanske vill visa mot sig själva. Här kommer vi nära inpå halvtrasiga, ofullständiga människor som själva inte förstår varför de gör som de gör. Det finns hämnd, verklighetsflykt, tvångstänkande, förvirrade känslor. Avsnitten hoppar mellan tid och rum; det kan ta lite tid att vänja sig, men författaren vet vad hon vill.

Snart kommer Sofie Bager-Charleson med ett inlägg där hon förhoppningsvis diskuterar hur hon gick till väga. Varför ser bokens struktur ut som den gör? Hur ska vi förstå oss på titeln? Vad har boken fått för reaktioner?

… och alla som var med igår fick lyssna på utdrag från några av höstens höjdpunkter. Stämningen var mysig. Vi skulle ha stått och läst men Emma Ångström som gick först valde att sitta och läsa; vi andra gjorde likadant. Och jag snubblade över några ord men överaskade mig själv med att – hoppas jag – låta sådär åtminstone halvintelligent.

Nu har jag laddat ner ett freeware skrivprogram som verkar befria mig från åratals frustration över Microsoft Words allt krångligare funktioner. Mer om det går att läsa på http://kevinfrato.wordpress.com/.

På måndag kan ni läsa här på Debutantbloggen om debutanten Sofie Bager-Charlesons bok Granslös kärlek. Strax därefter kommer Sofie att gästa bloggen. Och så har Augustin och Kalle lovat att dyka upp igen innan året – och bloggen – slutar.