Den första, som jag inte riktigt var beredd på de första gångerna, är ”Vad är det för genre?”. Allt som oftast har jag bara stammat ”Ehrm … tja … drama kanske?”, eller ”En vuxenroman åt det litterära hållet”. Inga bra svar alls, men det är jättesvårt att hitta ett ord eller en fras som sammanfattar ”Berg har inga rötter”. Någon gång har jag skojat till det och sagt att det är en ”avvecklingsroman”, men det får romanen att låta både lustigare och olustigare än den är, tycker jag.

Den andra frågan är, förstås, vad ”Berg har inga rötter” handlar om. Den är nästan ännu svårare för mig att besvara. För att låna en formulering från John le Carré: det är som att koka ner en hel ko till en buljongtärning. Jag tyckte ju att jag behövde mer än 72000 ord för att berätta min historia, och det är svårt att skära ner till något hundratal. Dessutom handlar det ju inte bara om att sammanfatta boken — jag vill avslöja precis lagom mycket och samtidigt göra folk sugna på att läsa den. Pernillas förläggare Pia Printz berättade nyligen i ett tweet hur mycket hon hatar att skriva baksidestexter. Jag förstår henne.

Det föll på min redaktör att skriva den första presentationstexten av ”Berg har inga rötter”. Det var den text som (åtminstone på Damm) kallas för ”sagan” — en lite längre text som främst riktar sig till bokhandlare och inköpare. Med andra ord är målgruppen människor som inte nödvändigtvis ska läsa boken, bara sälja den.

”Sagan” är för närvarande den text som syns på Damms presentationssida och på Adlibris, Bokus och de andra nätboklådorna. Att jag inte länkar till de sidorna härifrån är medvetet, för jag tycker inte den texten fungerar som presentationstext, inte i det sammanhanget. Den är bra skriven men avslöjar för mycket, samtidigt som historien känns mycket dystrare och tråkigare än den är.

Hjälp mig med presentationstexten!

Presentationstexten för ”Berg har inga rötter” har varit en nagel i ögat på mig i flera månader, och nu har jag äntligen lyckats kläcka ur mig en egen text som jag tror mer på. Men innan vi byter tänkte jag helt fräckt använda er som läser detta som försökskaniner — jag hoppas ni inte har något emot det.

Vad tycker ni om nedanstående presentationstext? Tror ni att den gör folk nyfikna och lockar till läsning? Kan jag förbättra något, och i så fall vad? Kommentera jättegärna och berätta hur jag kan göra den så bra som möjligt!

Lasse Roslund är 66 år gammal och bitter över hur livet har blivit. För att revanschera sig skriver han på en deckare, fastän han egentligen avskyr deckare.  När han till råga på allt drabbas av Alzheimers sjukdom, börjar han i stället att berätta om sitt liv, som han tycker att hans förre chef har förstört.

Men är det verkligen så enkelt? När Lasses sjukdom förvärras blir verkligheten mer och mer formbar, och oväntade saker börjar hända både med honom och hans berättelse. Kanske är allt inte förlorat ändå; kanske finns det ännu tid att ställa saker till rätta.

Att våga språnget och trotsa Jante – min väg till författandet

Jag kan än idag komma ihåg svensklektionerna när jag gick i mellanstadiet, som det då hette. Hur vi alla skulle tvingas in i den litterära kanon och läsa det som ansågs vara värt att läsa. Finlitteraturen. Rätt bok för rätt ålder. Inte sväva ut och kliva utanför den litterära mallen. Aja baja….

Jag var där, utanför, och svävade fritt i det okontrollerbara. Bestämde träff med andra författare och klev in i andra dimensioner. Ibland var jag detektiven som löste mordgåtor, ibland jagade demonerna mig i drömmarna på nätterna och ibland grät jag floder över den hopplösa olyckliga kärlekshistorien.

Vi alla läste, skillnaden var bara att jag vågade trotsa systemet. Jag blev äldre och läste texter som fick mig att ifrågasätta vår existens, trygghetsramarna runt omkring oss. Vad var meningen med alltinget, egentligen? Och fanns det verkligen en rätt litteratur att läsa? Vem bestämde det?

Jag skäms inte för de böcker jag har läst genom åren – allt ifrån kioskvältare till nobelpristagare, skillnaderna kanske finns men allt jag har läst i mitt liv har tillfredställt mig på något sätt. Gett mig något som jag för stunden har behövt eller fattats.

Böckerna har följt mig genom åren, tills den dagen jag bestämde mig för att skapa mina egna ord. Jag skrev och skrev. Tjuvlyssnade på bussar och tåg, på möten och samtalen människor emellan. Vårt behov av att få berätta, få bekräftelse – alla dessa lösryckta fragment sammansatta i mitt huvud som ett pussel för att så småningom bli en ny historia. Ibland fastnade pennan, hakade upp sig och vägrade skriva ut orden. De fick mogna fram, det var inget som jag kunde styra själv utan skrivandet drevs av en kraft övermäktig mig och den kreativa energin som pulserade i mina ådror.

Rösten i mitt huvud började bli högre och högre, Maria, är det inte dags nu, att våga språnget?

Vad har man att förlora på att leva ut sin dröm, tänkte jag. Ska jag låta byrålådan förbli stängd och aldrig få veta? Jag var alldeles för nyfiken för att spekulera så jag tog språnget. Skrev klart mina dikter och skickade in till olika tidskrifter. Fick svar ganska snabbt och blev publicerad. Började skriva på lite större projekt, skickade in och de välkända och berömda refuseringarna började ramla in. Jag kände till dem, hade hört talas om hur de kunde se ut.

Istället för att bli upprörd tog jag emot orden och gjorde något konstruktivt utav det; jag svarade på refuseringarna för min egen skull. Det kunde se ut så här:

” Vilka är de som sitter och läser mina texter?

Granskar, tycker, tänker, pekar, stryker,

fnyser, hånar, fånar sig,

rånar mig på mina ord?

Fantiserar om pinnsmala herrar med mustascher som krumelurer,

välstrukna skjortor med doft av antikvariat, med damm på axlarna.

Om lönnfeta kvinnor i alldeles för små kläder som stramar upp korrektheten,

plutiga läppar i blodig färg som hungrar efter ett nytt byte att sätta glupskheten i.”

eller

”Refusering – ett ord som skrämmer,

som provocerar, får igång pulsen, drivet,

nu jävlar ska ni få se, kommer slå igenom en dag

och den dagen ska ni få den fetaste refuseringen ni någonsin skådat från mig

som ett tack för att ni refuserade mig.”

Dessa små ventiler fick mig att stå ut, orka skriva mer, skratta åt eländet. Vad är en refusering eller två om hundra år? Ibland stjälper de hela ens livsdröm, ibland kan de hjälpa till på traven.

Nu står jag inför en debut och ytterligare en bok som ska ges ut 2012. Och vem vet vad som väntar bakom hörnet? Den som vågar – får se!

Så, när du sitter där i din lilla vrå och tvivlar, låt känslan bli något kreativt som ditt skapande kan stå på. Alla har något att berätta, det handlar bara om att fånga orden.

Jag läste någonstans häromdagen att vi faktiskt har mer tid över nu, än förr. Det tror vi ju inte. Vi som stressar omkring och försöker få allt att gå ihop. Och det är här problemet med tidsbristen kommer in, tydligen. Vi vill för mycket. Jag köper inte det där alls. Man kan aldrig vilja för mycket.

Jag får ofta frågan hur jag hinner skriva. När jag skrev mitt manus jobbade jag 100% som lärare (och vad många icke-lärare inte vet är att de där långa loven ni är så avis på, dem jobbar vi in. 100% som lärare är fler timmar i veckan än 100% på de flesta andra jobb). Jag byggde också ett hus. Inte så att jag hamrade och spikade men det var en hel del meck ändå. Dessutom sålde vi vårt gamla hus och flyttade två gånger. Bodde inneboende. Och så är det ju det här med barnen som man skaffar sig och vill umgås med. Och under samma period hamnade jag i en jobbytarsväng mitt under brinnande finanskris. Men det gick ju bra. Manuset tog ett par år att färdigställa, det förstås.

Så. Hur hinner jag skriva då? I senaste numret av Tidningen Skriva skriver Dag Öhrlund en artikel om detta med att få tid att skriva. Enligt honom har författardrömmande människor en stor fiende. Sin omgivning. Det är inte accepterat att ha ”att skriva” som hobby. (Jag bjuder på alla upprepningar och former av ordet skriva i det här stycket).

Det är här jag inser att jag är lyckligt lottad. Jag har en man som har stöttat mig från dag ett. ”Klart du ska skriva.” Ju fler sidor jag skrev, ju mer stöttade han. Nu tror jag att han börjar tröttna lite på den här skriv- och bokprocessen men det är nog mest för att det mesta vi pratar om på något vis till slut handlar om min bok. Vi börjar prata om räkningar och hamnar i prat om min redigering. Vi börjar prata om att gå och åka skridskor med barnen och hamnar i planering av min releasefest. Hade det varit han som var så här självupptagen så hade jag nog redan ställt ultimatum eller tagit ut skilsmässa. Det kommer nog snart, när han börjar inse att en debutant inte automatiskt får samma kontoutdrag som Camilla Läckberg.

Men det räcker inte med en förstående omgivning. Man måste göra sig tid också. Så här kommer den – Pernillas ultimata tidsfrigörarlista.

Saker jag tror är bra att skippa om man vill skriva en bok:

• Tv.Det går inte att följa allt på Tv om man vill skriva också. Om man inte skriver väldigt bra med Tv:n som bakgrundssorl. Det känner jag en hel del författare som gör.
• FACEBOOK. Jag vet inte. Jag har ingen egen erfarenhet av att skippa Facebook men det kan nog vara en bra idé. Om du inte är duktig på att begränsa din närvaro där. Som sagt. Jag har ingen egen erfarenhet av detta.
• Städning. Jag är superpedant. Jag hatar stök. Men jag har insett att den tid jag lägger ner på att städa mina 200 kvadrat kan användas mycket bättre. Dock klarar jag inte av att leva i kaos så vi lägger pengar på städhjälp.
• Jobbet. Om möjligt, gå ner i arbetstid. Sofia skrev igår om hur hon sade upp sig. Det är ju en väg. Om man inte har möjlighet att gå hela den vägen så är deltid kanske mer görbart?
• Golf. Golf är en värdelös sport att hålla på med om du ska skriva. Jag har börjat köra crosstrainer hemma. Färdigtränad och genomsvettig på 30 minuter. Fatta hur mycket mer skrivtid jag får än hon som golfar en hel dag.

Får du ändå inte tiden att räcka till? Då får du nog ta till lite mer drastiska metoder och skippa:

• Vänner. De tar för mycket tid. Behåll bara de allra nödvändigaste.
• Familj. Samma där. De tar också väldigt mycket tid. Du får väga fördelarna mot nackdelarna.
• Personlig hygien. Klart överskattat om du ändå inte har vänner, familj, jobb eller så värst välstädat hemma.

Ja, jag överdriver. Det förstod ni ju.

Men så här är det: Om du vill skriva så måste du ge dig tid. Boka in en fast tid i veckan. Åk bort en helg. Skriv varje dag mellan vissa klockslag. Hitta det som fungerar för dig, din eventuella familj och ditt liv.

I helgen åker jag iväg för att skriva. Jag överger mina fantastiska barn och min förstående make för att fila bort nitton stycken ”skrattade högt” och lite annat fix. Det är klart enklare att ta den tiden från min familj nu när jag faktiskt måste leverera, innan jag hade kontrakt kändes det lite fånigt. Varför lägga tiden på något som kanske inte blir något? Men det är det som är hela grejen. Utan tid – inget manus – inget kontrakt.

Så fram med kalendern, kalla till familjeråd och gör plats för din dröm!

En kort stund var det så nära. Under bråkdelen av en sekund slutade allt annat än siffrorna framför mig existera. Inombords vaknade bortglömda drömmar till liv. Livsmedelsbutiken jag befann mig i blev alldeles suddig.
Det kändes självklart och rätt. Nu var det min tur! Därför blev jag sekunden senare förvirrad. Litade inte på mina ögon. Jag tyckte bestämt att han sa ett, sex och tio. Inte alls nio som det står på skärmen.
- DET BORDE HA VARIT JAG! Jag ligger på de kalla, smutsiga, svart- och vitrutiga stenplattorna framför kassan men bakom tidningsstället med ena handen krampaktigt kramandes kundvagnens framhjul när jag skriker det.
Tio minuter senare går jag ut från ICA med fem fullproppade matkassar, blöjor och en bräcklig men vacker vit orkidé.
Den smutsigaste bilen på parkeringsplatsen tar mig tillbaka till tisdagsverkligheten.

Av 1300 inskickade manus så var det mitt och ett till det som blev antaget. Manne (den andre på förlaget) har redan gett sin version: Del 1. Del 2.
Det här är min berättelse om när jag vann högsta vinsten, hade alla rätt i bokstävernas lotteri. För plötsligt hände det!

För några år sedan befann jag mig i en situation där jag var nyseparerad med två små barn. Jag hade köpt ett vitt, litet charmigt hus med gamla fruktträd som hukade sig mot gräsmattan knappt hundra meter från havet, strax utanför Göteborg. Här skulle mitt och barnens nya liv börja! Det blev kanske inte så mycket med det - men det var i alla fall i Onsala jag började skriva.

Hur många gånger har man inte hört talas om att konst skapas bäst ur smärta? Att de största konstnärerna var de olyckligaste? Jag tänker att livserfarenhet i alla fall är bra. Att det inte var en slump att jag började skriva just då. Att det krävs att man har något att berätta, något som kommer djupt inifrån. Det som berör kommer oftast från en allmänmänsklig sanning eller är i varje fall sant och äkta för mig här och nu. Man vet innerst inne när det stämmer.

Efter att tidigt ha valt ordet som utbildning och yrke var steget inte långt till datorn när något inuti behövde komma ut. Under två år skrev jag på min första roman vid varje tillfälle som gavs. Tio minuter här och där. Hoppsan! En kväll somnade barnen tidigt och det blev tre timmar i sträck. Underbart!
Det bara hände. Berättelsen tog form och jag kände att den bar men trots det blev den aldrig färdigskriven. Livet kom emellan. Arbete, karriär, lappa ihop förhållandet och bli gravid igen (snabbversionen).

Men tanken eller snarare känslan som väckts vägrade dö. Jag skrev färdigt manuset och skickade in det till de fem största förlagen. Under tiden som jag väntade på svar kom nästa idé som en uppenbarelse. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det var bara att acceptera och ge sig hän historien som fullkomligt tog mig i besittning. Det var också då jag valde att säga upp mig för att kunna satsa helhjärtat på mitt kall. Har man tre barn, är otålig och rastlös och brinner för en berättelse så går det helt enkelt inte ihop. Jag var tvungen att göra detta. Något annat alternativ fanns aldrig. Så stark var min drift, min passion och min övertygelse. Mina fräknar skrev jag under våren 2011. Jag kan nästan säga att den skrev sig själv. Det var som att lägga ett pussel. Hittar du den biten hittar du den. Jag accepterade och försökte inte kontrollera utvecklingen. Jag förde ingen kamp. Ändå eller kanske just därför la sig ord hastigt till ord och sida blev till sida. Det kom verkligen lätt! Jag säger det fast det låter fåfängt och kan ge sken av en stark person med orubbligt självförtroende. Så är inte fallet men berättelsen var närvarande och solid redan från början, karaktärerna lämnade mig aldrig ifred och drivet i historien överrumplade mig.
Tilliten till min text fanns därför hela tiden!

–  Blir jag inte antagen nu, så ska jag aldrig skriva mer, minns jag att jag tänkte. I alla fall inte på 100 år.
Då började refuseringarna komma från första texten. Någon gav bara standardsvar, någon lite längre utvecklingar. Men ett förlag hörde av sig!! De var genuint intresserade och tyckte att jag skulle skriva om några partier.
- Det är alldeles omöjligt just nu, svarade jag full i huvudet och i fullständig flow med Mina fräknar. Jag kan inte växla, det går bara inte. Det här är en passion helt utanför min makt, omöjlig att stoppa. I bakhuvudet bestämde jag mig för att ta tag i texten när Mina fräknar var klar. Det skulle inte dröja länge, förstod jag, eftersom jag var besatt.

Jag skickade in Mina fräknar i juni månad. I juli hörde DET STORA (läs största) förlaget av sig:

”Det är utan tvekan så att Hallberg kan skriva. Hon laddar nästan varje mening med en undantryckt känsla, en tvekan eller en uppgivenhet inför livet. Här framgår vardagstristessen i sin gråaste gråhet och förhållandet har gått i stå.
Här finns dock en del att jobba med. Berättelsen är för lång och stillastående. Det händer för lite. Romanen är också på många sätt övertydlig. Karins inre resa är för utdragen för att jag riktigt ska ta den till mig.
Här finns för all del många fina bilder: Karin på Lilla Åland med en kopp te där hon stirrar ut över parken mittemot och har lämnat världen därhän. Eller besattheten av den egna kroppen (som mest uppfattas som en inre resa eller upptäckt; det kroppsliga har egentligen inte mycket med saken att göra). Om författaren vill jobba vidare med manuset är mitt råd att stryka ner och göra historien mindre övertydlig.
Det vore intressant att se något helt annat från den här skribenten, för det är uppenbart att språket och idéerna finns där.”

Eftersom jag skrivit texten på bara några månader och ännu inte skrivit om något, tog jag detta som en mycket positiv feedback! Kritiken var helt klart befogad och jag förstod att den skulle bli till en stor hjälp. Hade jag varit någon annan, haft en annorlunda, mer tålmodig personlighet borde jag naturligtvis ha gjort detta arbete innan jag skickade in manuset!

Vi kom överens om att jag skulle skriva om vissa delar och även förflytta handlingen lite mer åt spänningshållet. Sedan lovade de läsa texten snabbt igen. Jag påbörjade arbetet omedelbart.
Senare samma vecka ringde telefonen.
- Sofia Hallberg.
- Hej det här är Maria på Damm förlag. Vi har läst din text och vill gärna träffa dig så snart som möjligt.

På väg till mötet pratade jag med en mycket god vän, en underbart generös och klok välkänd författare.
- Var nu en affärskvinna! sa hon.
- Nja, sa jag. Det är väl säkert bara så att de vill träffas och prata lite. Det kommer nog inte ske något mer än att vi dricker en kopp kaffe.

Förstår ni att jag nästan dog när utgivningschefen Cina direkt la fram ett avtal på bordet! Och dessutom berättade att de sökt i sina register och hittat mitt första manus och hastigt läst om det. Nu älskade de det också (med lite justeringar)! Och precis som till Manne sa de till mig att det betyder mycket att man kan skriva flera berättelser, inte bara en.

Nej, jag betedde mig inte professionellt. Jag trodde heller inte att benen skulle bära mig ut ur byggnaden. Och shit också! Telefonen var nästan utan batteri. Jag fick ringa korta samtal till författarvännen (som nu blivit kollega!!!!) min syster, make och mina närmsta vänner i bilen hem. Vilka underbara telefonsamtal det blev! Jag var så upprymd att min egen energi laddade telefonens batteri. Det tror jag faktiskt. ;)

Fyra dagar senare åkte vi på semester till Cypern i tre veckor. Jag hade mycket att tänka på och var glad över att få ett miljöombyte. Jag hade skickat in den nya versionen av Mina fräknar med mer spänning till STORA förlaget men funderade samtidigt över avtalet med Damm och känslan i hjärtat som aldrig gav vika om att få hålla kvar berättelsen som den utvecklings- och relationsroman jag spontant skrev den som från början.

Lätt solbränd och med fler fräknar än någonsin kom jag hem till Sverige och det första jag gjorde var att skriva på avtalet med Damm. Mina fräknar finns i handeln hösten 2012. Hur boken än tas emot kan ingen ta ifrån mig den här upplevelsen. ”Never a failure always a lesson” som Rhianna har tatuerat på bröstet.

Jag låg aldrig på golvet och skrek av besvikelse inne på ICA. Jag bar frustrationen med mig och plockade fram känslan i en helt annan skepnad i boken… Det är väl så vi författare hanterar livet; besvikelser, kärlek, drömmar, sorg och förändringar. Eller hur? Allt blir till presumtivt råmaterial.

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr

Karin Boye

Telefonen ringde medan jag satt och programmerade. Vid det här laget hade det gått några veckor sedan jag skickade den nya versionen till Damm förlag. Jag var inte längre på helspänn på samma sätt som tidigare, fick inte hjärtklappning så fort telefonen ringde eller det kom ett mail. Nu blev jag i alla fall lite spänd eftersom jag inte kände igen telefonnumret. Det kom från en mindre svensk stad, så det kunde inte gärna vara Damm, men jag hade ju skickat även till andra förlag …

Och det var ett av de andra förlagen! Det var ägaren som ringde, och han berättade att både en lektör och han själv hade läst och tyckte att det var ett jättefint manus. Jag berättade att jag hade en ny version nu, och att jag kunde skicka den också. Så fort jag lagt på rusade jag in i vårt projektrum och berättade för alla. Leendena spred sig över kollegornas anleten.

Hela dagen var jag bara glad, men på kvällen smög sig en liten oro på. Det fanns trots allt en anledning till att jag skickat till Damm bland de första. Jag hade fått en bra känsla för dem. De gav ut böcker i flera olika genrer men verkade genomgående satsa på riktiga berättare, på författare som verkligen ville dra en historia. Tänk om jag skulle skriva kontrakt med det andra förlaget och sumpa chansen att få det med Damm! Jag var rädd att bli pressad till  något som jag kunde få ångra. Men så insåg jag att jag hamnat i en helt ny situation. Som aspirerande författare är man nästan alltid i hopplöst underläge — det enda man kan göra är att stå där med mössan i hand och vänta på att förlagen ska höra av sig. Nu hade jag däremot ett övertag, om än litet.

Redan nästa morgon mailade jag till Damm, berättade att ett annat förlag hade anmält intresse och frågade om de kunde snabba på behandlingen av mitt manus. Utgivningschefen svarade att hon skulle ge det till en lektör omedelbart. Mycket riktigt: snart hörde lektören av sig och sa att hon skulle försöka ge besked under kommande vecka. Men hennes besked kom faktiskt redan på fredagen. Det kändes ju lovande att hon läst klart så snabbt, och ännu mer lovande att hon skrev: ”Jag vill bara säga att jag har läst ditt manus nu och blev väldigt förtjust! Så jag har gett det till min chef för läsning”. Hon varnade att det skulle ta ett litet tag på grund av den pågående bokmässan i London och frågade om jag orkade vänta på dem.

Hurra! Självklart orkade jag det!

Fast det jag sa jag inte. Jag replikerade svalt att jag nog ändå kunde tänka mig att vänta och hoppades att jag fortfarande lät svåråtkomlig, trots att jag skulle ha kastat mig i famnen på Damm om de så bara hade vinkat med lillfingret. Både min fru och jag försökte sänka mina förväntningar. Vi sa oss att det ändå var coolt att flera skulle läsa, och det på ett förlag som Damm. Även om det blev ett nej sedan så borde man se det som en framgång. Samtidigt kände jag att det var nära nu, och jag visste att jag skulle bli besviken om jag föll på mållinjen.

Det gick en vecka till. Åtta dagar. Nio. Men så, på den tionde dagen, kom nästa mail: ”Nu är vi några personer här som har läst ditt manus och jag tänkte höra med dig om du har lust/tid att komma hit för ett litet möte. Vi känner att vi skulle vilja träffa dig innan vi tar ett beslut.”  Två dagar senare var jag välkommen upp till förlaget.

På mötet deltog utgivningschefen Cina och två redaktörer. Cina började med att säga att de alla tyckte väldigt mycket om min bok. Då slappnade jag av lite, men ändå har jag sällan eller aldrig känt mig så utsatt och nervös. Det var på många sätt som en anställningsintervju: de bad mig berätta lite om mig mig själv, och det var tydligt att de försökte få en uppfattning om hur jag var som person. De ställde också lite konkreta frågor, till exempel hur jag ställde mig till att jobba med en redaktör som skulle föreslå ändringar, och om jag hade flera bokidéer på lager. Jag berättade om några böcker som jag skulle vilja skriva. Som tur var nickade de gillande åt dem. De ville nämligen inte bara köpa en bok, utan bygga ett författarskap på längre sikt. Men det tyckte jag bara var en fördel! När mötet avslutades sa de att de skulle diskutera sinsemellan och höra av sig inom en vecka.

Och så fick jag sitta där och vänta igen. Jag grubblade på vad som tog en sådan tid. Om de gillade boken kunde de väl bara slå till? Fattade de inte vilken tortyr det här var för mig? Jag pratade en del med min lillebror Linus, som också är konstnärligt verksam och därför kunde  förstå rätt väl hur det kändes. Just den veckan hade han och hans familj fått kontrakt på en ny lägenhet och vi hoppades att även jag snart skulle ha något att fira. Vi bestämde att de skulle komma till oss och dricka champagne om det nu blev så. Jag köpte en flaska och lade den på kylning.

Efter åtta dagar stod jag inte ut längre. De hade ju sagt ”inom en vecka”. Inte skulle de väl bli sura om jag stötte på lite? Jag skickade ett mail till min kontaktperson på förlaget och frågade så försynt som möjligt hur länge jag skulle behöva vänta på besked. Men inkorgen på min mail ekade fortfarande tom. Funderade de fortfarande, eller vad var det som pågick?

Dagen därpå var jag på jobbkonferens i Arboga. Bisarrt nog kom telefonsamtalet precis när jag skulle kliva in i en flygsimulator. Jag såg att det var från Damm och blev så skakis att jag höll på att tappa telefonen. Det första Maria från förlaget gjorde var att fråga om jag skulle köpa champagne idag, och sedan sa hon att de hade bestämt sig — visst skulle de ge ut min roman! Jag skrek rätt ut och kramade om en stackars kollega som råkade stå lite för nära. Med våta kinder ringde jag och berättade för min fru, och därefter skickade jag ett SMS till min bror. Bara två ord: ”Champagne imorgon?”. Efter bara några sekunder ringde han upp, och vi jublade ikapp i telefonen.

Jag kan bara inte beskriva hur lycklig jag var — än idag får jag tårar i ögonen när jag tänker på det. Efter allt detta slit, all denna vånda, efter två refuserade romaner och trettio år av drömmar hade jag till sist blivit antagen! Samtidigt hade just en annan resa börjat: manusets väg till att bli en färdig bok. Men det ska jag berätta mera om en annan dag.

Jag vill inte tro att det är så. Naturligtvis måste folk veta om att en bok finns för att köpa den, men jag hoppas ändå att en riktigt bra text fortfarande kan sälja sig själv. Att även en ganska medieskygg person kan komma långt på ett par bra recensioner. Ett ytterligare än mer effektivt marknadsföringsknep är väl annars att vinna ett Augustpris eller två, men det känns lite mer svårstyrt.

En kul sak med en sådan här lista är att se hur de nya orden speglar sin tid och sammanfattar det som hänt under året. Vissa av dem refererar direkt till saker som hänt under året, till exempel ”jasminrevolution” och ”Juholtare”. Ibland handlar det mer om att de på ett smärtsamt sätt fångar tidsandan, som ”vobba” eller ”surdegshotell”. Min absoluta favorit är verbet ”terja”, som (förstås) betyder att ”manipulera ett foto i bedrägligt syfte”. Jag skulle tro att det ordet kommer att ta skruv och användas vitt och brett, och att den stackars norske fotografen kommer att bli odödlig. Förmodligen är det inte något han gläds över.

(Apropå Terje, jag måste bara tipsa om en bild som jag la upp på min egen blogg igår. Något roligare såg jag inte under hela förra året!)

Intressant nog känns det inte som om att jag kan använda de här orden när jag skriver. De är roliga och uttrycksfulla men känns helt enkelt lite för nya, skulle sticka ut som en 3D-TV i en gustaviansk salong. Annorlunda förhåller det sig med äldre nyord; de speglar också sin tid men har redan fått patina. I min bokhylla står den lilla ordboken ”Från rondell till gräddfil”, med undertiteln ”Nya ord i svenskan från 40-tal till 80-tal”. Då och då tar jag fram den och bläddrar i den på jakt efter nygamla ord. Många av dem är dammande byråkrattermer eller känns redan daterade, men så finns det ord som jag bara längtar efter att få använda.

Jag tänker bara nämna ett: ”radarängel”. En radarängel är enligt ordboken ett ”(till synes) oförklarligt radioeko”. Jag älskar både själva ordet med dess blandning av gammalt och nytt, mellan teknik och religion, och betydelsen, som känns mystisk och symbolisk. Tyvärr är det svårare att naturligt få in det i en text nu än när ordet var nytt (eller kanske snarare några år gammalt). Nu skulle det förmodligen sticka ut ännu mer än 2011 års nyord.

Men tro för all del inte att jag har gett upp om det ordet! Om ni till äventyrs vill läsa mina texter i framtiden så får ni passa er. Rätt vad det är kommer en radarängel svischande.

Dagen då Jennys utlåtande kom var jag väldigt nervös. Mailet kom på morgonen, på jobbet. Jag tänkte inte läsa det förrän jag kom hem men stor risk att jag kunde låta bli. Snabbt ögnade jag igenom och insåg att hmmm. Helt dåligt var det tydligen inte det där jag hade skrivit. Och så fick jag massor av bra feedback.

Foto: Madeleine Wettstein

Vad gör en lektör?

Läser ett manus och ger feeback till författaren om vad som fungerar bra, vad som fungerar dåligt och ger förslag på hur det kan bli bättre.

Berätta lite om din bakgrund.

Jag läste Medier och kommunikation i tre år och sedan en utbildning till tv- och filmmanusförfattare. Efter det har jag kunnat försörja mig hyfsat på att skriva olika typer av texter, under åren har det blivit allt från informationsfilmsmanus och läromedelstexter till veckotidningsföljetongar. Jag började ge kurser i skrivandets hantverk och i samband med lärarrollen kom jag in på det här med att ge respons på andras texter och och att handleda och att jag var ganska bra på det ;).

 Varför ska man anlita en lektör?

Det är bra med input. Att skriva ett helt manus är ett ensamt arbete och det är lätt att man blir hemmablind som författare och en utomstående kan hjälpa en att se vad som fungerar och vad som inte gör det.  Sedan finns det en poäng i att låta någon läsa och ha synpunkter som står helt oberoende från en själv, inte är en kompis eller partner utan som är objektiv och konstruktivt kritisk. Och så tror jag att många får en psykologisk push av hela grejen –  att anlita en lektör i arbetet när man suttit länge ensam och skrivit och bara har sitt inifrånperspektiv på texten kan bli ett bra inflöde av energi i hela processen, det gör att man känner förnyad inspiration och vill fortsätta driva projektet vidare – förhoppningsvis.

Hur väljer man lektör?

Jag skulle tro att alla lektörer har en hemsida, så man kan googla och orientera sig bland resultaten och ta kontakt för att komma överens om pris och villkor. Det är klart att det är bra om man kan gå på en rekommendation från någon man känner som säger att den här personen är bra.

Vad är svårast med att vara lektör?

För mig är det helt klart att formulera mina åsikter och intryck av manus så att det blir tydligt och konkret för den som läser, alltså för klienten. Att tycka att något inte fungerar är en sak men man måste kunna förmedla det i ord och visa på praktiska exempel i texten.

Vad är roligast med att vara lektör?

När jag känner att jag gett någon en ahaupplevelse som kommer att leda den personen framåt i arbetet med ett manus är det väldigt tillfredställande för mig. Och när jag känner att jag verkligen är med och arbetar för klientens utveckling som författare.  Och för min personliga del när jag läser och ganska snabbt ser vad som fallerar i manus och hur författaren skulle kunna åtgärda det – ofta är det något genomgående som att man byter berättarperspektiv mellan olika karaktärer mitt inne i scenen – och som hon eller han inte varit medveten om.

Har du någon gång känt att ett manus absolut kommer att bli antaget och det sedan blev det?

Nej, men det är för att branschen är så oförutsägbar och svåererövrad. Men självklart har jag tänkt att det här … måste ju bara …. om det finns någon rättvisa i världen.

Hur hanterar du manus som är av riktigt dålig kvalitet? (Om det händer).

Haha. Jag bara gör jobbet, men det kräver lite mer. Lite mer av förklaringar och insats från min sida för att man måste förklara saker som en mer erfaren skribent vetat om från början och kunnat styra undan från. Och man får försöka vara diplomatisk och konstruktiv i sin kritik hela tiden och inte göra klienten uppgiven eller defensiv. Att läsa någon annans text är trots allt ett förtroende man fått och – sett ur författarens synvinkel – det krävs ett visst mod att låta någon annan läsa.

Och hur är det, kan du nöjesläsa eller är lektörsglasögonen ständigt på?

Det är omöjligt att inte reagera när man läser en text, det sker helt omedvetet. Man läser och är engagerad i boken, samtidigt tänker en del av en nämen det här hade väl redaktören kunnat stryka, hela den här sidan, fy vad pratigt det blir, etc.  Så oreflekterad nöjesläsning blir det inte på samma sätt som förut.

Om du har ett manus som du vill gå vidare så kan jag varmt rekommendera att anlita en lektör, när jag anlitade Jenny kände jag precis så som hon beskriver här ovan – att många får förnyad inspiration. Jag blev supertaggad att fortsätta mitt projekt och det var ju inte jättedumt faktiskt.

Jag antar att det att bli antagen i de allra flesta fall är en arbetsseger. För mig kändes det definitivt så. När jag i april förra året fick beskedet om att de ville ge ut min roman på Forum hände två saker: 1) Jag hoppade runt som en galning på golvet i det nordnorska vardagsrum där jag just då befann mig och skrattade så att jag skrämde hunden, och: 2) Jag kände hur tanken landade att från och med nu finns det en adressat för mitt skrivande. Och tvåan är det som gör den största skillnaden för framtiden.

Jag blev refuserad för första gången nästan exakt tio år innan mitt antagningsbesked. Sedan dess har jag fått några refuseringsbrev till. Och jag kan förstås bara tala för mig själv egentligen, men jag tror att en av de största frustrationerna hos alla oss som skriver är bristen på feedback på ens text. Jag har haft turen att få en del uppmuntran trots mina refuseringar, jag har fått höra att jag har ett vackert språk och är bra på karaktärsskildring. Men underligt nog har den typen av uppmuntran också varit frustrerande, eftersom det inte är någon som har förklarat vad det är som fattas i mina texter, varför de inte når ända fram. Vad det är som INTE fungerar, helt enkelt. Och jag som jobbat som skådespelare i snart femton år, är det något jag är van vid så är det kritik. Jag har saknat den intensivt. Vare sig den är konstruktiv eller inte anser jag faktiskt att kritik är något som för ett arbete framåt, eftersom det är något tydligt att förhålla sig till, vare sig man håller med eller inte.

Det här manuset som nu alltså blir min debutroman, det har gått några varv. Jag skrev färdigt första versionen våren 2009 och lämnade in det på två förlag. Dessutom hade jag turen att en etablerad författare och flitig läsare, Johanna Lindbäck, erbjöd sig att läsa det. Det var första gången jag satte mig ner med någon och diskuterade ett av mina material med ett proffs. Johanna var väldigt förtjust i första tredjedelen av manuset (också den delen som jag själv var mest nöjd med då) men hade en del kritik mot resten. Det fina var att jag fick en möjlighet att känna efter vad jag själv tyckte om min text, det är ju skillnad på kritik och kritik. En del av hennes kritik var rent strukturell, och den kunde jag hålla med om fullt ut, där hade jag mycket arbete kvar att göra. En annan del var mer handlingsorienterad – och där kunde jag hålla med om en del, men också känna att det faktiskt till en viss grad var en fråga om tycke och smak, att en del av hennes kritik var sådant jag själv inte var beredd att ändra eftersom min historia var en annan än den hon hade velat se. Det var spännande på många sätt, det samtalet, det gjorde vad jag ville berätta tydligare. Och när jag några månader senare hade fått mina två nya refuseringsbrev läste jag igenom manuset igen, strök en hel del och började arbeta om.

Manuset som Forum antog var min fjärde version. Och fördelen med allt arbete jag lade ner var att nästa del, arbetet jag har gjort med min fina redaktör, har gått väldigt smidigt. Mycket av manusets dödkött var redan borta, riktningen var tydligare och strukturen klar. Det var också en härlig känsla, att allt arbete jag lagt ner själv på att tänka och förtydliga faktiskt hade gett resultat. Som sagt: en arbetsseger.

Nu sitter jag och skriver på bok nummer två. Den är något helt annat, den är faktiskt inspirerad av det där nordnorska vardagsrummet och hunden. Och jag kan nästan inte förklara hur härligt det känns att veta att när jag känner mig klar, då finns det numera både en förläggare och en redaktör som kommer att göra allt de kan för att hjälpa mig mejsla fram den bästa versionen av vad jag vill berätta. Det är otroligt häftigt att veta att från och med nu kommer jag inte bara att få den där livsviktiga kritiken, utan också hjälpen att komma dit jag vill med mina historier.

Den vetskapen är guld värd när man nöter stol.

Jag minns fortfarande när det lossnade. Jag var ute och gick. Jag vet exakt var jag var (i kurvan, vid sjön nära där jag bor) när det kom som en blixt från klar himmel. Det var verkligen så. Plötsligt visste jag vart min roman ville gå.

Sedan dess har jag ju pillat på den där romanen under ledig tid. Gjort en hel del annat emellan också. Men hela tiden har den legat där, funnits hos mig. Men snart gör den inte det. Snart dags för slutredigering och korr och tryck. Inget mera pet – isället en färdig bok.  Hurra!

Och inom mig har det oroligt grott ett tvivel. Speciellt de senaste månaderna. Ju mer klar jag har börjat känna mig med ”Alltid du”, ju mer har jag tvivlat. Jag kanske inte har fler berättelser inom mig.

Men … Hela tiden har tankarna malt. Anteckningsböckerna klottrats ned. Med tankar. Med citat. Med miljöer. Med karaktärer. Och så. I helgen började de knacka på ordentligt. Speciellt en karaktär. En kvinna. Och så satte jag igång. Plötsligt hade jag en idé. Hörde en speciell låt.  Och se … plötsligt lossnade det. Nu vill jag bara skriva, skriva, skriva och skriva. Allt annat stör. Jag är verkligen nykär. Vill stänga dörren och hångla loss med nya boken. Hela tiden.

Jag har tjatat om det här hela veckan i min vanliga blogg så om du vill läsa mer, kika in där. Själv måste jag skriva lite nu.